Om att inte bortförklara terrorismen

Klicka på text- och bildrutan för att komma till artikeln.

 

Man kan bara hoppas att Margot Wallström och andra mytbildare och utopister, som påstår ”att en av terrorismens grundorsaker står att finna i den utbredda världsfattigdomen”, läser Daniel Schatzs utmärkta,  faktabaserade och tydliga artikel i Svenska Dagbladet idag. Bland annat:

Terroristernas bakgrund finns inte sällan i en välutbildad medelklass – däribland i världens utvecklade länder – där antalet jihadister ökar till följd av en rad faktorer som diskuteras av terrorismforskaren Magnus Ranstorp i artikeln ”The root causes of violent extremism” (4/1).

al-Qaidas ledare Usama bin Ladin, växte upp i en inflytelserik familj av miljardärer i det oljerika Saudiarabien. Hans historia är historien om en resa från ett liv i lyx till ett liv av krig.

Jag uppmanar också dem som ännu inte gjort det att läsa Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår (kan laddas ner som ebok för 40 kronor) där han bland annat  skriver:

Det är sant att situationen i invandrartäta förorter till många europeiska städer är dramatisk och att det är svårt för barn till extrema muslimer att delta i vanligt samhällsliv i Europa. Den populära tron som jämställer fundamentalism med fattigdom är förenklad och motsägs av fakta. En översikt över Europafödda muslimska extremister som har varit involverade i terrorism visar i själva verket att många av dem kommer från ekonomiskt stabila och intakta familjer som är inne i det västerländska samhället.

Omar Sheikh, brittiskfödd son till en förmögen pakistansk handelsman, som gick på en av Englands mest prestigefyllda privata skolor, ledde en pakistansk terrorgrupp och fängslades för sin del i halshuggningen av Wall Street Journal-journalisten Daniel Pearl, visar att orsakerna till radikalisering ligger djupt hos många individer.

Zulmay Afzali skrev för övrigt de två mest delade ledartiklarna i Svenska Dagbladet 2014: Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism och Nej, svenskarna är inte rasister!

 

Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår
och uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok
eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Samma text har publicerats på Mummelförlagets sida.

Be my guest # 110 Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar som lärare och studiehandledare.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin. Hans senaste artikel har rubriken Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare och publicerades på Svenska Dagbladets ledarsida den 15 mars 2015.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Nyår i Afghanistan

Nowruz är vårt nyår i Afghanistan och infaller idag, den 20 mars 2015.

Jag har så många fina minnen från firandet av Nowruz! När jag var liten brukade min mamma köpa nya, fina kläder och skor åt mig en vecka före den stora dagen. Hon städade hela huset och dekorerade rummen med blommor och inför nyårsaftonen brukade min mamma och min mormor laga en massa olika goda maträtter och efterrätter.

På morgonen klädde hon mig i mina nya kläder och skor, sedan köpte hon blommor – rosor – och vi tog en taxi upp på Nadir Khan Hill i Kabul, till begravningsplatsen där min far ligger begravd. Vi gick till hans grav och min mamma lade ner sina rosor. Hon tittade på mig och frågade om jag ville säga något till min far. Jag visste inte vad jag skulle säga, men hon dikterade och jag upprepade hennes ord:

Far, jag ska vara en god son åt min mor. Jag ska vara hjälpsam mot mina morföräldrar och andra släktingar och vänner och mot mina landsmän. Jag ska alltid vara ärlig och hederlig, far. Jag önskar att du var här med oss och firade Nowruz! Men det är du inte. Jag ska ta hand om mamma och göra henne stolt över sin son.

Sedan brukade min mamma krama mig och kyssa mig på pannan och efter åkte vi hem igen i taxin som väntat på oss. Och så firade vi det nya året med mycket god mat, tillsammans med mina morföräldrar.

Senare, när jag var vuxen och arbetade i regeringskansliet i Kabul, brukade min mor ringa mig dagen före Nowruz och insistera på att jag – hur upptagen jag än var, hur mycket jobb jag än hade – kom och firade det nya året med henne. På nyårsaftonen brukade jag köpa varsin vacker bukett blommor till henne och till mina morföräldrar innan jag åkte hem till dem. Men först åkte jag alltid upp på Nadir Khan Hill och gick ensam till min fars grav. Jag var van vid att prata med honom, jag gjorde det varje gång jag var där.

Jag vet inte om jag har blivit en riktigt god son. Jag vet inte hur mycket gott jag har kunnat göra för mitt land. Det enda jag önskar just nu är att du levde, pappa. Jag önskar så starkt att du var här med mig, att jag kunde se dig och prata med dig. Att jag kunde krama dig och få en varm kram tillbaka. Jag vet inte hur det känns att ha en far som älskar och uppskattar mig. Jag älskar dig, pappa!

Det är fyra år sedan jag firade Nowruz med min familj i Kabul. Fyra år har gått utan att jag har sett min mor, utan att jag kunnat besöka min fars grav. Fyra år har passerat utan att jag har fått fira Nowruz med mina nära och kära. Jag drömmer om dem, jag drömmer om att fira dagen med dem. I mina böner ber jag för dem och jag ber också om att en dag kunna fira med dem igen, även om jag vet att det är omöjligt.

Mina elever i skolan där jag arbetar som modersmålslärare frågade mig, när de planerade för firandet av Nowruz på skolan, vem jag ska fira med. Jag tänkte tillbaka på lyckliga tider och på hur vi brukade fira dagen och på min mamma som jag inte träffat på så länge och kände att tårar steg upp i mina ögon. Jag vände mig bort och svarade inte på frågan.

Jag vill önska alla som firar Nowruz idag, både dem som gör det med sina familjer och dem som är ensamma och långt borta från sina familjer ett riktigt Gott Nytt År. Jag hoppas att det nya året ska bli ett välsignat år av kärlek och vänskap för er alla. För egen del tänker jag trots allt fortsätta att hoppas att jag en dag kunna fira med min familj.

Happy Nowruz!

Här är Zulmay Afzalis två tidigare gästtexter på den här bloggen:
Be my guest # 100 Zulmay Afzali – 26 december 213
Be my guest # 103: Zulmay Afzali – 23 december 2014

© denna blogg och Zulmay Afzali.

Zulmay Afzali har skrivit de två mest delade artiklarna på Svenska Dagbladets ledarsida genom tiderna

Mummelförlagets författare, Zulmay Afzali (tyvärr är länkarna i presentationen inte klickbara) har skrivit de två mest delade ledarartiklarna i Svenska Dagbladet genom tiderna. Kanske rentav de mest delade ledarartiklarna i svensk tidningshistoria?

Läs om artiklarna och läs själva artiklarna här.

Beställ hans böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris här.

Snart är det bara den humanitära stormakten som inte har vaknat

Fem dagar efter att den publicerades är Mummelförlagets författare Zulmay Afzalis OP ED-artikel Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism på Svenska Dagbladets ledarsida fortfarande (idag kl 09.05) både den mest lästa och den mest delade.

Kanske börjar någon lyssna mer på dem/oss som berättar från verkligheten, nu när det blir allt värre och farligare i västländer, inte minst efter vad som skedde i Ottawa i går. Tyvärr dock mer troligt inte.

Läs gärna artikeln om ni inte har läst den, och betänk samtidigt att det bakom texten finns en massa kunskap och vetskap som inte får plats på max 3500 tecken inkl blanksteg i en ledarartikel.

Zulmay Afzalis böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris kan beställas här.

 

Ur Hederlighetens pris: ”I Peshawar i kväll ska vi träffa lite folk som bokar människosmugglare, vi får höra vad de har att säga.”

Politiker och journalister – och andra som deltar i debatten och samtalen kring den ojämförligt mycket stora asylinvandringen till Sverige – har under många år följt vad miggorna (och jag) skrivit om detta område här på bloggen men valt att inte låtsas om de ofta hårresande historier som berättats. Historier som skulle få ansvarskännande politiker och dito journalister i nästan vilket land som helst att genast reagera. Dock alltså inte i Sverige.

Men både de ovannämnda kategorierna, liksom den svenska allmänheten borde väl åtminstone vara intresserade av att ta del av vad en flykting (alltså en person med flyktingstatus) har att berätta? Eller? Hur ska man kunna styra ett land och ska man kunna rapportera allsidigt och sanningsenligt om verkligheten i detsamma om man ställer sig med huvudena i sanden och bara vill höra talas om – och själv tala och skriva om – det som man en gång har bestämt ska vara ”verkligheten”?

Samtliga var alltså pakistanier, men när de väl kom till sina destinationer i Europa skulle de alla ljuga och säga att de var från Afghanistan. För att ”bevisa” det skulle de tala den pashto som talas i Pakistan (men inte i Afghanistan) och det skulle räcka mer än väl som ”bevis”.

Läs här fler utdrag ur Zulmay Afzalis andra bok Hederlighetens pris, som beskriver hans flykt från Afghanistan till Sverige, som förresten inte alls var hans mål från början.

Zulmay Afzalis första bok heter En flykting korsar ditt spår och handlar om hans liv och uppväxt i Afghanistan och Pakistan och hans arbete för president Hamid Karzai i den afghanska regeringen. Här kan man läsa utdrag ur den.

Ordbrand = ord i brand

Alla – i alla fall väldigt många – borde läsa Nima Dervishs utmärkta bok som kom ut på Mummelförlaget för en månad sedan!

Ofta – senast i dessa dagar – blir man påmind om hans vassa penna (eller hjärna, egentligen) och hans klara ögon och hans förmåga att formulera och beskriva också komplicerade resonemang på ett sätt som blir (lätt)begripligt.

Nima Dervish skriver den 16 november, på sin blogg, under rubriken Röda dagar, med anledning av att Vänsterpartiet recyclar ett gammalt S-förslag (som inte ledde någonvart) om att införa muslimska högtidsdagar i den svenska kalendern. Det skriver han också om i sin samhällskritiska bok som spänner över många år men där många texter är precis lika aktuella idag som de var för ett, två eller tre år sedan.

Och samma dag, den 16 november, skriver Nima Dervish på sin blogg också en annan text – Oskakad och störd – om en fråga (läs själva!) som också, precis som frågan om röda dagar, varit aktuell tidigare och som han också tar upp i sin bok.

Samtidigt vill jag uppmana till läsning av Nimas bloggtext Ordbrand – om valet av förlag. Det gläder mig att Nima valde Mummelförlaget som förläggare av boken och särskilt glad blir förläggaren (!) av orden:

En viktig aspekt var att jag visste att Merit har cojones (eller borde jag säga sisu?) och inte skulle vilja fega, censurera, frisera eller tona ned någon av texterna.

samt, förstås, av omdömet:

Som om det inte vore nog är hon en sjuhelvetes korrläsare, noggrann och snabb.

Mummelförlaget proudly presents också två andra förnämliga författare, Zulmay Afzali och hans En flykting korsar ditt spår, samt Aniram Niletram vars Annorstädes också borde läsas av alla! Också boken med berättelser inifrån Migrationsverket, där miggor berättar, Inte svart eller vitt utan svart och vitt är väl värd att läsa för den som vill ha en allsidigare bild av asylhanteringen i Sverige än vad svenska medier ger.

Inom en mycket snar framtid kommer ytterligare  två nya böcker (mer om dem senare) ut på Mummelförlaget:

Mingel med Mummelförfattare

Den 9 november, vid ett lyckat FB-mingel med många deltagare
på ett fik på Söder i Stockholm,
var också fyra av Mummelförlagets författare närvarande:

Zulmay Afzali (En flykting korsar ditt spår)
Aniram Niletram (Annorstädes)
Merit Wager (Inte svart eller vitt utan svart och vitt)
David Eberhard (vars bok kommer snart)
Nima Dervish var närvarande genom sin bok (Ordbrand).

Nima Dervish

David Eberhard

Merit Wager

Zulmay Afzali och Aniram Niletram

Har regeringen, riksdagen, journalisterna läst Zulmay Afzalis bok?

Man kan bara hoppas att svenska s.k. ansvariga politiker (regering, riksdag), men också medierepresentanter, förstår att lyssna på och dra nytta av vad en flykting från det strikt muslimska Afghanistan har att dela med sig av när det gäller faror för islamism, extremism och terrorism. Särskilt som han har varit Senior Terrorism Analyst åt president Hamid Karzai…

Alltså: apropå vad som i andra länder diskuteras allt mer öppet och oroligt (bland annat Tony Blair i Mail on Sunday) om risken för terrorism och islamism, skulle man kunna hoppas att politiska folkföreträdare i Sverige läste boken som den afghanske före detta regeringstjänstemannen, numera flyktingen i Sverige, Zulmay Afzali har skrivit. Den läsningen skulle kanske öppna ögonen hos en eller annan tänkande ”folkföreträdare” som sannerligen behöver all information, all input som finns att få kring hot och faror som folket har rätt att kräva att de hanteras på absolut bästa och mest initierade sätt.

Här finns fyra sidor utdrag på svenska och samma fyra sidor utdrag på engelska ur Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår som kan beställas här, i pappersform eller som e-bok. Utdragen kommer ur kapitlen med rubrikerna:

Mitt tidiga liv
Stor kärlek och 9/11
Jag möter presidenten med Fox News-teamet, blir anställd i regeringskansliet och förlorar min Barbara
Jag rapporterar om narkotikasmuggling och hoten tilltar
Tankar och åsikter om asylsystemet i Sverige och om terrorism och extremism
I Sverige
Svenskarnas svårbegripliga rädslor – trender inom finansiering av terroristverksamhet och människosmuggling i Europa

Kort ur några recensioner av boken:

Zulmay Afzali är 30 år, är född i Afghanistan och har uppehållstillstånd i Sverige. Han har nu skrivit sina memoarer, en mycket lättläst bok. Trots sin ringa ålder har han upplevt flera dramatiska händelser än de flesta.
(Gunvor Hildén, Upsala Nya Tidning)

De interiörer man får ifrån Afghanistans politiska liv är sannerligen unika. Den utbredda korruptionen, hur demokrati och regelverk åsidosätts till förmån för klanrelationer och på grund av hot och mutor, ger en mörk bild av Afghanistans möjligheter att utvecklas i demokratisk riktning.
(Sanna Rayman, Svenska Dagbladet)

Afzalis bok är ett viktigt bidrag till diskussionen om vår nuvarande integrationspolitik. Vi bör bejaka det globala men inte falla till föga för allehanda kriminella skojare och professionella flyktinghandlare. Det vinner inte de med reella asylbehov på. Tvärtom blir en fortsatt eftergivenhet i nuvarande tappning en grogrund för dem som av allmän aversion gentemot (med utlänningslagens ord) utlänningar vill se så få som möjligt av dem i vårt land.
(Krister Thelin, domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter; en av fyra svenska jurister som är anmälda som ad hoc domare vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg)

Innan Zulmay Afzali, högste ämbetsman under ministern i Afghanistans drogbekämpningsdepartement, fyllt 28 år hade han ett bagage av upplevelser och erfarenheter som hade räckt till flera borgerliga liv. Hans hektiska tillvaro i kors­vägen mellan storpolitik och internationell brottslighet är numera över. Den fick ett tvärt slut då Afzali flydde från sina hämnare, de afghanska knarkbaronerna och deras höga beskyddare – bland dem hans egen chef, men också hans barndomsbekant, president Hamid Karzai.
(Nathan Shachar, DN Kultur)

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

Zulmay Afzali talade vid Rotary-lunch

Fredagen den 3 maj var Mummelförlagets författare  Zulmay Afzali gästföredragshållare vid Rotary Söderköpings lunch på restaurang Brunnen. Han imponerade på – och överraskade troligen också – deltagarna, av vilka chefredaktören vid Folkbladet, Widar Andersson, var en. Två dagar senare kunde texten Dramatisk lunch på Brunnen – läsas i Folkbladet. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.

Zulmay Afzalis bok – En flykting korsar ditt spår – kan köpas eller laddas ner som e-bok via Mummelförlagets widget-shop.

För att komma i kontakt med Zulmay Afzali, skicka ett mejl via Mummelförlaget!

.

.

Ny recension av Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår

Ur en recension av Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår (utgiven på Mummelförlaget och översatt av mig)  i Upsala Nya Tidning med rubriken På hemliga vägar till Sverige:

Zulmay Afzali receiving medal for high civil service in the field of counter narcotics from the Minister of Counter Narcotics, Afghanistan.

Zulmay Afzali från Afghanistan har skrivit om sitt dramatiska liv. Boken ger intressanta inblickar i en främmande värld.

Som nybakad akademiker fick han höga poster i regeringskansliet i Afghanistan. När han jobbade för ministern på det departement som hade hand om narkotikafrågor fick han övertygande bevis för att presidentens bror var djupt inblandad i knarkhandeln. Han talade med sin minister som tog saken på största allvar och lovade att ta upp den i regeringen. Resultat? Ministern sparkades och Zulmay Afzali utsattes för två olika mordförsök. Det var dags att fly.

Det är inte så vanligt att flyktingar från fattiga länder skriver böcker. Den här boken ger intressanta inblickar i en åtminstone för mig helt främmande värld.

Boken kan beställas här i pappersform eller som e-bok.

Ny artikel av Mummelförlagets författare Zulmay Afzali

Zulmay Afzali på sin bokreleasefest 31.1 2013

Misstankar om islamisk extremism i Europa kan inte viftas bort på Newsmill.

Länkar till alla Zulmay Afzalis artiklar finns här och här finns recensioner av boken En flykting korsar ditt spår.

Zulmay Afzali skriver just nu en ny bok. Hans första  bok håller på att översättas till engelska och kommer snart att kunna köpas i hela världen.

En flykting korsar ditt spår

Här kan man se en kort filmad introduktion av författaren till En flykting korsar ditt spår.

Här kan man läsa recensioner m.m. av boken.

Här kan man köpa boken som e-bok eller i pappersformat.

Presentation av Zulmay Afzalis bok

Om bokreleasefesten på Vickys fik med anledning av Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår.