Finland. ”Utrikesministeriet sprider en realistisk bild av Finland i asylsökarländerna: ”Finland är inget paradis”.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på MTV Uutisets sajt (på finska).

Utrikesministeriet sprider en realistisk bild av Finland i asylsökarländerna: ”Finland är inget paradis”.

Förra året kom det exceptionellt många asylsökande till Finland, över 32.000. Av dem är hela 20.000 från Irak.

Finlands utrikesministerium blev medvetet om situationen och började undersöka varför det kom så väldigt stora skaror från just Irak till Finland. Det avslöjades då till exempel att irakierna redan sommaren 2015 aktivt hade sökt information via sökmotorn Google. Också via andra källor sökte de information om Finland.

Enhetschefen vid Utrikesministeriets kommunikationsavdelning, Ville Cantell, säger att det helt säkert förekom felaktiga uppgifter i ämnet Finland eftersom strömmen av asylsökande ökade så väldigt kraftigt.

– Också Migrationsverket reagerade och ändrade sin säkerhetsbedömning gällande Irak för att motsvara den bedömning man gjorde i Sverige, berättar Cantell.

Efter det beslöt Utrikesministeriet sig för att sprida realistisk information i de asylsökandes hemländer, bland annat om möjligheten att få arbete och uppehållstillstånd.

Man får inte uppehållstillstånd automatiskt

På Finlands ambassads webbsidor i Kabul publicerades en artikel där det berättades att personer från Afghanistan som söker asyl i Finland inte automatiskt får uppehållstillstånd.

– Vi berättade i artikeln att rätten till asyl/uppehållstillstånd alltid grundar sig på  individuella skäl. Den grundar sig inte på att en person är fattig utan på om han är i en nödsituation i sitt eget land. Vi försökte alltså förklara att man verkligen ska överväga huruvida man ska söka sig till Finland eftersom ett uppehållstillstånd inte ges automatiskt, berättar Cantell.

Det här meddelandet nådde allmänheten i Afghanistan; tillsammans med Facebook-meddelanden och därtill hörande informationsinsatser nådde över 400.000 människor på deras eget språk.

– Kampanjen riktades mot den region där det finns gott om potentiella asylsökande och budskapet verkade gå hem, säger Cantell.

Information också till Ryssland och Irak 

Finlands utrikesministerium har riktat information också till eventuella asylsökande i Ryssland och Irak. Utrikesministeriet har beviljat ca 200.000 euro för förmedling av en realistisk bild av Finland. Man vill dock inte förmedla en generellt dålig bild av Finland i världen.

– Det här måste göras med finess. Vi vill ju inte förmedla en allmänt dålig bild av Finland eftersom Finland behöver arbetskraftsinvandring i framtiden.

© Översättning Merit Wager

 

 

 

Medborgerlig plikt – medborgerlig rättighet

I strålande vårsol låg den där, den vackra, vita Finska borgen, som byggnaden som hyser Finlands ambassad, kallas. Lördagen den 11 april var sista dagen för förhandsröstning i det finländska riksdagsvalet och vädret var perfekt för promenaden till Gärdesgatan 11.

Jag har, av olika anledningar, tänkt extra mycket på det där med medborgarskap. Hur många av oss tar vårt medborgarskap, det vi är födda in i, för givet. Och varför skulle vi inte det, i och för sig, det är ju så det är. Men så finns det människor som har fötts i länder där de inte av olika anledningar vill leva och som har sökt sig till andra delar av världen för att få ett bättre och annorlunda liv. Och människor som tvingats fly från sina hemländer och söka skydd i ett annat land. Hur det känns för den, som tvingats fly och inte kan begagna sig av sitt hemlands beskydd och därmed inte heller kan besöka landets ambassad eller resa dit, innan personen ifråga efter många år beviljas medborgarskap i ett annat land som inte är hans eller hennes, är svårt att tänka sig in i. Men just så har väldigt många människor det i vår värld idag. Orättvist? Ja. Livet är inte rättvist. Men det är för det mesta inte en orättvisa som kan skyllas på något annat än på det forna hemlandets, medborgarskapslandets, oförmåga att ge sina egna medborgare ett drägligt liv och en säker tillvaro.

Att vara född och medborgare i Finland är att ha dragit högsta vinsten i livets lotteri. Det är något som jag är glad över och uppskattar varje dag: att jag föddes och växte upp – och har mitt medborgarskap – i vad jag (och en hel del olika undersökningar visar) ser som världens bästa land!

Jag har idag uppfyllt min medborgerliga plikt och utnyttjat min medborgerliga rätt att rösta i det fria Finlands riksdagsval. Att jag kan göra det är jag evigt tacksam för.

Om Finland – lite på skoj och lite på allvar:
Finnish passport – the most valuable in the world for visa-free travel
OECD Better life index – Finland
The Secret to Finland’s Success With Schools, Moms, Kids—and Everything
The best country to be a mother is… Finland tops the list
Newsweek: Finland is best in the world
12 Surprising Things In Which Finland Is The Best In The World

I mejl från en lagkunnig: ”Har någon i det här dramat funderat på unionsrätten? ”

Den 27 november skrev jag för andra gången en OP ED-artikel i Svenska Dagbladet om Helena på Finlands ambassad som inte får folkbokföra sig här trots fem års bosättning i Sverige.

Artikeln från den 27 november har rubriken Svenskfödd i Sverige uppmanas invandra, den tidigare texten som publicerades den 13 mars har rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige. Dessutom skrev tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl den 9 april om saken på Ledarbloggen: Blågul armbågsbjudning.

Här på bloggen har jag skrivit om fallet under rubrikerna:
Nu skriver också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena som inte får folkbokföra sig i Sverige den 16 mars
Det tog Skatteverket fem månader att svara… den 5 april
Utrikesdepartementet backar… den 27 maj

Med anledning av ovanstående skriver en lagkunnig i ett mejl följande:

En liten kort understreckare (och tankeväckande)

Har någon i det här dramat funderat på unionsrätten? Finland är EU-stat. Den berörda är unionsmedborgare. Hennes rörelsefrihet är enligt hennes unionsmedborgarskap. Se vidare Unionsfördraget, Funktionsfördraget, EU-förordning 492/2011, EU-direktiv 2004/38, och EU-domstolens avgöranden sedan Hedenhös.

Det är välkommet med goda förslag från människor som försöker se lösningar där tre svenska myndigheter ger olika svar och den ena inte vet vad den andra säger. Jag kan inte bedöma huruvida de uppgifter som den lagkunnige mejlaren tar upp är tillämpliga i ”fallet Helena” eller inte. Men texten är vidarebefordrad till den det berör och, via henne, därmed också till Finlands ambassad där förre ambassadören själv varit involverad, bland annat när inget svar inkom från den statliga myndigheten Skatteverket på fem månader… Läs texterna som länkas till ovan, det är häpnadsväckande läsning!

© denna blogg.

Vidare om ensamkommande, påstått och faktiskt minderåriga asylsökande

Fristående fortsättning på inlägget Danmark: Vartannat asylbarn är i själva verket vuxet. Ur slutet på det inlägget citerar jag en före detta migga som också skrivit hundratals inlägg här på bloggen:

Det kändes rent bisarrt att sitta och utreda ”16-åringar ” som uppenbarligen var närmare min ålder än 16. På den tiden fanns det möjligheter att göra en åldersutredning, idag finns det ingen tid till sådant utan man verkar släppa igenom i stort sett alla som säger sig vara barn. Vad händer när dessa vuxna män börjar i gymnasiet och går med riktiga 16-17-åringar? Det är förfärligt som det är och det verkar inte vara någon skärpning på gång.

Samt påminna om detta:

En person som arbetar som lärare för asylsökande ”ensamkommande barn” i deras modersmål (!) säger att han kan tycka att det är märkligt att han ska undervisa ”barn” som är lika gamla som han själv. Han är 32 år… Han förstår inte varför svenskarna vill bli lurade såväl vad gäller asylsökandes ålder, identitet, nationalitet som (oftast) obefintliga asylbehov. Han mår inte bra av att spela med i den här stora farsen, säger han.

Den 25 augusti besvarade Migrationsverket några frågor angående just ”ensamkommande barn”, som de kallas i Sverige (i Finland, Danmark och Norge kallas de minderåriga…) och översände verkets Rapportering av statistik angående åldersbedömningar ensamkommande barn 2013 samt information om att ”någon liknande rapport för 2014 finns ännu inte”, trots att asylstatistik finns tillgänglig till och med 31 augusti i år.

Migrationsverket:

Statistiken visar således att det gjorts sammanlagt 342 åldersjusteringar under 2013, vilket vid en försiktig jämförelse motsvarar ca 8,9 procent av antalet ensamkommande asylsökande barn under året. Här måste beaktas att statistiken visar händelser under en viss tidsperiod vilket inte helt är jämförbart som en andel av de asylsökande under samma period.

Att märka är, att det i Finland och Norge vid åldersbedömningar av påstått minderåriga asylsökande framkommit – även när bedömningarna gjorts ”generöst” – att ca 66 procent under vissa år bedömts vara vuxna.

Att märka är, att det i Danmark var ca 75 procent av de påstått minderåriga asylsökande som kom till landet under de tre första månaderna 2013 som bedömdes vara över 18 år gamla.

Att märka är, att det till Sverige under år 2013 kom 3.848 personer som påstod sig vara ”barn”, det vill säga minderåriga, inte fyllda 18 år.

Att märka är, att endast 342 åldersjusteringar utan medicinsk undersökning gjordes under 2013, alltså precis som Migrationsverket anger: i 8,9 procent av fallen. Det vill säga i dessa fall måste de sökande så uppenbart ha varit långt över 18 år att en, som det heter, okulär besiktning räckte för att konstatera detta.

Migrationsverket anger att:

Den ordning som Socialstyrelsen rekommenderar – och den organisation som krävs för detta – var dock som tidigare rapporterats ännu inte på plats under 2013, varför Migrationsverket inte under året har haft möjlighet att genomföra medicinska åldersbedömningar.

Hur många år har påstått och faktiskt minderåriga sökt asyl i Sverige? Hur kan det komma sig att man i Sverige inte klarar av att göra åldersbedömningar  medan det går bra i de övriga nordiska länderna? Och är det verkligen någon enda vettig människa som på allvar tror att andelen vuxna som påstår sig vara minderårig skulle understiga 9 procent i Sverige medan den är mellan 66 och 75 procent i de nordiska grannländerna?

Jämför gärna övriga Nordens siffror med de svenska och betänk vilket ohyggligt slöseri med skattepengar  som pågår – förutom att det strider mot utlänningslagen – när man behandlar vuxna män (oftast, ibland också kvinnor) som ”barn” för 4.000, 5.000 kr/dygn; gode män, offentliga biträden, skolgång etc.

Någon ansvarig måste nog snart stå upp och ta tag i detta! Någon ansvarig måste nog snart inse att de som är vuxna men försöker ta sig in i landet på falska åldersuppgifter inte är de som man kan begära att svenskarna ska öppna sina hjärtan för. Någon ansvarig måste nog snart inse att ska man be svenskarna öppna sina hjärtan så är det för dem som söker asyl (=en fristad) och skydd undan krig och förföljelse, som styrker sin identitet,som  styrker varifrån de kommer samt har en övertygande helt, eller åtminstone delvis, styrkt asylhistoria och som då bedöms ha asyl- eller skyddsskäl.

© denna blogg. Korta citat får göras; länka i så fall till detta inlägg.

 

Utrikesdepartementet backar…

…men Helena Andersson får fortfarande inte folkbokföra sig i Sverige.

Läs först:
Ambassadanställd och papperslös i Sverige – 12 mars 2014
Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige – Svenska Dagbladet 13 mars 2014
Nu skriver också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena som inte får folkbokföra sig i Sverige – 16 mars 2014
Det tog Skatteverket fem månader att svara… – 5 april 2014
Om ”blågul armbågsbjudning” – 9 april 2014
Ska jag om tre år behöva skriva en artikel med rubriken: ”Svenskfödd tvångsdeporterad på grund av anställning”? – 16 april 2014

I texten Ska jag om tre år behöva skriva en artikel med rubriken: ”Svenskfödd tvångsdeporterad på grund av anställning”? berättar jag bland annat följande:

Den senaste turen i den här farsartade historien är att det nu kommit en ordentlig kalldusch från det svenska utrikesdepartementet, UD. I en cirkulärnot daterad den 8 april 2014, anser de sig plötsligt ha rätten att definiera vem som är lokalanställd och inte och hur länge dessa – i deras ögon – icke-lokalanställda får vara anställda vid ambassader! De kräver nu både ”work permit” och ”residence permit” och fan och hans faster. I mejlutskicket ser man att noten gått till alla ambassader i Stockholm: Kongo, Mongoliet och Finland dras alla över samma kam.

Locally employed staff should be either Swedish citizens or permanent residents, i.e. registered with the population registry. The local recruitment of non-Swedish citizens is only accepted if the employee holds a residence permit and work permit issued by the Migration Board valid for the whole duration of the employment.

Det här påhittet torde, förutom mot Wienkonventionen, i allra högsta grad strida mot alla nordiska avtal och konventioner om fri rörlighet!

Efter en skrivelse från Finlands ambassad beträffande det horribla i ovanstående, backar nu Sveriges utrikesdepartement och skriver bland annat så här i ett brev daterat den 26 maj 2014:

På detta Hej&Hå-sätt sköter utrikesdepartementet ett viktigt diplomatiskt ärende med stora konsekvenser för de berörda! Först struntar man i överenskommelser som finns mellan de nordiska länderna och vad som stadgas i Wien-konventionen och fråntar anställda vid nordiska  ambassader (i varje fall den finländska ambassaden!) rätten att ens få ett i Sverige giltigt ID-kort. Sedan, när dessa felaktigheter påpekas så ber man inte på något sätt om ursäkt eller förklarar sina märkliga turer, utan meddelar att utrikesdepartementet ”är berett att tillmötesgå ambassadens önskemål”! Det är ju så man inte vet om man ska skratta eller gråta. ”Tillmötesgå ambassadens önskemål” och ”berett att utfärda ID-kort” !!!???? Det är väl utrikesdepartementet som har gjort fel, då ska väl inte departementet låtsas som om det gör Finlands ambassad en tjänst genom att utfärda ID-kort till ambassadens anställda?

Och fortfarande får Helena Andersson inte folkbokföra sig i Sverige, efter snart fem år i landet, med fast anställning, bostadsrätt, svensk sambo och önskan om att permanent bo kvar i landet.

© Denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till denna text.

 

 

Det tog Skatteverket fem månader att svara…

…och mardrömmen fortsätter

Den 13 mars skrev jag på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige, om Helena som bott i Sverige i snart fem år, är lokalanställd på Finlands ambassad och inte får folkbokföra sig här, medan övriga lokalt anställda har fått göra det. Helena ser det som att hon särbehandlas negativt för att hon hade ordnat med sin anställning innan hon flyttade till Sverige. Hade hon flyttat hit utan att ha ett arbete – eller inte talat om att hon hade ett – så hade hon blivit folkbokförd.

Det visar sig att det också finns andra som behandlas lika styvmoderligt vad gäller folkbokföring i Sverige. Det kom ett brev från en svensk som föddes, växte upp och bodde i Sverige i 30 år, utbildade sig till civilingenjör och jobbade här som sådan i sex år innan han flyttade till USA:

Jag lämnade Sverige före år 2001 och förlorade då automatiskt mitt medborgarskap. När jag flyttade tillbaka hade jag fått jobb, vilket var mitt misstag, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet. Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring, men mina skattepengar tog de, vad hände med dem?

