Finland. ”Vi har varit här i många år, vi har fått två barn här.”

Läs först inlägget Finland. Många frågor ofrågade i medieaktuellt asylärende. – 5 juni 2016.

I en senare publicerad text: Utvisning av mamma väcker ilska på Yles sajt, framkommer nu något som inte framkom i de tidigare artiklarna vilkas innehåll diskuteras i inlägget som länkas till högst upp. Nämligen det som maken och pappan i familjen, Huner säger:

 Vi har varit här i många år, vi har fått två barn här.

Nu undrar man: Vad betyder ”många år”? Var det inte så att han varit i Finland i sju år? Hur länge har mamman, hans fru varit i Finland och vad har hon haft för tillstånd? Har barnen kommit till/fötts i Finland eller i Irak? Gissningsvis har åtminstone det tre månader gamla barnet fötts i Finland. Det blir verkligen rena gissningsleken när medierna inte berättar hur det är.

Om mamman Gashaw har varit i Finland i många år och har haft uppehållstillstånd i landet så är det ju märkligt att hon och hennes barn nu, helt plötsligt, ska utvisas!? Har hennes uppehållstillstånd dragits in? Varför?

Eftersom läsaren inte ges nödvändiga detaljer och fakta för att kunna få en rättvisande uppfattning av vad det handlar om, blir det obönhörligen så att spekulationer uppstår.

Fortfarande förstår jag inte hur det hela hänger ihop. Vad som behöver förklaras nu, bland annat, är pappans, makens uttalande:

Vi har varit här i många år, vi har fått två barn här.

Hoppas att någon journalist som talar direkt med familjen kan bringa klarhet.

Familjen ska inte splittras, den ska antingen leva tillsammans i Finland om det finns laglig grund för det, annars i Irak, om mannen kan återvända dit och familjen kan hållas ihop genom att de tillsammans återvänder. Migrationsverket har fattat sitt beslut, likaså domstol. Båda instanser har avslagit kvinnans och det ena barnets ansökan om familjeåterförening och även deras asylansökningar. Här ligger något som läsarna inte har fått kännedom om.

Och så finns det ytterligare en förbryllande mening i artikeln på Yles sajt:

Myndigheternas motivering till att bara pappan ska få stanna i Finland är enligt HS att det bara är han som svävar i fara. Han har beviljats asyl och permanent uppehållstillstånd.

Men om pappan, mannen har beviljats asyl i Finland, som det sägs i Yles text, då har han ju konstaterats vara en ”äkta” flykting enligt Genèvekonventionen! Då kan familjen ha rätt att återförenas utan försörjningskrav förutsatt att, enligt Migrationsverket:

familjen har bildats före anknytningspersonen anlände till Finland.

Vidare enligt Migrationsverket:

Det är också möjligt att avvika från kravet på tryggad försörjning av synnerligen vägande skäl eller om barnets bästa kräver det. Om du anser att man inte bör kräva tryggad försörjning av dig, bifoga påkallade motiveringar och utredningar till sin ansökan om uppehållstillstånd.

Men så var det det där med att mamman i familjen sökt asyl…

Nej, det går inte att bringa klarhet i det hela utan att alla kort ligger på bordet! Och det måste ju Migrationsverket och domstolen ha haft och båda instanserna har kommit fram till att lagen inte medger att mamman och det ena barnet kan få stanna i Finland. Vilket kanske då innebär att familjen, för att inte splittras, måste återvända till Irak.

Vilken rundgång! Det här måste på ett eller annat sätt klaras upp så att familjen inte splittras, vilket vore inhumant mot två oskyldiga barn.

Tillägg efter att ovanstående skrivits:
Det sipprar nu fram nya uppgifter, ofta i sidomeningar som denna. Församlingsprästen i Riihimäki, Jikka Vänskä i Helsingin Sanomats artikel Suomesta käännytettävälle irakilaisäidille olisi järjestynyt työpaikka – Presidentti Halonenkin otti kantaa tapaukseen:

Om föräldrarna hade varit gifta redan innan mammans ankomst till Finland, hade deras situation bedömts annorlunda än nu.

Varför har medierna inte angett detta tidigare? I bestämmelserna står, som angetts tidigare i texten här ovan, att om mannen är klassad som flykting:

Då kan familjen ha rätt att återförenas utan försörjningskrav förutsatt att, enligt Migrationsverket:

familjen har bildats före anknytningspersonen anlände till Finland.

Nu visar det sig att familjen inte uppfyllde det kravet. Vad är det mer som kommer att komma i dagen, som medierna missat att berätta? Fortsättning lär följa på den här ytterst tragiska historien. Man kan också hoppas att medierna lärt sig en del under den här resans gång.

I Expressen påstås att Finland skickar tillbaka flyktingar!

Jag blir av en bekant uppmärksammad på den här texten i Expressen, publicerad den 18 maj 2016 (dagen efter att jag skrivit om ämnet… Se längst ner): Finland skickar tillbaka flyktingar. Redan den allra första meningen i artikeltexten innehåller en osanning:

Finland skickar tillbaka flyktingar till Afghanistan, Irak och Somalia eftersom länderna inte anses farliga längre.

Journalisten länkar till information som funnits på min blogg och som kommer från finska Migrationsverkets hemsida och där står inte ett ord om att Finland ska skicka tillbaka några flyktingar.

En svensk journalist bör kunna läsa innantill och då förstå att Finland givetvis inte skickar tillbaka några flyktingar. Inte asylsökande heller. Däremot ska personer resa tillbaka till sina hemländer dit man bedömer att de kan återvända om de varken har ansetts uppfylla kriterierna för flyktingskap eller för uppehållstillstånd av skyddsskäl och därför har fått avslag på sina asylansökningar.

Den finländska utlänningslagen – liksom den norska och den danska – är förresten mycket lik den svenska, det är främst tillämpningen som som skiljer sig åt i länderna. I Finland följer man utlänningslagen som anger att varje ärende ska behandlas individuellt En person beviljas internationellt skydd om den har individuella skäl i enlighet med just utlänningslagen eller Genèvekonventionen (också kallad ”flyktingkonventionen”). För att klassas som flykting ska en person ha flyktingskäl enligt just den konventionen. Man kan också anses ha behov av ”alternativt skydd” och få uppehållstillstånd på någon av de grunder som ingår i det begreppet.

I Sverige verkar ”rättsliga ställningstaganden” från Migrationsverkets ledning inte sällan ses om överordnade utlänningslagen, vilket jag under minst ett tiotal år när dessa rättsliga ställningstaganden” blivit allt vanligare, förundrats mycket över. Liksom många miggor som vill följa lagen. Men det kan vara mycket svårt, nästan omöjligt, att stå emot ledningens ställningstaganden ens om en del med mångårig kunskap inte anser att dessa överensstämmer med gällande lagar och konventioner.

Att det är otryggt och råder oro, att det finns talibaner, att man har hotats och trakasserats av någon eller att man hävdar att det inte går att leva i ens hemland för att det pågår stridigheter är inte automatiskt grunder för permanenta eller ens tillfälliga uppehållstillstånd. Varje ansökan ska behandlas individuellt och om det finns säkra delar i ett osäkert land så råder inte absolut skyddsbehov för alla som kommer från det landet.

I Finland, Norge och Danmark följer man sina utlänningslagar och de konventionerna ratificerat. Men svenska journalister vet generellt väldigt lite om de övriga nordiska länderna och – tyvärr – alldeles för lite om hur asyl & migrationsreglerna ser ut också i det egna landet. De kan, som i exemplet ovan (artikeln i Expressen), inte ens alltid skilja på asylsökande, vilka som är flyktingar, vilka som har fått uppehållstillstånd av skyddsskäl och vilka som ska lämna landet de sökt skydd i eftersom de har fått avslag på sina ansökningar.

Jag gissar – men det är alltså en gissning, om än ganska kvalificerad – att skribenten som skrivit texten i Expressen har fått idén till den efter att ha läst min blogg där jag berättat om det som hon sedan inte har uppfattat korrekt. Hon har plockat upp något att skriva lite ”skandalsusande” om, och det allvarligt och oroväckande att hon inte har läst ordentligt det hon läst på min blogg eller på finska Migrationsverkets hemsida, om hon helt av sig själv hittat dit. För där står inte så som det återges i artikeln i tidningen.

Läs alltså min text som föregick texten i Expressen, det vill säga den som publicerades dagen innan artikeln i Expressen publicerades, för att få korrekt information om vad som gäller:
•  Finland. Migrationsverket: Svårare att få uppehållstillstånd. – 17 maj 2016
Fyra dagar senare skrev jag den här texten i ämnet:
•  Finland. Asylsökande kan återsändas till osäkra länder, finländare rekommenderas inte att resa dit. – 21 maj 2016

© denna blogg. Vid citat ur denna och andra texter på den här bloggen, vänligen länka alltid till ursprungstexten för undvikande av missförstånd.

Det kom ett mejl: ”Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor?”

Det kom ett mejl:

Jag som skriver detta är en andra generationens invandrare, gift med en invandrare. Vi har båda universitetsexamen från Stockholms universitet, vi är egna företagare inom IT och PR och bor i villa utanför Stockholm. Min far kom hit från Canada 1967, med bland annat en examen från Cambridge, England, i bagaget. 1968 arbetade han som lärare på ett svenskt gymnasium, vilket han gjorde ända fram till sin pension. Han och vi har varit en god affär för Sverige.

I samband med Husbykravallerna började jag inhämta information om migration och integration från andra källor än de etablerade massmedierna. Det jag hittade skrämde mig, men inte i den omfattning som det som nu sker, skrämmer mig. Jag tror inte på konspirationsteorier, men det jag själv upplever och det jag får läsa om i massmedier överensstämmer inte, något jag uppfattar att allt fler delar.

En arbetskollegas fru engagerade sig i migrationskatastrofen i höstas och åkte till Centralstationen i Stockholm för att ta emot vad hon, via svenska mediers rapportering, fått för sig skulle vara trevliga barnfamiljer från Syrien som hade flytt för sina liv med IS-bödlar flåsande i nacken. Hon ledsnade redan efter ett par dagar;  de absolut flesta som kom var unga män som dessutom inte alltid var särskilt trevliga. På bilder i svenska massmedier lyckades fotograferna skapa ett intryck av att det var mest barnfamiljer som befann sig på stationen, vilket inte alls överensstämde med min kollegas frus egna upplevelser och inte heller med UNHCRs uppgifter om vilka som tagit sig till Europa. Nämligen 72 procent unga män, om jag inte minns fel.

Det jag saknar i den mediala rapporteringen är mer fakta om vad som händer. Asylsökarkatastrofen som drabbade Europa och Sverige (de flesta är väl inte flyktingar enligt den officiella definitionen?) verkade få de allra flesta att tänka enbart med hjärtat. Men medierna borde absolut ha rapporterat mer faktagrundat, inte så mycket baserat på känslor. Det finns ett stort antal problem (inte utmaningar) som väntar i vårt samhälle om den stora utomeuropeiska invandringen fortsätter. Om inte massmedierna ger en mer heltäckande bild lämnar de över till de så kallade hatsajterna som allt fler verkar vända sig till när mainstream media sviker.

Saker för medier att ta upp och för oss alla att diskutera:

1.  Vilka är det som nu kommer till Sverige?
2.  Varför kommer det så många nu?
3.  Hur ser asylinvandringen per capita ut i Europa de senaste tio åren?
4.  Varför kommer så väldigt många till just Sverige? Vad är det som drar?
5.  Hur många av dem som kommer till Sverige får flyktingstatus? Varför får de andra uppehållstillstånd?
6.  Vad säger Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter och skyldigheter?
7.  Får man resa genom ett dussintal länder från till exempel Afghanistan utan att registrera sig i något av de säkra länderna som man korsar på vägen hit?  Är det okej att välja och vraka vilket and man ska ”söka skydd” i?
8.  Om inte, varför verkar alla se mellan fingrarna med detta?
9.  Vilken andel av dem som får asyl och sedan vill ta hit anhöriga måste försörja dem själva, som väl lagen föreskriver? Det vill säga vilken andel får dispens från lagen? Jag har läst att det rör sig om mer än 99 procent. Varför har man ens en försörjningslag i sådana fall?
10. Hur ser utbildningsnivån ut för dem som kommer hit? Ibland ger massmedia och politiker bilden av att de som kommer är högutbildade. I vilken utsträckning är det sant? I vilken utsträckning har de som kommer hit en utbildning som är relevant för den svenska arbetsmarknaden? Till exempel: om man är jurist från Afghanistan, vilken relevans har den utbildningen i Sverige? Agronom? Lärare?
11. Hur lång tid tar det i genomsnitt för en person från något av de stora asylsökarländerna som får uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov i Sverige, att komma bli självförsörjande?
12. Hur många anhöriginvandrare har det kommit per person som fått asyl/uppehållstillstånd som skyddsbehövande under de senaste tio åren?
13. Hur kommer det sig att så många så alla de ensamkommande barn kommer till just Sverige och inte till våra grannländer? Kan det ha att göra med att våra grannländer ålderstestar dem men att Sverige inte gör det?
14. Hur ser ekonomin ut för kommuner i Sverige som under lång tid tagit emot många asylsökande, till exempel Malmö, Södertälje, Botkyrka? Har den så kallade investeringen givit avkastning än? Om inte, när förväntas den göra det?
15. Hur kommer det sig att politikerna i Sverige har givit Migrationsverket mandat att på eget bevåg ge alla syrier och eritreaner permanenta uppehållstillstånd?
16. Stämmer det att syrier och eritreaner får permanent uppehållstillstånd i Sverige även om de redan har det i ett annat land?
17. Vilken andel av dem som kommit och kommer till Sverige påstår sig sakna id-handlingar?
18. Vad händer med dem som saknar id-handling och inte får asyl/uppehållstillstånd i Sverige? Utvisas de? Hur snabbt?
19. Finns det något problem med att befinna sig illegalt i Sverige? Deras barn får ju gå i skola, de själva får både sjuk- och tandvård samt slipper betala skatt.
20. Hur ska vi säkerställa att antalet utanförskapsområden inte bara fortsätter att växa med de volymer av människor som kommit och kommer till Sverige?
21. Vad ska de jobba med?
22. Vem ska utbilda dem?
23. Var finns sjukvårdarna som ska ta hand om dem? Och oss?
24. Hur många bostäder måste det byggas? Jag har sett en siffra, 700.000 bostäder på fem år. Om den stämmer innebär det i princip ett nytt Stockholm på bara fem år. Vem ska betala för byggandet av dessa bostäder? Vem ska betala hyrorna?
25. Hur ser de faktiska kostnaderna ut för en migration på, säg 100.000 asylinvandrare per år med den sysselsättningsgrad de tidigare haft för de folkgrupper som kommer nu? Hur ser kostnaden ut om tio år om det fortsätter komma 100.000 eller fler varje år?
26. Hur ser kommunernas budgetar ut, de som sedan ett tag tagit emot många asylinvandrare? Hur fördelas sig till exempel utbetalningarna av försörjningsstöd, det vill säga hur överrepresenterade är asylinvandrarna?

Och så vidare. Många ytterligare frågor återstår. Jag har inte ens berört brottsligheten än. Eller tiggarna. Eller vad det som sker innebär för det svenska samhället som har byggts upp under generationer. Vad händer när väldigt många personer från världens sämsta ställda länder kommer till oss och omgående får ta full del av vår välfärd? Kommer de automatiskt att få svenska värderingar och bli goda svenska medborgare? Tillåt mig tvivla.

Jag har heller inte berört varför varenda kommun i Sverige plötsligt måste ha personer som jobbar mot islamistisk radikalisering. Varför jobbar inte de muslimska församlingarna mot detta?

För mig är det uppenbart att varenda människa med någorlunda fungerande analytisk förmåga inser att Sverige omöjligt kan ta emot och integrera ens en bråkdel av dem som kommit de senaste åren. En fyr- eller femdubbling av redan tidigare alldeles för stora volymer är på väg att bringa det svenska välfärdssamhället till en kollaps. Om detta är det tämligen tyst i de stora medierna. Varför?

Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor? Tino Sanandaji har en förmåga att ta fram fakta för att krossa myter. Hans opponenter brukar endast använda känslor.

Sedan årsskiftet har jag följt dessa frågor och debatten kring dem ganska sporadiskt då jag märkte att funderingarna kring vad som händer med Sverige tyvärr fick en negativ påverkan på mitt humör. Samtidigt beundrar jag dig, Tino Sanandaji med flera som oförtrutet kämpar på för att upplysa och informera. Förhoppningsvis kan terrorattentaten med ”svenskar” som aktiva medhjälpare få vår halvsovande befolkning att börja fundera på om den inte ändå tycker att det är viktigt för vilka och för hur många vi öppnar våra hjärtan och våra plånböcker och lovar livslång försörjning till.

Ett mycket litet steg i rätt riktning – men det har tagit alldeles för lång tid – är att en del medier börjar förstå att alla som kommer till Europa inte generellt ska benämnas ”flyktingar” eftersom de ofta är ”migranter” och inte ”flyktingar”.

Det finns som sagt många fler frågor att ställa, men just nu måste jag starkt fokusera mig på mitt jobb och att dra in pengar ifall att det Sverige som vi har växt upp i och älskar inte längre är ett alternativ för mig och min familj att leva i. Ett litet hopp finns dock fortfarande om att regeringen verkligen ska skärpa lagstiftningen och att socialdemokraterna inte ska vika ner sig för Miljöpartiet nu när strömmen av asylsökande åtminstone för tillfället har hamnat på en lite mer hanterbar nivå.

Jag hoppas också att Schengen-överenskommelsen förpassas till historieböckerna och att gränskontroller återinförs permanent i hela Europa så att vi kan förhindra olika former av kriminella att lätt förflytta sig mellan våra länder.

Signaturen Bekymrad

Kommentar: 26 frågor inklusive mängder av följdfrågor i många av dem, samt ytterligare frågor som inte är numrerade. Reflektioner. Förhoppningar. Se här, medieredaktioner, här är frågor som jag kan tänka mig att många vanliga, hyggliga människor gärna vill att ni ska söka svaren på och servera dem sakligt och korrekt utan vinklingar och egna ideologiska bakgrunder. Så svårt är det inte, vi är ganska många som lyckas med det varje dag men som inte når lika många som betydligt större medier. Allt fler som vill ha raka svar och hårda fakta på asyl-, migrations- och integrationsområdena kommer annars att söka sig bort från ”gammelmedierna” för att få en mer nyanserad och trovärdig information.

Personen som skrivit texten har valt att vara anonym. De flesta förstår varför. Jag vet vem personen är.
© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till denna sida så att texten kan läsas i sin helhet av intresserade.

Lite blandat om asylinvandring, journalisterna och Sverigedemokraterna samt texter i Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan, skriver under rubriken Bekymrade borgare. Ledarskribenter bryr sig alltmer om integration – av SD. Han tycker att ”borgerliga röster låter alltmer lika” och framhåller då bland annat Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl och hennes text Det politiska ansvaret efter Ikeamorden den 11 augusti. Hon skriver bland annat:

Sverige har en hög ambition att visa generositet när det gäller flyktinginvandring och gränspolitik. Men om ambitionen inte matchas med en förmåga att vidmakthålla statens grundåtaganden förlorar den i legitimitet. Underlåtenheten skapar otrygghet och bereder i förlängningen mark för krafter som är beredda att attackera andra människor med syra och smällare.

Per Svensson skriver:

Man känner igen yttringar av denna samförståndsanda på att flyktinginvandring, misslyckad integration och otrygghet blir länkar i en argumentationskedja som sedan används till att förankra slutsatsen att Sverigedemokraterna inte längre kan särbehandlas.

Svensson krånglar sig i sin långa mening fram till att… ja, det finns liksom inte uttalat vem han egentligen menar, bara att någon vill ”förankra slutsatsen Sverigedemokraterna inte längre kan särbehandlas”. Inte heller framgår det hos vem/vilka denna ”förankring” ska ske.

Det märkliga är att Svensson, som så många andra, ständigt förhållit sig till det här partiet, dragit in det i alla möjliga sammanhang och diskuterat det nästan onormalt mycket. Många har gjort som han, i stället för att se Sverigedemokraterna som det separata, mycket lilla parti det tidigare varit och inte ständigt ställa allt i relation till det. Visserligen blir det väl nu allt mer relevant – vilket det inte har varit tidigare –  att förhålla sig till Sverigedemokraterna eftersom det ökat sitt väljarstöd så kraftigt att det i den senaste Sentio-mätningen endast låg 0,8 procent efter Sveriges största, men inte så stora parti, Socialdemokraterna. Det är ju trots allt ett parti som, vad man än må tycka (och många tycker!) om det, är demokratiskt invalt i riksdagen av nästan 13 procent av dem som röstade och nu, enligt en av de senaste mätningarna, stöds av 20,8 procent. Gissningsvis blir siffran ännu högre i nästa mätning och det är inte långt kvar tills Sverigedemokraterna kan komma att gå förbi Socialdemokraterna och bli Sveriges största parti. Det dummaste de övriga partierna har gjort i alla år är att de har demoniserat Sverigedemokraterna så till den milda grad att de nu inte kan ta i dem med tång, inte ens om de skulle tycka/inse att det är vad som borde göras. De övriga partierna har också mer eller mindre idiotförklarat ca 800.000 svenskar som röstade på dem i valet 2014. Ska 1,5 miljoner eller fler svenskar idiotförklaras i nästa val? Finns det ingen skyldighet hos övriga partier att rannsaka sig och sitt agerande mot sina väljare, varav många har ”flytt” till Sverigedemokraterna?

Och vad månne Per Svensson menar med detta:

Vad än Lifvendahl kommer att hävda när hon får tid att tänka så kan man inte tolka detta upplägg på annat sätt än att hon tror sig veta att det finns ett direkt samband mellan morden i Västerås och politikernas oförmåga att hantera integrationsfrågorna.

”Integrationsfrågorna”? Det handlar väl inte om dem i första hand, det handlar ju om att asylsökandet till viss del blivit en sorts mycket dyrt och cyniskt ”charterresande” och att Sverige absolut inte har någon ordentlig kontroll på vilka människor som släpps in i landet, varifrån de kommer, vad de heter, vilken nationalitet de har, om de begått brott i sina hemländer och flyr undan straff, om de söker ”ett bättre liv” eller om de tillhör någon islamistgruppering. Eller om de har flykting- eller skyddsskäl. Om Sverige klarade av att hantera asylsökandet så som till exempel de nordiska grannländerna, så skulle också integrationen kunna vara betydligt bättre, även om problem och svårigheter – i Sverige numera kallade ”utmaningar” – givetvis ändå skulle finnas. Men absolut inte i den utsträckning dessa ”utmaningar” (i klartext alltså problem) översvämmar landet idag.

