• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2019
    M T O T F L S
    « Sep    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Finland. Centralkriminalpolisen om bilbränder: ”Detta fenomen finns inte i Finland.”

Inga bilbränningar i Finland 17.8 2016Klicka på bild- och textrutan för att se den i större format.

Med anledning av att det i Sverige sker hundratals och åter hundratals bilbränningar och svensk polis står handfallen, ställde jag frågan till Centralkriminalpolisen i Finland om huruvida bilbränningar, det vill säga mordbränder, sker där på samma sätt som i Sverige och i så fall i vilken omfattning. Svaret är:

Detta fenomen finns inte i Finland.

Dialog, kaffe och korvgrillning hjälper inte för att få slut på mordbränderna i Sverige. För det är ofta just mordbränder det faktiskt handlar om, inte ”pojkstreck” eller ”ungdomar som har tråkigt i utsatta förorter”.

Sveriges lag borde rimligtvis gälla lika för alla. Det är knappast troligt att man skulle se mellan fingrarna med uttråkade svenska rikemanssöner i välbärgade områden som började bränna bilar för att ”visa sin makt”, som någon polis sa i en intervju om invandrarungdomarnas och -männens motiv. Så lika lite som en svensk ung pojke eller man skulle undkomma lagföring, rättegång och dom för mordbrand, lika lite ska pojkar och män av annan bakgrund göra det. Och poliserna borde sluta leka fritidspedagoger eller stå passiva ute i de invandrartäta områdena. Samma lag borde, som sagt, gälla där som i övriga Sverige.

När det nu har gått så långt att lagen inte gäller lika för alla (vilket vi ser otaliga exempel på), då har regering och riksdag – utan att tillfråga folket – tydligt och klart visat att de anser att vi i Sverige ska ha olika måttstockar, olika krav på lagefterlevelse och olika syn på brott beroende på vem/vilka som begår dem. Och därmed är Sverige inte längre ett enhetligt land utan delat i två där vissa omriden blir autonoma. Kontrollen över svensk mark i många förorter har redan – med regeringens och riksdagens tysta godkännande – till stor del överlåtits åt asylinvandrade från främst Mellanöstern. I dessa områden känner regering och riksdag till att andra lagar råder och att dit når varken svenska normer eller lagar. Där får kvinnor finna sig i att trakasseras för hur de är klädda och där får de boende finna sig i att få sina bilar sönderbrända och att de svävar i livsfara när bränderna riskerar att spridas. Där kan skolor och socialkontor och till och med polisstationer sättas i brand utan att man gör allt för att gärningsmännen ska gripas och ställas inför svensk domstol. Andra lagar gäller ju där.

Rikspolischefens krönika upprör 16.8 2016

Klicka på text-och bildrutan för att höra lyssna på denna bedrövliga intervju med Rikspolischefen Dan Eliasson i
Studio Ett, Sveriges Radio, den 16 augusti 2016.

Ur intervjun:

Dan Eliasson: Polisiärt – även om det varit bilbränder, det har varit fylla, det har varit bråk, det har varit misshandel och mord, så har det polisiärt varit en en ganska normal sommar. Och vi har dragit runt den här sommaren.
Reportern: När du säger att vi har lyckats dra runt den här sommaren, vad är då din definition på att ”lyckas”?
Dan Eliasson: Det är att vi kan ta det mest akuta. Att när det är pågående grov brottslighet, att vi kan komma ut, göra bedömningar.

Kommentar: Notera att Sveriges högsta ansvariga för landets poliskår tycker att det här räcker för att han ska kunna säga att ”vi har lyckats”! Begrunda detta katastrofala synsätt på vad polisen finns till för i Sverige:”vi kan ta det mest akuta” och ”vi kan komma ut när det pågår grov brottslighet” (dock inte när det pågår bilbränningar för då behöver polisen poliseskort…).

