Påskaftonsmöte med Thanh och två barn är uppkallade efter mig och Fredrick Federley

Tiden går fort och det har hunnit gå drygt 1,5 år sedan jag senast träffade Thanh. Han bor ca två timmars bilresa från Stockholm och jobbar heltid, har familj och villa där mycket behöver fixas, så det är inte så lätt att hinna åka till Stockholm över en dag. Men nu, på påskafton 2016, kunde vi äntligen ses igen. Det blev ett glatt återseende och en ”walk down memory lane” – vi mindes och påmindes om en massa som hänt och människor vi mött under åren då jag var hans asylombud. Vi har så många minnen från det att jag träffade honom på förvaret i Märsta där han satt i åtta månader tills han fick uppehållstillstånd, id-kort och svenskt medborgarskap fram till idag

Här är en liten kavalkad över vad vi var med om!

Thanh, Hoa, Fredrick Federley

Nu ber vi utrikesminister Carl Bildt om hjälp – 26 juni 2007

 

 

 

 

 

Hoa Merit Thanh vid Vietnams ambassad

Om vietnameserna (igen) – 5 juli 2007

Matpengar och reskort till Thanh – 5 juli 2007

 

 

 

 

Tidningen Dagen om Thanh och Hoa – 6 juli 2007

 

 

 

 

 

Thanh, Maud Olofsson, Fredrick Federley

Grattis på födelsedagen idag, Thanh! – 21 juli 2007

 

 

 

 

 

 

Tove Lifvendahl och Thanh 14 aug 2007

Thanh och jag äter lunch med Tove Lifvendahl – 14 augusti 2007

Thanhs ärende återsänt till dem som för tre månader sedan fattade beslut i ärendet… – 13 september 2007

 

 

 

 

Migrationsverket har inte gjort något på flera år… – 11 oktober 2007

“Verkställighetshinder är ingen ny omständighet”?!!? – 11 oktober 2007

Nya märkliga turer i “fallet Thanh” – 5 november 2007

 

 

 

Dan Eliasson

Thanh

De märkliga turerna i “fallet Thanh” tar aldrig slut – 19 november 2007

 

 

 

 

Thanh och Elisabeth Svantesson sept 2007

En riksdagsledamot som bryr sig – 11 september 2007

 

 

 

 

 
Massor hände under alla år, bland annat gjorde vi en JK-anmälan som resulterade i att både Migrationsverket och Polisen klandrades.

Ur beslutet, först utdrag ur anmälan:

MW – Medborgarnas flyktingombudsman, MFO – har i en anmälan den 29 september 2006 begärt Justitiekanslerns granskning av och ställningstagande till den omständigheten att Migrationsverket enligt henne kräver att vietnamesiska medborgare som har sökt asyl i Sverige fyller i en blankett från Vietnams ambassad med rubriken ”Personlig deklaration”, där ett stort antal delvis känsliga uppgifter om personliga förhållanden efterfrågas.

MW har vidare i sin anmälan anfört att Polisen i samband med ett verkställighetsärende avseende vietnamesiske medborgaren TQT (nedan TQ) har bett denne att ljuga för Vietnams ambassad i Sverige och säga att han är turist och har tappat sitt pass samt uppmanat honom att söka pass och återresetillstånd i falskt namn.

Och, ur JK:s långa resonemang och beslut:

Migrationsverket kan inte undgå kritik för att man har medverkat till att hemliga, och i vissa fall mycket känsliga, uppgifter har lämnats till Vietnams ambassad, tydligen också till vissa andra ambassader. Jag utgår från att verket ser över sitt agerande och att sekretesslagen från och med nu konsekvent efterlevs.

Samt:

Polismannens agerande är kanske i någon mening begripligt med tanke på vad den omstridda uppgiften innebar för möjligheterna att fullfölja avvisningen. Icke desto mindre måste det anses helt oacceptabelt att en svensk polis uppmanar en person som skall avvisas att lämna oriktiga uppgifter till den egna ambassaden. Det strider mot regeringsformens krav på saklighet och det utsätter personen för oöverskådliga risker. Handlandet innebär dessutom i praktiken att en svensk myndighet försöker lura myndigheterna i ett annat land, något som inte får förekomma i annat än mycket speciella fall och under politisk kontroll. Detta gäller även i sådana situationer då det andra landets krav och regler anses orimliga. Som MW har anfört får den sortens invändningar tas upp i andra sammanhang.

För polisinspektören har det tydligen varit helt naturligt att handla på det sätt som han gjorde. Det betyder rimligen att polismyndigheten inte har klargjort för honom att ett sådant handlande inte får förekomma. Mot den bakgrunden anser jag att handlandet måste tillräknas myndigheten som sådan. Polismyndigheten i Stockholms län kan därför inte undgå kritik för det inträffade.

Jag utgår från att myndigheten ser till att dess företrädare inte fortsättningsvis agerar på det sätt som har skett i detta fall. Jag sänder detta beslut även till Rikspolisstyrelsen och förutsätter att också styrelsen uppmanar till ett helt korrekt handlande i samband med verkställighet av avvisningsbeslut.

Det här är Thanhs reaktion när beslutet kom.

Här berättar Thanh ett år efter att han fått permanent uppehållstillstånd, PUT, hur det kändes när jag ringde och gav honom beskedet.

”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

Hela historien om främst Thanh, men  också Hoa, kan alltså läsas under rubriken Vietnamesen.

Trevlig information: Jag visste inte om det, men Thanh berättade att Hoa nu har två barn och han och hans fru har döpt dottern till Merit och sonen till Fredrick! Det var både roligt och rörande att höra.

Till sist: Många människor ”figurerade” i den här mångåriga historien; en del nämnda ovan. Inblandade – behjälpliga – var också dåvarande journalisten Martin Kits; prästen Håkan Sandvik; Centerpartiets Ungdomsförbund; advokaten Anna Dahlbom; Lars-Gunnar Lundh, då överdirektör på Migrationsverket; Karin Hübinette då anställd på SVT; Elisabeth Svantesson, riksdagsledamot; en migga på förvaret och säkert många andra som ju också finns nämnda i inläggen om Thanh och Hoa.

© denna blogg.

 

Via Facebook fick jag kontakt med kristne D som två gånger utvisades till Iran

I många år har jag undrat vad som hände med D

I en av delarna i min artikelserie här på bloggen: Sveriges dyraste resebyråverksamhet,  berättade en ung iranier som blivit kristen och som jag kallade D, för tio år sedan, den 6 juli 2005, bland annat följande om utvisningen av honom till Teheran:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ”Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

Och:

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”.

Resten kan läsas i inlägget.

Två gånger fördes D till Teheran, två gånger kom han tillbaka eftersom landet inte släppte in honom. Jag hade kontakt med honom under tiden han satt på Migrationsverkets förvar i Märsta; jag brukade besöka honom och andra som satt där tillsammans med bland annat prästen Håkan Sandvik. D var 22, 23 år gammal när vi lärde känna honom och jag höll kontakten med honom också efter att han hade utvisats och kommit tillbaka två gånger. Han mådde psykiskt mycket dåligt. Med tiden bröts kontakten och under de senaste sju, åtta åren har jag inte vetat vad som blev av honom. Men i går, den 24 augusti, dök hans ansikte plötsligt upp på min Facebook-sida under rubriken ”Personer du kanske känner”, eftersom vi hade en gemensam Facebook-vän!

Min första känsla var glädje över att han uppenbarligen lever och så såg jag på hans sida att han bor i Sverige. Jag skrev ett meddelande till honom, han svarade genast och jag fick veta lite om hur han haft det och vad han gjort och gör. D har nu varit i Sverige i 13 år (det tog alltså tre år innan man försökte utvisa honom första gången…) och efter nio år i landet fick han permanent uppehållstillstånd. På vilka grunder frågade jag inte. Han skrev om två andra personer som satt på förvaret samtidigt som han (ordagrant):

Essi har inte fått put. Amin är spårlös.

Och sedan det som gjorde så ont att läsa:

Merit, jag kände mig liksom svarta får eller svin i förvaret och hur polisen gjort med mig och Amin, Essi. Det var jätte svårt väg. Tusen tack, Merit. Vilket liv hade vi i förvaret i Märsta. Jag glömmer aldrig det. Jag fick psykiskt torterat.

Jag minns D så väl. Vi brukade, i all välmening och välvilja, säga om honom att han var lite ”spattig” och vem skulle inte ha varit det under de omständigheter han levde. Han försökte ändå alltid vara lite glad och optimistisk, håret stod som ett moln av svart lockar på huvudet och han hade ett stort leende och ledsna ögon.

Nu jobbar D på en restaurang, mår inte bra. Men han var glad att höra från mig efter alla år. Det här är ett av så många människoöden under mina nästan 15 år som asylombud, som berört mig mycket starkt. D är ”bara” en av alla tiotusentals, hundratusentals asylsökande och asylinvandrade i Sverige. Men han är en människa.

Tillägg. Det kom ett mejl från en person som läst den här texten och som skrev:

Jag tycker att det är märkligt att du återger hans syn på hur hans ärende osv hanterades men inte belyser grunden för problematiken. Denna D hade alltså i Sverige fått en prövning som mynnade ut i ett du måste hem, som han vägrade att fullfölja. Detta konsekventa agerande resulterar i sinom tid i ett PUT (oaktat grunderna har han uppenbarligen har hans långa vistelse spelat in). Så får det inte vara. Iranier är ju en särskilt kapitel i den mycket sorgsna migrationsboken. De flesta företar helt lagliga utresor och kallt räknar med att vid ett avslag inte blir insläppta tillbaka. Det framstår därför som ännu märkligare att just D, som var så rädd för att bli dödat i hemlandet, var uppenbarligen av föga intresse för myndigheterna. 

Jag har svarat att han har helt rätt, men att i det här fallet är det det personen själv som får ge sin berättelse och att fokus ligger på hur utvisningen gick till. Givetvis ska den som får avslag på sin asylansökan och som har kunnat överklaga men även i nästa instans inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl, utvisas. Just i det här fallet framgår det ändå med stor tydlighet att det är D själv som berättar om hur resan till och från Teheran gick till. Det var ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” som jag då, för tio år sedan, ville belysa. Och att jag blev glad över att få veta att D levde, när jag såg hans namn dyka upp på Facebook. Att sedan myndigheterna då, för tio år sedan, inte klarade att utvisa en person som inte fått tillstånd att stanna i Sverige, var förstås inte alls bra.

© denna blogg.

Nu söker Thanh svenskt medborgarskap

Jag har känt honom sedan 2004 då jag blev hans asylombud. Hela hans historia finns nedtecknad – den är både sorglig, frustrerande, komisk och lite rolig att läsa!

Några särskilda lästips:
Uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar – 16 juli 2008
Personnummer, bankkonto och id-kort – 30 juli 2008
Migrationsverket beklagar… – 20 november 2008 (Thanh får främlingspass)
Thanh firar ett år med PUT! – 2 juli 2009 (här finns också ett videoklipp med honom)

Och idag skrevs ett nytt kapitel, nämligen detta:

Nu söker Thanh svenskt medborgarskap

Det har nu gått fem år sedan Thanh beviljades PUT (permanent uppehållstillstånd och nu kan han söka svenskt medborgarskap. Han jobbar numera i Borlänge och hade tagit dagen ledigt för att hälsa på mig, sitt före detta asylombud och ”mentor” genom labyrinterna på väg in i det svenska samhället. Jag fick en påse vietnamesiskt kaffe och bjöds på en mjukglass i parken nedanför mitt hus, och vi pratade om allt som hänt sedan vi senast sågs för ett år sedan.

Livet är fullt av slumpar och märklig sammanträffanden och ett av dem är att Thanh nu jobbar för de vietnameser som hade restaurang Asia Garden i Söderhamn, där han och hans vietnamesiske boendekamrat Hoa med Fredrick Federleys och CUF:s ekonomiska hjälp fick äta sig mätta under den tid då Migrationsverket helt hade dragit in deras dagersättning!

Som sagt: det är en ibland tragisk, ibland lite komisk och emellanåt rentav tragikomisk historia, berättelsen om Thanhs öden och äventyr i den svenska asyllabyrinterna. Från när jag träffade honom på förvaret i Märsta 2004 fram till idag. Idag var dock en trevlig dag när jag träffade Thanh igen efter ett år. Han ville göra ett besök i Stockholm, han ville träffa sitt forna asylombud – ”my dear ombud”, som han fortfarande kallar mig. Och be om hjälp med att ansöka om svenskt medborgarskap.

Efter glass och kaffe i parken satte vi oss på mitt kontor och nu var det inte längre frågan om att jag skulle förklara allt för honom och fylla i alla blanketter, nu fick han göra det mesta själv. Ska man söka medborgarskap i Sverige så ska man också klara av att göra det utan hjälp, det är ju självklart. Så Thanh kämpade på med att ta fram information om vad som krävdes och vad han måste bifoga och hur han skulle fylla i ansökan. Men det gick som sagt riktigt bra och de små misstag han gjorde kunde vem som helst ha gjort.

Så nu är det bara att vänta och se vad Migrationsverket beslutar. Med tanke på Thanhs oklanderliga vandel, att han arbetar och betalar skatt och inte har några skulder eller ”prickar” så skulle det förvåna om en arbetsam och entusiastisk vietnames inte fick bli svensk. Eller svenskvietnames. Eller vietnames med svenskt medborgarskap. Eller vad han nu vill kalla sig när den dagen kommer.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!