Nej, Sverige har inte ett asylsystem att vara stolt över

Moderaterna har den 10 januari fått en ny partiledare: Anna Kinberg Batra. En heltidspolitiker sedan många år, kompetent och kunnig. Men ingen kan behärska alla områden och på åtminstone ett av dem finns det utrymme för förbättring och större lyhördhet.

Den 12 januari intervjuades hon i SVT-programmet Gomorron Sverige (klippet kan ses t.o.m. 11 januari 2016). Där talades bland annat om en Sifo-undersökning som visar att Alliansen tappar väljare till Sverigedemokraterna (ca 05.36 in i klippet).

Enligt Dagens Samhälles Poll of polls, baserad på nästan 8.500 intervjuer, ser det den 11 januari ut så här:

Skickligt manövrerade Anna Kinberg Batra förbi dessa fakta, men det hjälper inte. Alla som tar del av den här och andra mätningar som alla pekar åt samma håll, kan själva både se, tänka och förstå vartåt det lutar och hur och varför väljarnas preferenser förändras.

Oskickligare är det när hon i slutet av intervjun (ca 07:09 in i klippet) säger:

Vi har ett asylsystem som vi ska vara stolta över.

Nej, bästa Anna Kinberg Batra, det har vi inte! Vi har inte ett asylsystem som vi kan vara stolta över, långt därifrån! Det finns tusentals bevis för motsatsen, nämligen att vi har ett asylsystem som ingen kan vara stolt över. Det här felaktiga, icke med verkligheten överensstämmande påståendet kan komma att skicka ytterligare några procent av M-väljarna till det parti som ökat mest i opinionsundersökningen i tabellen ovan – med 16 procent! – sedan valet 2014, nämligen till Sverigedemokraterna.

(Klicka på omslagen)

Det finns många kloka och kunniga personer utanför deras egen krets som Moderaterna borde lyssna på. Miggor, till exempel. De miggor som skrivit om det urusla asylsystemet i mer än sju år och vilkas berättelser finns samlade i två böcker som lätt kan laddas ner i alla paddor och andra surfplattor för ynka 40 kronor/e-bok. Moderaternas ledning (gärna alla andra också) borde faktiskt läsa deras berättelser! Det rekommenderas också i en recension av den första boken i Dagens Juridik.

(Klicka på omslagen)

Moderaternas ledning med flera borde också lyssna på Zulmay Afzali, före detta regeringstjänsteman från Afghanistan, nu flykting i Sverige (som går till jobbet varje dag), och läsa hans böcker (50 kronor/e-bok) där det finns en hel del skarp kritik mot just det svenska asylsystemet.

Andra med – som det heter – ”invandrarbakgrund” har också en hel del att berätta. Och sfi-lärare och HVB-hemspersonal. Kunniga personer som ser och hör och vet det alltför många moderata politiker inte tycks känna till.

Kunskaper finns dessutom hos många av Moderaternas egna politiker ute i landet. Tyvärr vågar de inte alla säga sådant som går emot vad Fredrik Reinfeldt predikat och som verkar vara vad som ska fortsätta att gälla även när han lämnat det inte längre så stora fartyget m/s Moderaterna. En del av partiets egna tar ändå mod till sig och framför kritik och försöker upplysa om den verklighet de ser och måste hantera. Det de berättar bör tas på största allvar inom partiets ledning.

I nästa val blir Moderaterna tredje största parti om de inte inser att det inte räcker med att öppna sina hjärtan utan att man också måste öppna sina ögon och sina öron.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

Debattören Birger Schlaug tycker att Sveriges statsminister vid besök i Norge och Finland borde ha tagit upp deras ”ansvar för flyktingsituationen”!

Fredagen den 14 november sändes detta inslag i SVT:s program Gomorron Sverige, med en panel bestående av Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR,  och Birger Schlaug, debattör (miljöpartist). Från ca 4.50 i programmet diskuterar de migration med anledning av prognoser från Migrationsverket om att det kan komma upp emot en halv miljon, vad programledaren Marianne Rundström som leder programmet kallar ”flyktingar” (hon menar asylsökande), de närmaste tre åren. Hennes fråga till panelen är:

Hur är Sverige rustat för att möta detta?

”Tyvärr rätt dåligt”, säger Tove Lifvendahl. Och det stämmer förstås. Det är till och med en lätt underdrift, svaret är egentligen: ”Uruselt. Det kommer inte att fungera, det fungerar ju inte ens nu.”

Ursula Berge tycker lite nonchalant slarvigt att ”vi är ett humant land som tycker att de ska få komma hit” men att ”vi måste ha mycket mer välsmorda system”. Floskler. ”Välsmorda system”??? Säg det till dem som tränger ihop sig 12 personer i en tvåa i Södertälje eller pappan och sonen som bor i ett garage. Eller dem som sitter på överfulla, rent människoovärdiga asylboenden! Sedan säger hon att:

Har man inte asylrätt ska man inte behöva fastna i systemet.

Hon torde gissningsvis mena att den som inte har fått rätt att stanna för att den inte har skäl att få asyl eller skydd enligt utlänningslagen, inte heller ska kunna bita sig kvar här. Man kan undra varför hon inte talar klarspråk och säger att:

Den som inte har rätt att få asyl eller uppehållstillstånd ska lämna landet.

Ursula Berge kommer också med nya, sensationella uppgifter som hon borde verifiera just för att de är så sensationella och några faktabaserade uppgifter som styrker det hon påstår inte har visats upp:

De som kommer hit nu är mycket mer välutbildade än de som kom för tio år sedan. De är minst lika välutbildade som vi själva. Det är väldigt, väldigt många som är akademiker.

Detta fick stå helt oemotsagt och Berge avkrävdes inga som helst bevis för sina påståenden!

Birger Schlaug var ute och cyklade så det bara skrek om det. Bland annat sa han att han tycker att:

Statsminister Löfven som har besökt Norge och besökt Finland, för att upprätthålla en god stämning vid supén så tar han inte upp också deras ansvar för flyktingsituationen.

Här cyklade han helt vilse. Inte kan en svensk statsminister komma till sina nordiska grannar och börja lägga sig i hur deras regeringar agerar i för landet och folket livsavgörande frågor! Inte skulle man ens drömma om att Norges eller Finlands statsministrar skulle komma till Sverige och säga åt svenskarna att de borde ta ansvar, som Norge och Finland gör, och se till att Sverige vet vilka man hyser i sitt land och att man hör borde införa en rättssäker asylprocess samt sända tillbaka människor som inte har rätt att vistas i landet! Det finns inte på kartan, men Schlaug tycker på allvar att besserwisserlandet, den humanitära stormakten, ska lägga sig i välfungerande nordiska länders ”ansvarstagande” på asylområdet! När det ju är Sverige som inte tar ansvar, medan de andra länderna i mycket större utsträckning gör det!

I grannländerna diskuteras hur man ska agera för att förhindra att svenska medborgare och personer med svenska uppehållstillstånd ska kunna flytta till dem och eventuellt utnyttja deras sociala system när det svenska välfärdssystemet kollapsar. Man är i grannländerna oroliga för att när nu det svenska ”generösa” (=osäkra och okontrollerade) asylmottagandet gör att det inte finns bostäder, jobb, kanske inte ens pengar till socialbidrag åt alla ”nyanlända”, då börjar de och andra i Sverige att röra sig över gränserna till de välfungerande grannländerna. Men där vill man inte ha utanförskapsområden och ”no go-zoner” och inte heller oidentifierade människor som man inte vet något om alls och som det svenska asylsystemet släppt in i Sverige.

Schlaugs lågvattenmärke i migrationsdiskussionen är långt ifrån det enda i en allmänna migrationsvillervalla som råder nu när korken äntligen verkar ha flugit ur asylinvandringsflaskan. Många låter munnen säga saker som hjärnan inte processat klart. Tyvärr. Och allt detta pratande och skrivande (se även texten Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan. Men hon närmar sig.) mynnar ju inte ut i något annat än att folket blir mer och mer frustrerat och med allt större sannolikhet för varje dag som går, kommer att rösta på SD i nästa val (om det inte blir uppror innan dess), så att det partiet blir andra största – eller rentav allra största – parti 2018. Och blir det så, ja då är det ju rätt – det är ju folket som röstar och, som det än så länge står på riksdagens hemsida:

Sverige är ju trots allt fortfarande en demokrati (även om det tidvis känns som att det bara är på papperet) och ska därför följa folkets vilja. Och skulle det bli så att folket röstar på SD och vill se det partiet leda landet, ja då blir det så. Om det skulle bli så, då kan de övriga sju partierna  bara skylla på sig själva och ingen annan, för att de inte tagit sitt ansvar för landet, folket och för de flyktingar som Sverige vill, kan och bör ta emot.

Tur förresten att Birger Schlaug inte är statsminister.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

 

Moderaterna är ”ett parti som ska driva opinion”!

Se först detta nio minuter långa klipp från SVT-programmet Gomorron Sverige, som sändes den 18 september (tillgängligt till den 18 september 2015).  Tino Sanadaji, Institutet för Näringslivsforskning, och riksdagsledamoten Ulrika Karlsson, M, ansvarig för frågor om demokrati och mänskliga rättigheter i sitt partis riksdagsgrupp, medverkar och samtalar om varför Moderaterna tappat så mycket i det nyss avhållna riksdagsvalet.

