”Upp till 105.000 asylsökande under 2015, det är i storleksordningen en stad som Helsingborg.”

Migrationsverket räknar med 16 000 fler asylsökande 2015, upp till 105.000. I år beräknas antalet bli upp till 94.000.

En vän skrev på Facebook:

Upp till 105.000 asylsökande under 2015. 105.000 personer, det är i storleksordningen en stad som Helsingborg (97.000 invånare).

Hur är det tänkt att det ska fungera? Rent logistiskt och socioekonomiskt? Det blir till att inte bara öppna våra hjärtan utan även plånböcker. Hur kommer bostadsmarknaden att påverkas? De ungdomar som vill flytta hemifrån kan nog glömma det under överskådlig tid. Arbetsmarknaden, hur ska den anpassas? Hur kan man tro att detta inte kommer att explodera på ett eller annat sätt?

Jag lade till:

Plus anhöriga. Plus anhöriga till de upp till 94.000 som kommer i år (alla får givetvis inte PUT, men de som får det kommer ju också att hämta hit sina familjer). Plus alla som har kommit och som fått PUT de senaste fyra, fem, sex, tio åren åren och deras anhöriga. Plus alla som stannar här illegalt.

Så här säger Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik till Svenska Dagbladet:

Allt fler asylsökande tros fastna i Migrationsverkets tillfälliga boende eftersom det saknas bostäder.

Många kommuner vill inte att vi ska etablera asylboende i deras kommun och det finns en ojämn fördelning i landet. En ytterligare utmaning är att det inte finns bostäder för de som har fått uppehållstillstånd. Just nu huserar (han torde mena ”hyser”) vi över 10.000 människor med uppehållstillstånd i vårt asylansökningssystem. Enligt vår prognos riskerar den siffran stiga till 20.000 om ingenting görs.

Kommentar: Det är katastrofalt, rent förödande för alla som bor i Sverige och för landets framtid med de här enorma mängderna asylsökande, vilka vi till mycket stor del (85 procent saknar passhandlingar) inte vet något alls om, inte ens varför de är här. Räcker det inte med minst 186 utanförskapsområden och 55 ”no go”-zoner och skottlossningar och våldsamheter varenda dag? Ska Sverige öka på oroligheterna och motsättningarna ytterligare med massor av helt okända människor? Som dessutom också ska försörjas under oöverskådlig tid samt behöver bostäder, skolgång, sjukvård etc.

Förstår inte svenskarna vad som sker? Inser de inte vidden av hur det redan ser ut i deras land och hur det kommer att bara bli sämre och värre på precis alla samhällsområden? OBS! Det är ingen utopi utan absolut ofrånkomligt att allt, hela landet, dess fundament förändras. Ett folk i ett fritt och demokratiskt land har rätt att få alla fakta och sedan folkomrösta om hur de vill att mottagningen av faktiskt och bevisat skyddsbehövande ska ske i framtiden. Tyvärr är Sverige inte ett sådant land, därför vet inte folket hur det ser ut – om de inte har oturen att bo i utanförskapsområden eller ”no go”-zoner. Medierna bär en mycket stor skuld till okunskapen och att folket förts bakom ljuset i åratal.

Folket borde börja vakna. Deras riksdag och regering gör det inte.

Läsning, förutom vad som länkas till ovan i texten:

Prot. 1989/90:46 14 december 1989. Bland annat:
Statsrådet Maj-Lis Lööw (S) när ca 29.000 beräknades söka asyl i Sverige under 1989, mot drygt 19.000 under 1988:

Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige. Jag vill för säkerhets skull än en gång understryka att asyl kommer att ges till dem som uppfyller kraven enligt FN:s flyktingkonvention och till dem som i övrigt har särskilt starka skyddsbehov.

Sverige beviljade förra året asyl åt en person per 360 invånare – 19 juni 2014:

Tyskland har 2013 beviljat asyl åt en person per 3.144 invånare.
Sverige har 2013 beviljat asyl åt en person per 360 invånare.

Betänk även detta, som Ivar Arpi skriver på Twitter den 4 november:

© denna blogg

”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.”

Citat ur riksdagens protokoll 1989/90:46, torsdagen den 14 december

Statsrådet, invandrarminister Maj-Lis Lööw (S):

Herr talman!

Regeringen har därför funnit att andra åtgärder måste vidtas för att man skall komma till rätta med situationen. Asyl kommer endast att ges till de asylsökande som uppfyller kraven enligt FN:s flyktingkonvention och till dem som i övrigt har särskilt starka skyddsbehov.

