Om mycket av det som framkommer Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” har miggorna länge berättat

OBS! Lång text. Men inte svårläst…

En del av det som förs fram i Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” (som förresten hellre borde heta ”Ineffektiviteten i asylprövningen”) skrev miggor om redan för flera år sedan.

En migga: ”Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.” (13 september 2011). Kort utdrag ur texten:

Gå in på vilken asylprövningsenhet som helst, peka på någon av de anställda i mängden och ställ några busenkla frågor. Be någon ange bevisgraderna till namnen, och vad de olika bevisgraderna betyder. Be någon definiera begreppet rättskälla. Be någon förklara hierakiordningen mellan en lagakraftvunnen lag och vad en migrationschef säger för det fall dessa båda skulle strida mot varandra. Be någon skilja på bevisbörda och officialprincip. Be någon av de nyanställda förklara innehållet i det beslut som denne precis har skrivit (eller rättare sagt skrivit av). Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.

En migga: ”Din uppräkning av olika typer av invandring stämmer helt.” (12 februari 2013. Kort utdrag ur texten:

Jag tror att jag har skrivit tidigare att den vanligaste reaktionen hos nyanställda handläggare på Migrationsverket är att de undrar var ”flyktingarna” är. De är inte förberedda på att asylsökande uppger skäl som att de är osams med grannen, de gillar inte mammas nya man, de är arbetslösa, bostadslösa, vill inte göra militärtjänsten osv.

Framförallt är de nyanställda inte alls förberedda på att så många gör det och att så många uppenbart ljuger.

En ny migga: ”Jag arbetar på en enhet där arbetsförhållandena stadigt har gått i en nedåtgående spiral.” (30 juni 2013). Kort utdrag ur texten:

Varje enhet har numera bara en halv styrka ”erfarna” handläggare och beslutsfattare, den andra halvan består av nyanställda från februari 2013. Ledningen har därefter räknat om vårt beting till att motsvara det nya antalet medarbetare, som om de vore fullärda och i full produktion från och med årsskiftet. Var och en kan säkert räkna ut problemen…

En ny migga: ”Vi har slutat att göra juridiskt korrekta prövningar av asylskäl.” (23 september 2013). Kort utdrag ur texten:

Kvalitet var dock något som chefen inte intresserade sig för. Här handlade allt om att  producera, och det snabbt. Vissa kollegor, främst de nyanställda, gick på chefens linje och såg hela tiden mellan fingrarna gällande huruvida den sökande verkligen var över 18 år eller från vilken provins han kom ifrån. Inte nog med det, de nyanställda brukade, för att hamna i god dager hos chefen, även jobba hemifrån, oavlönat på sin fritid.

En migga: ”Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver.” (25 augusti 2015). Kort utdrag ur texten:

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Den intresserade uppmanas att läsa hela Migrationsverkets rapport för att få en bredare bild och insikt än vad nedan korta utdrag ger:

Rapportörerna om kvaliteten och allmänna frågor prioriteras, inte effektiviteten

Offentlighet och sekretess, förvaltningstjänstemannens roll, förhållningssätt och antikorruption i all ära, men det är i ärendehandläggningen som skon klämmer säger man vid enheterna. Man skulle behöva ”låsa in alla nyanställda en månad på internat!” De behöver två till fyra veckors utbildning bara i våra datasystem för att därefter börja lära sig tänkesättet i myndighetsutövning, modell asylprövning. Introduktionen har alltså blivit splittrad och fragmentarisk och detta har i hög grad påverkat effektiviteten.

Rapportörerna om bemötande, rädslor och Facebook

Betoningen av bemötandefrågor syns idag också på hur arbetet faktiskt bedrivs. Det uppges ha fått alltför stor inverkan på hur utredningarna läggs upp. Vissa handläggare bjuder numera ofta på kaffe och lägger inledande tid på att skapa trivsel istället för att genast gå in i utredningsrummet och i utredningssituationen.

Under samma rubrik som ovan, beskrivs också en, som det verkar, helt förlamande rädsla (se hur många gånger ordet upprepas i nedan korta text ur rapporten!) för det mesta i jobbet, något som är ytterst oroväckande för en statlig myndighet med de uppdrag som migrationsverket har:

Man talar vidare om att vårt verksamhetsområde politiserats och att det finns en ny sorts rädsla som går ut över den effektiva utredningen. Handläggarna är rädda för att kallas islamofober, homofober, främlingsfientliga eller för att åtalsanmälas. De är också alltför rädda för att avbryta, då stör man den fria berättelsen och man är rädda för de offentliga biträdena som idag påstås vara tuffa, i vart fall mot nyanställda.

Rädslan har krupit in på verksamheten på ett nytt sätt. Och det har inte blivit bättre av alla sociala medier. Man är rädd för att hängas ut på Facebook. Många har privata konton/hemsidor som är offentliga och det händer att man får ovälkomna inlägg.

Rapportörerna om besluten

Flera påpekar att de unga medarbetarena inte är lika noggranna med detaljer i språket. De kan typsnitt och disposition men bryr sig inte i lika stor utsträckning om stavfel. Det meddelas beslut med flagranta skrivfel i slutkläm, rubriker och på beslutens framsida. Rena beslutsformulerandet tar enligt uppgift ungefär två av veckans arbetsdagar för beslutsfattarna (25-30 % av arbetstiden).

Rapportörerna om internrevisionens bedömning

Finska Migrationsverket och norska Utlendingsdirektoratet har inte någon särskild formell ordning för HBTQ-ärenden, dessa ärenden sköts av ordinarie enheter. Internrevisionen menar att det inte är alldeles självklart att just HBTQ-skäl är så mycket svårare att ta ställning till eller bedöma än de skäl som annars finns i ett asylärende och att det därför finns anledning att överväga en enklare och mindre tidskrävande ordning vid verket. En sådan förenkling sägs kunna göras successivt och i valda delar. Även barnärenden är ibland onödigt komplicerade. Barnkonsekvensanalyser i positiva beslut framstår t.ex. som något onödigt.

Rapportörerna om personal, många nyanställda

Vid flera enheter i Göteborg och i Boden är inga anställda äldre i tjänsten än 1,5 år, några av dem är likväl faddrar. Personalsituationen har tvingat fram nödlösningar och genvägar som tidigare inte funnits på kartan. När det förr dröjde fyra till sju år innan en handläggare avancerade till beslutsfattare, en tid som bedömdes som nödvändig för att få erforderlig trygghet i yrkesrollen, så sker motsvarande idag på sex månader, eftersom man då anses vara erfaren.  Det är klart att en sådan rekordkarriär inte gagnar kvaliteten i verksamheten, säger man uppgivet från chefshåll. Både handläggarkåren – som sägs ha det svåraste arbetet inom asylprövningen – och beslutsfattarkåren – som har det mer ansvars- och prestigefyllda arbetet – tappar härigenom sammantaget i kvalitet och skicklighet.

Rapportörerna om svårigheten med att vara nyanställd

Vissa utkast till beslut ”bollas” upp till fem gånger mellan en ny handläggare och beslutsfattaren. Inom FVP ser man idag också allt fler brister i utredningarna. Skillnaden uppfattas som betydande och man anar handläggarnas osäkerhet. Nyanställda saknar delvis förmågan att ställa relevanta följdfrågor och de kan inte styra utredningen på ett ändamålsenligt sätt. De har ofta inte förmågan att identifiera problemen och missar viktiga omständigheter. Dessutom har de svårt för att sätta gränser för ärendet och vet inte vad som är ”good enough”. De tror också på det ”hundraprocentiga beslutet”, det alltigenom korrekta beslutet där inget lämnas åt slumpen. De processekonomiska kraven är inte riktigt inarbetade överallt.

Ett problem som ofta framhålls är bristande landkunskap. När handläggaren inte har tillräcklig sådan kunskap blir besluten gärna fel. Vanligtvis upptäcks det och det kan repareras med en kompletterande utredning men denna stjäl tid och kostnader.

Rapportörerna om nya generationer, värderingar och utbildningar

De som numera arbetar med ärendena är för det första ofta åttiotalister, de är både jurister och socionomer eller statsvetare med mänskliga rättigheter som huvudämne.
—————-
De nya gruppernas inträde har medfört förskjutningar i värderingar och arbetssätt.
—————-
Dagens handläggare och ibland beslutfattare är alltså ofta födda på åttiotalet, ja även nittiotalet. Myndigheten har numera de s.k. curling-föräldrarnas barnkullar i rullorna. Vi har med andra ord anställda som vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och att få allt de pekar på. Det får väl anses vara den gängse betydelsen av  begreppet. Är det alltså så att detta syns på arbetsplatserna idag? Svaret är ett modifierat ja.
—————-
Ute på enheterna är den nya gruppen kända för att vilja ha snabba förändringar och att karriären ska gå fort, annars tröttnar de. De tycker sig inte få tillräckligt stöd i sitt arbete, utvecklingssamtalen räcker inte till. De känner sig inte sedda och några hävdar att de är slöare. Man ser också allt fler som mår dåligt, det är fler som behöver stödsamtal vid företagshälsovården efter möten med traumatiserade flyktingfamiljer.

Rapportörerna om kan man slippa avvisningsbeslut?

Trots rent ”brutal öppenhet” vid rekryteringen om att handläggarjobbet kommer att innebära att man tvingas avvisa hela familjer under besvärliga förhållanden så finns det handläggare som, den dag situationen uppstår, plötsligt inte längre kan eller vill, empatin går för långt, beslutsångesten blir dem övermäktig. Några få säger sig vägra fatta avvisningsbeslut. Problemen har accentuerats och de kan accentueras ytterligare av att många hittills nästan bara arbetat med positiva beslut.

Om vad rapportörerna fann vid sitt studiebesök på Migrationsverket i Finland berättas bland annat följande:

Vi ska dessutom uppmärksamma de goda exemplen i landet och i vårt grannland Finland som har gjort sig känt för en mycket snabb asylprocess.

Som ett led i granskningen har internrevisionen besökt Finlands asylprövning och noterade där ett markant fokus på effektiviteten. Mål uttrycks som krav, enheter är resultatenheter, service och tillgänglighet är nedtonade, för att inte säga minimerade, och besluten är förenklade och korta, hälften så långa som hos oss.

Svenska avslagsbeslut är dubbelt så långa som de finska. PUT-beslut är 4-5 gånger så långa och reciten likaså.

De fem texterna som publicerats här mellan september 2011 och augusti 2015 borde ha tagits på allvar redan under de fem år som gått. I stället har nedåtspiralen fått fortsätta. Den genomgång av läget som Erik Stenström och Mathilde Skovdal vid Migrationsverkets internrevison presenterat, bekräftar att miggornas rapporter genom åren varit korrekta. De har kunnat läsas här av vem som helst, också av riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar och – inte minst – journalister.

Migrationsverkets ledning, regeringen och riksdagen bör ta till sig vartenda ord som står i rapporten Effektiviteten i asylprövningen och djupt tacka de två rapportörerna som visat hur illa ställt det är med ”effektiviteten” och påvisat de stora problem som sedan många år berättats om av miggor med kunskap och erfarenhet: att nyanställningarna av en mängd yngre personer varit förödande för hela asylsystemet och för Sverige som land lika väl som för enskilda asylsökande.

Här kan texter läsas om främst asylhanteringen (men också en del annat) i Finland. Det är texter sedan slutet av sommaren 2015 (då ett mycket stort antal migranter tog sig in i EU) och framåt.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till det här inlägget.

Migrationsverkets generaldirektör om vikten av att må bra på jobbet

Så här skrev jag i slutet min text Äntligen har frågan om åldersbedömning av asylsökande som säger sig vara minderåriga på allvar nått de lätt dimhöljda korridorerna på Gärdet:

En undran, till slut: Var är Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson? När och var sågs och hördes han av senast? Det sista jag hittar när jag googlar på hans namn under ”Nyheter” är från den 12 oktober 2015: Sluta leka politiker, Anders Danielsson. Kan någon migga vänligen höra av sig och skingra oklarheterna kring den högste ansvarige för Migrationsverket?

Och säkert som amen i kyrkan så hörde en migga snabbt av sig och bevisade att Migrationsverkets generaldirektör definitivt är med på banan, inte minst genom sin aktivitet på intranätet:

Texten till personalen på Migrationsverket är inget som kan göra någon särskilt upphetsad. Generaldirektören skriver det som nästan vilken personalchef eller – som det heter numera – HR-chef skulle ha kunnat skriva. Inga tydliga och klara direktiv om något, inget som ger de anställda kämpaglöd och stolthet eller känsla av att ”det vi gör är oerhört viktigt”(för det är det ju). Ett välformulerat inlägg utan kraft, livlöst. Inget som ger en känsla av att ”det här är vår käre ledare som talar till oss”. Inget att höja på ögonbrynen åt, inget att bli arg över men inget att känna sig glad över heller. Kanske är ”slätstruket” ett ord som passar i sammanhanget.

Jag tror – nej jag vet genom mina kontakter med kunniga och kompetenta miggor – att de flesta handläggare och beslutsfattare skulle må bra på jobbet om de fick göra sitt jobb, det vill säga följa utlänningslagen och de konventioner som de har att följa. Och om de slapp alla dessa teamledare och allehanda andra små och större chefer som lägger sig i deras viktiga arbete. Och jag tänker så här, att det nog hade varit bra om generaldirektören för Migrationsverket till verkets arbetsmiljödag den 2 juni även hade bjudit in ett antal slumpmässigt utvalda miggor (handläggare och beslutsfattare) från hela landet och låtit dem berätta, informera, ställa frågor.

Men hans val av ”Veckans blogglåt” är inte så dumt, faktiskt:

© denna blogg.

En migga: ”En 25-årig afghansk man försöker bli nedskriven i ålder så att han ska få hamna på ett HVB.”

En migga berättar:

En troligen minst 25-årig afghansk man försöker bli nedskriven i ålder så att han ska få hamna på ett BUV-hem. Mannen har varit på sitt asylsamtal för sex månader sedan och blivit uppskriven i ålder för att vi bedömer att han inte är 15, 16 år som han själv säger.

Migrationsverket älskar egna förkortningar. För oss är ett BUV-hem (detsamma som HVB) anhalten innan de asylsökande minderåriga blir vuxna och måste dela på de få antal kvadratmeter som en vuxen asylsökande tilldelas. Under normala förhållanden får vuxna asylsökande ca 5 kvm per person. För familjer är reglerna lite annorlunda, men för en asylsökande som uppgett att han är minderårig gäller helt andra regler eftersom kommunerna då tar över ansvaret.

Ett ”barn” får oftast ett eget rum som kan vara i princip hur stort som helst. Därav vill ju många asylsökande bli nedskrivna i ålder för att få större ytor och slappare regler. Det som då händer i vissa kommuner är att de tolkar ansvars- och bidragsfrågan annorlunda än våra regler. Enligt Migrationsverkets regler får en sökande enbart söka särskilt bidrag för angelägna behov (18 § LMA*). Särskilt bidrag är till för kostnader som är nödvändiga för en dräglig livsföring. Det kan till exempel vara kostnader för vinterkläder, glasögon, kosttillskott samt handikapputrustning och där personen inte har haft möjlighet att spara av den dagersättning som han eller hon redan har fått. Men vissa kommuner tolkar lagen helt annorlunda och närmast öser pengar över de asylsökande på BUV-hem.

Och hur blir det med den minst 25-årige afghanske mannen som ihärdigt och envetet försöker bli nedskriven i ålder? Tja, vi säger nej till denna nedskrivning och accepterar inte hans påståenden om att han är nio, tio år (eller mer) yngre. Både jag och mina kolleger är väldigt irriterade på honom. Han har delvis grått hår och vi hänvisar honom till asylenheten där alla bedömningar av ålder görs, det spelar ju egentligen ingen roll alls vad vi som handläggare säger.

En före detta kollega som nu arbetar med ensamkommande minderåriga säger att hanteringen av pengar till dessa BUV-hem är skrämmande. De får i många kommuner pengar till det mesta: chips, godis, kläder, sport. Det spelar ingen roll, det de vill ha får de pengar till. Den före detta kollegan är kritisk och ifrågasätter starkt de kostnader som uppkommer för samhället med en sådan syn på vad skattemedel ska användas till. Dessutom ska ju allt egentligen gå via oss på Migrationsverket: om ett barn eller en ungdom börjar med en sport så ska vi bedöma kostnaden och ifrågasätta den, som medlemskap i en klubb till exempel. Men det struntar man alltså i på en del av dessa hem.

Och nu har han den 25-årige afghanen som vill skrivas ned till 15, 16 år blivit apatisk och kan inte äta…

Kort om vad som ska ersättas av staten/skattebetalarna (Ytterligare information går förstås bra att själv googla fram).

LMA – Lagen om mottagande av asylsökande – 18 §:

Föreligger annat angeläget behov har utlänningen rätt till särskilt bistånd för det (särskilt bidrag).

Migrationsverket om kostnader som dagersättningen ska täcka för minderåriga asylsökande som kommunen får ersättning för, för kost, logi och omvårdnad :

Dagersättning på 24 kronor ska täcka kostnader för kläder och skor, fritidsaktiviteter, hygienartiklar och andra förbrukningsvaror. Dagersättningen ska dessutom täcka utgifter för hälso-och sjukvård, tandvård samt läkemedel.

Avslutningsvis: Är det möjligen någon ansvarig i regeringen, på Migrationsverket, i kommuner, på HVB, i skolor, inom socialtjänsten som vill kommentera vad miggan berättar om i den här texten? Någon ansvarig måste det väl finnas i detta land, dit 42.418 faktiskt och påstått minderåriga ensamkommande asylsökande kommit under de två senaste åren (2014 + 2015) som kan göra det? Skriv gärna till mig! Det är bara jag som läser inkommande mejl, aldrig någon annan. Tack!

© denna blogg. 

Lämna gärna ett bidrag med 1 krona per dag = 30 kronor i månaden
via ”Subscribe”eller med valfritt belopp via ”Donate”.
Varje bidrag är välkommet!

Finland. Migrationsverket har meddelat nya riktlinjer gällande Irak.

Vid en presskonferens idag klockan 14.00 (13.00 svensk tid), meddelade Migrationsverket i Finland att:

Hanna Kautto, kommunikationschef vid Migrationsverket, inledde presskonferensen som sändes via webben på Yle. Den stora och viktiga frågan som alla väntade på svaret på, var hur Migrationsverkets nya bedömning av säkerhetsläget i Irak ser ut. Men öven andra frågor adresserades

Först ut var Kaj Swanljung, projektchef vid asylenheten, Migrationsverket:

Asylsökande som flyttas internt inom EU och som kommer till Finland, genomgår samma asylprocess som alla andra och får inte automatiskt uppehållstillstånd. Omkring 75 procent beräknas dock få asyl eller uppehållstillstånd.

