En migga om motstridiga direktiv om hur de ska hantera homo- och bisexuella

Kommentaren brukar jag vanligtvis lägga efter texten. Men den här gången kommer kommentaren först.

Kommentar: Nu lär det väl/borde det väl ändå bli lite fart också på andra skribenter och journalister som sedan länge följer miggornas berättelser här på bloggen, men som sedan lika länge (fem år…) inte låtsas om att de finns. Det brukar ju bli lite fart när det handlar om homo- och bisexuella. Eller?

En migga:

Överlag får vi ständigt motstridiga direktiv från olika delar av vår allt mer svällande ledning som består av avdelningschefer, experter och grupper som skapats för att lära oss sådant som oftast går helt emot de RCI:er (rättsliga ställningstaganden) som vi får från vår Rättsenhet. Eftersom dessa är ganska oläsliga (svårbegripliga) så har det nu bildats grupper för att granska RCI:erna och lämna förbättringsförslag gällande dem, i sann Lean-anda. Och vi som jobbar med frågorna hoppas att Rättsenheten ska ta till sig kritiken…

Ena veckan ska vi göra si, andra veckan ska vi göra så. Ingen av alla dem som läxar upp oss  och talar om för oss hur vi ska göra, vill av någon anledning (!?) sätta sina funderingar på pränt, exempelvis via Verksnätet eller genom ett exempelbeslut i Lifos. Nej, det enda vi får veta – muntligt – är att någon på chefsmötet har sagt så här och därför ska vi göra så som den personen sagt, tills det kommer en annan person på nästa chefsmötet som säger något annat.

Ett exempel på de motstridiga anvisningarna (eller vad man ska kalla dem) är följande:

ANVISNING 1 FRÅN LEDNINGEN
Om de sökande kommer från länder där homosexualitet (särskilt manlig homosexualitet) enligt lagen bestraffas med dödsstraff eller långt fängelsestraff  och om de säger att de är homo- och bisexuella så ska vi utan vidare godta deras uppgift om den sexuella läggningen. Men om deras berättelse om hur de fick problem inte är trovärdig så kan vi avslå ansökan.

ANVISNING 2 FRÅN LEDNINGEN (RCI)
Vi måste våga ifrågasätta den sökandes uppgift om sin sexuella läggning om hans berättelse inte håller ihop etc. Och skriva rakt ut i beslutet att den sökande inte gjort sin läggning sannolik.

ANVISNIG 3 FRÅN LEDNINGEN
Vi får aldrig ifrågasätta någons sexuella läggning, bara bedöma hans berättelse och håller den inte måttet så behöver vi inte fundera över hans sexualitet. Bara avslå.

ANVISNING 4 FRÅN LEDNINGEN
Om någon säger att han eller hon är homosexuell så måste vi utreda när personen upptäckte sin läggning och hur han eller hon försökte leva ut den, men vi ska inte lägga så mycket vikt vid detta eller den övriga berättelsen därför att personen ifråga kanske skäms över sin läggning och till och med har ljugit ihop hela sin asylberättelse. Vi ska på något sätt ändå avgöra om personen kan vara homo- eller bisexuell. Och när vi förstått detta med vår inbyggda, underförstådda radar så ska vi bevilja personen PUT om han eller hon kommer från ett land där homosexualitet är strängt  förbjudet. Exempelvis Uganda. Och i sammanhanget är det också viktigt att påpeka att även en man som har hustru och barn innerst inne kan vara homo- eller bisexuell och även om han aldrig  utövat sin läggning i hemlandet eller haft några som helst problem där så kan inte PUT nekas honom för att han nu vill leva ut sin läggning.

Anvisningar 1, 3 och 4 finns ingenting skrivet om, utan de är åsikter från olika håll, från de grupper och personer som är ovanför för oss vanliga handläggare.

På ett annat sätt än förut är vi enskilda handläggare och beslutsfattare skyddslösa. Vi fattar våra beslut enligt lagen och enligt  de riktlinjer som vi fått från vår ledning. Exempelvis har vi en Landinformationsenhet (LIFOS) där de som jobbar är avlönade för att lägga in rapporter om hur det går till i olika länder.  Sedan vill ingen av vår ledning eller från LIFOS stå för våra beslut helt plötsligt. Rapporterna från LIFOS är gamla, de har utraderats nyligen,  eller också  så har man helt enkelt fattat fel beslut. Att man fattar fel beslut kan väl ske men om domstolen också fattar fel beslut och om överdomstolen inte heller ger prövningstillstånd ska man då fortfarande hacka på verket?  Om det inte ens räcker med treinstansprövning för att den asylsökande ska få sin rätt, vad ska vi då införa?  En folkdomstol av olika tyckare på DN eller på Facebook?

 Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet.

Ska Sverige ha en folkdomstol?

När jag frågar folk som förfasar sig över – och motsätter sig – att människor som fått avslag på sina asylansökningar ska utvisas/lämna landet, vilka andra lagar de anser att man inte ska behöva följa i Sverige, då får jag aldrig något svar. För det tycks enbart vara utlänningslagen som de tycker att man ska kunna strunta i för ”besluten är ju så dåliga och felaktiga och orättvisa och”…

Vi ska alltså ha någon sorts ”folkdomstol” som ska bestämma att vi först ska låta Migrationsverket utreda asylärenden och fatta beslut och sedan ska beslutet kunna överklagas i en migrationsdomstol som också fattar beslut, på juridiska grunder, enligt den lag som Sveriges riksdag och regering stiftat. Och därefter – efter dessa dyra processer med allt vad de innebär av kostnader för utredare, handläggare, beslutsfattare, domare, tolkar och juridiska ombud – ska folkdomstolen (till stor del bestående av journalister och politiker) ändå bestämma att asylsökande ska ges permanenta uppehållstillstånd i Sverige, om beslutet efter den rättsliga prövningen blev ”avslag på ansökan”!

Jag fortsätter att undra: Vilka andra lagar ska vi strunta i, i vilka andra fall ska en självutnämnd folkdomstol ha veto- och bestämmanderätt över rättsväsendet?

I Sverige finns det således anarkister som vill agera folkdomstol och bestämma att man inte ska kontrollera om någon vistas här illegalt (”för det är kränkande”) och som anser att alla som vill ska få vistas här illegalt (!?). Utlänningslagens bestämmelser om att man ska lämna landet om man inte har rätt att vistas här, dem anser folkdomstolen att man ska strunta i (”för det tycker vi rättrådiga journalister och politiker och andra som utgör den nya folkdomstolen”).

Men hur ska vi göra med alla de människor som vill att alla lagar ska gälla och att det är kränkande att ha en massa människor här som inte respekterar landets lagar? Ska de tvingas acceptera en självutnämnd folkdomstol i Sverige? En folkdomstol som faktiskt förespråkar anarki eftersom den anser att man kan sätta sig över beslut i den rättsliga process i minst två instanser, som bygger på utlänningslagen. Och kan man sätta sig över en lag så kan man ju också sätta sig över andra/alla lagar. Hur? Med vapen eller med hot om stämpling som ”rasist”, ”främlingsfientlig” eller någon annan taktik?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet.