En migga: ”Anledningen till det är mycket enkel – Migrationsverket har rekryterat dessa aktivister!”

En migga skriver:

Jag tänker på kvinnan och hennes son som blev mördade på Ikea i Västerås. Jag gjorde en jämförelse med Danmark, där kvinnan och sonen sannolikt inte hade varit döda idag. Detta  för att myndigheterna i Danmark, betydligt oftare än vi i Sverige, tar personer som ska utvisas i förvar när de omfattas av Dublinförordningen. I Sverige däremot, där Migrationsverket har anställt en stor mängd helt oerfaren personal, sker förvarstagande numera mycket sällan trots att det finns anledning till det.

Om någon tas i förvar numera så är det nästan enbart om den asylsökande ska deporteras av Polisen, efter att Migrationsverket, som det heter: ”har uttömt sina egna resurser att genomföra en verkställighet”.

Förut, för bara fem år sedan, tog även Migrationsverket personer som skulle utvisas i förvar, men numera vågar tjänstemän inte göra detta eftersom de är rädda för att anklagas för tjänstefel/olaga frihetsberövande! Detta, i kombination med att Migrationsverket har anställt en mängd inkompetent personal, gör att i princip ingen tas i förvar längre. Vad jag vet står nu flera förvar halvtomma just på grund av det jag skrev ovan.

För några år sedan var Migrationsverket ofta utsatt för hård kritik från olika vänstergrupperingar som ville ”skydda” de asylsökande som inte befunnits ha skyddsskäl och skulle utvisas. Ibland förekom stora demonstrationer och inte sällan vandaliserades Migrationsverkets byggnader. Idag har dessa aktioner i princip helt upphört. Anledningen till det är mycket enkel – Migrationsverket har rekryterat dessa aktivister! De sitter nu som tjänstemän i myndigheten! Jag har träffat flera personer som öppet berättat att de varit med i dessa aktivistgrupperingar. Att de får jobb på Migrationsverket beror på att de skriver i sina CV precis det som Migrationsverket främst vill höra, nämligen att de ”har ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter”.

Så går det till på myndigheten Migrationsverket.

Kommentar: Återigen ett vittnesmål från en migga, som jag vet vem det är, men som inte i det klimat som råder i Sverige kan träda fram öppet. Det innebär dock inte att man kan vifta bort vad miggan – och många andra miggor under snart ett decennium – berättar här på bloggen.

© denna blogg

En migga (ex): ”Jag har funderat och pratat med några gamla kollegor från tiden på verket som fortfarande jobbar kvar…”

Det kom ett mejl från en före detta migga, med anledning av inlägget Om myndigheterna hade gjort sitt jobb…

Senast jag jobbade på ett förvar för cirka fem år sedan så sa man alltid att kostnaden per förvarstagen och dygn låg på cirka 3000 kr/dygn.

Jag har funderat och pratat med några gamla kollegor från tiden på verket som fortfarande jobbar kvar och vi har då diskuterat den ångesten som handläggare och beslutsfattare i Västerås måste känna. Vi vet hur diskussionen i korridoren gick innan mötet med den nu misstänkte mördaren måste ha låtit.

Tror vi att denna person kommer att acceptera avvisningsbeslutet? Tror vi han kommer att medverka? Ska vi ta honom i förvar? Ska vi ringa polisen och begära handräckning när vi ser att han kommer så att polisen kan verkställa förvarsbeslutet efter att vi delgivit honom avvisningsbeslutet?

Svaren vet vi inte, men man ansåg tydligen inte att man skulle ta honom i förvar och resultatet(?) vet vi…

Min kommentar: Det är viktiga funderingar som jag tackar för att ex-miggan skickade till mig. De fick mig också att fundera, och jag tänker så här:

Man hade ju facit vad gällde om han skulle acceptera beslutet och frivilligt återvända till landet där han hade uppehållstillstånd, Italien! Han skulle ju avvisas i juli 2013 och avvek då.

Jag måste säga att även om jag förstår att det inte är lätt, så borde nog de här handläggarna och beslutsfattarna ha varit mer handlingskraftiga och tagit honom i förvar och så fort som möjligt sett till at han sattes på ett plan till Italien.

Alltså ”judging from past behaviour” så fanns det starka skäl att ta honom i förvar. Två gånger misslyckades myndigheterna med att avvisa personen. Hade han avvisats redan första gången – eller åtminstone andra gången! – så hade en kvinna och hennes son inte varit knivmördade idag.

Lite mer stake och ryggrad måste personalen ha, det duger inte att bete sig så veligt.

I samband med detta kan jag rekommendera läsning av min text Migrationsverket ska ha kompetent och saklig personal, inte kuratorer på sajten Det Goda Samhället.

P.S. Till ex-miggan: det gick inte att besvara ditt mejl…

©denna blogg.

Nya bestämmelser vad gäller förvar av personer som sökt asyl efter 1 januari 2014

Den 1 januari 2014 trädde en ny Dublinförordning i kraft (Europaparlamentet och Rådets förordning (EU) nr 604/2013). Denna förordning gäller för personer som ansöker om asyl i Sverige från den 1 januari 2014. Till skillnad från tidigare förordning reglerar den nya Dublinförordningen frågan om förvar.

Migrationsöverdomstolen har i en dom av den 3 juni 2015 (UM 9855-14) slagit fast att principen om EU-rättens företräde framför nationell rätt innebär att det inte är möjligt att besluta om förvar enligt utlänningslagen i ärenden som handläggs i enlighet med Dublinförordningen. Migrationsöverdomstolen har även gett viss vägledning i hur begreppet ”betydande risk” ska tolkas

Migrationsverket klargör idag, den 16 juli,  i ett rättsligt ställningstagande angående förvar i ärenden där Dublinförordningen ska tillämpas, följande i sammanfattning:

 Dublinförordningens regler om förvar ska tillämpas när det finns en presumtion om att en annan medlemsstat är ansvarig för prövning av en asylansökan.

 Ett beslut om förvar i dublinärenden kan endast meddelas med stöd av artikel 28 i Dublinförordningen.

 Tidsgränserna för förvarsbeslutets giltighet regleras i Dublinförordningen.

 Reglerna om tidsfrister för förvar i utlänningslagen är inte tillämpliga i dublinärenden.

 Beslutet om förvar måste stå i proportion till vad det innebär för den enskilde.

 För att kunna ta en person i förvar krävs att det finns en betydande risk för att personen avviker. Betydande risk för avvikande innebär att det i det enskilda ärendet måste finnas konkreta omständigheter som i sig talar för att ett avvikande kan komma att ske.

 Beslut om uppsikt får fattas i dublinärenden med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen.

 Barn tas i förvar med stöd av Dublinförordningen.

Beträffande gällande rätt sägs bland annat:

Enligt principen om EU-rättens företräde ska bl.a. EU-förordningar tillämpas framför svensk lag om den svenska lagen strider mot förordningen.

Finland. Ny förvarsenhet för asylsökande i Joutseno.

I Finland har man i dagarna öppnat sin andra slutna enhet för asylsökande, motsvarande det som i Sverige kallas ”förvar”. Det är ett gammalt men helt renoverat fängelse i Joutseno i östra Finland som nu ska hysa asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och ska lämna landet, samt för personer som inte styrkt sin identitet.

Skärmdump från Yle.

Här finns rum med plats för en eller två personer och även två familjerum, alla med kylskåp. Det finns internet, 50 tv-kanaler, utelekplats och lekrum inomhus.

De flesta som hålls förvarstagna här och i den andra förvarsenheten Krämertskog, är asylsökande som har fått avslag på sin asylansökan och som myndigheterna befarar ska rymma (enligt Yle). Andra är papperslösa vilkas identitet måste fastställas. Lauri Perälä, som ansvarar för den nya förvarsenheten i Joutseno:

De är inte misstänkta eller dömda för något brott utan de väntar här på att myndigheterna ska fatta ett beslut och verkställa det. Det kan gälla verkställandet av utvisningen och arrangemangen av hemresan. De som är tagna i förvar på grund av att deras identitet inte är fastställd kan gå fria igen då identiteten klarnat.

I Joutseno finns trettio platser av vilka tio är reserverade för asylsökande som är särskilt sårbara, som kvinnor och barn. Till den nya enheten har man rekryterat personal som dels sköter övervakningen och säkerheten men också fungerar som socialarbetare eller terapeuter.

Likheterna mellan den slutna enheten och ett fängelse är många – det är galler för fönstren och de som är satta i förvar får inte röra sig fritt. Fängelsebyggnaden är också noggrant bevakad med övervakningskameror.

Enligt Finlands utlänningslag, precis som enligt Sveriges dito, ska den som har fått avslag på sin asylansökan lämna landet. Det ska inte gå att stanna i landet utan tillstånd och om man anser att risk föreligger för att en asylsökande som fått avslag ska hålla sig undan utvisning tas han/hon i förvar i väntan på att utvisning kan ske. När det gäller asylsökande utan identitetshandlingar så kan sådana personer också tas i förvar för att man under den tiden ska kunna fastställa hans/hennes identitet och vilket land han/hon kommer ifrån inför en kommande asylprocess.

Alla minderåriga som kommer ensamma till Finland och som utvisas, hamnar i något skede på en sluten enhet (förvar). Tiden för förvarstagandet kan variera från några dagar till ett halvår.

Skärmdump från Yles sajt.

Vi har i Sverige inte ett ”jag tycker att den här kvinnan/mannen/den här familjen ska få stanna”-invandringssystem

Shahla Karimifard utvisas efter tio år i Sverige – stod det att läsa i ett pressmeddelande daterat den 22 juni från något som heter Feministiskt Perspektiv. Och:

Shahla Karimifard ska utvisas till Iran på tisdag efter tio år i Sverige. Hon sitter häktad på Märstaförvaret och säger till Feministiskt Perspektiv att hennes liv är i fara, men att Migrationsverket vägrar lyssna på henne.

Men hon sitter knappast ”häktad” på Migrationsverkets förvar, är man häktad så sitter man i häkte och då handlar det om att man misstänks ha begått ett brott och det är bara polisen som kan häkta någon. När man skriver ett pressmeddelande och om man vill bli tagen på allvar så måste man vara noga med fakta. Kvinnan sitter förvarstagen i väntan på utvisning, inget annat. Helt i enlighet med Sveriges utlänningslag. Dessutom påstås det att ”Migrationsverket vägrar lyssna på henne”, vilket inte kan stämma eftersom hon redan har fått sin asylansökan prövad flera gånger i två instanser!

Om samma kvinna torde en artikel i Upsala Nya Tidning handla. Där nämns hon inte vid namn som hos Feministiskt Perspektiv. Ur texten med rubriken Riskerar att stenas – nu utvisas hon, daterad den 23 juni:

Utvisningsbeslutet står fast mot den kvinna i 40-årsåldern i Uppsala som, enligt hennes juridiska ombud, riskerar dödsstraff i sitt forna hemland. Migrationsverket avslog begäran om att stoppa utvisningen under måndagseftermiddagen.

Utvisningsbeslutet ska verkställas under tisdagsförmiddagen. Under måndagen avslogs först en överklagan av polisens beslut att placera kvinnan i Migrationsverkets förvar.

Nämnas kan också att Europadomstolen meddelat att den inte kommer att pröva fallet.

Migrationsverket och migrationsdomstolen har redan för kanske åtta eller nio år sedan – och i nya processer efter det –  funnit att kvinnan inte har haft asylskäl eller andra skäl att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon har valt att strunta i det och att inte inte ta besluten på allvar och hon har stannat kvar illegalt och sedan sökt igen och återigen fått avslag. Man måste väl ändå, i hederlighetens namn, erkänna att myndigheterna har granskat hennes ärende och att de, efter otaliga noggranna prövningar, har kommit fram till, var för sig (migrationsdomstolen är ju fristående från Migrationsverket och det är dit man överklagar verkets beslut om man anser att det är felaktigt) att hon inte uppfyller kraven i utlänningslagen, de konventioner som Sverige följer och den praxis som råder, för att beviljas asyl eller skydd i Sverige.

Vi har i Sverige inte ett ”jag tycker att den här kvinnan/mannen/den här familjen ska få stanna”-invandringssystem. Hade vi det skulle vi ju inte behöva ha något Migrationsverk, någon migrationsdomstol, någon Migrationsöverdomstol eller någon utlänningslag! Då skulle vi ha fri invandring. Men det har vi inte i Sverige. Inte än, i alla fall.

Lika väl som andra domar måste följas, måste också domar i migrationsdomstol följas. Annars är ju hela förfarandet bara en kostsam och helt onödig fars.

Det olyckliga i historien är att kvinnan inte lämnade Sverige när hon i två instanser, förmodligen första gången redan för cirka åtta år sedan, hade fått beslut om att hon inte fick stanna i Sverige. Man kan knappast lägga ansvaret för att hon stannade kvar här illegalt i många år på Sverige och dess myndigheter och domstolar! Om man som utomeuropeisk asylsökande trotsar fattade myndighetsbeslut och domar så är det ju man själv som ser till att man hamnar i situationer som den som Shahla Karimifard hamnade i. Så länge det inte finns majoritetsstöd i landet för fri invandring till Sverige kan utlänningslagen inte skrotas och man kan heller inte ignorera Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas beslut och domar.

Det har nu meddelats (UNT 6 juni) av chefen för polisens utlänningsenhet i Uppsala att Shahla Karimifard tagits emot i Iran och därmed är fallet avslutat för Sveriges del.

I enskilda fall – det handlar ju om människor som vill ha ett bättre liv och det är det lätt för de flesta av oss att sympatisera med – är det oerhört tragiskt när det blir som i det ovan beskrivna fallet. Det är inte svårt att känna starkt för Shahla Karimifard som fått lämna landet efter lång tid, särskilt om hon kanske också av välmenande och snälla svenska vänner invaggats i tron att hon ändå, trots ett antal tydliga avslag, ska få uppehållstillstånd här. För att förhindra sådana här fall bör myndigheter, domstolar och de privatpersoner som finns runt människor som fått avslag på sina ansökningar om att få stanna i Sverige, klart informera om vad som gäller och inte bidra till att möjliggöra eller stödja att människor blir kvar i landet illegalt.

© denna blogg. Vid ev korta citat ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.

 

 

Nej, Gefle Dagblad, flyktingar sitter inte inlåsta på Migrationsverkets förvar!

Gefle Dagblad, GD, har den 14 augusti publicerat en kort artikel: Mordbrand på Migrationsverket. Journalisten skriver bland annat:

16.13 gick brandlarmet på förvaret på Migrationsverket där flyktingar sitter inlåsta i väntan på att deras ärende ska utredas. Branden uppstod i en papperskorg på en av toaletterna.

Här har vi återigen, trist nog, en person som skriver för kanske tiotusentals läsare (jag har ingen aning om hur många så jag kan inte precisera) men inte har ens basala kunskaper i vad han skriver om. Varför utsätter tidningars ledningar sina anställda för  detta, att skriva om sådant de inte vet något om?

Artikelskrivaren påstår att ”flyktingar sitter inlåsta i väntan på att deras ärende ska utredas.” Det är helt felaktigt. Ett enkelt och beprövat journalistknep (som man kunde tro lärdes ut redan på journalistutbildningen), nämligen ett  ”lyfta-luren-kolla-med-Migrationsverket”-samtal, hade gett vid handen att:

1) flyktingar sitter aldrig inlåsta någonstans (om de inte begått brott, förstås) och de får alltid asyl. Här menas f.d. asylsökande (benämningen ”flyktingar” används felaktigt)
men
2) inte heller asylsökande sitter någonsin inlåsta på ett förvar i väntan på att deras ärenden ska utredas

Fakta (som alltså lätt hade kunnat kontrolleras med Migrationsverket):
De enda som under varierande tidslängd befinner sig inlåsta på Migrationsverkets förvar är personer som sökt asyl och fått avslag på sina ansökningar (f.d. asylsökande) samt illegala invandrare som stannat längre än deras viseringar tillåter eller som olagligt tagit sig in i landet. Det handlar alltid om personer som, trots beslut om att de ska lämna landet, vägrar göra det och som misstänks försöka hålla sig undan utvisning. De sitter på förvaren i väntan på att deras resehandlingar m.m. ska bli klara så att de kan skickas tillbaka till sina hemländer.

På alla områden som tidningar och andra medier rapporterar förväntar sig allmänheten, som tar del av rapporteringen, att den ska vara korrekt och gärna också upplysande och informativ för dem/oss som inte är insatta i ämnet i fråga. Men gång på gång visar det sig att just på ett av de största och viktigaste samhällsområdena, asyl och migration, så rapporteras det – medvetet eller omedvetet – felaktigt. Varför, kan man undra.

Lär sig inte journaliststuderande i Sverige att kontrollera fakta innan de rafsar ihop något som sedan många människor tar del av och tror på? Har också journalistiken, liksom skolan, chanserat så till den grad att varje invånare i landet måste bli sin egen journalist och försöka gräva fram fakta och korrekta termer i stället för att läsa texter eller ta del av reportage i radio och tv som man inte kan lita på är korrekta?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

I Studio Ett i Sveriges Radio…

… nämndes en del av vad jag skrivit i en bloggning idag: Hungerstrejkerna kan komma att sprida sig. Från ca 07:15 sades följande mellan programledaren och Migrationsverkets operative chef, Mikael Ribbenvik:

Programledaren: ”Flyktingdebattören Merit Wager säger på sin blogg att hon ser en risk att  de här hungerstrejkerna skulle kunna sprida sig och menar att myndigheterna bör skilja de här personerna åt och verkställa utvisningarna fort och och så, för att förhindra en sådan utveckling. Vad säger du om det?”
Ribbenvik: ”Nja. Det finns många åsikter i den här frågan. För det första måste man ju veta hur en myndighet fungerar får – och inte får – agera. Vi kan inte gå ut på stan och separera folk eller säga var de får vara och inte får vara. Det har vi inget mandat att göra.
Programledaren: ”Det är Polisens sak, i så fall?”
Ribbenvik: ”Det är Polisen, ja…”
Programledaren: ”Och vad de gör och inte gör, det kan inte ni påverka?”
Ribbenvik: ”Nej. Vi fattar beslut i migrationsärenden.”

Jag har inte skrivit något om att Migrationsverket ska ”separera folk eller säga var de får vara och inte får vara”! Jag har skrivit så här:

Den myndighet som ”äger” ärendena bör ta sitt ansvar och göra vad den kan för att de här unga männen och kvinnan/kvinnorna skiljs åt så att grupptrycket inte gör att de fortsätter sin fruktlösa och hälsovådliga hungerstrejk.

Detta har Polisen möjlighet och rätt att göra. När det gäller dem som har lagakraftvunna beslut och uppenbart motsätter sig att lämna landet så kan de, enligt utlänningslagen, tas i förvar i väntan på att arrangemangen kring utvisningarna blir klara. Polisen kan också anse att en lång demonstration utanför ett myndighetskontor stör den allmänna ordningen och välja att skingra dem som valt att mer eller mindre slå läger där. Genom någon – eller båda – åtgärderna splittras gruppen och de, som eventuellt känner sig pressade att delta (vilket också antyddes som en möjlighet i samtalet i Studio Ett) i hungerstrejken, kan avsluta den.

Till slut kan nämnas att det som Migrationsverkets operative chef, Mikael Ribbenvik tydligt uttalade i Studio Ett-inslaget, ca 05:20 in i inslaget, är viktigt att höra och ta till sig:

Först och främst så måste man ju konstatera att man har ett ansvar själv.

Och ca 5:36 in i inslaget:

Jag tror att alla förstår att varken Migrationsverket eller någon annan myndighet kan särbehandla den som protesterar hårdast. Vi kan inte ge uppehållstillstånd för att man protesterar på det här sättet.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!

”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta”

”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta”, säger den ene av de två författarna till pjäsen Förvaret till tidningen ETC.

Han tycks inte ha förstått att Sverige har – eller åtminstone försöker ha – en reglerad invandring som styrs av utlänningslagen som har stiftats av Sveriges riksdag och regering. Han tycks inte ha förstått att när människor har fått besked om att de inte enligt denna lag har rätt att stanna i Sverige så ska de lämna landet. Han tycks inte ha förstått att när människor inte lämnar landet utan stannar kvar illegalt, gömmer sig, jobbar svart, ofta begår brott (för att överleva, men brott likafullt) så måste – enligt lagen – tvångsutvisning ske och tills den kan genomföras ska de hållas i förvar för att finnas på plats när alla resehandlingar år klara och hemfärd kan ske.

Den som inte frivilligt rättar sig efter beslut i Migrationsverket och migrationsdomstolen och lämnar landet, ska tas i förvar i väntan på utvisning eftersom han visat att han ämnar hålla sig undan. Det är inte idealiskt, men det är det enda sättet att kunna utvisa människor som inte har rätt att vistas i landet när de inte självmant reser hem.

Att uttala sig som pjäsförfattaren är förkastligt. Han uttrycker sig samhällsomstörtande när han meddelar att han vill spränga lokaler i luften för att han inte gillar dem och inte accepterar de lagar som gäller i landet. Det han säger skulle i många andra länder anses allvarligt. Hur man ser på det rent juridiskt i Sverige är svårt att veta – polis och rättsväsende är inte de mest väl utvecklade och effektiva i detta land.

Jag har skrivit om orimligt långa förvarstider här på bloggen och själv agerat för en man som satt inlåst på Migrationsverkets förvar i två år. Polis och andra myndigheter måste arbeta snabbare och effektivare så att de förvarstagna så snabbt som möjligt kan återsändas till sina hemländer och inte behöver sitta inlåsta alltför långa tider. Men det hänger också på individerna själva. Medverkar de inte själva till att skaffa resehandlingar så att de kan återsändas så tar det längre tid för svenska myndigheter att göra det, varför deras vistelse på förvaren också blir längre.

© OBS! Kopiera inte texter från min blogg i sin helhet!
Att citera kort går bra, men länka då alltid
till ursprungsinlägget så att hela texten
kan läsas här!