Han berättar vidare om två andra fall som han känner till:

En professor som flyttade till England på bara fyra år och hade det otroligt krångligt när familjen kom tillbaka.

Ett par där frun hade jobbat 20 år i Sverige och haft pensionsgrundande inkomst i 20 år, som hon förlorade bara för att hon bodde utomlands tre år! Nu får hon en minimipension i stället för vad hon hade väntat sig. Det är tragiskt för både henne och hennes familj.

Mannen konstaterar också att utlandssvenskar bestraffas när de vill flytta tillbaka, samt reflekterar om ifall den återflyttade Ingvar Kamprad hade svårigheter med folkbokföringen, han också.

Brevet från Finlands ambassad till Skatteverket om Helenas fall, som det tog det statliga verket fem månader att besvara, innehåller bland annat följande två meningar:

Den situation som Helena Sophie Andersson befinner sig i är beklaglig och Skatteverket är väl införstått med att det kan innebära praktiska svårigheter att bo i Sverige utan att vara folkbokförd. Skatteverket har däremot ingen möjlighet att ta hänsyn till detta när myndigheten fattar beslut i folkbokförinqsärenden.

Ett riktigt snömossvar utan tillstymmelse till vilja att rätta till något som knappast varit lagstiftarens intention med lagen: att en nordisk medborgare med arbete och ordnade förhållanden skulle bli drabbad på detta sätt. Att Skatteverket i slutet av sitt brev ber om ursäkt för att det gett Helena fel information i samband med att hon anmälde flyttning till Sverige, hjälper heller inte Helena.

Skatteverket hade kunnat ta hänsyn till vetskapen – lätt kontrollerad! – om att övriga lokalanställda på Finlands ambassad getts rätt att folkbokföra sig i Sverige. Verket hade helt säkert, utan att drabbas av repressalier eller näpsning någonstans ifrån, kunnat fatta ett nytt beslut grundat på att alla ska behandlas lika och om övriga i samma situation som Helena behandlats välvilligt (!) så kan Skatteverket välja att tillämpa samma synsätt också vad gäller Helena.

En förändrad syn på – och därmed förändrade regler – folkbokföringsrätt för svenskar och före detta svenska medborgare som flyttar tillbaka till Sverige bör också – skyndsamt (vad nu det innebär numera…) – införas.

© denna blogg. Vid citat, var god ange källa.

Nu skriver också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena som inte får folkbokföra sig i Sverige

Läs först Ambassadanställd och papperslös i Sverige (12 mars), Kommerskollegium har läst och kommenterat (13 mars) och Överintendenten på Nationalmuseum har läst och kommenterat (13 mars).

Den 16 mars skriver nu också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena Andersson på Finlands ambassad, som min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida handlade om (dock utan att referera till den…). Ur Hufvudstadsbladets text:

 –Jag blir straffad för att jag ville ha en inkomst. Skulle jag ha flyttat hit som anhöriginvandrare utan jobb och levt på svenska samhället, som man får göra som nordisk medborgare, så skulle jag inte ha några problem i dag.

Att leva utan personnummer för med sig stora problem i vardagen.

– Speciellt i Sverige är personnumret nyckeln till livet. Man kan inte göra nästan någonting utan det.

Utan personnummer får du inte ut paket på posten, du får inte ut medi­ciner på apoteket och du har svårt att få sjukvård. Och till och med att få betjäning via telefon på en bank kan ge problem eftersom man ofta måste inleda med att knappa in sitt personnummer.

– Jag har inte ens fått ett mobil­abonnemang.

Jag har följt Helena Anderssons kamp för att få folkbokföra sig här under lång tid. Hur länge hon ska tvingas leva utan giltigt personnummer i Sverige återstår att se. Hittills ar det blivit fyra och ett halvt hopplösa år. Kanske får hon aldrig folkbokföra sig här – i varje fall inte så länge hon innehar en fast anställning i stället för att säga upp sig och bli arbetslös.

© denna blogg.