Finland. ”Hur tråkigt det än kan låta så räcker inte önskan om att få stanna i Finland eller att man vill arbeta för att man ska beviljas internationellt skydd.”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln i Helsingin Sanomat (på finska).

Opinion
En asylsökande kan söka uppehållstillstånd om han har arbete

Under den rubriken skriver Hanna Helinko,  direktör för enheten för juridisk service och landinformation vid Migrationsverket, följande:

Företagaren Pekka Vahtera förundras (HS Mielipide 14.9) över varför Migrationsverket fattade ett avslagsbeslut gällande en irakisk man trots att han hade arbete och hade anpassat sig i den finländska arbetsgemenskapen.

Hur tråkigt det än kan låta så räcker inte önskan om att få stanna i Finland eller att man vill arbeta för att man ska beviljas internationellt skydd. Kriterierna för vem och vilka som kan få internationellt skydd är definierade i utlänningslagen. Den asylsökande måste kunna visa att just han riskerar förföljelse eller annan allvarlig fara, för att han ska kunna få skydd i Finland.

När det gäller arbetskraftsinvandring är hanteringen annorlunda. Det normala är att att arbetstillstånd ska sökas utomlands, innan man kommer till Finland.

I Finland – till skillnad från i många andra EU-länder – kan dock en asylsökande mitt i asylprocessen söka uppehållstillstånd också på andra grunder. Om han får ett arbete medan han väntar på sitt asylbeslut, kan han söka arbetstillstånd. Samtliga kriterier och grunder avgörs samtidigt inom ramen för asylansökan. Uppehållstillstånd på grund av arbete kan också sökas om man fått avslag på sin asylansökan om man har ett arbete.

Pekka Vahtera hänvisade till beslutet i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som upphävde det svenska Migrationsverkets negativa beslut gällande en irakisk familj. Han förundrades över hur Migrationsverket i Finland kan komma till ett annat resultat än Europadomstolen trots att det i bada fallen handlade om irakiska asylsökande samarbetat i ett västland.

I Europadomstolens beslut finns två delar: det allmänna säkerhetsläget i Irak och den klagandes personliga omständigheter. Båda dessa delar prövades i förhållande till ett återsändandeförbud.

Domstolen konstaterade att man kan återsända asylsökande till Irak och Bagdad som inte har individuella skäl för att ges internationellt skydd och att irakiska myndigheter fortfarande kan erbjuda sina medborgare skydd även om förmågan har minskat. I de klagandes fall fanns dock särskilda omständigheter som gjorde att man inte ansåg att irakiska myndigheter kunde erbjuda just dem tillräckligt skydd.

Två på ytan likadana fall kan inte rakt av jämföras med varandra.

Kommentar: Det är bra att så pedagogiskt som möjligt försöka förklara för människor som inte är insatta i asylfrågor, att det ytterst sällan – så gott som aldrig – går att jämföra olika asylfall rakt av, hur snarlika de än är. Många vet inte, eller glömmer bort, att varje fall ska bedömas individuellt och det finns aldrig två fall där allt, alla delar, alla skäl, all bakgrund, precis all delar är exakt lika. Det är myndigheternas och domstolarnas sak att bedöma och fatta beslut och det ska alltså i varje enskilt fall göras på just den aktuella personens personliga och individuella situation.

© Översättning Merit Wager.

Finland. Delvis annan syn än i Sverige på en dom i Europadomstolen gällande irakisk familj.

Klicka på textrutan för att koman till artikeln på MTV Uutisets sajt (på finska).

Migrationsverket: Människorättsdomstolens dom förändrar inte Finlands Irak-strategi

Domen i den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – Europadomstolen – förändrar inte Migrationsverkets (i Finland, min anm.) Irak-strategi utan befäster den snarare, säger Hanna Helinko, direktör för Migrationsverkets enhet för juridisk service och landinformation.

Domstolen avvisar Sveriges beslut att utvisa en irakisk familj och ansåg att en utvisning av familjen, som förföljts av al Qaida, skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen (som formellt heter ”Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”) där det talas om förbud mot tortyr.

Enligt Hanna Helinko konstaterades också i domen att graden av våld i Irak inte utgör en sådan risk att en utvisning skulle förorsaka en risk för en sådan behandling som avses i artikel 3.

I Sverige ser man annorlunda på beslutet, bland annat i Sveriges Radio som rapporterar under rubriken Sverige förlorade mål i Europadomstolen – irakisk familj får stanna. I Sverige tror man dessutom att ett utslag i Europadomstolen gäller som vore det svensk lag. Det gör man inte i Finland och som framgår av uttalandet från det finska Migrationsverket så skulle domen inte tolkas på samma sätt i Finland som i Sverige.

Finska Migrationsverket lägger ut nedanstående utdrag ur domen och konstaterar:

Europadomstolens beslut: Det allmänna säkerhetsläget i Bagdad City och Irak  hindrade inte utvisningen av de asylsökande.

Här kan man läsa hela Europadomstolens dom.

 

Ett av väldigt många mejl efter min artikel i Svenska Dagbladet…

..stack ut.

Artikeln har rubriken Hur många ensamkommande barn är vuxna? och publicerades den 5 oktober i Svenska Dagbladet (läs också här, här och här). Massor av mejl har strömmat in från människor som är glada över att texten har publicerats i en stor tidning eftersom det som tas upp i den redan är känt för väldigt många (och helt okänt för andra) men aldrig så tydligt redovisas av journalister i olika medier.

Nu till mejlet som stack ut och som inte lämnar mig någon ro. Jag har fått tillstånd av mannen som skrev det och som jag här kallar D att återge hans texter i sin helhet eller delar av dem (han skrev två mejl) och ska göra det här. Med kommentarer. Alltså, en man som troligen är från Afghanistan, men också kan vara från Pakistan (han har inte angett var han kommer ifrån, men av namnet att döma vet jag att det är något av dessa länder) har läst artikeln i Svenska Dagbladet och börjar sitt mejl till mig så här (OBS! Jag rättar inga språkfel utan återger texten exakt som den är):

Otroligt stolt är jag över dig och detta för många anledningar, bland annat att du har hela tiden riktat konstruktiv kritik mot hur Migrationsverket fungerar.

Han fortsätter:

Vet inte om jag kan beskriva mig själv som en insider eller inte på grund av att jag har varit asylsökande under dem senaste tretton åren.

Oj, tänker jag då: ”asylsökande under dem senaste tretton åren”! Men samtidigt vet jag ju att tiotusentals människor som kommit som asylsökande och fått avslag på sina ansökningar, stannar kvar illegalt, det vill säga olagligt, i strid mot gällande lag (bland annat blev Sveriges nye civilminister från Iran kvar här som barn, när hans mor stannade i landet olagligt) i landet. Detta kan ske på grund av att Sverige inte följer sin egen utlänningslag och ser till att alla de som inte befunnits ha skäl att beviljas skydd och permanent uppehållstillstånd här, lämnar landet. En alltför slapp hantering på vissa plan, i kombination med en betydligt mindre slapp hantering på andra plan, skapar stora tragedier. Som i detta fall, ska det visa sig när jag läser resten av mejlet. Men så här fortsätter D:s första mejl till mig:

Problematiken du nämnde med din artikel är visst stor och måste lösas på något sätt däremot tror jag att mycket annat inom Migrationsverket skall omstruktureras från ledningen till hur den vanligaste medarbetare på Migrationsverket arbetar.

Vad jag håller på iakttaga just nu är en jätteflöde av syriska asylsökande som egentligen kommer från olika grannländer till Syrien och även från olika europeiska länder men ändå kommer dem hit och söker asyl. Alla vet att dessa folk får PUT på kort sikt men samtidigt detta påverkar alla som har väntat och väntat i åratal på ett positivt besked från Migrationsverket.

Själva asylprocessen som från början var tänkt neutral präglas av fusk när Migrationsverket nämner pseudoadvokater för att försvara asylsökandens intressen.

Återigen, tackar jag dig för en lyckad artikel och hoppas att du skriver ofta.

Jag svarar honom, eftersom jag försöker besvara alla vettiga (!) mejl jag får även om det är svårt att hinna med. Då kommer ett nytt, långt mejl och där berättar han om sin situation. Men först detta:

En asylsökande som rullat fram och tillbaka i nästan oräkneliga asylprocesser har visst kostat en förmögenhet för Sverige men ändå vill man bli av med denna individ oavsett hur mycket bördan vägt på svenskens axlar.

Minns du flyktingförläggningen Gimo 5,5 mil borta från Uppsala? Då jag kom till Sverige år 2002 så hade jag haft den där förläggningen som min första och eftersom man hade inte mycket att göra där så kom jag ofta till Röda Korset och fikade där med några till asylsökanden. Jag kommer riktigt ihåg att du närvarade på mötesplatsen och träffade asylsökanden som hade många avslag på sina ansökningar om asyl (bland många Homeira som var från Iran).

D är alltså en av de hundratals asylsökande som jag träffade när jag, tillsammans med bland annat dåvarande riksdagsledamoten från KD, Magda Ayoub, regelbundet minst en gång i månaden, ofta flera gånger, besökte flyktingförläggningen (som asylboendena kallades då) i Gimo! (Läs lite mer om det här.) Och han kommer ihåg mig! Under hela en långa tiden, 11, 12 år som gått sedan dess, har han alltså vistats i Sverige utan uppehållstillstånd, det känns hisnande.

D fortsätter, och nu blir det jobbigt:

För att berätta kort om min historia så föredrar jag berätta om min situation i dagsläget. Nu bor jag med en tjej från Iran och har skaffat barn som är född år 2013 utanför giftermålsramen. Härom månaden tvingades vi ansökan om asyl istället för vår lille bebis. Ett par månader efter att jag genomgått en intervju och framförde asylskälen till vår bebis så kom ett bittert besked som är avslag.

Nu är det allvarligt för att vi allihopa har fått var sitt avslag från Migrationsverket.

Min tjej med vårt gemensamma barn om hon antingen med godo eller ondo återvänder till Iran så skulle hon säkerligen torteras, misshandlas eller dödas för att hon skaffade barn utan att vara gift. Egentligen sådana straff finns inte skrivna på lagkuben i Iran men dem utförs jätteofta om man saknar stöd och makt i stammen där man hör till.

Det känns bra att någon läser mina e-mejl och visar stort intresse till mitt missöde i Sverige.

Det är bland mycket annat sådana här svåra situationer jag ofta ställts inför under alla mina år som asylombud och under de 19 år jag varit involverad i asyl- och migrationsfrågor. För, som jag alltid säger till dem som ber om min hjälp eller om råd att agera i asylärenden:

Man måste ha både hjärta och hjärna!

Man måste självklart ta humanitära hänsyn, samtidigt som lagar måste följas och inte styras av vad någon/några för tillfället tycker och känner. Jag har ställts inför så många svåra dilemman under åren när jag träffat asylsökande, flyktingar, hjälpare av olika slag. Att beskriva dem skulle kräva en bok. I ett fall handlade det om att en palestinsk man och hans ryska fru och deras lilla barn skulle splittras efter sex år i landet och med flera avslag på asylansökningarna, förde Mauricio Rojas, då riksdagsledamot för FP, och jag fallet till Europadomstolen. Vi argumenterade inte emot avslagsbesluten i sig, men hävdade att det stred mot olika konventioner att man splittrade en familj och berövade ett barn sin far. Visst hade de personer en poäng, som framhöll att man inte ska skaffa barn när båda parter är asylsökande utan rätt att vistas i ett land och borde vara medvetna om eventuella konsekvenser. Absolut. Det är klart oansvarigt att sätta barn till världen i en sådan situation. Men – och det var ju ett faktum – barnet fanns, barnet existerade i denna värld och barnet bar ingen skuld till någonting. Skulle det nu straffas för sina föräldrars agerande och kanske aldrig mer få se sin far, i varje fall inte få växa upp med honom?

Familjen fick så småningom stanna och, hör och häpna: Migrationsverket erkände (visserligen omedvetet, men ändå) i sitt beslut, när de efter nära sex år beviljade dem uppehållstillstånd, att de gjort fel i drygt fem år. Det hade att göra med mannens statslöshet, att beskriva hela fallet skulle också det kräva en bok. Glädjande nog är familjen nu helt integrerad i samhället, har fått ett barn till, jobbar och har köpt ett rött hus med vita knutar någonstans i Sverige.

D:s mejl lämnar mig ingen ro. Tanken på att en man och en kvinna som lever tillsammans, som vill leva tillsammans och som har ett barn, ska skiljas åt utan att veta om de någonsin kan återse varandra, är tung. Men de är vuxna och de visste vad de gjorde. Och D har bevisligen inte lämnat landet trots att det har beslutats av svensk domstol. Men barnet, barnet!

Lagen ska upprätthållas och efterlevas, annars får vi anarki i landet (vilket vi redan till stora delar har på asylinvandringsområdet, tyvärr). Migrationsverket och utlänningspolisen måste se till att människor inte stannar här illegalt i åratal utan lämnar landet när de fått avslag på sina asylansökningar, det är ett absolut grundläggande krav i en rättsstat och ska givetvis gälla också i Sverige. Samtidigt är det inhumant att splittra familjer.

Olösligt dilemma! Olösligt dilemma?

Ni som läst det här får gärna komma med synpunkter och tankar kring ”fallet” via det här formuläret. Ange om ni vill vara anonyma vid ev publicering av vad ni tycker, jag respekterar i så fall er önskan. Men tänk noga igenom olika aspekter och tänk också på att det handlar om både hjärta och hjärna innan ni skickar era tankar!

© denna blogg. Korta citat tillåtna, inte återgivning av hela bloggexter. var vänlig länka alltid till citerat inlägg.

Head of the Muslim Educational Centre of Oxford: “We want to make a burka-free Britain. We should follow what France and Belgium have done.”

I slutet av den här texten kan man läsa om att Europadomstolen den 1 juli 2014 fattat ett beslut i frågan om huruvida Frankrike har haft rätt att förbjuda heltäckande klädsel, dvs sådan som täcker ansiktet och gör personen oidentifierbar på allmän plats. Men först:

I en artikel den 19 juli 2014 med rubriken Muslim groups slam new call for UK burka ban på Al Arabiya News sajt, kan man bland annat läsa följande (det är en lång artikel och för att ta del av hela texten kan man klicka på artikelrubriken ovan):

Dr Taj Hargey, an imam and head of the Muslim Educational Centre of Oxford on Thursday launched a campaign to ban full face coverings, including the niqab, from being worn in public.

“We want to make a burka-free Britain,” he told Al Arabiya News. “We should follow what France and Belgium have done.”

Hargey argues that the full face veil fuels “social segregation and community apartheid.”

Hargey told Al Arabiya News that the practice of wearing the full face veils is “totally ridiculous,” and a key aim of his campaign is to get 100,000 signatures on an official petition, which would then oblige the UK Parliament to debate the issue.

“No one – including women – has an unqualified right to dress how they like in public,” he said. “You or I could not walk down the street naked, or wearing just socks.”

Det är bra att länderna inom EU blir tydligare med att icke-muslimska länder i väst inte kommer att tillåta att kvinnor bär burkor och niqaber eller annat som täcker deras ansikten, alltså att man inte accepterar att någon döljer sin identitet på allmän plats, vare sig i en burka eller med en niqab. Så här säger imamen Taj Hargey:

There is nothing in the Quran that requires people to mask their faces, and that face veils promotes “gender disparity” and can cause health complains due to a lack of vitamin D.

Hans kampanj omfattar också andra ansiktsbeklädnader så som balaklavas – skidmask, väpnarluva, rånarluva, eller hjälmunderlag är ett slags mössa med skydd även för ansiktet. Och han hävdar att ingen har rätt att vara anonym på allmän plats.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har bekräftat att det inte är en mänsklig rättighet att bära plagg som täcker ansiktet och att det därför är okej för Frankrike att förbjuda burkor och niqaber i samhället. Sedan beslutet kom planerar också Österrike, Norge och Danmark att införa förbud för dessa ansiktstäckande plagg; Belgien har redan infört förbud år 2011, liksom Barcelona i Spanien.

Ur domen:

While the Court was aware that the disputed ban mainly affected certain Muslim women, it nevertheless noted that there was no restriction on the freedom to wear in public any item of clothing which did not have the effect of concealing the face and that the ban was not expressly based on the religious connotation of the clothing in question but solely on the fact that it concealed the face.

Som sagt: Det tillhör inte västerländsk kultur att täcka sina ansikten och den som flyttar till – och ämnar leva i – ett västerländskt land måste respektera det. Det är utmärkt att Europadomstolen har sagt sitt, så att alla länder i EU kan se till att det här bruket inte får fäste i västerländska samhällen.

Intressant men, måste jag säga, föga förvånande, är att en av de två domarna i Europadomstolen som hade en delvis avvikande mening var svensk…

© denna blogg. Vid ev korta citat eller uppslag till nya texter, var vänlig länka till detta inlägg.

Vi har i Sverige inte ett ”jag tycker att den här kvinnan/mannen/den här familjen ska få stanna”-invandringssystem

Shahla Karimifard utvisas efter tio år i Sverige – stod det att läsa i ett pressmeddelande daterat den 22 juni från något som heter Feministiskt Perspektiv. Och:

Shahla Karimifard ska utvisas till Iran på tisdag efter tio år i Sverige. Hon sitter häktad på Märstaförvaret och säger till Feministiskt Perspektiv att hennes liv är i fara, men att Migrationsverket vägrar lyssna på henne.

Men hon sitter knappast ”häktad” på Migrationsverkets förvar, är man häktad så sitter man i häkte och då handlar det om att man misstänks ha begått ett brott och det är bara polisen som kan häkta någon. När man skriver ett pressmeddelande och om man vill bli tagen på allvar så måste man vara noga med fakta. Kvinnan sitter förvarstagen i väntan på utvisning, inget annat. Helt i enlighet med Sveriges utlänningslag. Dessutom påstås det att ”Migrationsverket vägrar lyssna på henne”, vilket inte kan stämma eftersom hon redan har fått sin asylansökan prövad flera gånger i två instanser!

Om samma kvinna torde en artikel i Upsala Nya Tidning handla. Där nämns hon inte vid namn som hos Feministiskt Perspektiv. Ur texten med rubriken Riskerar att stenas – nu utvisas hon, daterad den 23 juni:

Utvisningsbeslutet står fast mot den kvinna i 40-årsåldern i Uppsala som, enligt hennes juridiska ombud, riskerar dödsstraff i sitt forna hemland. Migrationsverket avslog begäran om att stoppa utvisningen under måndagseftermiddagen.

Utvisningsbeslutet ska verkställas under tisdagsförmiddagen. Under måndagen avslogs först en överklagan av polisens beslut att placera kvinnan i Migrationsverkets förvar.

Nämnas kan också att Europadomstolen meddelat att den inte kommer att pröva fallet.

Migrationsverket och migrationsdomstolen har redan för kanske åtta eller nio år sedan – och i nya processer efter det –  funnit att kvinnan inte har haft asylskäl eller andra skäl att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon har valt att strunta i det och att inte inte ta besluten på allvar och hon har stannat kvar illegalt och sedan sökt igen och återigen fått avslag. Man måste väl ändå, i hederlighetens namn, erkänna att myndigheterna har granskat hennes ärende och att de, efter otaliga noggranna prövningar, har kommit fram till, var för sig (migrationsdomstolen är ju fristående från Migrationsverket och det är dit man överklagar verkets beslut om man anser att det är felaktigt) att hon inte uppfyller kraven i utlänningslagen, de konventioner som Sverige följer och den praxis som råder, för att beviljas asyl eller skydd i Sverige.

Vi har i Sverige inte ett ”jag tycker att den här kvinnan/mannen/den här familjen ska få stanna”-invandringssystem. Hade vi det skulle vi ju inte behöva ha något Migrationsverk, någon migrationsdomstol, någon Migrationsöverdomstol eller någon utlänningslag! Då skulle vi ha fri invandring. Men det har vi inte i Sverige. Inte än, i alla fall.

Lika väl som andra domar måste följas, måste också domar i migrationsdomstol följas. Annars är ju hela förfarandet bara en kostsam och helt onödig fars.

Det olyckliga i historien är att kvinnan inte lämnade Sverige när hon i två instanser, förmodligen första gången redan för cirka åtta år sedan, hade fått beslut om att hon inte fick stanna i Sverige. Man kan knappast lägga ansvaret för att hon stannade kvar här illegalt i många år på Sverige och dess myndigheter och domstolar! Om man som utomeuropeisk asylsökande trotsar fattade myndighetsbeslut och domar så är det ju man själv som ser till att man hamnar i situationer som den som Shahla Karimifard hamnade i. Så länge det inte finns majoritetsstöd i landet för fri invandring till Sverige kan utlänningslagen inte skrotas och man kan heller inte ignorera Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas beslut och domar.

Det har nu meddelats (UNT 6 juni) av chefen för polisens utlänningsenhet i Uppsala att Shahla Karimifard tagits emot i Iran och därmed är fallet avslutat för Sveriges del.

I enskilda fall – det handlar ju om människor som vill ha ett bättre liv och det är det lätt för de flesta av oss att sympatisera med – är det oerhört tragiskt när det blir som i det ovan beskrivna fallet. Det är inte svårt att känna starkt för Shahla Karimifard som fått lämna landet efter lång tid, särskilt om hon kanske också av välmenande och snälla svenska vänner invaggats i tron att hon ändå, trots ett antal tydliga avslag, ska få uppehållstillstånd här. För att förhindra sådana här fall bör myndigheter, domstolar och de privatpersoner som finns runt människor som fått avslag på sina ansökningar om att få stanna i Sverige, klart informera om vad som gäller och inte bidra till att möjliggöra eller stödja att människor blir kvar i landet illegalt.

© denna blogg. Vid ev korta citat ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.

 

 

Vem gav politikerna rätt att stifta motstridiga lagar?

Via ändring av en lag som strider mot en annan lag – inget ovanligt längre i låtsasdemokratin Sverige – och som träder i kraft den första januari 2014, ”ges Migrationsverket utökade möjligheter att anvisa en kommun som ska ordna boende för ensamkommande barn”.

De svenska lagstiftarna har alltså åsidosatt den lagstadgade kommunala självbestämmanderätten och gett EN MYNDIGHET överhöghet över kommunerna! Hur är det möjligt? Tja, i Sverige stiftades ju också nyligen lagar om vård och skolgång för personer som befinner sig illegalt (=olagligt) i Sverige… Så ingenting borde förvåna någon i den f.d. rättsstaten Sverige.

En stilla undran: när röstade folket för att dubbla och motsägelsefulla laga skulle tillåtas?

Kommentar av en bekant:

 Läget är faktiskt katastrofalt. Vi måste få till en författningsdomstol å det snaraste. Politikerna löper amok i sin lagstiftningsiver och har så gjort i många år.

Har standarden på politiker och jurister i lagrådet sjunkit så mycket i Sverige att de som sitter och stiftar lagar och motlagar inte fattar vad de gör?

Vilken kommunchef går till Europadomstolen för att få prövat om riksdagsledamöter och regeringens ministrar har rätt att köra över kommuner som har lagstadgad självbestämmanderätt genom att ge en myndighet rätt att bestämma i en kommunal fråga? Det ska bli intressant att se vad som händer!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Migrationsverket informerar – en vecka senare

Redan den 27 juni skrev jag under rubriken Europadomstolens domar får betydelse för liknande fall både i Sverige och andra EU-länder om Europadomstolens domar i tio fall gällande irakier som ska utvisas. Inte förrän den 4 juli lades information om detta upp på Migrationsverkets hemsida!

Migrationsverkets information har den långa rubriken:

Sammanfattning av Europadomstolens domar den 27 juni 2013 i målen A.G.A.M. mot Sverige, M.K.N. mot Sverige, M.Y.H. och övriga mot Sverige, N.A.N.S. mot Sverige, N.M.B. mot Sverige, och N.M.Y. och övriga mot Sverige (ansökan nr 71680/10, 72413/10, 50859/10, 68411/10, 68335/10 och 72686/10)

Och börjar med att konstatera det som alltså varit känt sedan den 27 juni:

En utvisning av de sökande till Irak bryter inte mot artikel 2 (rätt till liv) eller artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) i Europakonventionen då det finns ett inre flyktalternativ i de tre norra provinserna, KRG. De sökande är kristna från Bagdad och Mosul.

Med alla de lägre chefer, mellanchefer, högre chefer, enhetschefer, chefschefer etc, etc, etc så borde man ha kunnat förvänta sig att Migrationsverket hade informerat om ovanstående viktiga Europadomstolsdomar samtidigt som den här bloggen och inte en hel vecka senare.

© Denna blogg.

Europadomstolens domar får betydelse för liknande fall både i Sverige och andra EU-länder

Av en artikel i Dagens Juridik – Europadomstolen ger klartecken för utvisning av irakier – framgår att tio irakier som uppgett att de kan komma att utsättas för förföljelse respektive hedersbrott om de återvänder till hemlandet, kan utvisas. Två av fallen gäller muslimer, de övriga gäller kristna. Europadomstolen konstaterar att samtliga har möjlighet att flytta till andra delar av landet.

Europadomstolens dom får betydelse för liknande fall både i Sverige och andra EU-länder:

Migrationsverket och migrationsdomstolarna har bedömt att situationen i Irak förbättrats sedan sökandena lämnade landet. Europadomstolen delar uppfattningen att den allmänna situationen i landet inte är så allvarlig att en utvisning i sig skulle utgöra en kränkning av artikel 3.

Domstolen bedömer att de två som flytt på grund av deras relationer inte skulle kunna få skydd av myndigheterna på orten. Samtidigt uttalar domstolen att hotet sannolikt minskat med tiden och att det inte visats att kvinnornas släktingar skulle ha möjlighet att hitta dem i andra delar av Irak. De övriga anses kunna flytta till Kurdistan, där kristna är mindre utsatta.

Dagens Juridik har inte länkat till domarna, men här är de för den som vill ta del av dem i detalj. De rör alltså totalt tio personer:
CASE OF S.A. v. SWEDEN
CASE OF D.N.M. v. SWEDEN
CASE OF N.M.B. v. SWEDEN
CASE OF N.A.N.S. v. SWEDEN
CASE OF N.M.Y. AND OTHERS v. SWEDEN
CASE OF D.N.M. v. SWEDEN
CASE OF M.K.N. v. SWEDEN
CASE OF A.G.A.M. v. SWEDEN

I ett av fallen, M.K.N. v Sverige, kan man bland annat läsa:

The question arises whether the vulnerability of the Christian group and the risks which the individuals face on account of their faith make it impossible to return members of this group to Iraq without violating their rights under Article 3. The Court considers, however, that it need not determine this issue, as there is an internal relocation alternative available to them in the Kurdistan Region.
———-
In conclusion, therefore, the Court considers that relocation to the Kurdistan Region is a viable alternative for a Christian fearing persecution or ill-treatment in other parts of Iraq. The reliance by a Contracting State on such an alternative would thus not, in general, give rise to an issue under Article 3.
———-
The Court concludes that, although the applicant, as Christian, belongs to a vulnerable minority and irrespective of whether he can be said to face, as a member of that group, a real risk of treatment proscribed by Article 3 of the Convention in the southern and central parts of Iraq, he may reasonably relocate to the Kurdistan Region, where he will not face such a risk. Neither the general situation in that region, including that of the Christian minority, nor any of the applicant’s personal circumstances indicate the existence of said risk.
———-

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

En migga: ”Trots att Migrationsverket klart deklarerat att hungerstrejken givetvis inte påverkar beslutet så stödjer ”hjälparna” en fortsatt hungerstrejk. Varför?”

Personerna -”hjälparna” – runt de hungerstrejkande afghanerna på olika orter i Sverige menar kanske väl, men är okunniga och stjälper åtminstone i vissa fall mer än de hjälper. Deras agerande liknar i viss mån hur personer med en lättare variant av Münchhausen by proxy agerar. (OBS! Om någon tänker citera föregående mening så ryck inte ut ett eller två ord ur meningen utan citera hela meningen!). Personer med detta syndrom har inte i första hand som syfte att hjälpa människor utan att uppnå den tillfredsställelse som ligger i att vara den som ”hjälper”. Medan (trots att) de själva bidrar till att människor försätts i tillstånd där det kan uppfattas som att det finns anledning att hjälpa dem.

En migga skriver:

En vuxen, ansvarstagande person borde aldrig komma på tanken att uppmuntra människor att hungerstrejka, med de risker det innebär för deras hälsa! Alldeles särskilt inte personer vilkas beslut inte ens vunnit laga kraft!!! Hjälparna måste ju veta vilka det är de ”hjälper” och då vet de också att en del av dem de ”hjälper” har sina ärenden i migrationsdomstolen och/eller i Europadomstolen. Att man då ”hejar på” och uttalar sig i media om hur hemskt det är att de ”inte får stanna i Sverige”, är både direkt lögnaktigt och djupt oansvarigt.

Trots att Migrationsverket klart deklarerat att hungerstrejken givetvis inte påverkar beslutet så stödjer ”hjälparna” en fortsatt hungerstrejk. Varför? Och hur kan någorlunda normalt funtade människor tycka att det är bättre för en asylsökande afghan att hungerstrejka sig till döds – eller åtminstone till stora men för hans hälsa – på en ort i Sverige, än att få sin asylansökan prövad i t.ex. Ungern?

På min fråga om huruvida dessa ”hjälpare” verkligen uppmuntrar – eller ”bara” stödjer – de hungerstrejkande, svarar en migga:

Javisst uppmuntrar de dem! De kallar det ”stöd” men anvarstagande vuxna skulle ju göra allt för att övertala dem att sluta med hungerstrejken.

Krasst sett – och utifrån erfarenheter av olika typer av bedrägerier och utnyttjande av lagar och regler – så finns det ju en del råd som ”hjälparna” kan ge till asylsökande som fått avslag på sina ansökningar. Oftast brukar de, som vill stanna i Sverige, och deras smugglare och andra i deras omgivning, känna till dessa vägar. Nämligen:
1) att hålla sig undan i 18 månader (med fri sjukvård och skola, tack vare MP och Alliansen), då kan man få sin sak prövad i Sverige.
Eller, om man inte har framgång den vägen så
2) gifter man sig med en EES-medborgare.
När det gäller icke-Dublinärenden så kan de:
3) återvända till hemlandet, skaffa pass och sedan söka sig till Sverige som arbetskraftsinvandrare.

En migga:

Det är verkligen inte svårt att få ett uppehållstillstånd i Sverige! Det är egentligen bara för den som planerar att begå brott här som det är viktigt att ha flykting- eller alternativ skyddsbehövandestatus för de blir svåra att utvisa.

Dock gäller ju, att den som fått avslag på sin ansökan om asyl eller skydd i Sverige ska lämna landet. Att hungerstrejka sig till tillstånd att stanna går inte.

Till slut: Den 8 augusti 2007, för nästan sex år sedan, skrev jag en text med rubriken Afghaner hungerstrejkar för asyl. I den kan man bland annat läsa att ”Den (hungerstrejken) kommer att fortsätta till den 12 augusti, det är så länge som polisen har gett sitt tillstånd”.

Hur är det med polistillstånden på de tre orter där hungerstrejkerna pågår idag, hur länge gäller de?

Här finns tidigare texter på bloggen med ordet Hungerstrejk som sökord.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!

Minnen från mina 14 år som asylombud

När jag nu under några veckor överfört en mängd tv- och annat filmat material från VHS-kassetter till datorn, återupplevde och mindes jag mycket från min tid som asylombud och från mina frekventa besök på asylförläggningen i Gimo. Det finns så mycket filmat material från SVT, TV4 och TV3, från både nyhets- och aktualitetsprogram och magasin, och att återse alla de fantastiska, jobbiga, sorgliga, varma, deprimerade, glada, lidande, djupt medicinerade, tillitsfulla, gästfria, smågalna, älskansvärda (ibland – sällan – också opålitliga och lögnaktiga) människorna från den tiden förde med sig många mycket starka minnen.

Jag minns familjen Badawi, som polisen stormade in hos ganska sent en kväll när vi, tack och lov, ännu var kvar i Gimo. De skulle föras direkt till Migrationsverkets förvar i Märsta för utvisning. det hade väl varit rätt om det bara varit rätt familj Polisen fått i uppdrag att hämta – men det var det inte, det var fel familj! Vi hade ett himla sjå att förklara det för poliserna, som höll på att föra bort familjen oavsett både deras och våra protester, och utan oss på plats hade de definitivt förts till förvaret. Vi blev bryskt bortmotade av Polisen, men stod på oss och fick dem till slut att inse sitt misstag och släppa familjen.

Jag minns A som alltid bara låg i sin säng, 12 år gammal. Och den ständigt gråtande modern och den dominerande fadern samt den bortskämde lille sonen.

Jag minns Vesna med sina tre barn varav en svårt CP-sjuk son. Hur hon försökte hålla ihop det hela och sig själv och hur hon förnedrades när en migrationsminister – på grund av våra ständiga besök på förläggningen – också gjorde ett besök där. Jag hade då ett sommarvikariat på Expressens ledarsida och fick i princip skriva om precis vad jag ville. Men inte om hur Vesna behandlades av den neddimpande ministern. Det var det enda som jag inte fick publicerat, och då skrev jag ändå mängder av texter, varav många var rätt ”skarpa”.

Jag minns Uladimirz som hade cancer och som, efter en hungerstrejk utanför Uppsala sjukhus, tidigt en morgon utvisades med fru och barn till Finland för vidarebefordran till Vitryssland. Det var en trist historia – i och för sig hade familjen inte ansetts ha asyl- eller skyddsskäl här och sjukdomsinvandring fanns inte då liksom det inte heller finns nu – men Polisen hade lovat dem att före ett visst datum skulle de inte utvisas och de hade också fått tillstånd att demonstrera utanför sjukhuset, lugnt och stilla. De hämtades tidigt en morgon och vips, innan någon visste om det, hade de landat i Helsingfors. Efter lång väntan i Finland fick familjen dock uppehållstillstånd där.

Jag minns palestiniern Abdulrahman med de sorgsna ögonen som i mer än sex år satt i Ingenmansland med sin fru Ilham. Trots att de, som statslösa, inte kunde återsändas till Saudiarabien som de kom från, fick de heller inte tillstånd att vistas i Sverige. Det var svenska myndigheter som gjorde fel: de skulle ha utvisat Abdulrahman och hans fru Ilham innan den sexmånadersgräns hade uppnåtts, som gäller för personer med uppehållstillstånd i Saudiarabien. Men på grund av myndigheternas såsande så överskreds gränsen och Saudiarabien tog inte längre emot dem.

Jag minns den härliga Larissa med det glada skrattet och de mycket sorgsna ögonen, hon som alltid hade presenter åt mig som hon hittat ”på skroten” och reparerat och fixat till.

Jag minns den stackars iraniern Abdi Hassan vars ena ben kapades och halva armen, i en tågolycka här i Sverige. Han fick ett skadestånd från Banverket, som jag tror Migrationsverket tog hand om (eller advokaten) och av de pengarna fick han betala för sin mat på förläggningen. Helt rätt, i och för sig; har man pengar själv ska man betala, men maten var urusel och svindyr… Hans öde var hemskt, han bara satt där i sin rullstol hela dagarna och kom varken framåt eller bakåt. Jag vet inte om han fortfarande är kvar i landet eller om han har sänts tillbaka till Iran.

Jag minns stora Samir, hans fru och deras sex barn som också satt i Ingenmanslandet Gimo i sex år och inte kunde återsändas till Saudiarabien där de hade bott, eftersom de var statslösa och inget land tog emot dem. Jag såg hur Samir, som var en företagsam och drivande person som snabbt lärde sig hyfsad svenska och som ville vara en del av samhället och organiserade en ”fackförening för asylsökande” i Gimo, sakta men säkert bröts ner under den långa tiden av ovisshet. Även han och hans familj var statslösa palestinier och borde ha återsänts till Saudiarabien inom sex månader från det att de lämnat landet. Men svenska myndighetskvarnar malde för långsamt och de fastnade i ett vakuum i Sverige. Nu har de, sedan ett antal år, uppehållstillstånd här. De hade egentligen inte asyl- eller skyddsskäl enligt gällande lag, men myndigheterna tvingades till slut ge dem tillstånd att stanna för att det inte gick att skicka dem tillbaka (verkställighetshinder).

Jag minns den bullrige, kolsvarte och karismatiske kongolesiske pastorn Ben, hans vackra fru och deras sju, åtta barn. Pastor Ben var van att predika och dominera och ”domptera” folk, frun var tyst och försynt. Barnen var väluppfostrade, kanske lite rädda för son bombastiske far. Såvitt jag minns fick de uppehållstillstånd efter lång tid, men de lär sedan ha flyttat till Frankrike, eftersom de talade franska och förmodligen tyckte att de skulle få det lättare att smälta in där.

Jag minns smågalne Victor med de olika namnen (!) som hade PUT i Österrike medan frun och barnen satt i Gimo och vägrade resa dit. Jolit, hans fru, fick stå ut med mycket på grund av sin råddiga man och barnen var vilda och nästintill hyperaktiva. Victor reste illegalt mellan Österrike och Sverige så många gånger att Polisen till slut gav upp och bara lät honom vara. De beslöt helt enkelt att vända blicken åt ett annat håll när de fick syn på Victor som var liten och snabb och alltid dök upp igen, som gubben ur lådan, hur många gånger Polisen än skickade ut honom. Man visste aldrig var man hade honom! Och så småningom fick han tillstånd att förenas med familjen i Sverige.

Jag minns Samir Y och hans fru och deras barn. Samir var bland de mer nervösa och röriga personer man kunde träffa på och det var lätt att bli en aning irriterad på honom. han liksom trängde sig fram och på och stod alltid längst fram överallt, även om han kom sist och borde ha befunnit sig i slutet av kön av hjälpbehövande. Samtidigt fick man förstå att han kämpade för sin familj, inte minst för sin andre son som föddes med en defekt som är vanlig bland folk som gifter sig inom sina egna släkter. Samir var också energisk och försökte hålla humöret uppe och var alltid hjälpsam. Hans fru var förtjusande, men så sorgsen, så sorgsen. Äldste sonen var vacker som en dag och mycket smart, men präglad av familjens ständiga oro.

Och jag minns alla de andra! Som Clara från Colombia och hennes barn och man som gjorde ett starkt intryck på de moderata riksdagsledamöterna som följde med till Gimo en gång. Nelson, Ximena och Vanessa och de andra från El Salvador. Den palestinska familjen Shawali som blev våra alldeles speciella vänner och vars ärende vi förde ända upp i Europadomstolen. Den iranske läkaren vars namn jag glömt. Den förmögna familjen från Irak som hade så oerhört svårt att acklimatisera sig i den slitna, nästintill skabbiga lägenhet de tilldelats. Dr Armend och hans fina familj (från Kosovo).

Jag minns högarna med psykofarmaka som nästan varje asylsökande ville visa för oss och som de hällde ut ur fulla plastkassar på bordet oss när vi kom.

Jag minns den lite äldre polismästaren som då var chef i Uppsala och som var av en särskild, extra mänsklig sort och som alltid gjorde sitt jobb, men på sitt sätt. Till exempel genom att lägga vissa utvisningsärenden längst ner i sin utvisningsärendehög så att kvarnarna hann mala och personerna antingen fick tillstånd att stanna i Sverige eller ännu ett besked om att de nu faktiskt måste lämna landet.

Jag minns dem alla. Och jag tänker med mycket stor värme och även saknad på de allra flesta som jag träffade under mina 14 år som asylombud. Att lära känna alla dessa människor och kunna hjälpa dem på olika sätt, få lyssna på dem och ta del av deras historier eller bara umgås med dem och äta mat från hela världen (det var många som ville bjuda på mat varje gång vi kom), det var både lärorikt och mycket berikande och jag är från djupet av mitt hjärta oerhört tacksam för att jag har fått träffa så många fantastiska människor och få dessa mycket speciella erfarenheter.

Alla de här människorna – och många fler – dyker upp starkt i mitt minne idag. Och alldeles särskilt tänker jag på fina Foad från Iran, som alltid fanns där, som alltid hjälpte allt och alla och som nu lever med sin familj i närheten av Stockholm!

Jag önskar så att man på Migrationsverket kunde få slippa alla falska asylsökande, dvs alla dem som verkligen inte har några som helst asyl- eller skyddsskäl och som bokstavligen förstör för dem som har det, så att miggorna kunde koncentrera sig på de – relativt få – asylsökande som faktiskt har skäl att prövas för att se om de är flyktingar eller skyddsbehövande och att de kunde bli välkomnade in i samhället och få bästa möjliga förutsättningar för att leva ett bra liv och bidra i sitt nya land, var och en efter sin förmåga. För så är det inte idag.

Få brott i Dalarna

Det tycks vara mycket lugnt på brottsfronten i Dalarna. Polisen har så lite att göra att den i går förmiddag (dag före röd dag) hade tid att skicka två poliser och en tolk till Inna, en ung hustru och mor till två små barn (det ena knappt två år och det andra ett drygt halvår) för att meddela henne att hon snarast ska avvisas från Sverige.

Polisen känner till att familjen då, mot praxis och gällande konventioner, splittras för överskådlig tid eftersom maken, som också är asylsökande men statslös, överhuvudtaget inte kan avvisas någonstans. De små barnen är också statslösa och stannar med sin far.

Polisen vet också att ärendet har felhanterats på många sätt och att det just nu ligger i Europadomstolen, men ser det ändå som högprioriterat att den här kvinnan ska slitas från man och barn. ”Jag lyder bara order”, sa poliskvinnan till mig när jag talade med henne.

Heja Polisen!

Citera gärna men ange källa.