Sedan gjorde Esko Repo, direktör för asylenheten, Migrationsverket en liten översyn av läget:

4.000 asylbeslut har fattats hittills i år. 21.000 väntar på beslut. Totalt beräknas mellan 30.000 och 35.000 personer söka asyl i Finland under 2015.

Migrationsverket rekryterar mera personal. Det fanns 75 handläggare och beslutsfattare i början av 2015, i början av 2016 hoppas vi ha ca 500 personer som kan hantera den stora mängden asylansökningar.

Alla delar måste fungera: Migrationsverket, Polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet etc. Vi har en god samarbetskultur i Finland och kan fatta snabba beslut och agera snabbt. Vi slimmar allting som går att slimma och onödiga väntetider skalas bort liksom att vi förenklar vår skriftliga kommunikation. På alla sätt effektiviserar vi verksamheten.

Många asylansökningar har återtagits, främst av irakier och albaner. Det finns också många Dublinärenden, de utgör cirka 20 procent av besluten. Vi fattar snabba beslut i ärenden som ter sig uppenbart ogrundade, vi hanterar dem med förtur. Förra året fick till exempel inte enda alban uppehållstillstånd i Finland.

Och sedan berättade Esko Repo om hur Migrationsverket nu ser på säkerhetsläget i Irak:

Vi ser över läget de olika länder som de kommer asylsökande ifrån, det är rutin för oss. Vi samlar in information och gör uppskattningar och fattar beslut om hur vi ser på situationen i de olika länderna. Vi gör bedömningar, men slutordet har Högsta Förvaltningsdomstolen när/om en asylsökande överklagar ett negativt beslut.

Det kommer så många asylsökande nu från bland annat Somalia och Irak att vi funnit det viktiga att se över situationen i dessa – men också många andra – länder.

Också i Belgien fryste man alla asylansökningar under en tid och har just i dagarna kommit fram till samma syn på situationen som Finland.

Polisen i Finland fortsätter att utreda de asylsökandes identitet och bakgrund och sedan överlämnas ärendena till Migrationsverket för mer grundlig utredning.

Som vi idag ser på läget i Irak så gäller det att områden som till exempel Kirkuk, Babylons län och Bagdad-området ses som lugnare. Det finns fortfarande problem där, men vi har uppskattat att det inte råder en kategorisk fara för livet för alla som kommer därifrån. Vi fortsätter att fatta individuella beslut, men ändrar vår syn på det allmänna säkerhetsläget jämfört med tidigare.

Tidigare hade vi en hel del asylsökande från kurddominerade områden. Många som kommer nu för att söka asyl kommer från Bagdad. De kommer att beröras av det beslut vi fattat idag.

Förbehåll: Ovanstående är nedtecknat från webben, där Migrationsverkets presskonferens sändes. Den hölls på finska och när man lyssnar och mycket snabbt översätter och skriver ett referat kan det hända att någonting missförstås eller missuppfattas. Skulle så vara fallet kommer texten att ändras och uppdateras.

Tillagt senare. Klicka på texten för att komma till Svenska Yles text samt videoklipp.

Kort utdrag ur texten:

Enligt Migrationsverket beviljas inte irakierna längre asyl på basis av hemort utan individuella faktorer avgör.

– Fortfarande är läget mycket utmanande i Irak, men i vissa områden har situationen förbättrats, säger Esko Repo, chef för asylenheten på Migrationsverket.

Situationen är problematisk i Bagdad, sade Repo.

– Vi kan inte kategoriskt bedöma att människor där riskerar utsättas för våld, sade Repo.

Enligt Repo kommer det att påverka irakiska asylsökande i Finland, av vilka många kommer just från Bagdadområdet. Men Repo ger ingen siffra över hur många som berörs.

En migga: ”Det hela är ju så vansinnigt så man knappt tror det är sant.”

En migga skriver, apropå den presskonferens som migrationsminister Morgan Johansson och generaldirektören för Migrationsverket, Anders Danielsson, höll lördagen den 3 oktober och som man bland annat kan läsa lite om under rubriken ”Det kommer att behövas nya boendelösningar” på Migrationsverkets hemsida:

Ministern har nu alltså insett att Sverige ska utvisa de som ska utvisas(!?). Så var alltså inte fallet innan vi helt plötsligt och akut behöver plats för alla dem som kommer nu? Eller?

Det är bara det att det finns ett problem med det utspelet, och det är att det ju finns en anledning att alla dessa människor bor kvar. Och problemet är inte, som ministern verkar tro, att vi bara låtit saken bero, utan att problemet är att vi saknar möjlighet att skicka hem många av dem, exempelvis iranier. Så bollen ligger – och har länge legat – helt och hållet i regeringens knä.

Det är regeringen som borde ha sett till att återtagandeavtal slutits med länder som försöker vägra att ta emot sina egna medborgare, vilket de är förpliktade att göra. Det här har ju pågått i decennier, så jag tvivlar starkt på att det kommer att fixas nu.

Kort sagt: Det är fullkomligt orealistiska åtgärder som nu i panik levereras från regeringen.

Dessutom, om vi övergår till de 10.000 människorna med uppehållstillstånd som är kvar på asylboenden och som ministern nu vill få ut i kommunerna. Låt säga att man skulle åstadkomma det – hur lång tid tror ministern att det kommer att ta innan 10.000 andra med PUT också står klara att flyttas ut i kommuner med den takt vi ser i mottagandet?

Som sagt: Det är fullständigt orealistiskt och även skrämmande att varken ministern eller generaldirektören inser hur allvarligt läget är.

Och de 75.000 så kallade modulhusen, som egentligen är fraktcontainrar som ska inredas som bostäder. Är det någon enda människa som verkligen tror att det går att smälla upp 75.000 sådana containerhus på några månader? Har Migrationsverkets generaldirektör tappat fotfästet totalt? Mår han bra? Behöver han vård? Ingen kan väl tro på det han säger, så varför säger han det alls?

De verkar inte förstå att läget varit akut länge,och att det som händer nu bara är nådastöten för systemet. Ju längre man förnekar det, desto värre blir det när det slutgiltigt inte går längre.

Det hela är ju så vansinnigt så man knappt tror det är sant.

Kommentar: Som miggan skriver:”Ju längre man förnekar det, desto värre blir det när det slutgiltigt inte går längre.” Så har jag tänkt i många år när jag publicerat miggornas rapporter och berättelser här på bloggen.

När miggorna började skriva och jag började publicera det de skrev (för cirka åtta år sedan), trodde jag naivt nog att deras ofta hårresande, rättsvidriga och helt sanslösa upplevelser som handläggare och beslutsfattare som de delade med sig av, skulle få konsekvenser. Att ”gammelmedia” skulle plocka upp vad som berättades och rapporterades och att politikerna definitivt skulle reagera. Men åren gick, texterna lästes av såväl journalister som av riksdagsledamöter och folk i regeringen, förutom av många, många andra. Och ingenting plockades upp, ingenting fick någon offentlig respons. Ingen orkade, iddes eller förmådde ta till sig galenskaperna, än mindre reagera och agera på dem. Hade man tagit tag i bedrägerier och annat från början när dessa började rapporteras, samt utvisat alla som fått avslag på sina asylansökningar och inte i stället ”belönat” dem med benämningen ”papperslösa” och gett dem fri sjukvård och skolgång åt deras barn (vilket dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt, M, och Miljöpartiet kom överens om stick i stäv med gällande utlänningslag), då hade situationen inte varit sådan som den är idag, det är lika säkert som amen i kyrkan. Men, som min salig mormor brukade säga:

Nu  är det för sent att stiga tidigt opp.

Och ingen – ingen! – ska för ett ögonblick tro att någon enda av alla dessa svenska vivetbästare till politiker – de som så högljutt kräver att andra i andra länder helt utanför Sveriges jurisdiktion ska ”ta ansvar” – själva ens för ett ögonblick skulle drömma om att ta ansvar för sin del av skulden till att det nu ser ut som det gör i Sverige. Att en svensk politiker idag – på allvar och på riktigt – skulle ta ansvar för sina handlingar och sina underlåtenheter, det är lika utopiskt som att helvetet skulle frysa till is.

© denna blogg. Vid korta citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

En migga: ”Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver.”

Det är bra att allt fler äntligen börjar att, på större och djupare och mer mångfacetterat allvar, intressera sig för och vilja förstå mer om det komplicerade asyl- & migrationsområdet i Sverige. En stilla önskan – fåfäng, jag vet, men ändå – är att de här frågorna ska gå att diskutera och debattera på ett civiliserat sätt. Trots stor frustration och i många fall också ilska. Och mycket olika syn.

En del riktar ilska och anklagelser mot miggorna. Ibland välförtjänt, ofta inte. Miggorna är som vilka som helst: bra och mindre bra. Kompetenta och mindre kompetenta. Ohederliga. Ärliga.

Min uppfattning, efter nära 20 års erfarenhet av dem, är att miggorna – i varje fall de som jobbat där en längre tid och som har erfarenhet och den kunskap erfarenhet ger – vill göra ett bra jobb, vill försäkra sig om att beslut som fattas är rättssäkra och att de grundar sig på gällande lagar och ratificerade konventioner. Många är till exempel inte alls överens med verkets ledning när de i rättsliga ställningstaganden beslutar att alla från vissa länder (Syrien, Eritrea) ska beviljas permanenta uppehållstillstånd, PUT. Så är lagen inte skriven, att ledningen i det statliga verket genom ”rättsliga ställningstaganden” de facto kan sätta sig över utlänningslagen som stadgar att varje fall ska prövas individuellt.

Så här skriver Migrationsverket självt på sin sajt:

Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention.
Det betyder bl.a. att:
Sverige ska pröva varje persons ansökan om asyl individuellt.

En del miggor med lång erfarenhet och stark vilja att följa lagen och dess intentioner, säger att de struntar i påhitten från cheferna, de följer lagen i stället. De menar att de knappast kan bli anklagade för tjänstefel eller liknande om de gör så. Om inte att följa Sveriges lag blir brottsligt förstås, vilket i och för sig inte skulle förvåna så där alldeles oerhört med tanke på att det till och med stiftats lagar som kontradikterar varandra. Som säger att när personer, som ska utvisas enligt lagakraftvunna beslut, stannar kvar illegalt och – genom en överenskommelse mellan det mycket lilla oppositionspartiet Miljöpartiet och det då rätt mycket större regeringspartiet (!) Moderaterna ändå ska få både viss sjukvård för vuxna och full sjukvård samt skolgång (!) för deras barn. Personer som alltså är här illegalt = olagligt.

Asylsökande som hamnar hos miggor som vet vad lagen stadgar och går efter den, får då en så rättssäker (för individen och för Sverige) prövning som möjligt, medan andra inte får det i lika hög utsträckning. Det blir lite hipp som happ, och särskilt osäkert blir det med alla de många nyanställda handläggarna och beslutsfattarna, som helt enkelt inte klarar uppgiften eftersom det tar flera år att lära sig att någorlunda behärska det snåriga området Asyl&Migration. De ges inte heller en reell chans att skaffa sig nödvändiga kunskaper och erfarenhet genom utbildning och praktik, till det finns ingen tid, vilket flera miggor vittnat om, bland annat så här:

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Hela texten kan läsas i inlägget En migga: ”Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?” från den 25 juni i år.

En aning märkligt ter det sig, att Migrationsverket i sina jobbannonser alltid börjar med orden:

Vi vill underlätta rörligheten över gränser genom god service och en snabb och rättssäker handläggning.

Det är knappast det statliga verkets sak att, i politiska ordalag, uttrycka att verket ”vill underlätta rörligheten över gränser”. Kanske drar sådana politiska uttalanden – som alltså knappast anstår ett statligt verk som har att följa lagar, intruktioner och regleringsbrev och inte uttala egna ”visioner”- till sig jobbsökande som faktiskt tror att detta är Migrationsverkets primära uppgift när så inte alls är fallet. Det blir lätt lite flummeri över det hela, när Migrationsverket inte uttrycker sig strikt och korrekt i sina jobbanonser.

Men det är svårt också för ”de gamla i gården” att stå emot trycket från ledningen eftersom det finns ett stort antal ”småchefer” och ”teamledare” som kontrollerar och påpekar vad ledningen säger. Att då stå emot, hur mycket man än har rätt och har lagligt stöd för sitt agerande, kan inte vara lätt.

En hel del miggor säger att de tycker att det finns för många chefer, att det är för rörigt och att högsta ledningen är långt ifrån den bästa (ett rejält understatement, enligt en del). Och många miggor skriver och berättar om sitt arbete och vad de upplever, ser och hör. Deras insidesrapporter kan läsas här på bloggen (eller i böckerna som kan laddas ner för 40 kronor per e-bok, se nedan), de uppgår till säkert nära tusen, kanske fler, och omfattar i nuläget en tidsperiod på närmare åtta år. Det som miggorna berättar borde tas på största allvar av såväl Migrationsverkets ledning som av andra ”ansvariga” (tyvärr lyser ansvaret till stor del med sin frånvaro, därav citattecknen) politiker. Det duger helt enkelt inte att ständigt ängslas över vad som ”gynnar Sverigedemokraterna”, man måste prata om – och agera för – vad som är bäst för Sverige och oss alla som bor här, inklusive dem som faktiskt behöver skydd från förföljelse och/eller krig.

Människor flyr och är i behov av skydd. Det ska Sverige ge dem. Människor kommer hit av anledningar som inte berättigar dem till uppehållstillstånd, de ska utvisas omgående – inom två veckor brukade det stå i besluten för några år sedan. Det här ingår i Migrationsverkets uppdrag och det sköter verket inte. Press måste sättas på verkets ledning men också på regeringen, under vilken Migrationsverket lyder. Den förra regeringen misslyckades totalt på det här området; den nuvarande regeringen måste – för de skyddsbehövandes skull och för Sveriges och folket skull – ta sig i kragen och börja agera! Det är deras förbannade skyldighet.

Som sagt: Det vore bra för alla om det gick att diskutera och debattera dessa frågor civiliserat. Låt oss kontrollera uppgifter så långt det går innan vi publicerar våra texter, låt oss respektera att andra kan tycker eller tro annorlunda och låt oss rikta vår frustration och även ilska på ett välformulerat sätt mot dem som försatt oss – och många av de asyl- och skyddsbehövande – i den situation vi nu befinner oss. Inte mot varandra.

Klicka på boksymbolerna för att beställa böckerna i pappersformat eller som e-böcker. Den första finns på sidan 1 i Mummelförlagets shop, den andra finns på sidan 2.

© denna blogg. Korta citat tillåtna; länka alltid till originaltexten.

En migga (ex): ”Jag har funderat och pratat med några gamla kollegor från tiden på verket som fortfarande jobbar kvar…”

Det kom ett mejl från en före detta migga, med anledning av inlägget Om myndigheterna hade gjort sitt jobb…

Senast jag jobbade på ett förvar för cirka fem år sedan så sa man alltid att kostnaden per förvarstagen och dygn låg på cirka 3000 kr/dygn.

Jag har funderat och pratat med några gamla kollegor från tiden på verket som fortfarande jobbar kvar och vi har då diskuterat den ångesten som handläggare och beslutsfattare i Västerås måste känna. Vi vet hur diskussionen i korridoren gick innan mötet med den nu misstänkte mördaren måste ha låtit.

Tror vi att denna person kommer att acceptera avvisningsbeslutet? Tror vi han kommer att medverka? Ska vi ta honom i förvar? Ska vi ringa polisen och begära handräckning när vi ser att han kommer så att polisen kan verkställa förvarsbeslutet efter att vi delgivit honom avvisningsbeslutet?

Svaren vet vi inte, men man ansåg tydligen inte att man skulle ta honom i förvar och resultatet(?) vet vi…

Min kommentar: Det är viktiga funderingar som jag tackar för att ex-miggan skickade till mig. De fick mig också att fundera, och jag tänker så här:

Man hade ju facit vad gällde om han skulle acceptera beslutet och frivilligt återvända till landet där han hade uppehållstillstånd, Italien! Han skulle ju avvisas i juli 2013 och avvek då.

Jag måste säga att även om jag förstår att det inte är lätt, så borde nog de här handläggarna och beslutsfattarna ha varit mer handlingskraftiga och tagit honom i förvar och så fort som möjligt sett till at han sattes på ett plan till Italien.

Alltså ”judging from past behaviour” så fanns det starka skäl att ta honom i förvar. Två gånger misslyckades myndigheterna med att avvisa personen. Hade han avvisats redan första gången – eller åtminstone andra gången! – så hade en kvinna och hennes son inte varit knivmördade idag.

Lite mer stake och ryggrad måste personalen ha, det duger inte att bete sig så veligt.

I samband med detta kan jag rekommendera läsning av min text Migrationsverket ska ha kompetent och saklig personal, inte kuratorer på sajten Det Goda Samhället.

P.S. Till ex-miggan: det gick inte att besvara ditt mejl…

©denna blogg.

En migga: ”Vi har noll koll. Det är bara att inse.”

Skribenten Ivar Arpi har på Facebook och Twitter den 10 juli berättat följande, och illustrerat med en bild:

Samma dag jag som jag i Svenska Dagbladet skriver om att IS smugglar in krigare via asylströmmarna från Syrien – Europa är IS nästa stora slagfält – hittar jag (via tips) en handläggare på Migrationsverket som gillar jihadism (se bilderna). Samma person har skrivit under en artikel i Feministiskt Perspektiv där hon tillsammans med bland annat MMRK (Muslimska mänskliga rättighetskommittén) kritiserar Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, för att hon vill se mer feminism i förorten. I den artikeln anklagas bland annat Kakabaveh för rasism. (Här är den artikeln: ”Viktigt att vidga de selektiva problemformuleringarna”).

Ett bisarrt sammanträffande. Hur kommer den här handläggaren bedöma en asylansökan från någon som misstänks tillhöra IS?

Med anledning av vad Ivar Arpi funnit – och publicerat – om handläggaren vid Migrationsverket som tycks vara positivt inställd till jihadister, skriver en migga:

Jag vet inte vem kvinnan som det hela handlar om, handläggare på Migrationsverket är, men om jag vore hennes chef skulle jag definitivt ta ett allvarligt samtal med henne. Vår opartiskhet får inte ifrågasättas. Som handläggare har hon ju inte så mycket makt, men fortare än man anar är hon kanske beslutsfattare. Ack ja….

Ivar Arpi skrev i Svenska Dagbladet om att IS nästa mål är Europa och att han anser att Migrationsverket talar med kluven tunga. Det är så att nya handläggare får Syrienärenden. De anses av någon anledning vara lätta att handlägga (!?), vilket – precis som han säger och precis som vi miggor har skrivit på din blogg under lång tid – är helt fel. Många enheter har också väldigt korta utredningstider på dessa. Oerfarna handläggare, hetsande chefer som trots allt tal om LEAN och kvalitet vill ha en hög produktion i kombination med en omfattande marknad av falska handlingar, eller äkta handlingar med falska uppgifter är livsfarligt.

Vi har noll koll. Det är bara att inse.

© denna blogg.

En migga: ”Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?”

En lätt frustrerad migga kommenterar och förklarar:

Expressen skrev igår – Asylsökandet i landet är som ett lotteri – att beviljandegraden skiljer sig markant åt mellan olika prövningsenheter. Migrationsverkets ledning försöker förklara att det kan bero på att olika grupper söker sig till olika delar av landet. Folk från Balkan söker till exempel ofta asyl i Göteborg.

Men hur kan det komma sig att det även när man tittar på sökande från samma land skiljer sig i så stor omfattning? Vissa enheter har till exempel väldigt hög beviljandegrad, generellt sett. Svaret är att det är personalens kunskaper i kombination med den aktuella enhetens ledning som avgör vilken kvalitet det är på hanteringen.

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Man tar i artikeln upp två somalier som uppgett att de kommer från samma ort och åberopat samma skyddsskäl. En får avslag och en får PUT. Den som får avslag har man gjort en språkanalys på som visar att han talar den dialekt man har i norra Somalia och inte i södra delen av landet, som han påstått. Förklaringen han kommer med är att hans mor kommer norrifrån. Det kan säkert hända om man lever ett mycket mycket isolerat liv, men hur många tror på att ett barn uppvuxet i Boden pratar skånska för att dess mamma gör det?

På enheten där man beviljat PUT har man hoppat över språkanalysen. Artikelförfattaren upprörs över att utfallet i antal PUT ser olika ut men gör ingen som helst närmare granskning eller analys av orsakerna och det är både synd och ger felaktiga slutsatser.

Det som verkligen är upprörande är att vi har en myndighet som medvetet genar i ärendehanteringen, hoppar över diverse kontroller, som till exempel språkanalys, äkthetsgranskningar, slagningar i olika system med mera, och som kortar ner utredningstider till i vissa fall endast 20 minuter för att spara tid! Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?

Reflektion: Är det rimligt att Lisa Hallstedt, som uttalar sig i Expressens artikel i sin egenskap av jurist och sakkunnig i migration på Röda korset, inte känner till det som miggan berättar? Om man är sakkunnig så måste man ju kunna de saker som man säger sig vara sakkunnig om. Samma sak gäller Amnestys Madelaine Seidlitz, som också uttalar sig i artikeln och som säger att hon under många år ”fått indikationer på att chanserna att få uppehållstillstånd varierar i landet och att det just i Stockholm är svårast”. Vet hon inte heller hur det ser ut på Migrationsverket? Att det har anställts hundratals nya, unga, oerfarna och personer som efter kort tid ska fungera som beslutsfattare i dessa viktiga ärenden? Hur är det möjligt att vara sakkunniga och inte känna till det som miggan här ovan berättar, och som också flera gånger tidigare har tagits upp här på bloggen?

© denna blogg.

En migga: ”Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker?”

En migga:

Orsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Det kom ett mejl från en migga som uppmärksammat att Dagens Nyheter skrivit en artikel om att Ny dom ändrar spelreglerna för den svenska asylprocessen. Miggan undrade:

Har du hört om den senaste domen från Migrationsöverdomstolen? Domen innebär egentligen inget nytt, den är mest ett förtydligande av en dom som kom redan i november 2014 och som Migrationsverkets rättschef ignorerade/trotsade.

Här flikar jag in några citat ur den dom som miggan hänvisar till och som också Dagens Nyheter skriver om:

M, H, E och E K (familjen K), samtliga medborgare i Serbien, reste in i Sverige den 22 januari 2015 och ansökte om asyl samma dag. Migrationsverket beslutade den 13 februari 2015 att avslå ansökningarna. Verket beslutade också, efter att ha konstaterat att serbiska medborgare är viseringsfria, att avvisa familjen K från Sverige, eftersom avsikten med familjens vistelse här varit någon annan än en tidsbegränsad vistelse. Migrationsverket ansåg att det var uppenbart att familjen K saknade skäl för asyl samt att uppehållstillstånd inte heller skulle beviljas på någon annan grund och beslutade därför att avvisningsbesluten fick verkställas även om de inte hade vunnit laga kraft. Familjen K förbjöds även att återvända till Sverige under en tid av två år.

En migga igen:

Det intressanta här, enligt min mening, är inte domen i sig, utan snarare att domen från november var mycket tydlig med att vi inte kan avvisa personer som är här viseringsfritt. Det betyder att vi inte borde ha kunnat avvisa alla de albaner, serber osv som sökt asyl utan asylskäl, det vill säga lämnat in uppenbart ogrundade ansökningar, eftersom de ju är här viseringsfritt. När domen kom i november gjorde rättschefen exakt ingenting, eller rättare sagt: han var tydlig med att vi skulle fortsätta som vanligt vilket fått till följd att hundratals, sannolikt tusentals personer avvisats olagligt. Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker? Det skrivs i Dagens Nyheter om detta, men de verkar inte ha läst domen från november 2014.

Kommentar: Som miggan här ovan påpekar så verkar det som om man på Dagens Nyheter inte har läst domen. Artikeln börjar:

En ny dom i Migrationsöverdomstolen kan få stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket får inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

Den borde kanske ha börjat med – och tydligare talat om – att:

En dom i Migrationsöverdomstolen i november 2014 borde ha fått stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket fick från detta datum inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

I domen i Migrationsöverdomstolen från november 2014 anges:

Migrationsverkets beslut att avvisa en utlänning från Sverige under viseringsfri tid, med hänvisning till att denne saknade såväl visering som tillstånd att vistas i landet, hade inte stöd i lag. Eftersom förutsättningarna för avvisningsbeslutet inte var uppfyllda fanns det inte heller förutsättningar för verket att besluta om återreseförbud.

Den här domen har alltså funnits i sju månader men ignorerats av Migrationsverket.

