En socialtjänstanställd: ”När man går in i vårt verksamhetssystem för dessa unga så kan man läsa att en majoritet av dem har kontakt med sina föräldrar från dag 1.”

En socialtjänstanställd:

En sak jag tänkt på är att UNHCR ska ha sagt något om att ”Sverige måste leta reda på de ensamkommande asylsökande barnens föräldrar”eftersom det ju inte är säkert att återföreningen kan ske här.

Vi har ca 140 ensamkommande asylsökande unga i vårt system och av dessa bor ett 40-tal på kommunens egna HVB. När man går in i vårt verksamhetssystem för dessa unga så kan man läsa att en majoritet av dem har kontakt med sina föräldrar från dag 1. Handledare och kontaktpersoner på boendet (= kommunala tjänstemän), hjälper ungdomarna att ringa sina föräldrar och sedan görs det journalanteckningar om dessa samtal i verksamhetssystemet.

Jag som har läst och gillar statistik, speciellt sannolikhetslära, inser att dessa 40 unga asylsökande knappast är särskilt annorlunda än de övriga 100.

Undrar lite om UNHCR då anser att vi ska skicka hem 60-75 procent av dessa unga eller tror UNHCR att det handlar om ett fåtal som har kontakt med sina föräldrar? Jag tror det senare.

Den stora gruppen (30-35 ungdomar) representerar givetvis inte alla ensamkommande minderåriga asylsökande, men pendeln slår nog inte så väldigt mycket åt något håll och då ligger andelen som faktiskt vet var deras föräldrar är på ca 65-70 procent.

Detta speglar mycket väl också den bild SVT Aktuellt gav i sitt reportage från Iran och Afghanistan där man intervjuade ett gäng föräldrar som skickat sina barn till Europa. Det speglar också den bild som ges av gode män, lärare och andra om ”pressen” på ungdomarna att få PUT så att föräldrarna kan komma hit.

Min tanke är: ”Varför press? Press från vem? De säger ju att de inte vet var deras föräldrar är!? Många har ju till och med sagt att ”de är döda”.

Min kommentar: Varför förekommer inget samarbete mellan Migrationsverket och HVB? Inte kan det vara rimligt att kommunala tjänstemän, som vet att de unga har kontakt med sina föräldrar, undanhåller detta faktum från Migrationsverket? Svar på den frågan bör kunna ges av någon ansvarig – om det finns någon sådan i sammanhanget.

Oavsett vad UNHCR har uttalat så är det ju meningen att de minderåriga som inte befinns ha asyl- eller skyddsskäl ska återvända till de länder de är med borgare i, och om då personalen på HVB känner till att de unga har kontakt med sina familjer så måste ju Migrationsverket delges den informationen eftersom den har betydelse för återsändandet!

© denna blogg.

Att nöja sig med en låg utbildningsnivå är katastrofalt för landet och folket

Under rubriken Bilden av skolan har blivit missvisande skriver Torbjörn Sjöström, vd på analys- och konsultföretaget Novus, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 4 februari bland annat:

En majoritet av föräldrar med barn i grundskolan anser att deras barn lär sig det som kan förväntas. Det borde ge en mer rättvisande bild av skolan än en internationell studie och enskilda missförhållanden. En klar majoritet, 70 procent, av föräldrarna anser att deras barn får den kunskap som de förväntar sig. Endast 11 procent svarade att förväntningarna uppfylldes till mycket eller ganska låg grad.

Att en majoritet av svenska föräldrar med barn i grundskolan anser att deras barn lär sig det som kan förväntas kan väl knappast vara av någon reell betydelse, särskilt inte med tanke på att dessa föräldrar ju faktiskt ofta själva gått just i den, med internationella mått mätt, dåliga svenska skolan… På vilket sätt kan han då tycka att deras åsikter vad gäller utbildning och om vad man behöver kunna för att klara sig i arbetslivet och i världen har någon relevans? I Sverige kan man klara sig med svaga kunskaper och med ofta obefintlig allmänbildning och vetskap om omvärlden, det ser vi exempel på varje dag. Men så fort man tar ett steg utanför Sveriges gränser är kraven andra och där ligger personer som gått i skola i Sverige generellt sett ofta efter och anses ha examina som inte har någon högre status och relevans.

I OP-ED-artikeln i Svenska Dagbladet den 5 februari med rubriken Vinnande koncept på nära håll, skriver minoritetssamordnaren, folkhögskoleläraren och översättare Marjaana Lehmonen Nilsson om ett antal i Sverige befintliga skolor där Novus eller något annat liknande företag knappast skulle hitta föräldrar som skulle säga att de ”anser att deras barn lär sig det som kan förväntas” om deras barn gick i svensk skola! Det handlar alltså om föräldrar vilkas barn går i sverigefinska skolor och artikelförfattaren påpekar:

I Sverige finns väl fungerande grundskolor där så gott som alla elever når gymnasiekompetens. Undervisningsgrupperna är små, lärarna är välutbildade och engagerade. En del av dem har fått sin utbildning i ett land där inte ens 10 procent av dem som söker sig till lärarhögskolan kommer in. Dessutom har de genomgått lämplighetstester. De har alltså verkligen velat bli lärare och befunnits lämpliga. Det här antagningsförfarandet bidrar till att man i lärarutbildningen får in personer som har den naturliga auktoritet som behövs för att åstadkomma arbetsro i klassrummet.

Ett stort misstag som länge gjorts på skolområdet i Sverige är att man nöjt sig med medelmåttighet och till och med accepterat undermålighet. Man nöjer sig med sakernas tillstånd (i decennier…) i stället för att skruva upp kraven på både lärare och elever och säga:

”Våra unga kommer inte att kunna hävda sig i konkurrens med resten av världen om vi inte ser till att de får en betydligt bättre utbildning än de får idag. Och betydligt bättre lärarutbildning så att lärarna har kunskaper och kompetens att utbilda våra barn och unga”.

Man kan börja med att studera de sju sverigefinska grundskolorna som finns i Sverige.