Fler citat ur intervjun:

Dan Eliasson: Svensk säkerhet har ju inte försvunnit under sommaren.
Reportern: Vi kan ta lite grov brottslighet då. Nu i sommar har ju flera städer och framför allt Malmö drabbats av ett stort antal bilbränder, som du känner till. Totalt 108 bara i Malmö enligt Skånepolisen. Hur många misstänkta gärningsmän har ni lyckats gripa?
Dan Eliasson: Jag har inte de siffrorna i detalj och ska inte ha det heller… Jag vågar inte svara på den frågan.
Reportern: Men vad tror du? Då kan jag berätta för vi har researcha på det: ingen! Ingen har gripits, bara en som är misstänkt för förberedelse.
Dan Eliasson: Jo, men vi såg väl häromdagen att någon har gripits och jag har lyssnat med chefen för Syd, jag har lyssnat med chefen för Nationella Operativa Avdelningen. Det finns strategier, det finns utredningsuppslag, utredningsläget är relativt gott.
Reportern: Men det här är ju ett allvarligt brott och klassas ofta som mordbrand som till och med, om brottet är grovt, har livstid i straffskalan. Hur kan du säga att ni har lyckats i sommar med tanke på att det finns 108 sådana här tillbud (min anm.: det var väl inga ”tillbud” om det var bilbränningar…) bara i Malmö och ingen gripen?
Dan Eliasson: Men om du beskriver på det sättet så kommer svensk polis aldrig att någonsin att lyckas.

Kommentar: Rikspolischefen skyller alltså polisens katastrofala oförmåga och misslyckande på hur en reporter ställer en rak, tydlig och absolut relevant fråga! Det går över mitt förstånd att staten Sverige accepterar en så – ja, i brist på bättre ord – korkad person som chef för hela landets poliskår! Hur är det möjligt? Lyssna själva på hela intervjun! Den osannolika rikspolischefen talar vidare om att man ska jämföra med förra sommaren och handgranatssprängningar i Malmö, kraftiga skjutningar i Göteborg, två bestialiska sexmord etc och mängder av grov brottslighet och tycker att ”den här sommaren har vi haft ett bättre läge, det är min bedömning”. Hjälp!

Jag kan här inte räkna upp länkar till texter om hundratals och åter hundratals bilbränningar i Sverige ens enbart för detta år, än mindre för tidigare år. Skriv in ordet ”bilbränder” i Googles sökruta och klicka sedan på Nyheter, där finns läsning för den som är intresserad.

Åtgärder mot bilbränningar 17.8 2016Till sist: klicka på text- och bildrutan för att ta del av regeringens förslag till åtgärder mot bilbränningar.

Notera att inga av dessa ”åtgärder” skulle behövas om polis och rättsväsende gjorde sitt jobb enligt gällande lagstiftning!

Notera att det självklart inte betyder någonting alls i praktiken när justitie- och migrationsminister Morgan Johansson säger att ”vi måste få till en snabbare lagföring i vissa fall”. Ingenting. Tomma ord. Inget förändras.

Eftersom polisen inte klarat att gripa och lagföra mordbrännare hittills, vad är det som gör att ministern tror att den ska klara det nu, bara för att han uttalar sig?

Att statsminister Stefan Löfven lovar fler poliser (som behöver poliseskort för att åka till områdena där bilarna brinner) och säger att han ”känner med invånarna i de drabbade områdena”, vad betyder det? Ingenting. Absolut ingenting.

Men i ett grannland, ett stenkast härifrån:

CKP Inga bilbränningar i Finland 17.8 2016

© denna blogg. Vid citat eller uppslag från texter på bloggen, vänligen länka till originalinlägget.

Varför ska Amnesty bygga upp ”en parallell verksamhet” och processa mot Sverige som följer EUs bestämmelser?

sr1Det ter sig en aning märkligt att Amnesty, enligt inlägget Kritiserad asyllag träder i kraft – hjälporganisationer ställer om i Sveriges Radio, ska:

Amnestyparallellt bygga upp ett system för att bevaka, granska och kategorisera in personer som beviljas olika former av uppehållstillstånd, för att sedan kunna lyfta ut ärenden som vi ser har behandlats felaktigt och driva dem vidare. Först genom den svenska processen men förhoppningsvis även upp till internationell domstol, exempelvis EU-domstolen.

Hur tänker de här? Sverige har lagt sig på EUs miniminivå inom ramarna för vad EU (där ju också Sverige ingår…) har bestämt; vad är det som gör att Amnesty tror att någon internationell domstol ska ta upp ärenden som inte bryter mot någon lag eller miniminivå? Är det då inte bortkastad tid och bortkasade pengar att bygga upp en verksamhet kring detta?

© denna blogg.

Afghanistan är inte som Sverige.

De förklädda flickorna i Kabulsvd_logoDen är så viktig läsning, den här krönikan – Äktenskapstvång – en mardröm för utredarna – av Jenny Nordberg (som också skrivit den hyllade och mycket uppmärksammade boken De förklädda flickorna i Kabul) i Svenska Dagbladet, att jag citerar en del ur den och – givetvis – länkar till den. Läs och försök förstå och inse hur ohyggligt annorlunda den afghanska kulturen och människosynen, framförallt kvinnosynen är, jämfört med den svenska. Ta in det och betänk att det finns väldigt många afghaner här numera och de har vuxit upp med och i den här – i våra ögon – fullständigt groteska miljön och med de här grymheterna och våldsamheterna som något helt ”normalt” och ”naturligt”!

Jenny Nordberg berättar i sin krönika om den första rättegången i Sverige om en afghansk man, som nu lever här i Sverige där svenska lagar gäller (i varje fall borde gälla). Han åtalas för att ha tvingat sin dotter att gifta sig. Det prövas nu i domstol som ett hedersbrott, och dottern – som lever gömd – är beredd att vittna mot sin far. Det misstänkta brottet ska ha utförts på grund av ett kulturellt arv från Afghanistan, där ju som vi alla vet andra lagar och regler gäller.

“Du har skämt ut oss och det vore bättre om du var död. Jag ska
ta en kniv och skära dig i bitar och gömma dig där ingen kan hitta dig.”

Det är vad fadern ska ha sagt efter att ha fått reda på att hon har en pojkvän, enligt vittnesmål från förundersökningen.

Detta är viktigt att ta till sig, särskilt för alla dem som tror att så snart en asylsökande från en totalt annorlunda kultur med helt andra rättsbegrepp och annan människosyn, sätter sin fot på svensk mark så översköljs han på något outgrundligt sätt av svenska demokratiska värderingar och svensk människosyn:

svd_logoKvinnans ställning i Afghanistan och vilken roll “heder” spelar där är väl dokumenterat av bland annat författare, journalister och forskare, och bekräftas också av exil-afghaner som lever i Sverige.

I Afghanistan är en kvinna till största delen juridiskt ägd av sin far och har få mänskliga rättigheter. Utan tillstånd från fadern – för att utbilda sig, att arbeta, att träffa vänner, att ens röra sig utomhus – kan hon göra mycket lite i livet.

Afghanistan är ett av de fattigaste och mest ofria länderna i världen. Analfabetismen är utbredd, klaner strider sinsemellan, kvinnor används som ”betalningsmedel” vid allehanda uppgörelser. De har ingen personlig frihet och ingenting att säga till om.

Jenny Nordberg har, genom sin bok och genom sin krönika och andra texter gjort en hel del för att upplysa svenskar och andra om vilken typ av samhälle de tiotusentals afghanerna som tar sig till Sverige, kommer ifrån. Fakta, inte påhitt. Nämnas bör också att många afghaner kommer från Iran där de bott hela sina liv och där de till och med i många fall är födda, men de har kvar sin kultur där, precis som de har när de tagit sig till det mycket annorlunda Sverige.

För att ytterligare visa vilken typ av samhälle och liv som råder i Afghanistan har jag sammanställt ett antal citat ur några rapporter om/från Afghanistan, se nedan.

Jenny Nordbergs avslutar sin långa och viktiga text så här:

Just nu pågår 16 andra svenska förundersökningar om äktenskapstvång. Elisabeth Fritz ser fortfarande mycket okunskap om hedersbegreppet i de svenska rättssystemet, samt att hedersbrott behöver skrivas in i den svenska brottsbalken och leda till strängare straff än de brott som inte har ett hedersmotiv. Hon anser också att utvisning alltid ska ske vid en fällande dom där det är möjligt.

– I och med flyktingströmmen till Sverige är min bedömning att vi kan se en ökning av dessa brott, de finns i hela samhället och även på våra flyktingförläggningar och våra HVB-hem, säger hon.

Läs hela krönikan!

”Women are for children,
boys are for pleasure.”Här finns min sammanställning
av ett urval citat ur artiklar och
rapporter om Afghanistan.
Klicka på bilden till vänster
för att komma till den.

 

 

 

 

Finland. Migri: ”Fall som har tagits upp i medier särbehandlas inte utan prövas utgående från samma principer som alla andra fall.”

Viktigt att de här texterna läses först:
•  Finland. Många frågor ofrågade i medieaktuellt asylärende. – 5 juni 2016
•  Finland. ”Vi har varit här i många år, vi har fått två barn här.” – 6 juni 2016

Och här kommer reaktionen från Migri (Migrationsverket i Finland) på Twitter:

Alla fakta saknas Migri 6.6 2016

Detta bekräftar det jag skrivit i de ovanstående två inläggen och visar hur viktigt det är att medier som tar på sig uppgiften att rapportera om enskilda fall måste ”ha på fötterna” innan de tutar ut information som leder fel. Felaktiga och/eller ofullständiga skriverier åsamkar stor skada för många parter: den person eller familj man skriver om, tilliten och tilltron till Migrationsverket, tilliten och tilltron till domstolen dit ärendet överklagats och – inte minst – tilliten och tilltron till medierna själva när folk inser att det inte går att lita på deras rapportering.

Maahanmuuttovirasto logoMigri tar i sitt pressmeddelande upp att endast ett perspektiv presenterades i offentligheten i fallet med den irakiska familjen:

Migri Endast ett perspektiv presenterades 6.6 2016

Maahanmuuttovirasto logoMigri redogör därefter för vilka lagregler som gäller för uppehållstillstånd på grund av familjeband. Nya familjer har haft försörjningsförutsättning sedan år 2010:

Migri Uppehållstillstånd på grund av familjeband 6.6 2016

Maahanmuuttovirasto logoMigri påpekar vidare att verket anser att det finns flera olika slags säkerhetslägen i Irak:

Migri Flera olika slags säkerhetslägen i Irak 6.6 2016

Maahanmuuttovirasto logoOm barn i asylprocessen anger Migri att det bästa för ett litet barn är att vara med sina föräldrar:

Migri Barnets bästa 6.6 2016

Maahanmuuttovirasto logoTill slut meddelar Migri att verket under dagen idag, måndagen den 6 juni, lämnat en redogörelse till inrikesministern, som bett om information om det specifika fallet gällande den aktuella irakiska familjen. Migri skriver:

Migri Redogörelsens syfte 6.6 2016

Det kan vid en snabb reflektion tyckas vara en god sak att inrikesminister Petteri Orpo vill ha information om ett i medierna mycket uppmärksammat fall. Det är ett medmänskligt och sympatiskt drag hos ministern. Men det kan också ses som ett misstroende mot såväl Migri, ett statligt verk som har att följa de lagar regering och riksdag har stadfäst, som mot oberoende domstolar som också har att följande gällande lagar och praxis. Att då en minister ska ”avgöra om Migri och domstolarna handlat lagenligt” kan uppfattas just som ett misstroende och rentav en viss antydan till ministerstyre. Det vill säga om det faktiskt är så att han begärt information för att ”avgöra om Migri och domstolarna handlat lagenligt”… Vad är det som i så fall gör ministern kompetent och ger honom rätt att tolka lagar och därmed avgöra hur Migri och domstolarna skött sitt grannlaga och viktiga, för människor livsavgörande uppdrag? Men kanske rör det sig om ett missförstånd?

Ett viktigt påpekande – som egentligen inte borde behövas – görs i slutet av Migris upplysande text:

Maahanmuuttovirasto logoFall som har tagits upp i medier särbehandlas inte utan prövas utgående från samma principer som alla andra fall.

Jag anser – det var därför jag skrev de två tidigare texterna – att det är av yttersta vikt för Finland att journalister och medieredaktioner tar sitt uppdrag på största allvar när de rapporterar om svåra situationer som ibland uppstår när någon eller några asylsökande inte ges rätt att stanna i Finland. Ofta ter sig – och är – fallen ömmande och så gott som alltid kan vi som medmänniskor känna empati och vara ledsna över ett negativt beslut i ett fall som av medierna beskrivits i mycket upprörande termer. Ofta dessutom med udden riktad mot den personal på Migri som har ett oerhört svårt uppdrag och som inte har rätt att ge svar på tal på grund av sekretessbestämmelserna, vilket inte är vare sig rättvist eller rätt.

Och som Migri skriver så kan man inte börja särbehandla fall som tagits upp i medierna; alla har rätt till en likvärdig behandling och den ska ske enligt gällande lag. Vi har inte folkdomstol i Finland, liksom inte heller i Sverige – oavsett om medierna faktisk ibland eldar på så att folk beter sig som om vi hade det.

Till sist: I ett öppet och fritt land är det viktigt att myndigheter och riksdag och regering granskas av medborgarna – direkt och via medier. Det är också viktigt att folket reagerar och agerar för att påtala och försöka få till stånd förändringar av eventuella orättvisor, felaktigheter och lagar som slår fel för att man inte kunnat förutse alla tänkbara och otänkbara scenarier när de stiftades. Men man ska grunda sitt engagemang på fakta, inte på tyckanden och troenden. Man behöver hela tiden använda både hjärta och hjärna. Inte bara det ena. Inte bara det andra.

P.S. Hoppas att inrikesminister Petteri Orpo så snart som möjligt offentligt uttalar sitt förtroende för Migri och för domstolarna och meddelar att det blev ett litet missförstånd: han ville inte alls ”avgöra om Migrationsverket har agerat lagenligt” utan bara låta sig informeras om hur det hela ligger till utan att enbart behöva förlita sig på medieuppgifter.

Tillägg några timmar efter att ovanstående skrev (det går väldigt fort i det här ärendet):

HBL logoIrakiska familjens avvisning Hbl 6.6 2016

Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Hbl:s sajt.

Den irakiska familjen som varit i offentligheten under de senaste dagarna kommer inte att avvisas den här veckan.

Familjens jurist Jari Vuorijoki säger till FNB att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har förbjudit verkställandet av beslutet tills HFD behandlat familjens ansökan om besvärstillstånd eller fattat ett annat beslut i ärendet.

Finländska medier serie grön

 

 

 

 

 

© denna blogg. Vänligen länka till detta inlägg vid citat eller ”lån” av text. Gäller givetvis också journalister.

Märklig dom i förvaltningsrätten i Umeå

Förvaltningsrätten migrationsdomstolJag har läst, och läst om, och ännu en gång läst en dom som jag fick mig tillsänd för en vecka sedan. Jag har inte velat tro vad jag läst, jag har tänkt att jag förmodligen missförstår något. Men vid varje genomläsning har jag uppfattat den som svårbegriplig, för att inte säga lätt huvudlös. Det är alltså min åsikt och jag skriver om domen för att jag anser att den är mycket viktig, både rent allmänt och principiellt.

Här följer ett referat av domen (och i slutet av inlägget en länk till den fullständiga texten); läs, bedöm och döm själva:

En utländsk kvinna, som vid flera tillfällen fått avslag på sina ansökningar om asyl i Sverige, har i Förvaltningsrätten i Umeå överklagat ett beslut gällande bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, fattat av Vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun den 19 maj 2015.

Dom förv rätten Umeå Mål 1062-15En, som jag förstår det, olycklig sammanblandning av olika lagar och regler verkar här ha skett. Kvinna och hennes tre barn har vid upprepade tillfällen ansökt om asyl men inte befunnits ha skäl att beviljas uppehållstillstånd enligt utlänningslagen och tillämpliga konventioner. När man inte får tillstånd att vistas i landet ska man lämna det så fort som möjligt. Detta har kvinna valt att inte bry sig om, hon har i stället stannat i Sverige illegalt med sina tre barn. Det märkliga är, att myndigheterna inte ser till att den som inte har rätt att vistas i landet också lämnar det utan i stället tillåter följande, som anges i domen:

Hon fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd för två år sedan, och familjen har levt gömda sedan dess. Barnen går i skolan och Ana Melker läser svenska.

Varför läser hon svenska? Varför går barnen i skolan här? Familjen är ju här illegalt!!! Inför rätten anger kvinnan bland annat följande:

Den rättsliga situationen kan bedömas annorlunda. I beslutet har dessutom fullkomligt bortsetts från barnens situation och behov. Hennes flyktingsituation är sådan att hon överhuvudtaget inte ser någon som helst möjlighet att återvända till sitt hemland. Detta beror bland annat på att barnen är assimilerade i det svenska samhället och talar svenska och på att hon har flytt från sitt hemland på grund av att hon har utsatts för grovt våld, vilket barnen har bevittnat.

Att kvinnan talar om sin ”flyktingsituation” – och att man i domen skriver så – är helt fel. Hon är ju bevisligen inte flykting och att då den som skrivit domen använder ett sådant ord för att beskriva hennes illegala tillvaro i Sverige är givetvis inte korrekt. Hennes eventuella flykting- och/eller skyddsskäl har ju redan prövats av både en statlig myndighet, Migrationsverket, och en domstol, migrationsdomstolen. Då kan kvinnan ju knappast tala om sin speciella ”flyktingsituation”! Det är ju inte hon, som efter ett antal avslag på begäran att få stanna, själv ska bestämma att ”hon överhuvudtaget inte ser någon som helst möjlighet att återvända till sitt hemland”! Det är ju – än så länge, bör kanske påpekas – inte så att den som söker den rätt och förmån som det innebär att få uppehållstillstånd av asyl- eller skyddsskäl i Sverige har rätt att strunta i vad svenska myndigheter och domstolar beslutar. Läs mer

En anställd vid Kriminalvården: ”Kommunikationen mellan Polisen, Migrationsverket och Kriminalvården fungerar ganska dåligt.”

En anställd vid Kriminalvården skriver och berättar (och har givetvis gett sitt tillstånd till publicering):

kriminalvardens_logotyp_1206267009_2653Inte sjutton trodde jag att jag någonsin skulle komma att skicka ett mejl till dig!

Jag är anställd inom Kriminalvården. För mer än ett år sedan bad en kollega mig att uppmärksamma vilka som sitter på vår avdelning och det blev början på något nytt – en slags insikt om att jag burit ett filter över mina ögon. Jag började läsa domar, dra paralleller, titta på REVA-samarbetet och allt detta fick mig att se att det fanns en del saker som inte stämde.

Något som man borde titta närmare på är utvisning i dom som skiljer sig mycket åt beroende på domstol och beroende på domarnas dagsform. Vi upprepar om och om igen på jobbet att det inte finns någon logik när det handlar om utvisning i dom.

Det skulle också vara intressant om någon uppmärksammade de så kallade EU-migranterna och hur många av dem som faktiskt begår brott. Efter tredje gången kanske de blir utvisade i dom, vilket ofta också ganska smärtfritt kan verkställas. Det är dock inte särskilt ovanligt att de dyker upp i Sverige igen, en kort tid därefter. I vissa fall för att det inte finns någon inre kontroll inom EU och i vissa fall för att gränserna mot yttervärlden inte heller är vattentäta.

Som EU-medborgare får man enligt reglerna bara uppehålla sig i ett annat EU-land i tre månader utan försörjning och därefter ska man registrera sig hos Skatteverket eller motsvarande myndighet i annat EU-land. Men vem kontrollerar att detta efterlevs?

Jag skulle kunna beskriva många enskilda fall om jag tar mig tid. Berättelserna man får höra här är av synnerligen märkligt slag. Såsom dessa:

1)  En yngling som uppger sig vara från Syrien och står under övervakning efter tidigare villkorlig frigivning, dyker upp med en annan identitet på häktet och får ringa hem till sin far och syster i Tunisien utan att någon höjer det minsta på ögonbrynen. Han körs fram och tillbaka till ett av Migrationsverkets förvar för daktning, vilket han vägrar låta göras, samtidigt som fingeravtrycken redan finns hos Polismyndigheten.

2)  En est som efter flera avtjänade fängelsestraff äntligen får ett avvisningsbeslut från Polismyndigheten och fem års återreseförbud, dyker strax därefter upp vid ett villainbrott i Stockholm med argumentet att han ville uttrycka sitt missnöje över hur han bemötts i Sverige.

Kommunikationen mellan Polisen, Migrationsverket och Kriminalvården fungerar ganska dåligt. De fall där kommunikationen ofta fungerar bra är fallen som gäller utvisning i dom. I andra fall haltar det något otroligt. Information finns ofta tillgänglig enbart i domen och gränspolisen får sällan information om andra klienter om ingen på anstalten tar sig tid att meddela dem, och då kan det finnas något gammalt avvisningsbeslut som ingen annars skulle ha uppmärksammat.

Hos Kriminalvården handlar det främst om bristande förståelse och dålig insyn i andra myndigheters verksamhet och beslut. Sammantaget kan inte REVA sägas ha gett så mycket, utom att utvisning i dom uppmärksammats och att det finns klara instruktioner för hur man ska gå till väga i förekommande fall.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av det som står här.

En migga: ” En annan form av hot som inte varit – eller är – särskilt lustiga är hoten från asylsökande om självstympning.”

Apropå texten Dödshot riktas mot personalen skriver en migga:

Hot finns

profileDet har alltid funnits hot mot myndigheten. Men när jag började i det här gebitet var hoten på den nivån att man kunde ruska dem av sig och berätta om dem som lustiga episoder. När hoten var helt malplacerade alltså. En annan form av hot som inte varit – eller är – särskilt lustiga är hoten från asylsökande om självstympning. Dels för att det gäller en person som faktiskt kan ta sig till att göra sig själv och samtidigt andra illa – och dels för att det finns en tråkig underton av utpressning. Hot om självstympning ska ur den berördes synvinkel helst leda till att Migrationsverket gör något åt det. Och detta ”göra något åt det” är att bevilja PUT.

Och sedan känns det lite övermaga att slå på trumman för hot mot den egna arbetsplatsen när andra myndigheter som delar ut ersättningar och bidrag – Försäkringskassan och socialförvaltningarna för att nämna de närmast berörda – också har hotbilder i ökande antal mot personalen. De är väl också värda något, eller hur?

Fast nu är det varken lustigt eller tragiskt längre. Hoten som har uppmärksammats kommer inte längre enbart från sökande utan också från grupper som tydligen gett sig själva rätten att göra lite vad som helst.

Och det är självklart för jävligt att ingen velat ta i det här tidigare. Om det berör en tidningsredaktion, ett polishus, en domstol eller en politiker så blir reaktionerna självklara och snabba. Så sker däremot inte när det gäller ”vanliga myndigheter”. Under de senaste fem åren kan jag dra mig till minnes
– en gisslantagning med vapen i arbetslokalen (utförd av en asylsökande)
– en grov misshandel mot en kollega (utförd av okända)
– mordbrand mot arbetslokalen (utförd av okända)
– fritagningar med vapen (utförda av okända)
– ett skriftligt dödshot (från okända), där det gick att förstå från vilken krets hotet kom och det var riktat mot en namngiven kollega
– en hotfull besökare som skrämde en gravid kollega till tårar (en asylsökande).

De två sistnämnda fallen gjorde mig mest förbannad. Därför att chefen i fallet med det skriftliga dödshotet inte ville polisanmäla förrän facket la sig i saken. Och för att chefen i det andra fallet till en början försökte tona ner saken. Ur hans synvinkel – han är själv från ett land som har hög asylinströmning i Sverige – så var det tydligen mest synd om hotaren. Inte den gravida kollegan som hade fått ångesttankar om missfall…

Jag har många kollegor som har hemliga telefonnummer. Så var det inte för ett decennium sedan.

Kommentar: Migrationsministern skriver endast om vandalisering och dödshot från vänsterextremistiskt håll. Men läser vad man miggan säger så stämmer det inte. Återigen har halva sanningen utelämnats. Varför? För att allmänheten inte tål den? Vem har bestämt att det är så och vad är det för mening med att man ska berätta halva sanningen och undanhålla resten? Hot och trakasserier och vandalisering är lika vidrigt från vilket håll det än kommer och inga förövare ska ”skyddas” genom att de inte ens nämns.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg.