Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Finland. Åklagaren yrkar på 12 års fängelse för två 17-åriga mördare.

Klicka på bild- och textrutan för att komma till artikeln på Pohjalainens sajt (på finska).

Rätten avkunnar idag dom i målet om mordet på ett familjehem i Muhos

Uleåborgs tingsrätt avkunnar idag (30 juni 2016) dom mot de två tonårspojkar som åtalats för mordet på ett familjehem i Muhos. Enligt en tidigare mellandom är de två 17-åringarna skyldiga till mord på en man som arbetade på familjehemmet.

Domstolen konstaterade då, att de två hade beslutat att rymma från familjehemmet och att båda var beredda att använda våld mot mannen som arbetade där.

Mannen hade bara fem dagar kvar att arbeta innan han skulle gå i pension. Han blev offer för det blodiga dådet i Muhos i juli 2015.

Tingsrätten behandlade den 29 juni den rättspsykiatriska undersökningen enligt vilken de två tonårspojkarna kan ställas till ansvar för vad de gjort. Åklagaren yrkar att de åtalade döms till fängelse i 12 år för mord begånget som ung person samt för grovt rån.

© Översättning Merit Wager

Finland. Mannen framhåller att han enligt egen åsikt inte har gjort något fel.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

En irakisk man har vid tingsrätten i Birkaland dömts till ett år och fyra månader villkorligt fängelse för likskändning. Tingsrätten betecknar gärningen som krigsförbrytelse.

Mannen var medlem i en paramilitär grupp i Irak och deltog i strider mot terroristorganisationen IS. Han publicerade på Facebook år 2015 tre bilder föreställande en död fiendesoldats huvud. Den döda mannens identitet avslöjades och det gick att känna igen honom.

Bilderna var enligt domstolen nedsättande och kränkande gentemot offret. 29-åringen har erkänt att han lagt ut bilderna, men han säger att avsikten inte var att skända liket.

På MTV Uutisets sajt är rubriken gällande samma sak som ovan:

Klicka på text- och bildrutan för att komma till texten på MTV Uutisets sajt (på finska).

Den irakiske man som dömdes till villkorligt fängelse, säger i en intervju för MTV Uutiset att han inte anser att han gjort något fel

Den irakiske mannen erkände idag i Tammerfors tingsrätt att han haft bilder på sin Facebook-sida, där han poserar med ett avskuret huvud från en IS-soldat som stupat i strid.

Mannen framhåller att han enligt egen åsikt inte har gjort något fel. Han sa i rätten att han publicerat bilderna som tröst för de anhöriga till offren som dog i IS självmordsattack.

Rätten ansåg att bilderna var nedsättande och förolämpande mot en fiendesoldats heder. Bilderna kunde ses av alla Facebook-användare.

För den irakiske mannen kom det som en överraskning att fallet började utredas i Finland, när han anlände till landet hösten 2015. Domen på ett år och fyra års fängelse däremot, var ingen överraskning.

– Den här domen hade jag väntat mig.

Det här är det första krigsförbrytelsefallet som behandlats i Finland.

© Översättning Merit Wager.

 

Är Danmark inte ett land som det är tryggt att söka asyl i?

Klicka på textrutan för att komma till Aftonbladets artikel.

 

Är detta förberedelse till brott?

Och vad menar Annika Holm Nielsen, som kandiderade i det senaste folketingsvalet för vänstergröna Enhetslisten, när hon säger:

Vi försöker hitta andra vägar för att föra flyktingarna till trygghet, nu när politikerna inte tar sitt ansvar.

Men är hon är inte själv politiker? Och vad menar hon med att de här människorna, som hon givetvis inte har en aning om ifall de är flyktingar eller inte, ska ”föras till trygghet”? Menar hon alltså att Danmark inte är ett tryggt land?

Varför ställdes inte dessa frågor?

Hursomhelst så kan polisen inte säga att den inte visste något om planerna på människosmuggling när det finns namn på både person och nätverk som offentligt talar om att de står i begrepp att begå detta brott som kan ge upp till två års fängelse.

© denna blogg.

Finland. 15-årig flicka dömd till fängelse i nio år för mord

Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Ilta-Sanomats sajt (på finska).

15-årig flicka dömd till fängelse i nio år för mord i Seinäjoki

Tingsrätten i södra Österbotten dömde en 15-årig flicka till fängelse i nio år för mordet på en jämnårig kamrat. Flickan var vid dådet inte till fullt tillräknelig, det vill säga hon förstod inte helt vad hon hade gjort. En ung person som begått ett mord kan dömas till fängelse i 2 – 12 år.

Mordet skedde i flickans hem den 28 april. Det blodiga dådet utfördes med en kökskniv. Bakgrunden var att de två flickorna var förtjusta i samma pojke. Av domen framgår att flickan som mördade var irriterad över att hennes offer hade trivts så bra tillsammans med den pojke hon själv var förtjust i.

De två 15-åriga flickorna gick båda i åttonde klass i samma skola.

Dagen då mordet skedde körde den morddömda flickan sin klasskamrat på sin moped hem till sig. Där bjöd hon offret på saft som hon blandade spolarvätska i. Syftet var att förgifta offret. Men saften hade en bismak och offret lät bli att dricka upp den. Eftersom förgiftningen inte lyckades, lockade flickan in offret i vardagsrummet. Hon bad denna sätta sig ner på golvet, band för hennes ögon och fick henne att lägga sig ner för att lyssna på musik och slappna av.

Medan väninnan låg på där, hämtade flickan en kökskniv och högg med den sin väninna i bröstet. Offret försökte komma undan genom att krypa, hon bad om hjälp med knivhuggen fortsatte, sexton sammanlagt. Hon avled av sina skador innan räddningspersonal anlände till platsen.

Enligt tingsrätten agerade mördaren konsekvent och beslutsamt. Enligt rätten var dådet noga genomtänkt, brutalt och grymt och sammantaget mycket grovt och att flickan bestämt sig senast veckoslutet före att mörda sin klasskamrat. Hon dömdes också att betala 60.000 euro (ca 595.000 kronor) till offrets familj.

Reflektion: Vilket straff hade mörderskan fått i Sverige?

Översättning Merit Wager

Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.”

En anställd vid Arbetsförmedlingen berättar:

Jag har följt din blogg ganska länge nu men har aldrig tidigare skrivit till dig (jag hittade din mailadress i SvD). Jag är arbetsförmedlare inom det så kallade etableringsuppdraget.

Nu är jag riktigt förbannad men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med det jag vill berätta. Det är följande:

Arbetsförmedlingen ska bosätta nyanlända asylinvandrade som ingår i etableringsuppdraget. Vi kallar alltså in alla som bor i anläggningsboende till samtal för att upprätta underlag för bosättning. Därefter börjar vår Bosättningssektion att leta bostäder åt de nyanlända genom ett samarbete med landets kommuner.

En majdag 2015 får en kollega under ett sådant samtal vetskap om att en 13-årig flicka väntar barn med en åtta år äldre man. Båda är från Mellanöstern. Arbetsförmedlingen anmäler givetvis omedelbart detta till Polisen som startar en förundersökning med misstanke om våldtäkt av barn.

Idag, den 1 december, skulle en man född 1993 besöka AF för inskrivning och upprättande av bosättningsunderlag. I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag. Tyvärr kom mannen inte till mötet med mig så jag fick inte bekräftat att han verkligen var gift med den nyblivna 14-åringen. Jag kontaktade istället Migrationsverket som bekräftade att så är fallet även om det inte är “godkänt” som äktenskap i Sverige. Vi kom snart fram till att det rörde sig om den ovan nämnda flickan.

Vid samtal med Polisen något senare idag berättade utredaren att anmälan om misstänkt våldtäkt av barn var nedlagd. På vilka grunder kunde hen inte säga, det var åklagaren som hade fattat beslutet. Anmälan var också gjord av någon annan än AF, troligen av mödravårdscentralen. Vi var alltså bara tvåa på den pucken…

Flickan kom tillsammans med sina föräldrar till Sverige sommaren 2014, hon var troligen gift redan då, 12 år gammal. Hennes “make” kom under hösten 2014. Den unga flickan var gravid i sjätte eller sjunde månaden enligt hennes mor när min kollega träffade föräldrarna som tillsammans med alla sina barn fick permanent uppehållstillstånd i april 2015. Barnet är alltså avlat i Sverige (jag har dock ingen information om/när det är fött).

“Maken” fick permanent uppehållstillstånd – PUT i slutet av september i år.

Detta betyder alltså att åklagaren, Polisen och Migrationsverket har bortsett från att “maken” gjort sig skyldig till ett brott vars straffvärde vid fällande dom är minst två års fängelse! Det är alltså OK att vuxna män ligger med trettonåringar i Sverige utan någon som helst rättslig påföljd?

Likhet inför lagen? Icke. Vilka signaler ger detta till andra personer som är i liknande situation eller som planerar att hämta en barnbrud från sitt hemland? Jo, att svensk lag gäller bara för svenskar.

Min kommentar: Precis så här slappt och rättsvidrig, inte bara i ord utan i faktisk handling, går det till i Sverige. Åklagaren lägger ner, Polisen lägger ner, Migrationsverket slår dövörat till. Parallella system växer fram och bland asylinvandrare är det väl känt att man kan göra som man vill i Sverige: ljuga, luras, bedra, våldta barn alltså tämligen öppet begå brott eftersom svenskarna är så livrädda för att hantera dem i enlighet med den lagstiftning som gäller för svenskar.

Jag har ingen anledning att betvivla vad arbetsförmedlare Y berättar. Personens identitet är känd för mig och jag vet också att vederbörande har arbetat mycket lång tid på Arbetsförmedlingen.

•   Varför tas inte mödravårdscentralens (troligen gjorda) och Arbetsförmedlingens anmälningar upp – hade de förkastats om det gällt en svensk 13-åring?
•   Varför beviljade Migrationsverket denne ”make” permanent uppehållstillstånd i Sverige, trots vetskap om att här fanns starka misstankar om att han begått/kontinuerligt begår brott vars straffvärde vid en fällande dom är minst två års fängelse?
•   Varför lägger åklagaren ner undersökningen?
•   Varför struntar också Polisen i att ett barn våldtas, förmodligen kontinuerligt?

Ett grovt brott tillåts av flera instanser att få fortsätta att pågå. Det finns starka misstankar om att ett barn våldtas men Migrationsverket beviljar – om alla detaljer stämmer i detta fall – den misstänkte våldtäktsmannen permanent uppehållstillstånd. Trots att det är förbjudet enligt lag att sexuellt förgripa sig, att våldföra sig på barn.

Hur blev det så här? Och varför? Vad är anledningen till att det inte är lika noga med en utländsk flicka som det med hundraprocentig säkerhet skulle vara om det handlade om en svenska flicka? När blev det så? Har svensk lag ändrats till att göra skillnad på ”oss” och ”dom”? När skedde det?

Jag har skrivit en hel del om asylinvandringen till Finland. Där gäller lagen lika för alla, det finns inte en chans att detta skulle ha kunnat få ske där. Med stor sannolikhet hade mannen aldrig ens fått uppehållstillstånd i landet.

© denna blogg.

Om myndigheterna hade gjort sitt jobb…

Om svenska myndigheter hade gjort sitt jobb, det vill säga följt lagen och gällande beslut och omedelbart avvisat mördaren på Ikea (vilket de missade inte bara en, utan två gånger…), så hade

1) två helt oskyldiga personer: en mor och hennes son inte varit döda idag
och
2) alla som betalar bland världens högsta skatter som vi får allt mindre för, inte behövt bekosta dyr vård på sjukhus för mördaren, dyra rättegångar med advokater och domare med mera
samt
3) skattebetalare i Sverige inte behövt riskera att tvingas bekosta mördarens sannolikt mycket långa vistelse i svenskt fängelse för uppåt 4.000 kr/dygn!

OBS! Jag vet inte exakt vad det kostar per dygn att hålla personer i fängsligt förvar i Sverige. Om någon har uppgifter och källhänvisning så mejla gärna. Tack!

