En migga skriver, med en dag kvar tills lagändringen träder i kraft: ”Vi får väl se om det kommer några instruktioner i morgon.”

I en text den 2 maj 2016 skrev en migga bland annat:

Och den 1 juni träder ju den nya lagen i kraft som innebär att de vilkas ärenden blivit överlämnande till gränspolisen och som ska utvisas, inte längre får bo i de lägenheter som Migrationsverket hyr. Vi ska alltså avhysa dem och förklara för dem som bott tio år i våra lägenheter (utan att ha rätt att vistas i landet…) att deras bostad nu ska stå till förfogande för någon annan.

Nu skriver en migga följande:

I morgon är det den 1 juni och den nya lagen börjar gälla. Men vi vet fortfarande inte vem som ska sköta avhysningarna, om/hur vi ska skriva eventuella beslut och hur vi ska se på eventuella undantag från den nya lagen. Mängder av andra frågor är också obesvarade med en dag kvar till lagens införande.

Kort sagt: Det är en fullständigt katastrofalt dåligt förberedd implementering av den nya lagen!

Med en dag kvar vet vi alltså verkligen ingenting. Så många rykten som snurrar. Ena dagen är det kronofogden som ska ta hand om avhysningarna med jättelånga väntetider, andra dagen är det polisen som omgående ska avhysa med hänvisning till olaga intrång. Och detta med de eventuella undantagen har man inte heller meddelat oss, så vi arbetar i fullständig ovisshet. Vi  får väl se om det kommer några instruktioner i morgon.

Vi har enbart på vår enhet några hundra som omfattas av regeländringarna, och vi hade ju gärna velat kunna förbereda oss. Typ redan nu, en dag innan (!) börja förbereda oss. Men inget handledningsstöd finns ännu upplagt.

Dessutom är det helt sinnessjukt att vi ska skriva beslut för samtliga att deras rätt till bistånd upphör, trots att det redan står i lagen att rätten upphör när deras tidsfrist för återvändande löpt ut.

Kommentar: De personer det gäller är före detta asylsökande. Det tycks vara mycket svårt för bland annat journalister att rapportera korrekt, särskilt märkligt är det att de tycks vara oförmögna att förstå att man ju inte längre är asylsökande efter att man har fått avslag på sin asylansökan. Varför är det är så oerhört svårt för så många inom medierna att begripa detta?

Dessutom: Det kan också vara bra för journalister och andra (inte minst politiker som ofta är mycket okunniga på området) att har man som hitkommande sökt asyl och i två instanser befunnits inte ha rätt till vare sig asyl eller skydd i Sverige så kan man inte själv välja att stanna kvar och vägra efterleva svensk lag som säger att man ska lämna landet.

Här finns några rapporteringar om det som miggan skriver om ovan:
•  Fler asylsökande kan avvika – Skövde Nyheter 30 maj 2016
•  Nu tas bistånd och bostad bort för personer som nekas asyl – SR P4 Dalarna 30 maj 2016
•  Vägrar flytta – trots hot om avhysning från asylboende – SR 27 maj 2016

Läs också:
•  En migga: ”Jag känner till ett antal personer som suttit på asylboenden i 8 – 10 år nu …” – 29 augusti 2014. OBS! Notera datumet – fenomenet har ju varit känt länge…
•  En migga: ”Vi har mängder med libaneser som stannat kvar här i tio år med utvisningsbeslut.” – 6 maj 2016

© denna blogg.

Finland. Polisen: ”Vi har ju inte reglerad invandring om det finns tusentals och åter tusentals människor här som inte ska vara i landet.”

Klicka på bilden för att läsa hela texten (på finska) på Ilta-Sanomats sajt.

Polisen: I år kan det redan finnas 10.000 illegala invandrare i Finland – ”Det här är ju inte reglerad invandring”.

I artikeln rapporteras bland annat:

Det dramatiskt växande antalet asylsökande gör att polisen tror att antalet personer som vistas olagligt i Finland ökat betydligt.

– Ja, det kan komma att finnas ett tiotal tusen, det är ingen djärv gissning, säger överkommissarie Kaj Wahlman vid Utlänningspolisen i Helsingfors. Knappast är de färre än så.

Många av dem som vistas illegalt i Finland har fått negativa asylbeslut. Wahlman framhåller att ett stort antal människor som befinner sig i landet illegalt kan vara ett hot mot den allmänna säkerheten.

– Vi har ju inte reglerad invandring om det finns tusentals och åter tusentals människor här som inte ska vara i landet.

