Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår
och uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok
eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Samma text har publicerats på Mummelförlagets sida.

Har regeringen, riksdagen, journalisterna läst Zulmay Afzalis bok?

Man kan bara hoppas att svenska s.k. ansvariga politiker (regering, riksdag), men också medierepresentanter, förstår att lyssna på och dra nytta av vad en flykting från det strikt muslimska Afghanistan har att dela med sig av när det gäller faror för islamism, extremism och terrorism. Särskilt som han har varit Senior Terrorism Analyst åt president Hamid Karzai…

Alltså: apropå vad som i andra länder diskuteras allt mer öppet och oroligt (bland annat Tony Blair i Mail on Sunday) om risken för terrorism och islamism, skulle man kunna hoppas att politiska folkföreträdare i Sverige läste boken som den afghanske före detta regeringstjänstemannen, numera flyktingen i Sverige, Zulmay Afzali har skrivit. Den läsningen skulle kanske öppna ögonen hos en eller annan tänkande ”folkföreträdare” som sannerligen behöver all information, all input som finns att få kring hot och faror som folket har rätt att kräva att de hanteras på absolut bästa och mest initierade sätt.

Här finns fyra sidor utdrag på svenska och samma fyra sidor utdrag på engelska ur Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår som kan beställas här, i pappersform eller som e-bok. Utdragen kommer ur kapitlen med rubrikerna:

Mitt tidiga liv
Stor kärlek och 9/11
Jag möter presidenten med Fox News-teamet, blir anställd i regeringskansliet och förlorar min Barbara
Jag rapporterar om narkotikasmuggling och hoten tilltar
Tankar och åsikter om asylsystemet i Sverige och om terrorism och extremism
I Sverige
Svenskarnas svårbegripliga rädslor – trender inom finansiering av terroristverksamhet och människosmuggling i Europa

Kort ur några recensioner av boken:

Zulmay Afzali är 30 år, är född i Afghanistan och har uppehållstillstånd i Sverige. Han har nu skrivit sina memoarer, en mycket lättläst bok. Trots sin ringa ålder har han upplevt flera dramatiska händelser än de flesta.
(Gunvor Hildén, Upsala Nya Tidning)

De interiörer man får ifrån Afghanistans politiska liv är sannerligen unika. Den utbredda korruptionen, hur demokrati och regelverk åsidosätts till förmån för klanrelationer och på grund av hot och mutor, ger en mörk bild av Afghanistans möjligheter att utvecklas i demokratisk riktning.
(Sanna Rayman, Svenska Dagbladet)

Afzalis bok är ett viktigt bidrag till diskussionen om vår nuvarande integrationspolitik. Vi bör bejaka det globala men inte falla till föga för allehanda kriminella skojare och professionella flyktinghandlare. Det vinner inte de med reella asylbehov på. Tvärtom blir en fortsatt eftergivenhet i nuvarande tappning en grogrund för dem som av allmän aversion gentemot (med utlänningslagens ord) utlänningar vill se så få som möjligt av dem i vårt land.
(Krister Thelin, domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter; en av fyra svenska jurister som är anmälda som ad hoc domare vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg)

Innan Zulmay Afzali, högste ämbetsman under ministern i Afghanistans drogbekämpningsdepartement, fyllt 28 år hade han ett bagage av upplevelser och erfarenheter som hade räckt till flera borgerliga liv. Hans hektiska tillvaro i kors­vägen mellan storpolitik och internationell brottslighet är numera över. Den fick ett tvärt slut då Afzali flydde från sina hämnare, de afghanska knarkbaronerna och deras höga beskyddare – bland dem hans egen chef, men också hans barndomsbekant, president Hamid Karzai.
(Nathan Shachar, DN Kultur)

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!