Reflektion: Självklart – man man tycka – ska Migrationsverket kunna meddela avslag på ansökan om asyl när den är uppenbart ogrundad även om personer är här viseringsfritt. Dock kan de inte avvisas under den tid deras viseringar gäller. Som miggan avslutar:

Deras viseringsfria tid är 90 dagar. Men eftersom ingen egentligen har koll på dem så kan de ju stanna hur länge som helst i praktiken. Men i teorin alltså 90 dagar. Det gäller förresten även bosnier, makedonier, albaner, kroater mfl.

Orsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Sverige är ett gökbo (=dårhus), det är vad jag kommer fram till när jag sätter mig in i detta – och under snart 20 år – en mängd andra märkligheter på asyl- och migrationsområdet. Ett gökbo.

 

 

 

En migga: ”Det var inte så att lean tvärdog utan mer att den sakta tynade bort.”

En migga med anledning av ett antal artiklar – av en tidigare inte publicerad sort – på sistone :

Jag tycker inte om att vi kallas för ”Migränverket” av nonchalanta journalister som antagligen inte vet vad jobbar med, trots att det är fullt möjligt för dem att besöka oss och att vara med på en asylutredning om de får fullmakt från en asylsökande.

En annan sak: Det är också så, att de flesta av mina kollegor skrattar åt lean. Lean är död och begraven sedan länge, ingen talar om den, ingen minns den. Många av mina nyare kollegor har aldrig hört talas om lean eftersom de bara jobbat hos oss ett par år. Jag kommer inte ihåg när lean dog men det kan ha varit i samband med att Migrationsverket fick en ny generaldirektör.

Det var inte så att lean tvärdog utan mer att den sakta tynade bort. Böckerna om ”Toyota-modellen” samlar nu damm på våra bokhyllor, ”tre månaders-målet” är historia. Det som är kvar av lean är teamledarna, morgonmötena och tavlorna. Tavlorna som visar att varenda handläggare och beslutsfattare är fullbokad och överbokad med utredningar. Morgonmötena handlar mest om vilka  i teamet som ska överboka sig ännu mer och ta över utredningarna för de handläggare som har sjukanmält sig för dagen.

Kolumnen för ”Förbättringsförslag” – enligt lean –  på tavlan är tom. Vi har inte tid att komma med förbättringsförslag som ändå inte leder någon vart. Vi kämpar för att göra våra jobb på bästa möjliga sätt. Vi vill göra ändamålsenliga och korrekta asylutredningar och fatta rättssäkra beslut. Jag anser att vi når det målet på min enhet. Jag kan inte uttala mig om hur det är på andra enheter.kommentar:

Kommentar: Att lean i det närmaste är utfasat (förutom några små rester), är ju bra. Det var bland det dummaste som förre generaldirektören Dan Eliasson införde. Den mannen blev sedermera GD på Försäkringskassan där han också lär ha introducerat lean, numera är han nyutnämnd rikspolischef – Gud förbjude att han påtvingar polisväsendet också den hör bilfabriksmodellen! Fast å andra sidan spelar det ju faktiskt ingen roll alls vad den här mannen gör, han susar ändå vidare i karriären som vore han gjord av teflon.

© denna blogg.

En migga: ”Vår generaldirektör verkade tämligen verklighetsfrånvänd när han pratade om syrier och eritreaner.”

En migga:

Jag hörde Migrationsverkets generaldirektör i Ekots Lördagsintervju den 14 november. Han bekymrade sig över boendet för de asylsökande. Jag inser att det är ett problem men jag upplever att finns en hel del andra problem som inte alls nämndes. Eftersom jag jobbar med asylprövning så tycker jag att det är ett problem att den som idag söker asyl får en utredningstid någon gång efter midsommar 2015. Om det efter den asylutredningen måste göras kontroller – till exempel språkanalyser eller äkthetskontroller av handlingar – och om resultatet av dessa kontroller inte leder till att den asylsökande får PUT – då måste personen kallas till en ny asylutredning.

En ny utredning kan förstå inte bokas om sju månader igen. Handläggaren utnyttjas redan maximalt och det finns varken lediga tider eller lediga utredningsrum. Men handläggaren måste försöka boka in utredningen ändå. Han/hon får ibland hoppa över lunchen eller hålla sin kompletterande utredning efter ordinarie arbetstid. När så sker måste ett offentligt biträde förordnas för den sökande, om det finns ett offentligt biträde som går med på att komma efter ordinarie arbetstid. Dessutom måste handläggaren också övertala en kollega att stanna kvar eftersom vi av säkerhetsskäl inte får vara ensamma i  lokalerna när vi utreder.

Vår generaldirektör verkade tämligen verklighetsfrånvänd när han pratade om syrier och eritreaner. Som om att han inte kände till att det också kommer en hel del sökande från andra länder som ger ut sig för att vara syrier, eller eritreaner. Dessutom kommer det fortfarande sökande från länder där inte pågår något krig, som i Syrien eller där det finns evighetslång militärtjänst som i Eritrea. Om de ändå åberopar politiska skäl så får de visats här minst sju, åtta månader utan asylutredning och beslut. Om de låter bli att komma till sin asylutredning får de en ny tid om sex , sju månader. Om inte någon handläggare väljer att överboka sig och kalla in den sökande tidigare.

Jag har överbokat mig och kallat en sådan sökande tre gånger nu. Han dyker inte upp. Han behöver inte göra det heller eftersom det enda som händer när han gång på gång uteblir från asylutredningen är att hans kontokort spärras. Då kontaktar han asylmottagningen och säger att han var sjuk alternativt inte fick kallelsen. Han får då en ny kallelse till utredning i handen, spärren tas bort och han går tillbaks till sitt boende. Gång på gång.

Visst är det viktigt att asylsökande får ett bra mottagande men det är också viktigt att asylsökande får en snabb och rättssäker prövning. Varför satsas det inte mer på asylprövningen? Vi klarar inte av det detta!

Kommentar: Likt papegojor upprepar offentliga aktörer mantrat: ”Sverige ska ha ett generöst flyktingmottagande”. Men på vilket sätt och mot vem är det generöst? Inte mot dem som verkligen har behov av skydd i alla fall.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 3.

Läs först texterna Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 1. och Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 2.

Här är en kronologisk uppräkning av vad som hänt i fallet, som Johan har skickat:

Träffar Mai i Dubai våren 2012. