Påskaftonsmöte med Thanh och två barn är uppkallade efter mig och Fredrick Federley

Tiden går fort och det har hunnit gå drygt 1,5 år sedan jag senast träffade Thanh. Han bor ca två timmars bilresa från Stockholm och jobbar heltid, har familj och villa där mycket behöver fixas, så det är inte så lätt att hinna åka till Stockholm över en dag. Men nu, på påskafton 2016, kunde vi äntligen ses igen. Det blev ett glatt återseende och en ”walk down memory lane” – vi mindes och påmindes om en massa som hänt och människor vi mött under åren då jag var hans asylombud. Vi har så många minnen från det att jag träffade honom på förvaret i Märsta där han satt i åtta månader tills han fick uppehållstillstånd, id-kort och svenskt medborgarskap fram till idag

Här är en liten kavalkad över vad vi var med om!

Thanh, Hoa, Fredrick Federley

Nu ber vi utrikesminister Carl Bildt om hjälp – 26 juni 2007

 

 

 

 

 

Hoa Merit Thanh vid Vietnams ambassad

Om vietnameserna (igen) – 5 juli 2007

Matpengar och reskort till Thanh – 5 juli 2007

 

 

 

 

Tidningen Dagen om Thanh och Hoa – 6 juli 2007

 

 

 

 

 

Thanh, Maud Olofsson, Fredrick Federley

Grattis på födelsedagen idag, Thanh! – 21 juli 2007

 

 

 

 

 

 

Tove Lifvendahl och Thanh 14 aug 2007

Thanh och jag äter lunch med Tove Lifvendahl – 14 augusti 2007

Thanhs ärende återsänt till dem som för tre månader sedan fattade beslut i ärendet… – 13 september 2007

 

 

 

 

Migrationsverket har inte gjort något på flera år… – 11 oktober 2007

“Verkställighetshinder är ingen ny omständighet”?!!? – 11 oktober 2007

Nya märkliga turer i “fallet Thanh” – 5 november 2007

 

 

 

Dan Eliasson

Thanh

De märkliga turerna i “fallet Thanh” tar aldrig slut – 19 november 2007

 

 

 

 

Thanh och Elisabeth Svantesson sept 2007

En riksdagsledamot som bryr sig – 11 september 2007

 

 

 

 

 
Massor hände under alla år, bland annat gjorde vi en JK-anmälan som resulterade i att både Migrationsverket och Polisen klandrades.

Ur beslutet, först utdrag ur anmälan:

MW – Medborgarnas flyktingombudsman, MFO – har i en anmälan den 29 september 2006 begärt Justitiekanslerns granskning av och ställningstagande till den omständigheten att Migrationsverket enligt henne kräver att vietnamesiska medborgare som har sökt asyl i Sverige fyller i en blankett från Vietnams ambassad med rubriken ”Personlig deklaration”, där ett stort antal delvis känsliga uppgifter om personliga förhållanden efterfrågas.

MW har vidare i sin anmälan anfört att Polisen i samband med ett verkställighetsärende avseende vietnamesiske medborgaren TQT (nedan TQ) har bett denne att ljuga för Vietnams ambassad i Sverige och säga att han är turist och har tappat sitt pass samt uppmanat honom att söka pass och återresetillstånd i falskt namn.

Och, ur JK:s långa resonemang och beslut:

Migrationsverket kan inte undgå kritik för att man har medverkat till att hemliga, och i vissa fall mycket känsliga, uppgifter har lämnats till Vietnams ambassad, tydligen också till vissa andra ambassader. Jag utgår från att verket ser över sitt agerande och att sekretesslagen från och med nu konsekvent efterlevs.

Samt:

Polismannens agerande är kanske i någon mening begripligt med tanke på vad den omstridda uppgiften innebar för möjligheterna att fullfölja avvisningen. Icke desto mindre måste det anses helt oacceptabelt att en svensk polis uppmanar en person som skall avvisas att lämna oriktiga uppgifter till den egna ambassaden. Det strider mot regeringsformens krav på saklighet och det utsätter personen för oöverskådliga risker. Handlandet innebär dessutom i praktiken att en svensk myndighet försöker lura myndigheterna i ett annat land, något som inte får förekomma i annat än mycket speciella fall och under politisk kontroll. Detta gäller även i sådana situationer då det andra landets krav och regler anses orimliga. Som MW har anfört får den sortens invändningar tas upp i andra sammanhang.

För polisinspektören har det tydligen varit helt naturligt att handla på det sätt som han gjorde. Det betyder rimligen att polismyndigheten inte har klargjort för honom att ett sådant handlande inte får förekomma. Mot den bakgrunden anser jag att handlandet måste tillräknas myndigheten som sådan. Polismyndigheten i Stockholms län kan därför inte undgå kritik för det inträffade.

Jag utgår från att myndigheten ser till att dess företrädare inte fortsättningsvis agerar på det sätt som har skett i detta fall. Jag sänder detta beslut även till Rikspolisstyrelsen och förutsätter att också styrelsen uppmanar till ett helt korrekt handlande i samband med verkställighet av avvisningsbeslut.

Det här är Thanhs reaktion när beslutet kom.

Här berättar Thanh ett år efter att han fått permanent uppehållstillstånd, PUT, hur det kändes när jag ringde och gav honom beskedet.

”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

Hela historien om främst Thanh, men  också Hoa, kan alltså läsas under rubriken Vietnamesen.

Trevlig information: Jag visste inte om det, men Thanh berättade att Hoa nu har två barn och han och hans fru har döpt dottern till Merit och sonen till Fredrick! Det var både roligt och rörande att höra.

Till sist: Många människor ”figurerade” i den här mångåriga historien; en del nämnda ovan. Inblandade – behjälpliga – var också dåvarande journalisten Martin Kits; prästen Håkan Sandvik; Centerpartiets Ungdomsförbund; advokaten Anna Dahlbom; Lars-Gunnar Lundh, då överdirektör på Migrationsverket; Karin Hübinette då anställd på SVT; Elisabeth Svantesson, riksdagsledamot; en migga på förvaret och säkert många andra som ju också finns nämnda i inläggen om Thanh och Hoa.

© denna blogg.

 

Varför reagerade Beatrice Ask, M, inte under sina år som justitieminister?

Den 26 februari 2015 skrev en migga här på bloggen: ”Det man inte får glömma bort i detta sammanhang är att på den svarta marknaden säljs även de av Migrationsverket utfärdade resehandlingarna resedokument och främlingspass.”

Ur texten:

Hur skyndsamt agerade Beatrice Ask, som var justitieminister då? Inte alls, men det var ett typiskt icke-agerande för den förra regeringen. Om man tiger, inte låtsas om eller bortförklarar samhällsproblemen och öser ut mer pengar så tror man att problemen ska försvinna.

Varför gjorde den förra regeringen ingenting med substans för att komma tillrätta med det att så många svenska pass anmäls förlorade? Kanske för att om man vill vara politiskt korrekt så erkänner man inte att de som satt i system att gång på gång tappa sina pass i stort sett alla är personer med invandrarbakgrund?

Idag, ett år efter ovanstående text, skriver dåvarande justitieminister Beatrice Ask följande i Svenska Dagbladet under rubriken ”Ställ hårdare krav på alla resehandlingar”

Även främlingspass och resedokument kan missbrukas i illegala syften och hårdare regler för pass bör även omfatta dessa resehandlingar.

Kommentar: Det tog rejält med tid att komma fram till det som varit känt i närmare tio år!

Vidare i Beatrice Asks och Krister Hammarbergs text i Svenska Dagbladet:

Den illegala användningen av svenska pass är ett problem som har uppmärksammats av polisen, EU:s gränsbyrå Frontex och av svenska utlandsmyndigheter. Mer än 60.000 svenska pass ”försvinner” varje år och många av dessa missbrukas i illegala syften eller utnyttjas av individer med kopplingar till terrornätverk eller organiserad kriminalitet.

Kommentar: Detta borde ha uppmärksammats av den svenska regeringen, den förra alltså, som satt vid makten 2006 till 2014… De kanske inte läste de otaliga texterna där miggor varnade för och larmade om missbruk av pass sedan 2007, till exempel de texter som länkas till i inlägget 13 november 2007: En kvarts miljon svenska pass är på drift – en kvarts miljon! Av dem används många av look-alikes, andra manipuleras på olika sätt så de kan användas av andra än sina innehavare. Samma svenska pass används flera gånger, av olika personer. Eller det som Thomas Gür skrev i texten Be my guest # 107: Thomas Gür, där han bland annat lyfter fram en annan moderat:

Hösten 2009 motionerade moderaten Elisabeth Svantesson om att riksdagen borde bry sig om frågan.

”Det borde inte vara möjligt att gång på gång förnya sitt pass. Istället måste Sverige börja ogiltigförklara borttappade pass, vilket tekniken i dag medger… Dessutom måste, i samband med utfärdandet av ett nytt pass, noteringar ske över hur många pass en person har haft. Det naturliga måste vara att en polisutredning görs efter ett visst antal förlorade pass innan ett nytt utfärdas.”

Kommentar: Varför lyssnade inte Beatrice Ask på miggorna? Varför lyssnade hon inte på sin kloka partikamrat? Hon var ju justitieminister! Det är direkt pinsamt att komma nu, när Alliansen inte längre har ansvaret och plikten att skydda landet, och ge sig på den nuvarande regeringen. Rentav osmakligt.

© denna blogg.

 

Main Post, Tyskland: ”Måste man verkligen ta hand om varje 17-åring, som klarat en resa på 3.000 eller 4.000 kilometer hit, 24 timmar om dygnet?”

Med anledning av texten Die Welt: ”Hohe Kosten für unbegleitete minderjährige Flüchtlinge.”, skriver min nytyske korrespondent följande:

I en artikel i Main Post den 12 juli, under rubriken Sehr hohe Kosten für junge Flüchtlinge ifrågasätts också om

”man verkligen måste ta hand om varje 17-åring, som klarat en resa på 3.000 eller 4.000 kilometer hit, 24 timmar om dygnet?”
och om:
”de 8.500 ensamkommande flyktingbarnen – varav över 90 procent manliga – faktiskt alla är minderåriga. Fusk kan inte alltid uteslutas.

Kommentar: I Sverige verkar man inte ifrågasätta nästan någonting alls när det gäller de enorma mängder av ”ensamkommande”, dvs minderåriga och påstått minderåriga personer som kommer hit för att söka asyl. Utom att Moderaterna nu – efter att de hade alla möjligheter att agera under åtta år – i opposition och utan makt att genomföra någonting, i ett utspel uttalat att de vill ha ändrade boendeformer för ”ensamkommande flyktingbarn” – som ska spara pengar. Elisabeth Svantesson, Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson:

HVB-hem är dyrt och inte en bra lösning. Vi vill ha stödboende, vilket innebär lägre kostnader och minskade handläggningstider

Nog borde Moderaterna ha insett det redan för åtta år sedan! Hade de läst vad miggorna och även en del HVB-personal och familjehemsföräldrar berättar här på bloggen så hade de måst förstå att miljarder och åter miljarder hade kunnat sparas in under deras mandatperioder. Det är astronomiska summor av folkets pengar som använts (och fortsätter att användas) på ett helt galet sätt. Skattemedel som slösas bort och man tvingas inom betydligt mer angelägna samhällsområden göra nedskärningar och besparingar. Och detta för att M, C, FP och KD inte tog – i ordets verkliga bemärkelse – ansvar på det här område under den långa tid de satt i just ansvarsställning.

Och vad händer nu? Inte mycket. Ännu fler kommer till Sverige och allt rullar på som vanligt. Asylindustrin blomstrar, men det är en falsk ”blomstring” eftersom kostnaderna är skyhöga och de betalas av våra skattade pengar. Dessa unga män (som det oftast handlar om) kostar sådana enorma summor att svenska ungdomar inte under hela sina liv från 0 till 18 år kan drömma om att få kosta ens en bråkdel av vad de gör per år. Tyskland har vaknat, Sverige borde också göra det.

Moderaternas alldeles för senkomna insikter borde bibringas alla politiker som ska ta ansvar för landet Sverige. Dessutom måste man börja följa utlänningslagen och Migrationsöverdomstolens uttalanden om att det är de asylsökande som ”har bevisbördan” och ska styrka vilka de är, varifrån de kommer, sin asylhistoria och sin ålder. Enbart genom att följa utlänningslagen skulle oräkneliga miljarder kronor kunna sparas varje år.

Att läsa:
Migrationsöverdomstolen: ”Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig.” – 27 mars 2014
En migga: ”Men det hade varit bättre om domen kommit långt tidigare!” – 30mars 2014

© denna blogg.

Be my guest # 107: Thomas Gür

Thomas Gür är företagare och författare.

Hur Justitieutskottets borgerliga majoritet stoppade lagstiftning om ”borttappade” pass 2010
och Moderaterna accepterade detta

Jag har sedan en tid undrat över vad som hände med det ursprungliga moderata förslaget från 2009 att få bukt med att svenska pass uppenbarligen medvetet, systematiskt och många gånger repetitivt ”förloras”, för att säljas på marknaden för falska pass. Varför kom aldrig regeringen Reinfeldt att agera i denna fråga som ledande politiker i det parti som dominerade den regeringskoalitionen, kom att initiera? Varför har vi fortfarande inte en lag som tydligt avser att förhindra detta missbruk?

Efter att ha förgäves sökt svar, genom att leta efter artiklar eller rapporter som kunde bringa klarhet i detta, beslutade jag mig för att leta själv. Kvällen den 26 januari, företog jag en ”skrivbordsundersökning” vilken tog mig mindre en halvtimme att genomföra och därefter författa, i form av den FB-uppdatering som jag kopierat in nedan.

Denna uppdatering är givetvis långt ifrån fullständig angående de politiska turer som ägt rum och den ger inte heller svaret på frågan varför det gick som det gått med detta förslag, alltså att det hamnade på hälleberget. Likväl tror jag att detta är det hittills mest systematiska försök som gjorts för att beskriva vad som på det politiska fältet hände med lagförslaget – fröet föll på klippan..

Bara detta är ett underbetyg åt svensk politisk journalistik.

En defekt, som jag också skriver nedan, i en av statsmaktens mest centrala funktioner, blir, trots att de uppmärksammats, inte åtgärdad år efter år, och varken den lagstiftande eller den granskande statsmakten reagerar över detta. Det är för sorgligt…
————
FB-Uppdatering av den 26 januari 2015

Här följer en sedelärande politisk historia om de ”förlorade” svenska passen och vad riksdagen velat göra åt den saken:
————
Hösten 2009 motionerade moderaten Elisabeth Svantesson om att riksdagen borde bry sig om frågan.

”Det borde inte vara möjligt att gång på gång förnya sitt pass. Istället måste Sverige börja ogiltigförklara borttappade pass, vilket tekniken i dag medger… Dessutom måste, i samband med utfärdandet av ett nytt pass, noteringar ske över hur många pass en person har haft. Det naturliga måste vara att en polisutredning görs efter ett visst antal förlorade pass innan ett nytt utfärdas.”
(Försvårande av möjligheten till passfusk)

Ganska naturligt eftersom hon dessutom tillsammans med partikollegerna Tobias Billström och Ulf Kristersson hade skrivit en artikel – Ta medborgarskapet från kriminella invandrare – i DN Debatt om denna fråga redan i februari samma år. De hade på sitt partis uppdrag utrett bland annat denna fråga.

Riksdagens justitieutskott fick Svantessons motion till sig och svarade på den så här:

”Utskottet kan mot bakgrund av vad som redogjorts för ovan konstatera att en rad olika åtgärder vidtas för att minimera risken för missbruk av rätten att erhålla pass. Utskottet anser att något initiativ inte bör tas från riksdagens sida och avslår motion Ju252.”
(Justitieutskottet betänkande 2009/10:JuU13 Polisfrågor)

Notera sålunda, riksdagens då borgerliga majoritet avslog denna motion av Svantesson, som gjorde ett särskilt yttrande till protokollet, men vad hjälpte det.

Fyra år senare, 2013, kunde tidningarna åter berätta att den olagliga handeln med svenska pass fortsatt pågick. (Olaglig handel med svenska pass ökar, DN 29 september 2013).

Nu idag, finns det sedan hösten 2014 ännu en motion till riksdagen, denna gång av folkpartisten Johan Pehrson om att det måste göras något åt de ”förlorade” svenska passen: Motion 2014/15:653 Skärp reglerna för svenska pass. Denna motion har ännu inte behandlats av justitieutskottet.

————
En kommentar: Under de 35 år som jag deltagit i och följt svenskt samhällsdebatt har jag sett åtskilligt med inkompetens, slarv och politiskt klåparmentalitet. Men det här tillhör nog mina topp tio i denna genre. Riksdagen och regeringen har slarvat bort, förlorat (i likhet med passen), fem år på denna fråga nu, från DN-artikeln i februari 2009.

Hur en borgerlig majoritet i kammaren, en borgerlig regering och ett moderat styrt justitiedepartement kunnat ta så lätt, så fjärderlätt på denna fråga, övergår mitt ringa förstånd.

© Denna blogg och författaren.

Vem/vilka är de självutnämnda åsiktspoliserna egentligen, som tar sig rätten att försöka bestämma vad andra människor får tänka, tycka, tro och säga i detta land?

Sverige har fått en ny arbetsmarknadsminister, Elisabeth Svantesson. En välmeriterad och välutbildad och kompetent person som varit ordförande i det tunga och viktiga Arbetsmarkadsutskottet i riksdagen. Dessutom är hon en duktig debattör och verkar genuint närvarande i det hon säger och gör. Så bra!

Men…

Knappt har Fredrik Reinfeldt yttrat hennes namn, knappt har bläcket hunnit torka på det dokument som statsministern undertecknat som bekräftar hennes utnämning till ny minister, innan drevet är i gång!

Journalister i de stora medierna beter sig likt drevhundar som fått vittring på ett villebråd och sätter i gång och jagar henne. Blodhundar. Cirkusen är i  full gång på några minuter efter tillkännagivandet, bland annat för att hon är abortmotståndare. ”Drevarna” tycks inte känna till – eller förstår inte – att det faktiskt råder åsiktsfrihet i Sverige och att det är helt tillåtet i ett demokratiskt land att vara emot abort (själv är jag för rätten till abort).

Inte heller kan det vara fel att i ett fritt (?) land som Sverige att ha varit medlem i Livets Ord eller någon annan icke-förbjuden kristen församling, ens om en del (några, många) tycker att den är ”kontroversiell”. Det råder nämligen också religionsfrihet i Svea rike, något som ju brukar påpekas titt som tätt i alla möjliga sammanhang. Inte minst av samma drevande journalister som nu tycker att den nya ministerns religiösa bakgrund är något som ska kritiseras. Men människors religion är deras privatsak och religionsfrihet gäller för alla i Svea rike, också för svenska ministrar.

Vem/vilka är de självutnämnda åsiktspoliserna egentligen, som tar sig rätten att försöka bestämma vad andra människor får tänka, tycka, tro och säga i detta land? Eller rättare sagt: varifrån tror sig vissa människor ha fått en gudomlig rätt att ständigt hoppa på andra för att dessa inte tänker, tycker och tror som de? Visst gäller väl den lagstadgande åsikts-, yttrande- och religionsfriheten fortfarande, eller har lagen avskaffats i det tysta? Eller gäller den vissa, men inte vissa andra? Vilka har bestämt det, i så fall? Journalisterna???

Elisabeth Svantesson ska inte vara ”religionsminister”. Hon ska inte inte heller vara socialminister. Hon är ny arbetsmarknadsminister sedan några timmar när detta skrivs. Det är synnerligen märkligt att inskränkta journalister (som alltså tycks tro att det bara är de som har åsikts-, yttrande- och tryckfrihet…) drevar med full fart mot henne minuterna efter att hon utsetts och innan hon ens satt sig på sin nya stol i sitt nya rum på Arbetsmarknadsdepartementet!

I ett fritt och demokratiskt land ska ingen behöva jagas och drevas för sina åsikter, människor från diktaturer över hela världen flyr undan den typen av förtryck, inte minst till – paradoxalt nog – Sverige! Tyck vad ni vill, tyck lika, tyck olika. Men för Höge Farao (eller för Guds skull, om det passar bättre): sluta dreva!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

“Skriv en bok om Thanh!”

”Skriv en bok och berätta den kafkaliknande historien om Thanh”, säger flera människor till mig. Tanken har slagit mig. Men hur – hur? – ska man få ner alla vansinnigheter på papper och in mellan två pärmar?

Det senaste är att Värmdö kommun fortsätter att hitta på egna ”hyss” i stället för att lyssna på vad Thanh själv och vi som är hans ombud säger och visar på olika sätt. Idag hade socialsekreteraren bokat tid kl 11.00 för Thanh för att, tillsammans med henne, gå till Polisen! Detta för att Thanh på det sättet skulle ”bevisa” för Värmdö kommun att han ”samarbetar”! När det enda man där ska göra är att hjälpa honom, en människa i nöd, vars historia man redan mycket väl känner till!

Thanh och riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson i september 2007.

Det kan inte vara en socialsekreterares sak att tvinga Thanh till Polisen för att visa att han medverkar till att avvisa sig själv! Och allra minst när hon är mycket väl medveten om att den polis hon, självsvåldigt, bokat tid hos är samme polisman som kritiserades av JK för bara några månader sedan för att han försökt få Thanh att ljuga för sin ambassad och säga att han tappat sitt pass under sin vistelse här som turist! Dessutom har det många gånger förklarats för socialsekreteraren – skriftligt och muntligt – att polisen lagt ner arbetet med att försöka avvisa Thanh för två år sedan på grund av att det inte gav något resultat.

Ändå bokar alltså socialsekreteraren i Värmdö kommun en tid hos denne polisman (som också på andra sätt betett sig illa mot Thanh) och försöker tvinga Thanh att gå dit, viket är synnerligen förbluffande. Vad kommunen ska göra är att fastställa hans behov av försörjningsstöd och ge honom det efter att ha försäkrat sig om att han inte håller sig undan en avvisning. That’s it! Det har Thanh själv bedyrat att han inte gör, det har jag som hans ombud försäkrat socialsekreterare och det kan även styrkas av medombudet Fredrick Federley. Men det verkar det som om socialsekreteraren av någon outgrundligt anledning har bestämt sig för att agera som om vi alla tre ljuger! Det är helt omöjligt att förstå varför man jagar Thanh på det sätt man gör när allt han behöver för att kunna bo och äta är det låga bidragsstöd han enligt lag har rätt till.

Det är oacceptabelt att inte bli trodd, både för Thanh och oss som är hans ombud. Och oacceptabelt att Thanh ska behandlas som en schackpjäs som man kan flytta hit och dit och ”lyder han inte” så hotar man att dra man undan mattan under fötterna på honom och ställer honom på gatan mitt i vintern. När allt de behöver veta med tydlighet och säkerhet hos kommunen är att Thah inte är här och ”utnyttjar” systemet, inte gömmer sig och inte vägrar samarbeta med myndigheterna. Och det har vi visat på alla tänkbara sätt.

Fredrick Federley gjorde en dokumentärfilm om Thanh för snart två år sedan. Den fick namnet Viet Nam Boy (läs om den här i en bloggning från maj 2006). En bok kan få samma namn, och kanske undertiteln: ”insyn i ett ärende där myndigheterna gjort allt för att skapa problem i stället för att söka lösningar”, eller något liknande. För precis så har det varit under de mer än fem år som Thanh varit här: Migrationsverket, Polisen, socialsekreteraren – alla letar de efter sätt att trycka ner, säga nej, vägra, förhindra, neka i stället för att göra allt för att lösa en omänsklig situation. Hela tiden har jag närt ett hopp om att det någonstans längs vägen ska finnas en myndighetsmänniska – en riktig människa! – som ska sätta stopp för allt detta så att Thanh kan få lugn och ro och börja arbeta och försörja sig själv. Men den människan har inte dykt upp, tvärtom har allt blivit bara värre genom åren. Men någon gång måste det väl ta slut… Eller?

Läs hela historien under kategorirubriken Vietnameserna i högerspalten. Jag började berätta om Thanh på bloggen i augusti 2005, men hade lärt känna honom redan ett år tidigare då han satt inlåst utan orsak i åtta månader på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta, till stort lidande för honom och en kostnad på ca 800.000 kronor för skattebetalarna.

© denna blogg.