Om konflikter i Konflikt

Klicka på textrutan för att komma till programmet.

Jag lyssnade på programmet Konflikt i Sveriges Radio.

Programmet är ett vällovligt, nog så ambitiöst försök att i någon mån belysa och diskutera de konflikter och problem som uppstår när massor av människor av olika etniciteter, språk, religiösa och kulturella bakgrunder under kort tid kommer till ett litet, lugnt och fredligt land med ett folk som inte alls är vant vid att hantera konflikter. De kommer hit från icke demokratiska länder utan fungerande samhällssystem och där gamla klan- och hedersbegrepp är i högsta grad levande och där konflikter kan lösas med våld.

Var och en kan själv lyssna på programmet och bilda sig en egen uppfattning om vad som sägs, och kanske också i viss mån om vad som inte sägs. Så här tänker jag, och då fokuserar jag i första hand på avsnittet som handlade om konflikter på asylboenden och att kristna asylsökande trakasseras av islamister. I det avsnittet medverkade Nuri Kino, journalist men idag främst företrädare för organisationen A Demand For Action (som han grundade för snart två år sedan) och Mikael Ribbenvik, ställföreträdande generaldirektör och operativ chef på Migrationsverket. Ämnet de diskuterade hade rubriken:

Behövs det särskilda boenden för kristna? Är det ens förenligt med svensk lag? 

Båda debattörerna var överens om att det finns problem på asylboendena, både på grund av den stora trångboddheten och den långa väntan på beslut i asylärendet; men också på grund av olika bakgrund och fientligheter som man (givetvis) har med sig från sina hemländer. Nuri Kino framhöll det problem som han också skrivit flera artiklar om (se nedan), nämligen islamisters trakasserier, hot och regelrätta våld mot kristna asylsökande. Kristna asylsökande som ju flytt från just islamisters våld och nu tvingas bo på samma boende som sina plågoandar, inte sällan rentav i samma rum, vilket inslaget med de två kristna kvinnorna i programmet visade.

Och det är här som det händer, det som gör att man inser att Sverige riskerar att bli ett nytt våldsamt ”Mellanöstern” i Norden (till skillnad från sina nordiska grannländer). I Sverige finns ingen djup kunskap, ingen egen känsla för vad krig och svåra konflikter är och för hur länge (flera generationer) minnet av det lever kvar, vilket finns i de tre övriga nordiska länderna.  Svenskarna kan därför inte i sitt innersta känna – och nu talar jag om just att känna – hur det är att ha varit utsatt och även att ha utsatt andra människor för förföljelse och dödande. Det är därför Nuri Kino och Mikael Ribbenvik inte når fram till varandra och får stå som symboler för ”svenskarna” och ”vi andra”. Så här:

Nuri Kino förordar särskilda boenden för trakasserade asylsökande kristna.
Mikael Ribbenvik säger absolut nej.

Mikael Ribbenviks inställning är ungefär att:

Vi kan inte ha separata boenden för människor på grund av att de har olika religion, vi separerar inte människor på det sättet i Sverige.

Han tror att den svenska ”värdegrunden” och det eviga tutandet om ”alla människors lika värde” är något heligt och oomkullrunkeligt. Så inte ens när kristna hotas som de två kvinnorna gav en glimt av i programmet, vill man rucka på dessa heliga svenska principer. Ens om det innebär stort lidande och även livsfara för – i detta fall – kristna som flytt hit. För det är ju, enligt Ribbenviks och många andra svenskars syn, diskriminering. Och diskriminering är bland det värsta man kan bli anklagad för att medverka till, därför får de kristna hellre fara illa än att man låter dem bo tryggt.

Nuri Kino framhåller däremot att:

Vi måste ha separata boenden för kristna asylsökande eftersom de hotas och trakasseras och även utsätts för våld av islamister på asylboenden i Sverige. Det är inte acceptabelt att de ska tvingas leva i skräck bland de människor de har flytt ifrån.

Hans utgångspunkt är att människors hälsa och liv ska skyddas och vidhåller att separata boenden måste inrättas.

Kommentar: Ribbenvik och andra med hans åsikt ställer ”den svenska värdegrunden” och det ständigt upprepade ”alla människors lika värde” mot Kinos och andras ”människors liv måste skyddas, det går före allt annat”.

Det finns inget som helst ”diskriminerande” eller på annat sätt orätt eller fel i att ha separata boenden för asylsökande som kommer från konfliktområden där en grupp människor flyr från en annan. Det ska vara tydligt och klart att det gäller under asylprocessen, inte när/om man får uppehållstillstånd. Under den nu mycket långa asylprocessen måste man i Sverige (som i andra länder) sätta in skarp samhällslära på alla asylboenden med obligatorisk närvaro. Personer med kunskap och auktoritet måste förmedla det svenska samhällets grundvärderingar och det måste sägas klart och tydligt att den som inte är beredd att omfatta dem inte har i detta land att göra. De kan inte bli en del av landet om de inte inser och tar till sig just det som Ribbenvik och andra framhåller, att alla har rätt att vara sig själva, att vi har religionsfrihet och att alla har rätt till sin tro, att män och kvinnor är jämställda och jämlika, att det är förbjudet att slå sina fruar (!) och sina barn etc, etc, etc.

Men fram till dess att de som söker asyl får beslut om utvisning eller uppehållstillstånd – vilket kan ta långt över ett år – är det inte på något sätt diskriminerande eller ett brott mot ”alla människors lika värde” att förföljda och hotade ges möjlighet till ett tryggt boende.

© denna blogg.

Sheratons vd erkänner ingen diskriminering i sitt brev till den romska kvinnan

Apropå texten Sheraton, be om ursäkt om ni har gjort fel! Sheraton, be inte om ursäkt om ni inte har gjort fel! den 27 mars:

Sheratons personal får inte uttala sig om ”romskandalen”. De har – enligt uppgift = brasklapp! – fått skriva på papper om att inte tala om det som hänt med media (eller andra). Dock verkar det som att Sheraton försökt göra lite damage control genom ett brev från vd:n till den romska kvinnan, som i sin tur ska ha gjort en DO-anmälan. Vilken i sin tur – enligt uppgift inifrån hotellet – är okej med Sheraton som verkar anse att de har rätt och inte kommer att fällas för diskriminering.

Sheratons vd Jan Nielsen erkänner ingen diskriminering i sitt brev, där han bland annat skriver:

Som hotell och företag tolererar vi inte någon form av diskriminering.

I en artikel i Svenska Dagbladet citeras han enligt följande:

För närvarande har jag inte en definitiv uppfattning. Men vi förstår hur Diana Nyman känner sig och vi vill ursäkta oss för den känslan.
(Här)

Sheratons vd ”erkänner” alltså inte att Sheratons personal skulle ha diskriminerat kvinnan, utan ber om ursäkt för den ”känsla” som den romska kvinnan kan ha haft.

Hoppas, som jag både har sagt och skrivit tidigare, att någon lyckas få fram sanningen (alltså absoluta fakta) och att den också – oavsett hur den ser ut! – kommuniceras med lika stora bokstäver i alla medier som den ensidiga berättelsen som kommunicerats hittills!

© denna blogg.

Sverige verkar vara det land i världen där flest människor känner sig kränkta

Sverige verkar vara det land i världen där flest människor känner sig kränkta. Hur blev det så? Vem/vilka lärde ut att så fort något känns ”jobbigt” (detta så vanliga ord för att beskriva hur människor i Sverige har det: ”Det är så jobbigt…”) så har man rätt att uttala att man på ett eller annat sätt är ”kränkt”? Den här typen av kränkthetsepidemi (i brist på bättre ord) hör jag inte talas om i något annat land än i Sverige. Någon måste ha hittat på det och börjat lära ut det – och nu är det så etablerat att det nästan en del av folksjälen i Sverige – att ständigt och jämt hitta något som är ”jobbigt” och som man har rätt att uttrycka att man är ”kränkt” över.

Nu, när polisen utför något effektivare inre utlänningskontroller än de hela tiden gjort i enlighet med landets utlänningslag, med EU-direktiv och på regeringens uppdrag, når kränkthetsepidemin nya, sällan skådade höjder. Det talas i upprörda termer om ”etnisk profilering” (???), ”diskriminering”, ”kränkande åtgärder” etc, etc, etc i alla medier, såväl gammel- som nydito. Människor som inte har en aning om utlänningslagstiftningen – en sådan petitess behöver man inte bry sig om när man utan kunskap uttalar sig i kraft av sitt namn eller sin position! – sitter i tv och radio och skriver i tidningar och på olika internetsajter om hur ”kränkande” det är att människor kontrolleras för att ta reda på om de vistas illegalt i landet.

Illegalt = olagligt = brottsligt. Detta är ett faktum vare sig man gillar det eller inte och det går inte att bortse från det hur gärna man än skulle vilja det.

I stället för att tala om det kränkande i att ett lands lagar på ett fullständigt respektlöst sätt ignoreras av människor som man i Sverige inte har en aning om vilka de är (påhejade av svenska journalister och politiker), varifrån de kommer eller ens varför de faktiskt är här, så skriks det i falsett om hur hemskt det är att människor som till utseendet har mycket gemensamt med de personer som vistas illegalt i landet, ombeds styrka sin identitet och sin rätt att vistas i landet. Men Herre Du Milde, människor! Det tar en människa en eller två minuter att visa att han/hon har medborgarskap eller uppehållstillstånd i Sverige och därmed rätt att vistas här. Det är ett mycket lågt pris att betala för att Sverige ska börja komma till rätta med den stora mängd människor som vägrar lämna landet trots att de inte får vara här. För vi vill väl alla att rättssäkerhet ska gälla och att lagar ska följas, inte att vi ska ha ett anarkistiskt system där man gör som man vill för att man inte gillar den eller den lagen, den eller den bestämmelsen? Eller?

Om det är så, att svenska folket vill att asyl- och migrationssystemet ska fungera så måste utlänningslagen följas och då är det som sagt ett mycket lågt pris man betalar när man, snabbt och lätt, visar att man har laglig rätt att befinna sig i landet. Till dem som lärt sig att skrika i högan sky om kränkthet och diskriminering i allehanda sammanhang skulle man behöva säga att om de inte vill bidra till att Sveriges lagar efterlevs och att reglerad invandring upprätthålls genom en så snabb och enkel åtgärd som att styrka sin identitet på anmodan, så är deras ovilja faktiskt betydligt mer ”kränkande ”än det faktum att Polisen ser till att utlänningslagen efterlevs.

Polisen ska kunna göra sitt jobb på området: hitta personer som inte har rätt att vara här och utvisa dem. Om det var så att de allra flesta asylsökande och personer som vistas i landet illegalt var blonda eller rödhåriga så skulle väl Polisen i första hand och största utsträckning be dem styrka sin identitet och visa att de har uppehållstillstånd. Men nu är det ju de facto så – alltså det är ett faktum som är ovedersägligt – att uppåt kanske 96-98 procent av dem som ska utvisas är mörkhåriga, mörkögda, ibland med mörk hudfärg. Det är då självklart att det i första hand är personer med sådana utseenden som kontrolleras.

För landets säkerhet, för att undvika att vi får svarta parallellsamhällen och att ett stort antal människor som inte ska vara här och som vi inte vet vilka de är och varför de är här, stannar olagligt i landet, så får vi nog alla acceptera att Polisen gör sitt jobb. Det finns, som sagt, betydligt större anledning att känna sig kränkt om Polisen inte gör sitt jobb och inte ser till att lagar följs och inte skyddar landet mot olaglig invandring.