Det är bra att Svenska Dagbladet beskriver verkligheten sådan den är och inte använder flufford eller felaktiga benämningar som förvirrar. Och ja, oavsett om det var det Tove Lifvendahl menade i sin ledartext eller inte, så måste övriga partier och även medierna upphöra att särbehandla Sverigedemokraterna. Och det av minst två anledningar:

1.  Sverigedemokraterna kan snart vara det största partiet i Sveriges riksdag och är lika demokratiskt invalt som alla de andra partierna.
2.  Väljarna förtjänar respekt och inte att idiotförklaras. Människor har rätt att fritt rösta på vilket parti de vill enligt vallagen.

Reflektion: Båda skribenterna talar, som så många andra, om ”flyktinginvandring” trots att de, liksom alla svenska journalister, vid det här laget borde veta skillnaden mellan ”flykting” (enligt Genèvekonventionen) och asylsökande (som inte uppfyller Genèvekonventionens definition men som söker skydd av andra skäl). Bäst är att alltid använda ord som ”asylinvandring” och ”asylsökande” eftersom man inte vet förrän efter Migrationsverkets beslut huruvida personerna är flyktingar, skyddsbehövande i övrigt eller varken det ena eller det andra.

© denna blogg. Korta citat är tillåtna; vid citat länka alltid till originalinlägget.

Nu ska jag lyssna på mannen från den andra verkligheten, den som politikerna inte låtsas finns

Idag ska jag träffa honom. Mannen som ska berätta mer om ”det andra Sverige”, ett Sverige som jag i och för sig redan vet mycket om. Det blir att ta in ännu mera elände och galenskaper från det här märkliga landets andra sidor: den grå och den svarta. Den del av samhället där människor, som de flesta svenskar inte har en aning om att de är här eller vilka de är, kan leva hela liv i verkligt utanförskap: illegalt. I 17 år, som den person vars öde jag ska få berättat för mig idag, och många andra.

Slöa, slarviga, okunniga och ointresserade (dödssynder, anser jag, när man ska styra ett land!) politiker har låtit landet bli en ”safe haven”, inte för i första hand dem som behöver skydd och som är flyktingar enligt Genèvekonventionen, utan för dem som har andra agendor: kriminella som lämnar sina hemländer för att slippa avtjäna sina domar för mycket grova brott; personer som vill ett bättre liv; personer som vill ha ”gratis” sjukvård, det vill säga vård bekostad av svenska skattebetalare; påstått minderåriga, men ofta betydligt äldre unga män, inte sällan helt utan asylskäl; terrorister av det allra värsta slaget. Dem månar Sverige om, dem riktar svenska politiker sin välvilja mot, medan många äkta flyktingar säger sig frukta mer för sina liv i Sverige än de gjorde i sina hemländer. Dem – alltså de ovan uppräknade, inte de äkta flyktingarna – släpper svenska Migrationsverket in i landet och dem tvingas svenska folket försörja.

Jag ser inte fram emot mötet med mannen som ska berätta om personen som varit här i 17 år utan tillstånd. Jag tar del av så många historier som i ett annat land skulle få dess regering, riksdag och hela folk att resa sig och sätta stopp, men i Sverige händer ingenting. Eller, för att vara korrekt: ytterst, ytterst lite. Men så många har ingen att vända sig till och berätta och jag dokumenterar ju vansinnet för framtida forskning, så jag lyssnar på så många och så mycket jag orkar ta in. Också på den man jag ska träffa idag.

Det som gör det jobbigast är att jag inte har makt att förändra och att jag inte ens, trots alla dessa år av tydlig rapportering, lyckats få främst politiker men också journalister att förstå vad som pågår och hur fel det är.

Politiker, journalister, andra med samhällsintresse – egentligen varje svensk – borde läsa och ta till sig det som berättats av miggorna genom åren, och som finns mycket lätt tillgängligt. I ärlighetens namn bör dock också sägas att det finns de som har ”vaknat” inom journalistiken. En del av dem har jag haft kontakt med och de har, delvis tack vare miggornas berättelser, börjat rapportera mer realistiskt. Men fortfarande verkar det som om de flesta är rädda för att ens presentera fakta. Det är ett sjukt – på riktigt sjukt – förhållningssätt och torde vara unikt för Sverige: att tro att sanning och fakta är ”främlingsfientliga”. Jag har försökt förklara för många rädda svenskar att så inte är fallet, men de är så livrädda (ofattbart!), de tror på fullt allvar att de kan stämplas som just främlingsfientliga eller rasister eller islamofober om de yttrar sig kring de fakta som så många i Sverige försökt dölja och förtränga under decennier! Som om en sanning, ett faktum någonsin skulle kunna göra någon till främlingsfientlig, rasist eller islamofob!!!

I tio år har jag skrivit här på bloggen och i två böcker* (en tredje kommer under hösten) om de mest hårresande, vansinniga, horribla och groteska situationer, ärenden, öden på asylområdet i Sverige – till mycket stor del med hjälp av miggor som pendlat mellan hopp och förtvivlan – de senaste fem, sex åren mest förtvivlan. Det är bara att titta på de övriga nordiska länderna, så ser man ju att det är Sverige som skiljer ut sig och som allt mer utgör en fara för sig självt och sitt folk men också för andra runtomkring. Det är inte Danmark, Norge och Finland, där utlänningslagarna inte är mycket annorlunda än i Sverige, som utgör en fara. Det är inte i de länderna där asyleriet havererat, det är inte i de länderna som instabilitet och inre spänningar råder. Det är här. I Sverige.

Nu ska jag lyssna på mannen från den andra verkligheten, den som politikerna inte låtsas finns. Fortsättning följer.

* Här kan de två delarna av Inte svart eller vitt utan svart och vitt laddas ner direkt som e-böcker för endast 40 kronor per bok (110 kronor resp 120 kronor i pappersformat).

© denna blogg.

Det finns olika sätt att se på vad som är ansvarsfullt – i en humanitär stormakt jämfört med i ett vanligt, hyggligt, litet land

Finland har en ansvarsfull – för sitt land och folk och för dem som ges skydd och dem som kommer för att arbeta och studera – hantering av invandrare av olika slag. Integrationen fungerar tämligen väl, kommunernas självbestämmande är orubbligt. Utlänningslagen och gällande konventioner och förordningar, bland dem Genèvekonventionen och Dublinförordningen, respekteras och efterlevs. De, som inte har skäl att befinna sig i landet utvisas, de som kommit för att arbeta arbetar och de som kommit för att studera studerar. Asylsökandes ansökningar hanteras, beslut meddelas och ska efterlevas. Inflödet av människor från länder i EU och utomeuropeiska dito är hanterbart och skapar inga större problem (det finns till exempel inte hundratals utanförskapsområden eller 55 ”no go”-zoner) i lilla Finland med en population på  5,4 miljoner.

År 2014 beviljade Migrationsverket – Migri – drygt 20.000 personer ”första uppehållstillstånd”. De flesta kom från Ryssland. De var alltså inte asylsökande utan sökte uppehållstillstånd för arbete eller studier. En del hade familjemedlemmar i Finland och sökte uppehållstillstånd på den grunden. Men, det måste påpekas igen eftersom man i Sverige ofta tror att alla utlänningar som kommer är asylsökande: dessa människor kom till personer som bor och arbetar i Finland och som påtar sig ansvaret att försörja sina familjemedlemmar. De invandrade, helt enkelt.

Asylsökande stod för endast drygt 1.300 tillstånd. 

Så här ser den tydliga, klara och lättbegripliga asylinvandringsstatistiken (som jag sammanställt utifrån uppgifter från Migri) på asylområdet ut för 2013 och 2014:

(Källor: Migrationsverket och Hufvudstadsbladet den 15 januari 2015)

En migga: ”För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell.”

En migga:

Apropå de hungerstrejkande afghanerna i norra Sverige. Jag tror att det nu bara är en tidsfråga innan vi börjar bevilja alla afghaner PUT. Eller snarare alla som säger sig vara afghaner, vilket även inbegriper en hel del iranier och pakistanier.

När det gäller den första meningen i miggans text,  läs här:
Lång illegal vistelsetid i Sverige och/eller hungerstrejk ger inte uppehållstillstånd – 19 april
Vidare om rapporteringen om hungerstrejkande afghaner i Boden – 20 april

När det gäller den andra meningen i miggans text, läs här:
En migga: ”En feg lösning som inte anstår en rättsstat”. – 1 april

Miggan fortsätter:

Det åligger förstås Sverige och alla andra stater som undertecknat Genèvekonventionen att ge asyl åt personer som behöver internationellt skydd, oavsett varifrån de kommer. Men betyder det att vi exempelvis måste ge asyl till alla personer som känner sig som eritreaner, afghaner, somalier och som kan språket?  Även om de till och med själva säger att de är andra eller tredje generationens invandrare i något utomeuropeiskt eller till och med europeiskt land???

Ja, just så är det! Om jag säger att jag tror att jag är medborgare i Afghanistan, Eritrea eller Somalia fast jag aldrig har varit i mitt hemland och om jag passerar språktestet och säger att jag saknar identitetshandlingar (!) så får jag givetvis PUT. Och snabbt ska det gå också. För att Migrationsverket ska kunna visa resultat så ska ärenden från dessa tre länder – och från Syrien – hanteras på löpande band. Enligt LEAN.

För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell. Alltså inte fråga för mycket och inte höra svar som skulle kunna leda till följdfrågor och fortsatta utredningar. En fråga måste vi ändå alltid ställa- ex officio- om det gäller flickebarn, bebisar, till föräldrar som känner sig som somalier eller eritreaner, oavsett varifrån de kommer. Nämligen om barnet riskerar könsstympning. Även om hela familjen givetvis ändå får PUT så kan barnet få en högre klassning om föräldrarna säger att hon riskerar könsstympning. Säger föräldrarna att hon inte riskerar könsstympning eftersom de är motståndare till denna sedvänja så måste vi låtsas som att vi inte hört svaret.  Om mer än 90 procent av kvinnorna i ett land könsstympas så innebär det en hög risk och ingen individuell bedömning sker. Till saken hör förstås att dessa personer inte alls kommer från länder där 90 procent av flickorna könsstympas men eftersom vi måste låtsas om att de gör det så måste vi också låtsas som att deras döttrar riskerar könsstympning.

Jag tror att vi också snart måste börja ställa nya frågor- ex officio- till personer från vissa länder. I många länder har HBTQ- personer en svår situation och även om dessa personer inte säger sig tillhöra denna samhällsgrupp utan åberopar helt andra asylskäl så måste jag som tjänsteman på verket kanske få dem att komma ut ur den garderob där de inte ens befinner sig. I synnerhet då jag vet att det är svårt för en person som levt i en kultur där HBTQ inte accepteras att berätta om sin läggning…

Men tänk om jag, i min välvilja, i stället kränker människor genom att insinuera att de inte kan motstå att könsstympa sina barn, att de egentligen är homosexuella osv.

Är det rätt mot miggorna att de tvingas att medvetet fatta undermåliga, felaktiga, rättsstridiga beslut på grunder som de vet är falska och bedrägliga? Beslut som dessutom för Sverige är mycket kostsamma och som förändrar det svenska samhället för alltid.

Är det rätt att Sverige på grund av denna slapphänthet blir – eller rättare sagt: redan är – ett land med mängder av människor som inte har rätt att vara här enligt de lagar som stiftats av Sveriges riksdag och regering?

Är det rätt att en oöverskådlig mängd människor dessutom, förutom att de är här utan laglig grund, inte styrkt vilka de är och att vi därmed inte har en aning om deras bakgrunder och/eller den faktiska anledningen till att de är här?

Är det rätt att skattebetalare i Sverige ska försörja, ordna bostäder åt, utbilda och ge sjukvård åt människor som inte har någon laglig grund för att vistas här och som samma skattebetalare inte ens vet vilka de är?

Läser man vad miggorna skrivit och berättat inifrån Migrationsverket sedan 2007 så blir det uppenbart för alla och envar hur illa politiker och regeringar hanterat asylinvandringen (och numera också arbetskraftsinvandringen)!

Det är märkligt att folket inte reser sig mot detta – fast å andra sidan: hur skulle det kunna resa sig när det inte får någon relevant och ingående information av nationella medier? Dock: bland de människor som har följt miggornas berättelser här på bloggen eller som har läst boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt och som jag har talat med, har samtliga varit chockade över vad de läst. Många har börjat förakta medier och politiker för vad de självsvåldigt och maktfullkomligt utsätter landet och folket för.

Inte en enda av dem jag har talat med har varit emot asylinvandring! Samtliga har varit emot att Sverige accepterar en stor bedrägeriinvandring och den osäkerhet och otrygghet den för – och redan fört – med sig i ett litet land som tidigare varit både säkert och tryggt att leva i. Den ”främlingsfientlighet” som medier och många oansvariga och okunniga politiker alltför lättvindigt och ounderbyggt pådyvlar många svenskar, har jag inte mött. Vad jag har mött – och det är tråkigt att behöva säga det, men det är sant – är snarare en sorts ”svenskfientlighet”, dvs en fientlighet mot dem som sitter i maktställningar vare sig de är politiker eller journalister, och som både ljuger och undanhåller fakta som skulle ge folket den allsidiga bild av verkligheten som det har rätt att få. Tack vare att miggorna orkar fortsätta att berätta är det dock allt fler som ser att den offentliga bilden inte är den korrekta.

Att försätta miggorna i de situationer där de numera – och sedan ganska lång tid – befinner sig, är så otillständigt och så förödande att man nästan inte kan ta in det. Utbildade jurister tvingas sitta och hantera lagar och regler på ett sätt som är helt emot allt vad just lagar och regler och – framför allt – rättssäkerhet heter. Politiker och miggornas verksledning har tvingat in dem i Dårskapens Värld där enskilda miggor omöjligt klarar att stå upp, stå emot och slå näven i bordet. Det är en klen, men kanske ändå viss tröst för dem och viktigt för framtida forskare, att deras berättelser finns kvar för att visa eftervärlden att de gjorde vad de kunde för att slå larm.

Finns det någon enda människa i Sverige som tycker att det, som miggorna tvingas göra och som de berättat om i åratal här på bloggen, är rätt? 

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!