I artikeln informeras också om vad som gäller när en person får avslag på sin ansökan:

Om man får avslag på ansökan om asyl får man vanligtvis samtidigt ett beslut om utvisning. Då kan myndigheten också besluta att man har 30 dagar på sig att lämna landet frivilligt. Utvisning kan inte ske innan beslutet vunnit laga kraft.

I artikeln kommenteras också hur det ser ut i Sverige:

I Sverige meddelades förra veckoslutet att en enorm mängd personer som kommer till landet försvinner bortom myndigheternas kontroll. 40.000 människor har sökt asyl i Sverige sedan början av september. Svensk polis uppskattar att lika många har kommit in i landet som inte har sökt asyl och Polisen har ingen aning om var de befinner sig. En del av dem har rest vidare till andra länder, men en del befaras hålla sig undan i Sverige. Många asylsökande som kommit till Finland under hösten har kommit via Sverige.

Patrik Engström, avdelningschef vid den svenska gränspolisen säger att av någon anledning söker alla inte asyl och att det är möjligt att de som inte sökt asyl har stannat i Sverige illegalt. Och:

– Vi vet inte vilka de är eller vad de gör.

© Översättning Merit Wager.

 

Via Facebook fick jag kontakt med kristne D som två gånger utvisades till Iran

I många år har jag undrat vad som hände med D

I en av delarna i min artikelserie här på bloggen: Sveriges dyraste resebyråverksamhet,  berättade en ung iranier som blivit kristen och som jag kallade D, för tio år sedan, den 6 juli 2005, bland annat följande om utvisningen av honom till Teheran:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ”Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

Och:

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”.

Resten kan läsas i inlägget.

Två gånger fördes D till Teheran, två gånger kom han tillbaka eftersom landet inte släppte in honom. Jag hade kontakt med honom under tiden han satt på Migrationsverkets förvar i Märsta; jag brukade besöka honom och andra som satt där tillsammans med bland annat prästen Håkan Sandvik. D var 22, 23 år gammal när vi lärde känna honom och jag höll kontakten med honom också efter att han hade utvisats och kommit tillbaka två gånger. Han mådde psykiskt mycket dåligt. Med tiden bröts kontakten och under de senaste sju, åtta åren har jag inte vetat vad som blev av honom. Men i går, den 24 augusti, dök hans ansikte plötsligt upp på min Facebook-sida under rubriken ”Personer du kanske känner”, eftersom vi hade en gemensam Facebook-vän!

Min första känsla var glädje över att han uppenbarligen lever och så såg jag på hans sida att han bor i Sverige. Jag skrev ett meddelande till honom, han svarade genast och jag fick veta lite om hur han haft det och vad han gjort och gör. D har nu varit i Sverige i 13 år (det tog alltså tre år innan man försökte utvisa honom första gången…) och efter nio år i landet fick han permanent uppehållstillstånd. På vilka grunder frågade jag inte. Han skrev om två andra personer som satt på förvaret samtidigt som han (ordagrant):

Essi har inte fått put. Amin är spårlös.

Och sedan det som gjorde så ont att läsa:

Merit, jag kände mig liksom svarta får eller svin i förvaret och hur polisen gjort med mig och Amin, Essi. Det var jätte svårt väg. Tusen tack, Merit. Vilket liv hade vi i förvaret i Märsta. Jag glömmer aldrig det. Jag fick psykiskt torterat.

Jag minns D så väl. Vi brukade, i all välmening och välvilja, säga om honom att han var lite ”spattig” och vem skulle inte ha varit det under de omständigheter han levde. Han försökte ändå alltid vara lite glad och optimistisk, håret stod som ett moln av svart lockar på huvudet och han hade ett stort leende och ledsna ögon.

Nu jobbar D på en restaurang, mår inte bra. Men han var glad att höra från mig efter alla år. Det här är ett av så många människoöden under mina nästan 15 år som asylombud, som berört mig mycket starkt. D är ”bara” en av alla tiotusentals, hundratusentals asylsökande och asylinvandrade i Sverige. Men han är en människa.

