Arbetsförmedlare Y berättar vidare: ”Sedan finns det ju en make till också, nämligen till den då 15-åriga storasystern.”

Läs först inlägget Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.” Här fortsätter arbetsförmedlare Y:s berättelse:

Familjen från ett arabiskt land, kom till Sverige i början av september 2014 och sökte asyl här. Den bestod av far, mor och fyra barn. Barnen är födda 1999, 2001, 2003 och 2007. Den flicka som jag berättade om i förra brevet har en storasyster. Det är hon som är född 1999. Även hon är ”gift” och har två egna barn, födda 2013 och 2014.

Migrationsverket beviljade hela familjen permanent uppehållstillstånd i början av maj 2015. Föräldrarna besökte Arbetsförmedlingen i juni 2015 för att få hjälp med bosättningen. Då berättade mamman stolt att deras då 13-åriga dotter (hon som är född 2001) är gravid i sjätte månaden och mycket lycklig. Samma dag anmälde Arbetsförmedlingen förhållandena till Polisen.

Flickan fick barn i början av oktober. Skatteverket har endast en anteckning om detta, inget exakt datum. Kanske föddes barnet utomlands. Barnet är dock försvunnet och är antagligen dött (?) då det inte finns registrerat någonstans. Det finns endast en luddig anteckning hos Skatteverket, daterad i oktober 2015, vilket skulle kunna vara födelsetiden. Barnet har i så fall blivit till i Sverige någon gång i januari, februari detta år.

När det gäller maken (född 1993) till flickan, som var 12 år gammal när hon kom till Sverige, så kom han alltså till Sverige samtidigt, alltså exakt samma dag i början av september 2014. Han fick permanent uppehållstillstånd i slutet av september 2015 och kallades till Arbetsförmedlingen för inskrivning den 1 december. Han kom inte. Jag följde då upp polisanmälan och fick svaret att åklagaren lagt ner förundersökningen. Polisens utredning föranledde förmodligen att paret gick under jorden i god tid innan barnet skulle födas. Det går att se att deras folkbokföring (för att få ett personnummer) inte blev gjord förrän i november 2015. Det kan till och med vara så att maken suttit häktad (men det är min spekulation).

Sedan finns det ju alltså en make till, nämligen till den då 15-åriga storasystern. Denne man (född 1986), som är far till hennes två barn, kom också vid samma tillfälle. Troligen reste de alla tillsammans. Storasysterns make har inte fått uppehållstillstånd ännu. Han bor tillsammans med sin nu 16-åriga fru och deras två barn i en av Migrationsverket tillhandahållen lägenhet. Ett av barnen föddes i Sverige hösten 2014.

Systerns svåger bor också i samma lägenhet. Det är ingen vild gissning att även hans maka, den nyss fyllda (1 december) 14-åriga lillasystern, tillbringar sin tid i denna lägenhet fast hon formellt är skriven hos sina föräldrar i grannbyn ett par mil bort.

Alla ovanstående uppgifter kan styrkas med exakta datum, fullständiga namn, personnummer och adresser.

Allt detta oroar mig. Hur kan detta få pågå i Sverige 2015? Ska olika lagar gälla för ”oss” och ”dom”? När bestämdes det och av vem? Vad är det för mening att påstå att ”lagen ska gälla lika för alla” om det inte stämmer?

Ytterligare läsning:
En före detta migga: ” I detta fall rör det sig om en iransk flicka, född 1999, som kommit till Sverige utan vårdnadshavare.”

© denna blogg.

I mejl från en lagkunnig: ”Har någon i det här dramat funderat på unionsrätten? ”

Den 27 november skrev jag för andra gången en OP ED-artikel i Svenska Dagbladet om Helena på Finlands ambassad som inte får folkbokföra sig här trots fem års bosättning i Sverige.

Artikeln från den 27 november har rubriken Svenskfödd i Sverige uppmanas invandra, den tidigare texten som publicerades den 13 mars har rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige. Dessutom skrev tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl den 9 april om saken på Ledarbloggen: Blågul armbågsbjudning.