Det märks inte en tillstymmelse till självrannsakan hos M genom Ulrika Karlsson, som jag för övrigt själv haft förmånen att agera asylombud tillsammans med för åtta, tio år sedan och vars engagemang på individnivå, för enskilda asylsökande, jag respekterar. Om hon – vilket man måste utgå från med tanke på hennes uppgift i riksdagen – verkligen för M:s talan, vilket innebär att M fortsätter gå den väg som starkt bidragit till att SD, med stöd av bl.a. ex-moderater, fördubblade sitt väljarstöd, då är det precis så illa som de f.d. M-väljarna och många andra har sagt och varnat för!

M har lidit ett rätt ordentligt nederlag (ett förlorat val) men är ändå så tondövt och struntar uppenbarligen helt i sina väljare – och de fakta Sanandaji presenterar. I stället framhåller partiet att: ”Moderaterna är ett parti som driver opinion” och det kommer med stor sannolikhet att förpassa det till gruppen ”småpartier” vid nästa val (under eller kring 10 %), medan SD seglar förbi och blir andra största parti i Sveriges riksdag. Notera att jag skrev detta idag, den 18 september 2014, fyra dagar efter årets riksdagsval…

Dessutom: När började politiska partier existera för att ”driva opinion”??? Hittills har det väl ändå varit så att partier, som ju består/borde bestå av tämligen likatänkande, även kallade ”medlemmar”, presenterat sina program, sina ideologiska och andra inriktningar och vad just de vill åstadkomma för landets och folkets bästa. Sedan har människor som hållit med i det mesta i partiets program röstat på det och partiets uppgift och uppdrag har varit att utföra det de lovat väljarna som röstat på det.  Men enligt M:s nya giv är de:

Vi är ett parti som ska driva opinion.

Därmed skiljer M sig från alla andra politiska partier i Sveriges riksdag och är inte längre ett traditionellt politiskt parti utan mer av en PR- och lobbyorganisation. Och även om det är trist för väljarna så är det ändå bra för dem att veta. Det hade varit bra för väljarna att veta det före den  14 september, men inte för M för då hade väljarstödet rasat ännu mer, till förmån för andra partier, bland dem SD.

Slutreflektion: En eloge till programledaren (vars namn jag inte vet och som jag inte heller kan se på programsidan, tyvärr) för att han lät de båda medverkande komma till tals och även tala till punkt och inte avbröt dem med förnumstiga utan enbart relevanta frågor. Tonen var normal och man fick som tittare/lyssna och ta till sig bådas argument och fakta utan störande moment. Ett riktigt bra inslag!

Tillägg efter att ovanstående publicerats från personer som inte riktigt håller med mig i min syn på ”att driva opinion. Först min syn:

Jag har alltid tänkt och trott att det är ungefär så här: partier uppkommer genom att människor som tänker, tycker och vill samma sak, går samman kring en ideologi och skriver ett program för sin politik. Sedan presenteras det hela och man hoppas att så många som möjligt ska vilja bli medlemmar som möjligt och rösta på partiet. När programmet är klart går man till val på det och då vet folk vad det är de röstar på. Jag har aldrig tidigare hört någon partiföreträdare tala om att ”driva opinion”, för mig låter det som något en lobbyorganisation sysslar med. Ett politiskt parti ska veta var det står. Så har jag tänkt.

En person som inte håller med säger:

Aha, jag tolkar det verkligen som att ”vi står för något även om opinionen drar åt ett annat håll”. Driva opinion = stå för något (på politiska). Det vill säga inga konstigheter. Varför ska partier annars finnas?

En annan person som inte heller håller med säger:

Klart partier och politiker ska driva/påverka/leda opinion – tyvärr är det för många politiker som tror att opinionen enbart är till för att lyssnas på, vilket lätt gör dem till vindflöjlar. ”Sedan presenteras det hela”, är också en del av att driva opinion. I opposition finns dessutom inte mycket annat att göra. För övrigt, ideologin och programmen förändras och utvecklas löpande i alla partier. Din kommentar ”då vet folk vad det är de röstar på” skulle jag nog också ifrågasätta. Folk kan i bästa fall rösta på en inriktning, en karaktär eller en samling värderingar. Men eftersom vi har koalitioner nästan överallt kan ingen veta vad de röstar på. Omvärldsfaktorer som förändras gör också att inte ett aldrig så färdigt program är hugget i sten – det blir ofta omprioriteringar.

Så här blir det när sansade människor kommenterar och förklarar. Man får sig tankeställare och ändrar sig kanske helt eller åtminstone delvis. Eller inte alls. Men man får alltid anledning att fundera över sina egna funderingar och åsikter och det kan aldrig vara annat än positivt. Så jag tackar dem som kom med ovanstående inpass!

© denna blogg. Detta är mina tankar, min text. Förvrängning eller vinklingar av vad jag skriver är inte tillåtet, däremot korta citat med åtföljande länkning till detta inlägg så att var och en kan lösa exakt vad jag skriver och inte någon annans tolkning av det.