Tillägg. Det kom ett mejl från en person som läst den här texten och som skrev:

Jag tycker att det är märkligt att du återger hans syn på hur hans ärende osv hanterades men inte belyser grunden för problematiken. Denna D hade alltså i Sverige fått en prövning som mynnade ut i ett du måste hem, som han vägrade att fullfölja. Detta konsekventa agerande resulterar i sinom tid i ett PUT (oaktat grunderna har han uppenbarligen har hans långa vistelse spelat in). Så får det inte vara. Iranier är ju en särskilt kapitel i den mycket sorgsna migrationsboken. De flesta företar helt lagliga utresor och kallt räknar med att vid ett avslag inte blir insläppta tillbaka. Det framstår därför som ännu märkligare att just D, som var så rädd för att bli dödat i hemlandet, var uppenbarligen av föga intresse för myndigheterna. 

Jag har svarat att han har helt rätt, men att i det här fallet är det det personen själv som får ge sin berättelse och att fokus ligger på hur utvisningen gick till. Givetvis ska den som får avslag på sin asylansökan och som har kunnat överklaga men även i nästa instans inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl, utvisas. Just i det här fallet framgår det ändå med stor tydlighet att det är D själv som berättar om hur resan till och från Teheran gick till. Det var ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” som jag då, för tio år sedan, ville belysa. Och att jag blev glad över att få veta att D levde, när jag såg hans namn dyka upp på Facebook. Att sedan myndigheterna då, för tio år sedan, inte klarade att utvisa en person som inte fått tillstånd att stanna i Sverige, var förstås inte alls bra.

© denna blogg.

En anställd vid Kriminalvården: ”Kommunikationen mellan Polisen, Migrationsverket och Kriminalvården fungerar ganska dåligt.”

En anställd vid Kriminalvården skriver och berättar (och har givetvis gett sitt tillstånd till publicering):

Inte sjutton trodde jag att jag någonsin skulle komma att skicka ett mejl till dig!

Jag är anställd inom Kriminalvården. För mer än ett år sedan bad en kollega mig att uppmärksamma vilka som sitter på vår avdelning och det blev början på något nytt – en slags insikt om att jag burit ett filter över mina ögon. Jag började läsa domar, dra paralleller, titta på REVA-samarbetet och allt detta fick mig att se att det fanns en del saker som inte stämde.

Något som man borde titta närmare på är utvisning i dom som skiljer sig mycket åt beroende på domstol och beroende på domarnas dagsform. Vi upprepar om och om igen på jobbet att det inte finns någon logik när det handlar om utvisning i dom.

Det skulle också vara intressant om någon uppmärksammade de så kallade EU-migranterna och hur många av dem som faktiskt begår brott. Efter tredje gången kanske de blir utvisade i dom, vilket ofta också ganska smärtfritt kan verkställas. Det är dock inte särskilt ovanligt att de dyker upp i Sverige igen, en kort tid därefter. I vissa fall för att det inte finns någon inre kontroll inom EU och i vissa fall för att gränserna mot yttervärlden inte heller är vattentäta.

Som EU-medborgare får man enligt reglerna bara uppehålla sig i ett annat EU-land i tre månader utan försörjning och därefter ska man registrera sig hos Skatteverket eller motsvarande myndighet i annat EU-land. Men vem kontrollerar att detta efterlevs?

Jag skulle kunna beskriva många enskilda fall om jag tar mig tid. Berättelserna man får höra här är av synnerligen märkligt slag. Såsom dessa:

1)  En yngling som uppger sig vara från Syrien och står under övervakning efter tidigare villkorlig frigivning, dyker upp med en annan identitet på häktet och får ringa hem till sin far och syster i Tunisien utan att någon höjer det minsta på ögonbrynen. Han körs fram och tillbaka till ett av Migrationsverkets förvar för daktning, vilket han vägrar låta göras, samtidigt som fingeravtrycken redan finns hos Polismyndigheten.

2)  En est som efter flera avtjänade fängelsestraff äntligen får ett avvisningsbeslut från Polismyndigheten och fem års återreseförbud, dyker strax därefter upp vid ett villainbrott i Stockholm med argumentet att han ville uttrycka sitt missnöje över hur han bemötts i Sverige.

Kommunikationen mellan Polisen, Migrationsverket och Kriminalvården fungerar ganska dåligt. De fall där kommunikationen ofta fungerar bra är fallen som gäller utvisning i dom. I andra fall haltar det något otroligt. Information finns ofta tillgänglig enbart i domen och gränspolisen får sällan information om andra klienter om ingen på anstalten tar sig tid att meddela dem, och då kan det finnas något gammalt avvisningsbeslut som ingen annars skulle ha uppmärksammat.

Hos Kriminalvården handlar det främst om bristande förståelse och dålig insyn i andra myndigheters verksamhet och beslut. Sammantaget kan inte REVA sägas ha gett så mycket, utom att utvisning i dom uppmärksammats och att det finns klara instruktioner för hur man ska gå till väga i förekommande fall.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av det som står här.

En migga: ”Men mannen har faktiskt redan flyktingstatus i ett annat EU-land sedan flera år tillbaka!”

En migga skriver:

En berättelse ur vår verklighet

En kvinna med två barn ansöker om asyl. Hon kommer från ett land från vilket man får asyl oavsett vad man säger.  Hon säger i alla fall att hon ansöker om asyl eftersom hennes make avvek från sin militärtjänst efter att ha varit på permission hos henne och barnen. Myndigheterna ville genast fängsla kvinnan men hon lyckades fly med barnen till Sverige. Hon lyckades också träffa en smugglare omgående och få ett falskt pass.

Så, från att hon träffat sin make senast till att hon ansökte om asyl i Sverige hade det bara gått cirka fyra veckor och hon misstänkte att hon hade blivit gravid med sin make under hans permission, innan han försvann. Hon hade ingen aning var maken kunde vara men hon misstänkte att han var död. Hon fick PUT.

Några månader senare ansöker en man om asyl. Han berättar att han flytt från ett militärfängelse och att han sedan letat efter sin hustru och barn. Från anhöriga har han hört att de kan vara i Sverige. Migrationsverket finner att mannens hustru och barn är i Sverige och att de är identiska med ovanstående kvinna och hennes barn.

Alla är glada till en början, men innan mannens ärende avgjorts kommer det fram att han faktiskt redan har flyktingstatus i ett annat EU-land sedan flera år tillbaka! Det här kommer fram genom att gränspolisen kontaktar Migrationsverket i och med att mannen rest hit med sitt resedokument som han fått från det europeiska landet där han har flyktingstatus.

Först nekar mannen till det hela och menar att någon annan måste ha angett hans namn och lämnat in fingeravtryck och hans foto för att få resedokument i det andra europeiska landet, eftersom han kommer direkt från hemlandet. Men till slut erkänner han och det kommer även fram att hans fru och barn hade fått visering för att åka till det andra EU-landet som anhöriginvandrare. Men eftersom mannen saknade arbete där och då han hade hade hört att det var bättre bidrag  i Sverige och att asylsökande från deras land snabbt fick PUT i Sverige så hade han skickat sin familj vidare hit. Han hade själv rest med dem hit och tillbringat lite tid med dem och  gjort sin hustru gravid innan han åkte tillbaka till sitt hem i det andra EU-landet. Han fick inte asyl i Sverige men med stor sannolikhet är han här nu, på grund av anknytning till sin familj.

Kommentar: Inte kan väl det goda och generösa Sverige kräva att familjen ska återförenas i det land där maken redan har fått PUT, så grymma kan man väl ändå inte vara? Äsch, lite (mycket!) sådana här bedrägerier får man väl räkna med i den solidariska och humanitära stormakten Sverige, det får folket lov att tåla. I landet där politiker stiftar lagar som de sedan själva agiterar mot och anser att de inte ska behöva följas. I landet där det ju ändå alltid är synd om alla som inte är svenskar!

Om människor ljuger som hästar travar ljuger och undanhåller att de redan fått det skydd de säger sig behöva i ett annat EU-land, men vet att de blir försörjda av andra människor i Sverige, ja då får man väl förstå att de ljuger och bedrar lite. Man ska helst se lite mellan fingrarna med lögnerna för, som sagt: det är ju alltid synd om alla som inte är svenskar och Sverige har väl plats för och råd med lite fler människor som inte har några som helst skäl att befinna sig i landet. Lite solidaritet måste man kunna kräva av svenska skattebetalare!!! För Sverige är ju så rikt och svenska skattebetalare kan gott försörja asylbedragare också. Allt annat är rasistiskt och främlingsfientligt. I Sverige, Landet Tvärtemot!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En gränspolis i Stockholm om muntliga direktiv

En gränspolis skriver, apropå texten En migga om motstridiga direktiv om hur de ska hantera homo- och bisexuella:

Med anledning av att det ges muntliga direktiv hos Migrationsverket

Inom gränspolisen har vi också fått muntliga direktiv efter överenskommelser på chefsnivåer. Gränspolisen får inte kontrollera personer som plankar i tunnelbanan. Detta trots att det finns stöd i lag att reagera på personer som begår brott.

Någon rasprofilering har inte förekommit. Etnicitet är oviktigt för mig i mitt jobb.

© Denna blogg.