Alla är inte – och vill inte – vara svenskar, varför är det så svårt att förstå?

Återigen hör man upprörda röster från en massa svenskar som är sympatikränkta, denna gång med alla dem som en sverigedemokrat inte tycker är ”svenskar”. Det är helt osannolikt att hans åsikter ska ges så stor betydelse att det överskuggar en massa andra betydligt viktigare frågor som berör framtiden för alla som bor i landet, svenskar och icke-svenskar.

Det är också något djupt osympatiskt i att svenskar så ofta sympatitycker att alla som bor i Sverige alltid – vare sig de vill det eller inte – ska kallas och ses som ”svenskar”! Det är en nedlåtande och riktigt obehaglig människosyn de uppvisar, en syn som endast den, som ser sig som förmer än alla andra, kan ha. Hur många gånger ska man behöva säga att vi, alla vi som är födda i andra länder, inte ser det som en självklarhet att vi ska kallas ”svenskar”? Vi ser oss ju inte som svenskar,  vi upplever oss inte som svenskar. Vi vill absolut inte påtvingas en ”svenskhet” vi inte själva har valt, så varför ska då svenskarna prompt göra det? Låt oss bestämma själva, vi är inga lägre stående varelser som inte kan tänka och agera utan Storebror Svensk!

Hur många gånger har vi inte hört och läst samer tala om ”svenskarna” och då inte inbegripit sig själva eftersom de ser sig som samer? Inte tror jag att romerna heller upplever sig som ”svenskar” (och gör de det så ska det vara deras val, inte svenskarnas) och jag känner inte en enda finländare som kallar sig ”svensk”. Inte en enda! En del kallar sig sverigefinländare, men att en finländare skulle se sig som ”svensk” är mycket ovanligt.

Men storsvenskarna i DHS – Den Humanitära Stormakten, envisas att pådyvla oss alla som finns inom dess gränser, från all världens hörn, en ”svenskhet” som väldigt många inte alls kan eller vill identifiera sig med. Av massor av inlägg på Facebook och Twitter framgår att godsvenskar är fruktansvärt upprörda över uttalanden av en sverigedemokrat kring nationaliteter. Dessa godsvenskar borde nog stanna upp lite grann och tänka över hur det skulle vara om de flyttade till Spanien och spanjorerna envisades med att etikettera dem som ”spanjorer” mot deras vilja! Eller om de bosatte sig i Thailand och tvingades höra thailändarna kalla dem ”nyanlända” och ”thailändare”. Men sådana tankar har inte slagit godsvenskarna eftersom det enda som är riktigt fint att vara här i världen enligt dem i deras utopiska verklighet, är svensk.

Kära godsvenskar, sluta kränka* alla oss (och vi är många…) som inte vill att ni kallar oss svenskar!

* Ett ord jag inte ofta använder, men som är relevant här
eftersom det är ett av favoritorden bland godsvenskar
när det gäller hur de tolkar att andra (!) känner sig.

© denna blogg.

Fakta och sanningar försvinner inte hur mycket man än låtsas som om de inte existerar.

I Sverige är man mästare på att se saker och ting i antingen svart eller vitt, inte som både och eller något mittemellan. Och mästare på att blunda för sanningar och fakta; på att utelämna dem, när det inte passar den bild av ”verkligheten” som en viss grupp – eller vissa grupper – har bestämt ska gälla. Man vill inte låtsas om existensen av sanningar och fakta som man inte gillar och som förs fram för att de är viktiga och för att de är just sanningar och fakta. Strider de mot godsvenskarnas* egna bilder om hur det borde vara, inte om hur det är, ja då ska de helst undanhållas och utelämnas.

I fina rum, ofta med fin teknik och fina Power Pointpresentationer, med fina moderatorer och fina inspelningar av alltihop som genast läggs ut på internet, samlas godsvenskar till seminarier och hearings och konferenser om ”fri invandring”, ”mäns våld mot kvinnor” med mera. Likasinnade – alltså personer som håller med om det som de redan på förhand vet att de kommer att få höra – strömmar till. Gemensamt för dem är ofta att de inte ser – eller vill se – vad som sker utanför deras fina rum, som en följd av den mycket stora invandring av människor som myndigheterna (och därmed folket) ofta inte har en aning om vilka de är, eller varför de är här. Och gemensamt för dem är också att de inte vill se hedersvåldet för vad det är och för vad det kan få för konsekvenser när man inte kallar det vid sitt rätta namn.

Många godsvenskar verkar också på sin höjd bara ha läst om dem, som deras seminarier handlar om, eller träffat dem under snabba studiebesök på platser där dessa människor bor och lever; de verkar sällan ha umgåtts med dem och lärt känna dem och deras tankevärld ”på riktigt”.

Godsvenskar vill alltså varken se farorna med fri eller för stor utomeuropeisk invandring till ett litet land (läs gärna Det har miggorna larmat om i fem år. Och fortsätter att larma…), eller acceptera sanningar och fakta om hedersvåld, hedersmord och hederskultur. De verkar tro – eller vilja tro – att allt detta kan trollas bort genom att som ett mantra upprepa att ”vi behöver mer folk i Sverige” och genom att man låtsas som om hederskulturen inte existerar bland många av de allt fler ”fria invandrare” som kommer till Sverige.

Godsvenskarna, de som minglar i finrummen och håller seminarier under ordnade former där alla tycker likadant  med mycket små avvikelser och som sedan åker hem till sina all white communities, verkar tro att sanning och fakta försvinner, går upp i rök, för att de inte låtsas om dem.

Om just hedersvåldet skriver Sakine Madon i Expressen den 19 januari under rubriken Sluta blunda för hedersförtrycket, bland annat:

Vad som däremot inte hjälper är när makthavare relativiserar bort hedersvåldet eller misstänkliggör dem som berättar, vilket märkligt nog fortfarande görs från vänster till höger.

Och om den mycket stora asylinvandringen skriver Migrationsverket så här:

Sverige fortsatte också att vara det europeiska land som i absoluta tal tog emot flest ensamkommande asylsökande barn. Sett utifrån det totala antalet asylsökande (närmare 44.000, en ökning med 48 procent jämfört med 2011) var Sverige det land som tog emot flest sökande — efter Tyskland och Frankrike som tog emot cirka 64 000 respektive 60 000 asylsökande under 2012 (preliminära siffror).  .

Här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, berättar främst miggor men också gränspoliser, socialsekreterare, HVB-personal, sfi-lärare, ambassadpersonal om asyl- och integrationshaveriet utan att godsvenskarna reagerar. Det stör den bild de har skapat åt sig själva och envist håller fast vid oavsett hur många väl insatta, seriösa och kunniga människor som berättar om den allt svårare situation i landet som deras ignorans har skapat och fortsätter att skapa. Läs t.ex. Expressens artikel Fler politiker stöder Franks flyktingkritik (jag beklagar, som så ofta, den urusla och felaktiga rubriken – det är väl knappast flyktingarna eller de asylsökande som kritiseras…). Fler liknande fakta- och sanninsgbaserade ”uppror” börjar tränga fram nu, också i gammelmedia, och går inte längre att stoppas av godsvenskar.

Det finns inget främlingsfientligt, rasistiskt eller islamofobiskt i att rapportera och diskutera allsidigt och sakligt. Eller i att se till att landets utlänningslag efterlevs. Asylsökande som uppfyller lagens krav ska antingen beviljas asyl (flyktingar) eller uppehållstillstånd (skyddsbehövande enligt angivna kriterier). Och hedersvåld ska kraftfullt bekämpas genom tydlig information till dem som beviljats uppehållstillstånd i Sverige och genom extra stränga straff, följda av utvisning för dem som begår sådana brott.

*godsvenskar är ett begrepp jag härmed myntar för att, med ett enda ord, kunna beskriva (stämpla) dem som agerar enligt devisen (som de själva ofta inte ens är medvetna om): ”Jag vill så väl, men det blir så fel”. Alltså lite på samma sätt som godsvenskar i ett samlingsord benämner (stämplar) människor, som inte håller med om deras lätt utopiska budskap, som ”främlingsfientliga”.