Finland. Flyktingslussen öppnad i Torneå.

Flyktingslussen öppnade idag, tisdagen den 22 september 2015, i gymnasieskolan Tornion yhteislyseo. Alla asylsökande som kommer från Sverige måste registrera sig i Torneå – de kan alltså inte själva bestämma var i landet de lämnar in sin ansökan. Också de som kommer via Kemi förs nu till Torneå.

I Torneå tas asylansökan emot och den asylsökande kontrolleras och registreras av personal från Polisen, Gränsbevakningsväsendet och Migrationsverket. Kapacitet är god, man kan behandla hundratals ansökningar per dag. Finlands Röda Kors står för mat och logi.

Efter registrering och en vistelse på högst sju dygn i slussen skickas de asylsökande till en flyktingförläggning någonstans i landet. Där görs sedan själva asylutredningen och Migrationsverket fattar beslut i asylfrågan. Om beslutet är nekande är det polisens uppgift att se till att personen i fråga lämnar landet.

Den 21 september kom det 30 asylsökande till Torneå. I hela Lappland lämnades det in 130 asylansökningar.

(Källor: Yle, Polisen)

Det är många som skriver och talar om de grymma morden i Paris…

…och mycket är bra. Inte minst publiceringarna av teckningar ur satirtidskriften Charlie Hebdo. Men alltför mycket är också floskligt och ytligt och kan till och med i vissa fall uppfattas som ”posering”; det känns inte äkta utan handlar mer om att visa hur starkt just vi tar ställning och även passa på att slänga in något lämpligt om att vi ”inte ska låta onda krafter segra” och om att vi inte ska ”dra alla muslimer över en kam” och annat dumt. Som om de vände sig till en läse- och lyssnarkrets som är totalt intelligensbefriad.

Själv är jag fascinerad över att jag får mail och meddelanden från människor som ber mig skriva om terrorattacken mot Charlie Hebdo i går!

Jag har inte rusat iväg och skrivit något om de ohyggliga dåden eftersom jag vill tänka ordentligt på vad jag ska säga om jag ska säga något överhuvudtaget. Om jag väljer att skriva något om de brutala morden på 12 oskyldiga människor, så kan jag i alla fall lova att det inte blir några floskler om yttrandefrihet eller om ”allas lika värde”, ”religionsfrihet”, islamofobi” etc. Sådant skriver och hasplar så många andra ur sig, så det ska ingen behöva läsa hos mig.

Människor måste börja tänka själva, och tänka längre än näsorna räcker.  Svenskar måste börja att, i betydligt större utsträckning än hittills, ta del av vad och hur medier rapporterar och hur regeringar och parlament agerar i andra länder. Svenskar måste börja förstå att Sverige är ett land som skiljer sig starkt från sina nordiska grannländer och även från övriga EU-länder på orådet ”asyl- och migration”, och att om man enbart tar del av det som sägs och skrivs i Sverige så är man så gott som analfabet på detta viktiga område. Allt detta hör samman med vad som hände i Paris (och hoten mot bland andra Lars Vilks i Sverige) och vad som sker också här hemma i Sverige i ökande takt: bränning av bilar, myndighetskontor och skolor i invandrartäta utanförskapsområden; vägran att släppa fram polis och ambulans och brandkår och i dessa områden och i vad polisen kallar ”no go”-zoner; islamister som öppet delar ut flygblad utanför moskéer; islamister och andra hårdföra muslimer som kontrollerar stadsdelar eller vissa gator och skrämmer bort andra från dessa ”territorier” där deras lagar gäller och där det också finns vapen och det skjuts allt mer. Etcetera. Det går inte att ignorera allt detta, att bortförklara det.

Under förra året, 2014, kom i genomsnitt 220 asylsökande till lilla Sverige (9,5 miljoner invånare) varenda dag i 365 dagar. I år beräknas ännu fler komma: upp emot 250 människor från utomeuropeiska länder, varje dag. Nog för att fylla en ny flyktingförläggning per dag! Att detta inte fungerar kan en lågt begåvad person räkna ut, men av någon outgrundlig anledning inte de personer som sitter i riksdag och regering och som gravt vanstyr landet på detta område.

Min önskan för 2015 är att det ska bli året då svenskarna informerade och utbildade sig, på faktamässiga och faktiska, uppenbara grunder kring hur den unika asylhanteringen som pågår i deras land egentligen ser ut, vad den för med sig och hur mycket den förändrar deras land.

Man kan börja med att ladda ner miggböckerna i paddor och andra läsplattor (då är texterna sökbara, till skillnad från i pappersböckerna) och studera dem. Utdrag ur en recension av den första boken – Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2008-2011 – i Dagens Juridik:

Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.
———–
För dig som har eller vill skaffa dig en åsikt om svensk migrationspolitik och som är beredd att brottas med dina förutfattade meningar rekommenderar jag att skaffa den här boken omgående.

Minnen från mina 14 år som asylombud

När jag nu under några veckor överfört en mängd tv- och annat filmat material från VHS-kassetter till datorn, återupplevde och mindes jag mycket från min tid som asylombud och från mina frekventa besök på asylförläggningen i Gimo. Det finns så mycket filmat material från SVT, TV4 och TV3, från både nyhets- och aktualitetsprogram och magasin, och att återse alla de fantastiska, jobbiga, sorgliga, varma, deprimerade, glada, lidande, djupt medicinerade, tillitsfulla, gästfria, smågalna, älskansvärda (ibland – sällan – också opålitliga och lögnaktiga) människorna från den tiden förde med sig många mycket starka minnen.

Jag minns familjen Badawi, som polisen stormade in hos ganska sent en kväll när vi, tack och lov, ännu var kvar i Gimo. De skulle föras direkt till Migrationsverkets förvar i Märsta för utvisning. det hade väl varit rätt om det bara varit rätt familj Polisen fått i uppdrag att hämta – men det var det inte, det var fel familj! Vi hade ett himla sjå att förklara det för poliserna, som höll på att föra bort familjen oavsett både deras och våra protester, och utan oss på plats hade de definitivt förts till förvaret. Vi blev bryskt bortmotade av Polisen, men stod på oss och fick dem till slut att inse sitt misstag och släppa familjen.

Jag minns A som alltid bara låg i sin säng, 12 år gammal. Och den ständigt gråtande modern och den dominerande fadern samt den bortskämde lille sonen.

Jag minns Vesna med sina tre barn varav en svårt CP-sjuk son. Hur hon försökte hålla ihop det hela och sig själv och hur hon förnedrades när en migrationsminister – på grund av våra ständiga besök på förläggningen – också gjorde ett besök där. Jag hade då ett sommarvikariat på Expressens ledarsida och fick i princip skriva om precis vad jag ville. Men inte om hur Vesna behandlades av den neddimpande ministern. Det var det enda som jag inte fick publicerat, och då skrev jag ändå mängder av texter, varav många var rätt ”skarpa”.

Jag minns Uladimirz som hade cancer och som, efter en hungerstrejk utanför Uppsala sjukhus, tidigt en morgon utvisades med fru och barn till Finland för vidarebefordran till Vitryssland. Det var en trist historia – i och för sig hade familjen inte ansetts ha asyl- eller skyddsskäl här och sjukdomsinvandring fanns inte då liksom det inte heller finns nu – men Polisen hade lovat dem att före ett visst datum skulle de inte utvisas och de hade också fått tillstånd att demonstrera utanför sjukhuset, lugnt och stilla. De hämtades tidigt en morgon och vips, innan någon visste om det, hade de landat i Helsingfors. Efter lång väntan i Finland fick familjen dock uppehållstillstånd där.

Jag minns palestiniern Abdulrahman med de sorgsna ögonen som i mer än sex år satt i Ingenmansland med sin fru Ilham. Trots att de, som statslösa, inte kunde återsändas till Saudiarabien som de kom från, fick de heller inte tillstånd att vistas i Sverige. Det var svenska myndigheter som gjorde fel: de skulle ha utvisat Abdulrahman och hans fru Ilham innan den sexmånadersgräns hade uppnåtts, som gäller för personer med uppehållstillstånd i Saudiarabien. Men på grund av myndigheternas såsande så överskreds gränsen och Saudiarabien tog inte längre emot dem.

Jag minns den härliga Larissa med det glada skrattet och de mycket sorgsna ögonen, hon som alltid hade presenter åt mig som hon hittat ”på skroten” och reparerat och fixat till.

Jag minns den stackars iraniern Abdi Hassan vars ena ben kapades och halva armen, i en tågolycka här i Sverige. Han fick ett skadestånd från Banverket, som jag tror Migrationsverket tog hand om (eller advokaten) och av de pengarna fick han betala för sin mat på förläggningen. Helt rätt, i och för sig; har man pengar själv ska man betala, men maten var urusel och svindyr… Hans öde var hemskt, han bara satt där i sin rullstol hela dagarna och kom varken framåt eller bakåt. Jag vet inte om han fortfarande är kvar i landet eller om han har sänts tillbaka till Iran.

Jag minns stora Samir, hans fru och deras sex barn som också satt i Ingenmanslandet Gimo i sex år och inte kunde återsändas till Saudiarabien där de hade bott, eftersom de var statslösa och inget land tog emot dem. Jag såg hur Samir, som var en företagsam och drivande person som snabbt lärde sig hyfsad svenska och som ville vara en del av samhället och organiserade en ”fackförening för asylsökande” i Gimo, sakta men säkert bröts ner under den långa tiden av ovisshet. Även han och hans familj var statslösa palestinier och borde ha återsänts till Saudiarabien inom sex månader från det att de lämnat landet. Men svenska myndighetskvarnar malde för långsamt och de fastnade i ett vakuum i Sverige. Nu har de, sedan ett antal år, uppehållstillstånd här. De hade egentligen inte asyl- eller skyddsskäl enligt gällande lag, men myndigheterna tvingades till slut ge dem tillstånd att stanna för att det inte gick att skicka dem tillbaka (verkställighetshinder).

Jag minns den bullrige, kolsvarte och karismatiske kongolesiske pastorn Ben, hans vackra fru och deras sju, åtta barn. Pastor Ben var van att predika och dominera och ”domptera” folk, frun var tyst och försynt. Barnen var väluppfostrade, kanske lite rädda för son bombastiske far. Såvitt jag minns fick de uppehållstillstånd efter lång tid, men de lär sedan ha flyttat till Frankrike, eftersom de talade franska och förmodligen tyckte att de skulle få det lättare att smälta in där.

Jag minns smågalne Victor med de olika namnen (!) som hade PUT i Österrike medan frun och barnen satt i Gimo och vägrade resa dit. Jolit, hans fru, fick stå ut med mycket på grund av sin råddiga man och barnen var vilda och nästintill hyperaktiva. Victor reste illegalt mellan Österrike och Sverige så många gånger att Polisen till slut gav upp och bara lät honom vara. De beslöt helt enkelt att vända blicken åt ett annat håll när de fick syn på Victor som var liten och snabb och alltid dök upp igen, som gubben ur lådan, hur många gånger Polisen än skickade ut honom. Man visste aldrig var man hade honom! Och så småningom fick han tillstånd att förenas med familjen i Sverige.

Jag minns Samir Y och hans fru och deras barn. Samir var bland de mer nervösa och röriga personer man kunde träffa på och det var lätt att bli en aning irriterad på honom. han liksom trängde sig fram och på och stod alltid längst fram överallt, även om han kom sist och borde ha befunnit sig i slutet av kön av hjälpbehövande. Samtidigt fick man förstå att han kämpade för sin familj, inte minst för sin andre son som föddes med en defekt som är vanlig bland folk som gifter sig inom sina egna släkter. Samir var också energisk och försökte hålla humöret uppe och var alltid hjälpsam. Hans fru var förtjusande, men så sorgsen, så sorgsen. Äldste sonen var vacker som en dag och mycket smart, men präglad av familjens ständiga oro.

Och jag minns alla de andra! Som Clara från Colombia och hennes barn och man som gjorde ett starkt intryck på de moderata riksdagsledamöterna som följde med till Gimo en gång. Nelson, Ximena och Vanessa och de andra från El Salvador. Den palestinska familjen Shawali som blev våra alldeles speciella vänner och vars ärende vi förde ända upp i Europadomstolen. Den iranske läkaren vars namn jag glömt. Den förmögna familjen från Irak som hade så oerhört svårt att acklimatisera sig i den slitna, nästintill skabbiga lägenhet de tilldelats. Dr Armend och hans fina familj (från Kosovo).

Jag minns högarna med psykofarmaka som nästan varje asylsökande ville visa för oss och som de hällde ut ur fulla plastkassar på bordet oss när vi kom.

Jag minns den lite äldre polismästaren som då var chef i Uppsala och som var av en särskild, extra mänsklig sort och som alltid gjorde sitt jobb, men på sitt sätt. Till exempel genom att lägga vissa utvisningsärenden längst ner i sin utvisningsärendehög så att kvarnarna hann mala och personerna antingen fick tillstånd att stanna i Sverige eller ännu ett besked om att de nu faktiskt måste lämna landet.

Jag minns dem alla. Och jag tänker med mycket stor värme och även saknad på de allra flesta som jag träffade under mina 14 år som asylombud. Att lära känna alla dessa människor och kunna hjälpa dem på olika sätt, få lyssna på dem och ta del av deras historier eller bara umgås med dem och äta mat från hela världen (det var många som ville bjuda på mat varje gång vi kom), det var både lärorikt och mycket berikande och jag är från djupet av mitt hjärta oerhört tacksam för att jag har fått träffa så många fantastiska människor och få dessa mycket speciella erfarenheter.

Alla de här människorna – och många fler – dyker upp starkt i mitt minne idag. Och alldeles särskilt tänker jag på fina Foad från Iran, som alltid fanns där, som alltid hjälpte allt och alla och som nu lever med sin familj i närheten av Stockholm!

Jag önskar så att man på Migrationsverket kunde få slippa alla falska asylsökande, dvs alla dem som verkligen inte har några som helst asyl- eller skyddsskäl och som bokstavligen förstör för dem som har det, så att miggorna kunde koncentrera sig på de – relativt få – asylsökande som faktiskt har skäl att prövas för att se om de är flyktingar eller skyddsbehövande och att de kunde bli välkomnade in i samhället och få bästa möjliga förutsättningar för att leva ett bra liv och bidra i sitt nya land, var och en efter sin förmåga. För så är det inte idag.

Allt fler asylsökande i Tyskland visar öppet sitt missnöje över dåliga levnadsvillkor

De har fått skydd i EU-landet Tyskland, men enligt vad som rapporteras av bland annat Yle och i Frankfurter Allgemeine, räcker det inte:

Allt fler asylsökande i Tyskland visar öppet sitt missnöje över dåliga levnadsvillkor. För många flyktingar har drömmen om ett bättre liv i stället betytt misär i trångbodda flyktingförläggningar och få möjligheter att rå om sitt eget liv. Med hungerstrejker och protester försöker man få sin röst hörd.

Asylsökande har ställt sig på barrikaderna och anordnar protestmarscher:

Brandenburger Tor i Berlin har under hösten varit skådeplats för flera protester. Den mest synliga var en protestmarsch på nästan 600 kilometer från staden Würzburg i södra Tyskland till huvudstaden Berlin.

– Den här protestmarschen har gett mig frihet. Jag har glömt myndigheterna och stressen att vara utan jobb, säger den 22-årige afghanen Ali Reza Mirzai, som kom till Tyskland för två år sen. – Jag har valt att kämpa och jag vet att jag till slut kommer att få rätt, säger Mirzai.

Den här situationen i Tyskland liknar starkt situationen i Sverige, som i förhållande till sin lilla folkmängd tar emot en enorm mängd asylsökande:

Antalet asylsökande i Tyskland ökar. Karl Kopp, Europachef vid flyktinghjälpen Pro Asyl i Frankfurt, uppskattar att man i år får in mellan 50.000 och 60.000 ansökningar*. Det här är ändå lite om man jämför med toppåren på 1990-talet, då främst krigen på Balkan förde omkring 200.000 människor per år till Tyskland.

Sedan dess har asylansökningarna minskat och beredskapen att ta emot folk har körts ner. När nu allt fler människor, speciellt afghaner, irakier och iranier, återigen tar sig till Tyskland har det här lett till att många förläggningar är fulla till bristningsgränsen och en del av invånarna tvingas bo i tält.

Med öppna ögon har svenska politiker duckat undan sitt ansvar att se längre än vad godhetsnäsan räcker. Ansvarslöst har de t.o.m. skapat regler och lagar som går stick i stäv med tidigare stiftade lagar. De har också sett mellan fingrarna med alla de tiotusentals människor som helt sonika bara stannar kvar här utan tillstånd, vilket är detsamma som att de vistas här olagligt. Där är politikerna och rättssystemet i Sverige märkligt ”generöst” och ointresserat av att bevaka sitt territorium och laglydigheten i riket – och det kommer med största sannolikhet snart att straffa sig.

– Den stora faran är att alla problem i samhället kopplas ihop med flyktingar och asylsökanden, säger Karl Kopp.

Han har tyvärr rätt. Det är förstås självklart att alla problem i samhället inte ska kopplas ihop med flyktingar och asylsökande, men det är vad som riskerar att ske när alltför många människor, som man inte riktigt vet vilka de är eller varför de har kommit och som har en helt annan kultur och bakgrund, ska inlemmas i högteknologiska och rationella samhällen (som Tyskland och Sverige).

Men politikerna i Sverige tycker att det är okej och att i princip hur många som helst kan komma och att den som stannar här olagligt också ska ha rätt till både fri sjukvård och skola (bekostad av folket, som inte tillfrågats) – trots att de alltså inte ens har rätt att vistas i landet! Svenska politikers naiva acceptans av laglöshet är inte ”godhet”, som bland annat miljöpartisterna, men också moderaterna, verkar tycka. Tvärtom. Det är en katastrof på sikt för samhället och inte minst för alla dem, som har fått asyl eller flyktingstatus på korrekta grunder och som inte kan resa tillbaka till sina hemländer. Vilket många som kanske inte borde ha fått ”skydd” mot hemlandet, gör, eftersom de kommit hit på bedrägliga grunder.

Om politiker på allvar tror, att misstron mot asylsökande kommer att minska medan de håller på och harvar med sina integrationspåhitt och sina lagar som strider mot andra lagar och indirekt godkännande av falska identiteter och påhittade historier, då kommer de ganska snart att få uppleva vad som på engelska heter: ”a rude awakening”!

* Till Sverige beräknas ca 44.000 asylsökande komma i år, nästa år ca 54.000, d.v.s. nästan lika många som till Tyskland. Tyskland har över 82 miljoner invånare, Sverige ca 9,5 miljoner…

Läs artiklar i FAZ här:
Ein Urteil und seine Folgen – 15 oktober 2012
EU will gegen Missbrauch des Asylrechts vorgehen  – 25 oktober 2012
Das Hungern hat ein Ende – 2 november 2012
Auf dem Rücken der Asylbewerber – 22 november 2012

Notera att mina texter inte kan användas för att späda på invandrarfientlighet eller negativitet mot asylsökande! Tvärtom. De ska läsas precis som de är och inte vinklas hitåt eller ditåt. Läs mer här.

Jag välkomnar idag, som jag alltid har gjort, en human och så rättvis asylpolitik och -hantering som möjligt. Det  innebär, att de som bevisligen har asyl- eller skyddsskäl ska ges en fristad – ibland tillfällig, ibland permanent. Det jag vänder mig emot – nu som tidigare – är riksdagens och regeringens undvikande att ta ett genuint och starkt ansvar för asylhanteringen. Det är dem, inte människor som söker ett bättre liv, som man bör rikta eventuell frustration eller ilska mot.

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.