Här på bloggen har jag skrivit om fallet under rubrikerna:
Nu skriver också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena som inte får folkbokföra sig i Sverige den 16 mars
Det tog Skatteverket fem månader att svara… den 5 april
Utrikesdepartementet backar… den 27 maj

Med anledning av ovanstående skriver en lagkunnig i ett mejl följande:

En liten kort understreckare (och tankeväckande)

Har någon i det här dramat funderat på unionsrätten? Finland är EU-stat. Den berörda är unionsmedborgare. Hennes rörelsefrihet är enligt hennes unionsmedborgarskap. Se vidare Unionsfördraget, Funktionsfördraget, EU-förordning 492/2011, EU-direktiv 2004/38, och EU-domstolens avgöranden sedan Hedenhös.

Det är välkommet med goda förslag från människor som försöker se lösningar där tre svenska myndigheter ger olika svar och den ena inte vet vad den andra säger. Jag kan inte bedöma huruvida de uppgifter som den lagkunnige mejlaren tar upp är tillämpliga i ”fallet Helena” eller inte. Men texten är vidarebefordrad till den det berör och, via henne, därmed också till Finlands ambassad där förre ambassadören själv varit involverad, bland annat när inget svar inkom från den statliga myndigheten Skatteverket på fem månader… Läs texterna som länkas till ovan, det är häpnadsväckande läsning!

© denna blogg.

Det tog Skatteverket fem månader att svara…

…och mardrömmen fortsätter

Den 13 mars skrev jag på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige, om Helena som bott i Sverige i snart fem år, är lokalanställd på Finlands ambassad och inte får folkbokföra sig här, medan övriga lokalt anställda har fått göra det. Helena ser det som att hon särbehandlas negativt för att hon hade ordnat med sin anställning innan hon flyttade till Sverige. Hade hon flyttat hit utan att ha ett arbete – eller inte talat om att hon hade ett – så hade hon blivit folkbokförd.

Det visar sig att det också finns andra som behandlas lika styvmoderligt vad gäller folkbokföring i Sverige. Det kom ett brev från en svensk som föddes, växte upp och bodde i Sverige i 30 år, utbildade sig till civilingenjör och jobbade här som sådan i sex år innan han flyttade till USA:

Jag lämnade Sverige före år 2001 och förlorade då automatiskt mitt medborgarskap. När jag flyttade tillbaka hade jag fått jobb, vilket var mitt misstag, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet. Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring, men mina skattepengar tog de, vad hände med dem?

Han berättar vidare om två andra fall som han känner till:

En professor som flyttade till England på bara fyra år och hade det otroligt krångligt när familjen kom tillbaka.

Ett par där frun hade jobbat 20 år i Sverige och haft pensionsgrundande inkomst i 20 år, som hon förlorade bara för att hon bodde utomlands tre år! Nu får hon en minimipension i stället för vad hon hade väntat sig. Det är tragiskt för både henne och hennes familj.

Mannen konstaterar också att utlandssvenskar bestraffas när de vill flytta tillbaka, samt reflekterar om ifall den återflyttade Ingvar Kamprad hade svårigheter med folkbokföringen, han också.

Brevet från Finlands ambassad till Skatteverket om Helenas fall, som det tog det statliga verket fem månader att besvara, innehåller bland annat följande två meningar:

Den situation som Helena Sophie Andersson befinner sig i är beklaglig och Skatteverket är väl införstått med att det kan innebära praktiska svårigheter att bo i Sverige utan att vara folkbokförd. Skatteverket har däremot ingen möjlighet att ta hänsyn till detta när myndigheten fattar beslut i folkbokförinqsärenden.

Ett riktigt snömossvar utan tillstymmelse till vilja att rätta till något som knappast varit lagstiftarens intention med lagen: att en nordisk medborgare med arbete och ordnade förhållanden skulle bli drabbad på detta sätt. Att Skatteverket i slutet av sitt brev ber om ursäkt för att det gett Helena fel information i samband med att hon anmälde flyttning till Sverige, hjälper heller inte Helena.

Skatteverket hade kunnat ta hänsyn till vetskapen – lätt kontrollerad! – om att övriga lokalanställda på Finlands ambassad getts rätt att folkbokföra sig i Sverige. Verket hade helt säkert, utan att drabbas av repressalier eller näpsning någonstans ifrån, kunnat fatta ett nytt beslut grundat på att alla ska behandlas lika och om övriga i samma situation som Helena behandlats välvilligt (!) så kan Skatteverket välja att tillämpa samma synsätt också vad gäller Helena.

En förändrad syn på – och därmed förändrade regler – folkbokföringsrätt för svenskar och före detta svenska medborgare som flyttar tillbaka till Sverige bör också – skyndsamt (vad nu det innebär numera…) – införas.

© denna blogg. Vid citat, var god ange källa.

Ännu ett fall: ”Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring trots att jag hade jobb, bostad och växte upp i Sverige!”

Det kom ett mejl från en person som hänvisade till min artikel i SvD 13:e mars: ”Svenskfödd som inte få folkbokföra sig i Sverige”  som har haft lite liknande erfarenheter som Helena i artikeln.

Han skrev:

Jag föddes och växte upp i Sverige och bodde här i 30 år, gjorde lumpen, utbildade mig till civilingenjör och jobbade i sex år.

Därefter flyttade jag till USA och eftersom detta var före år 2001 förlorade jag automatiskt mitt medborgarskap. Jag flyttade tillbaka med ett jobb, vilket var mitt misstag också, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet.

Återvändande svenskar är inte populära på Migrationsverket, enligt mina erfarenheter…

En fråga som jag har och hade förut också var, vart går skatten som man betalar när man inte har giltigt personnummer? Måste man betala skatt, man har ju inga förmåner, ingen sjukvård, etc? Så varför måste man betala skatt? Om man inte har giltigt personnummer och inga förmåner varför ska man då betala skatt? Och var går till exempel den pensionsgrundande skatten?

Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring trots att jag hade jobb, bostad och växte upp i Sverige! Men, som sagt: skattepengarna som de tog, vad hände med dem?

Det borde inte vara komplicerat att återvända till Sverige om man är född och uppväxt här, men det var mer komplicerat att flytta hit än att få mitt amerikanska medborgarskap! (Jag har ännu inte fått mitt svenska medborgarskap tillbaka…)

Med anda ord: Det var krångligare att flytta tillbaka till Sverige än att flytta ut till ett annat land! Jag har andra exempel på det också, här är två andra fall som jag känner till:

• En professor som flyttade till England på bara fyra år och hade det otroligt krångligt när familjen kom tillbaka.
• Ett annat par där frun hade jobbat 20 år i Sverige och haft pensionsgrundande inkomst i 20 år som hon förlorade bara för att hon bodde utomlands tre år! Nu har hon en minimipension i stället för vad hon hade väntat sig. Detta är tragiskt för både henne och hennes familj.

Utlandssvenskar bestraffas när de vill flytta tillbaka! Undrar förresten om Ingvar Kamprad hade svårigheter, han också?

Då är Finland bättre, som lockar tillbaka utlandsfinländare för att dra nytta av deras erfarenheter! Samma sak med Kina som försöker locka tillbaka utlandskineser med väldigt goda villkor.

Kommentar: Men inte Sverige, Sverige försvårar och krånglar och behandlar återvändande svenskar styvmoderligt, enligt många vittnesmål som de ovanstående. Varför?

Läs vad Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, skrev om hur illa Sverige tar vara på återvändande svenskar i sin bok Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration.

Ska det verkligen behöva var så illa som skribenten säger ovan: ”Det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande”?

OBS! © denna blogg.