Förändringen innebär att det inte längre blir möjligt att få asyl som krigsvägrare eller s.k. de facto-flyktingar, om inte särskilt starka skyddsbehov föreligger.

Det nu aktuella beslutet har fattats med stöd av bestämmelserna om ”särskilda skäl” som anges i utlänningslagen 3 kap. 4§ andra stycket 2. För att dessa särskilda skäl skall kunna tillämpas krävs enligt proposition 1988/89:86 ”att förhållandena är sådana att det bedöms vara nödvändigt för att reglera invandringen”.

Det skall ”vara fråga om så pass många personer att det skulle medföra stora påfrestningar för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i Sverige”. Det är den situationen som vi anser att vi i dag befinner oss i.

Herr talman!

Ökningen av antalet asylsökande i Sverige har föranletts av flera samverkande faktorer; den snabba handläggningen av asylansökningar, bra mottagning i kommunerna och en generös lagstiftning. Detta har gjort det naturligt för många att söka asyl i Sverige i stället för i andra länder i Europa.

Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige. Jag vill för säkerhets skull än en gång understryka att asyl kommer att ges till dem som uppfyller kraven enligt FN:s flyktingkonvention och till dem som i övrigt har särskilt starka skyddsbehov.

Detta sades den 14 december 1989, då:

Under andra halvåret 1989 beräknas drygt 20.000 personer söka asyl i Sverige. Denna siffra motsvarar vad som beräknades för hela budgetåret 1989/90. Totalt uppskattas ca 29.000 söka asyl i Sverige under 1989, mot drygt 19.000 under 1988. I denna siffra finns en ny stor grupp, nämligen ca 5.000 turkbulgarer.

Samtidigt finns närmare 7.000 människor, som har fått arbets- och uppehållstillstånd, på förläggningar i väntan på en kommunplats. Sammanlagt finns för närvarande 23.000 människor på invandrarverkets förläggningar.

Kommentar: Idag kommer tre gånger så många asylsökande till Sverige. Plus ett ännu okänt antal anhöriga.

Hela protokollet kan läsas här, med början under rubriken 9 § Information från regeringen om asylpolitiken.

© denna blogg.

 

Om följderna av EU-domstolens dom den 6 juni 2013 i mål MA, BT och DA mot Secretary of State for the Home Department (mål C-648/11) och om hur svenska medier rapporterar om dem

Att söka asyl, alltså att söka skydd i enlighet med de kriterier som anges i utlänningslagen och FN:s flyktingkonvention (läs mer här) och olika förordningar, är inte detsamma som att att invandra och själv kunna välja vilket land man vill bo i. Som så mycket annat på asyl & migrationsområdet verkar journalister inte förstå skillnaden. Det kanske inte är så konstigt när de själva under minst ett decennium alltmer blandat ihop begreppen, medvetet eller omedvetet, i stället för att vinnlägga sig om att lära sig dem och använda korrekt vokabulär.

Jag vet inte om det är omedvetet som svenska medier så ofta far med osanning och felaktig information, eller om de ”bara” är djupt okunniga eller slarviga i sin rapportering från asyl & migrationsområdet; eller om det är medveten vilseledning av allmänheten (vilket strider mot journalistisk etik i en demokrati). Allmänheten bör kunna kräva att journalister som rapporterar om dessa – och andra – frågor vet vad de talar och skriver om och inte tillåts påstå eller antyda saker som inte stämmer.

Nu senast har bland annat reportrar på Sveriges Radio inte förstått vad en dom i EU-domstolen gällande (faktiskt, inte påstått) minderåriga ensamkommande asylsökande innebär. I ett inslag med rubriken Trots dom i EU-domstolen – flyktingbarn skickas tillbaka  talar Ekot-reportern felaktigt om ”flyktingbarn” när det handlar om minderåriga asylsökande, och påstår också felaktigt att de ”skickas tillbaka” trots domen när så inte är fallet. Sanningen, som tyvärr ganska ofta får stryka på foten i svenska mediers rapportering på asyl & migrationsområdet, är följande:

Minderåriga, ensamkommande asylsökande som redan fått sin sak prövad i ett EU-land kan inte söka asyl igen i ett annat EU-land. Har man redan fått sin asylansökan prövad , så har man. Man kan inte resa runt och söka asyl i olika länder för att man antingen inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl i ett annat lands asylprocess eller när man redan har fått ett positivt beslut, dvs beviljats asyl eller uppehållstillstånd i ett annat land.

Detta borde inte vara svårt att förstå eller på minsta sätt kontroversiellt för journalister på Sveriges Radio eller annorstädes! Det är inte svårt att ta del av de rättsliga ställningstagandena, som redogör för vad som ligger till grund för olika tolkningar. Man kan till exempel ta del av den rättsliga kommentaren till EU-domstolens dom den 6 juni 2013 i mål MA, BT och DA mot Secretary of State for the Home Department (mål C – 648/11) från Migrationsverkets tillförordnade rättschef, Fredrik Beijer. Här är några korta citat (men läs gärna texten i sin helhet!) om målet och domen:

Målet rör tre ensamkommande barn som sökt asyl i Storbritannien och som dessförinnan hade sökt asyl i andra medlemsstater. Barnen hade inte någon familjemedlem, i Dublinförordningens mening, som lagligen befann sig i någon medlemsstat.

Kommentar: Det är inte heller svårt – eller borde åtminstone inte vara det – för journalister och andra intresserade, att skaffa sig texten i målet C-648/11 och läsa exakt vad det rör sig om och vad domen anger och innebär. Man kan inte sitta och gissa eller haka sig fast vid någon enstaka mening; det räcker inte för att kunna rapportera korrekt. Domen handlar om följande tre fall:

Målet MA
MA är eritreansk medborgare och född den 24 maj 1993. Den 25 juli 2008 kom hon till Förenade kungariket (alltså Storbritannien, min anm.) där hon redan vid sin ankomst ansökte om asyl. Myndigheterna i Förenade kungariket kunde konstatera att MA redan hade gett in en asylansökan i Italien. I enlighet med tillämpliga bestämmelser i förordning nr 343/2003 anmodade de därför de italienska myndigheterna att överta den asylsökande. De italienska myndigheterna gick med på detta den 13 oktober 2008.

MA skulle ha överförts till Italien den 26 februari 2009, vilket dock inte skedde. Hon överklagade vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) och gjorde därvid gällande att överföringsbeslutet var olagligt. Med tillämpning av artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 beslutade Secretary of State den 25 mars 2010 att pröva hennes asylansökan, varpå hon beviljades status som flykting.  Secretary of State anmodade MA att återkalla sitt överklagande, vilket hon dock inte gjorde.
———-
Målet BT
Även BT är eritreansk medborgare, och hon är född den 20 januari 1993. Den 12 augusti 2009 kom hon till Förenade kungariket där hon redan dagen därpå ansökte om asyl.

Myndigheterna i Förenade kungariket kunde konstatera att BT redan hade gett in en asylansökan i Italien. De anmodade därför de italienska myndigheterna att överta den asylsökande, vilket de italienska myndigheterna gick med på den 28 september 2009.

BT överfördes till Italien den 4 december 2009. Hon överklagade vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) och gjorde därvid gällande att beslutet att överföra henne till Italien var olagligt. Till följd av ett avgörande som meddelades av High Court den 18 februari 2010 kunde BT återvända till Förenade kungariket den 26 februari 2010. Med tillämpning av artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 beslutade Secretary of State den 25 mars 2010 att pröva hennes asylansökan, varpå hon beviljades status som flykting. BT har dock inte gått med på att återkalla sitt överklagande.
———-
Målet DA
DA är irakisk medborgare Den 20 november 2009 kom han till Förenade kungariket där han den 8 december 2009 ansökte om asyl. DA medgav att han redan hade ansökt om asyl i Nederländerna, varpå de nederländska myndigheterna anmodades att överta den asylsökande. De nederländska myndigheterna gick med på detta den 2 februari 2010.

Secretary of State beslutade den 14 juli 2010 att DA skulle överföras till Nederländerna. Han överklagade den 26 juli 2010 vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court), som beslutade att överföringsbeslutet inte skulle verkställas. Secretary of State har sedermera gått med på att pröva hans asylansökan utifrån artikel 3.2 i förordning nr 343/2003.

Efter att ha tagit del av domen har Migrationsverkets tillförordnade rättschef Fredrik Beijer bland annat konstaterat att

Med hänvisning till att en asylansökan enligt förordningen bara ska prövas av en medlemsstat och att domstolen uttalat att det inte ska vara möjligt att få sin ansökan prövad i flera medlemsstater måste domstolens dom tolkas som att Dublinförordningen fortfarande kan tillämpas i de fall den sökande redan har fått en materiell prövning i första instans i en annan medlemsstat.

En avslagen ansökan i en medlemsstat torde också falla inom ramen för Dublinförordningens tillämpning om det gjorts en materiell prövning av ansökan. Att den sökande beviljats tillstånd på annan grund än som flykting innebär att han eller hon har fått sin sak prövad. I sådana fall ska ansökan avvisas och den sökande överföras till den medlemsstat som ansvarat för prövningen.