Finns det någon som helst heder och ryggrad kvar hos de ”ansvariga” (ville de nu är…) så gör de allt för att efter avslutad rättegång få mördaren – som ju har permanent uppehållstillstånd i Italien och därmed är hemmahörande där – överförd till Italien för avtjänande av straffet där. Att han på svenska skattebetalares bekostnad ska sitta i fängelse på livstid här, i ett land som han inte har annan anknytning till än att han mördat två svenskar, ter sig inte på något sätt som ett acceptabelt alternativ.

© denna blogg.

Genomförande av direktivet om sanktioner mot arbetsgivare

Det här handlar om självklarheter som borde ha implementerats redan från den 15 december 2008 när lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft. Eller åtminstone senast den 20 juli 2011, i enlighet med artikel 17 Införlivande, i EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009:52:EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i ett land.

Arbetsgivare som anställer utlänningar utan tillstånd ska kunna straffas (2012/13:SfU8)

Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska kunna straffas. Arbetsgivaren ska kunna dömas till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år. Oavsett om ett straff krävs ut eller inte ska den som anställer utlänningar utan tillstånd betala en särskild avgift. Brott ska också kunna leda till att rätten till offentliga stöd och bidrag försvinner.

Utlänningar som saknat rätt att vistas i Sverige ska enligt lagen ha rätt att få lön och annan ersättning för arbete som de har utfört. Om det uppstår en tvist om innestående ersättning ska lönen åtminstone motsvara tre månaders heltidsarbete för den minimilön som följer av kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. För att underlätta för utlänningen att få rätt till ersättning ska han eller hon kunna få ett förlängt uppehållstillstånd.

Speciella regler om ansvar ska gälla för uppdragsgivare som anlitar en underentreprenör för att genomföra ett entreprenadavtal. Socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag med den ändringen att de nya reglerna ska börja gälla den 1 augusti i stället för den 1 juli 2013.

Kommentar: Det torde kunna ses som en självklarhet att den som anställer personer som inte har rätt att vistas i landet och därmed naturligtvis inte heller har rätt att arbeta här, bestraffas på något sätt. Men det har tagit oändligt lång tid för svenska politiker att se till att så sker. Varför? När man nu, äntligen, kommit till skott med dessa bestämmelser så är de inte så tydliga som de borde vara:

Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska kunna straffas.

Man (domstolen) kan alltså välja bort att straffa dessa arbetsgivare, eller??! Ordet ”kunna” borde inte finnas med. ”…ska kunna straffas” innebär ju att arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige kan straffas men att han inte behöver straffas. Varför inte, i en lagtext där tydlighet är extra viktig, ange att ”Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska straffas”? Vidare anges att

Oavsett om ett straff krävs ut eller inte ska den som anställer utlänningar utan tillstånd betala en särskild avgift.

Varför krångla till det hela? Varför inte bara säga att

Den som anställer utlänningar utan tillstånd ska betala en särskild avgift.

Man kan ju också undra varför det formuleras så att arbetsgivarna i dessa fall ska betala ”en särskild avgift”, varför inte böter? Det låter inte helt rätt att man ska betala ”en avgift” när man har begått ett brott…

Sedan följer ju även meningen:

Brott ska också kunna leda till att rätten till offentliga stöd och bidrag försvinner.

Alltså återigen detta ”ska kunna”! Det innebär alltså att det inte är självklart att offentliga stöd och bidrag ”försvinner”. Varför använda ett ord som ”försvinner”, förresten? Varför inte ”dras in” eller ”upphör”? Vem/vilka är det som skriver dessa texter? Och vilka är det som läser samt redigerar och korrigerar dem? Lagtexter ska vara så tydliga som möjligt och så lätta att tolka som möjligt, inte röriga och svårtolkade!

Direktiven skulle förresten ha varit införlivade i den nationella lagstiftningen redan för två år sedan. Varför skedde det inte i Sverige?

Artikel 17
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 juli 2011. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

Läs mer om ämnet på riksdagens sida, där man också kan se riksdagsdebatten om frågan.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!