Be my guest # 121: Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet och Dagen.

Häromdagen åt jag frukost hos en anhörig. Hans tonårsson behövde skjuts till badhuset i staden. Vi plockade upp tre av hans kompisar på vägen. De går alla i högstadiet.

Vi pratade tjejer, det gick inte så bra då jag generade dem. Men när vi bytte samtalsämne till fotboll gick det lättare. Nu var det jag som antingen inte hängde med eller som låtsades hänga med. Jag sade att de inte kan lägga all energi på fotbollen, att de kan bli skadade och att alla faktiskt inte kan bli proffs, att de därför också måste skaffa sig en utbildning. Det skulle jag aldrig ha sagt. En helt ny värld öppnade sig, en mörk värld, en värld jag egentligen inte har tid att gå in i. Men det går inte att bortse från vad jag fick höra.

Två av killarna har av sina föräldrar flyttats från den kommunala skolan i det område där de bor till friskolor några kilometer bort. Deras föräldrar skjutsar dem varje morgon då bussarnas tidtabeller inte passar. Killarna gillar sina nya skolor, de säger att de har utvecklats där, att de får lära sig mycket och att de nu funderar på vilka gymnasier och vilka utbildningar de ska söka till när den tiden kommer.

De andra två killarna sitter tysta. Jag frågar dem om deras framtidsplaner, de rycker på axlarna. Jag ger mig inte. Det visade sig att deras föräldrar av olika anledningar inte har haft möjlighet att flytta dem till andra skolor.

Men varför är det så viktigt att flytta från den kommunala skolan? En av killarna ger mig ett namn och ett nummer till en engagerad vuxen som jobbar i deras kommunala skola. Den andra har tårar i ögonen när han berättar om situationen i skolan. Nyanlända placeras nästan direkt i de andra elevernas klasser. Lärarna sänker då nivån och talar till tonåringarna som till småbarn.

”Många skriker och gapar under lektionerna, kastar saker på varandra och stör på alla möjliga vis. Lärarna vågar inte säga ifrån. Eller bara skiter i det”, säger killen med de tårfyllda ögonen. Han vill så gärna studera vidare men han är rädd att ingen i hans klass kommer att lyckas få betyg som gör dem behöriga att komma in på gymnasiet. ”Det är alltid kaos i klassen”. Han går i årskurs åtta.

Den andra killen som går i samma skola går i årskurs sju: ”Ingen bryr sig om oss, det finns inga svenskar i vår skola, alltså andra svenskar, sådana som har svenska föräldrar”.

Några dagar senare träffar jag mannen i skolan vars nummer killarna gav mig. Han vill vara anonym, han säger att de som vågar säga ifrån blir motarbetade och ”mobbade” av politikerna i stan.

Han berättar att det går 450 elever i skolan och alla utom fem (5) har föräldrar med invandrarursprung. Redan där finns ett stort problem, de här barnen lever segregerade från majoritetsbefolkningen. Inte nog med det, dessutom placeras helt nyanlända unga i samma klasser. Alltså barn och unga som nyss anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. En obehörig lärare, en enda, ska gå runt i alla högstadieklasser för att stödja de nyanlända…

När en förälder säger ifrån att det inte går att ha nyanlända unga utan kunskaper i svenska och den svenska kulturen i samma klass som elever som är födda här, kan den föräldern bli anklagad för att vara främlingsfientlig eller ”mindre generös” än andra.

Skolan är från början byggd för årskurs 1-6. Nu har man ändrat till 1-9 utan att bygga till.

”Högstadiet trycktes in där, ingen ventilation som funkar, värmen funkar inte heller, obehöriga lärare och inga extra pengar. Men framförallt: inget engagemang från politikernas sida. Ingen bryr sig om de här ungarna. Det finns inte heller någon fritidsgård i området. Vi gick upp till kommunen, alltså till kommunledningen, några av oss som jobbar i skolan och många elever. De sade att de lyssnade på oss. Visst. Men någon förändring blev det inte. Kommuntjänstemännen och politikerna tjänar mycket pengar samtidigt som vaktmästaren som jobbat i denna skola i 25 år tjänar 23 000 kronor i månaden. Förresten: varje dag som jag har kommit till jobbet de senaste två, tre åren har det alltid, varenda dag, varit fyra, fem fönsterrutor som har varit trasiga, varje nytt fönster kostar 3000 kronor.”

© denna blogg och Nuri Kino.

Reaktioner efter artikeln om skolan i Svenska Dagbladet

Med anledning av min artikel i Svenska Dagbladet den 22 augusti, kom följande mejl som jag publicerar med tillstånd av skribenten:

Som elev i Sverige har man möjlighet att välja IB (International Baccalaureate)

IB följer en internationell, fastlagd läroplan som gäller över hela världen och har slutprov som rättas centralt. Precis som i den finska modellen. Slutproven visar vad eleverna har lärt sig för livet.

Vi som undervisar på IB brukar säga att problemen med svensk skola skulle lösa sig nästan över en natt om alla skolor blev IB-skolor. Det skulle dessutom lösa problemet med den stöld och utarmning av svenska elevers kunskapskapital, som nu sker. Och med de pengar som många friskolor för över till skatteparadis. Det går nämligen inte att fuska på IB.

Så, i Sverige finns alltså redan en skolform som fungerar, är på en internationell nivå och är rättvis. En stabil skolform som inte undergått trehundraelva omorganisationer.

Tyvärr känner inte så många till den här möjligheten, därför ser jag bara en akademisk överklass i mina klasser. Men IB är för alla och har som målsättning att utbilda kritiskt tänkande och kunniga världsmedborgare.

Så upplys gärna allmänheten om att den finska skolan (eller en modell som
är lika bra) redan finns I Sverige i form av IB! Väljer man IB så får man kvalitet, så enkelt är det!

Sofie Bäckström, IB lärare i fysik och matematik.
”The International High School of the Gothenburg Region” (som är en kommunal skola).

Några andra röster efter artikeln:

Ett gigantiskt problem (du tangerar det, Merit) är mina rektorers och mina 80 lärares rädsla! Deras kreativitet och pedagogiska förmåga hämmas för att de är så rädda att göra fel. De är rädda för Skolinspektionen, de är rädda för föräldrarna och ibland (lyckligtvis bara några få undantag) även för eleverna. De tillbringar mer tid med näsan i skollagen, läroplanen och andra styrdokument än i arbetet med att planera och utvärdera lektioner.
Ägare, rektor och VD för en friskola

Tack för din intressanta artikel i SvD idag! Min mamma, som är nyligen pensionerad språklärare har pratat om skillnaden mellan svenska och finska skolan i många år och verkligen sörjt nedrustningen i svenska skolan. Medan lärarnas tid har lagts på möten och administration har fokus riktats bort från elevernas kunskaper.

Jag är helt förstummad över att de finska lärarna lyckas på det vis de gör utan att vara högavlönade. Och de åtnjuter respekt från elever, elevernas föräldrar och andra i samhället. Skillnaden mot Sverige är alltså lärarnas kompetensnivå och att de inte styrs av politiker?

Detta innebär ju att det finns en stor skillnad mellan det finska och det svenska samhället också, det är inte bara skillnad när det gäller skolan, i och med att man i Finland uppenbarligen värderar och respekterar kunskapen i sig. Detta var verkligen food for thought!
Mamma till lågstadiebarn

Skolinspektionens frågor inför att de ska göra en inspektion, sträcker sig över 60 sidor. Med bilagor vägde vårt kuvert med svaren ett kilo. Arbetet sträckte sig över 14 dagar för åtta personer (inte heltid givetvis). Jag kan hålla på i en evighet med allt som intresserar myndigheterna – dock verkar de fullständigt ointresserade av studierna.
Rektor för friskola

Läste med stort intresse och behållning Din ledare om det finska skolexemplet.
Undertecknat med namn

Tack! Det bästa som skrivits på länge! Förtröttas ej!
Undertecknat med namn

Inga negativa mejl har inkommit och det enda negativa jag sett (det finns säkert sådant jag inte sett också…) var från en person jag inte känner, som på en annan persons Facebook-tråd valde att missförstå det jag skrev om att ”gör klart för föräldrar att i skolan är det lärarna och rektor som bestämmer.” På grundval av detta förkastade han hela texten.

Skolan är viktig, men inte tillräckligt viktig i Sverige för att man ska vilja ta krafttag för att förbättra den. Lär av Finland:
• Låt de, som är bäst lämpade (lärare och rektorer), hantera skolan och se till att politikerna håller fingrarna borta.
• Minska antalet möten med 50 procent så frigörs massor av tid som kan spenderas på eleverna!
• Skär ner på administrationen med minst 75 procent så frigörs tid och förmodligen även kreativitet och arbetslust bland skolpersonalen.

Det här är bara några enkla (!!!) tips, förutom dem jag gav i artikeln.

Läs även Inte ”världens bästa skola” men ”en bra skola i hela landet för alla barn”.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)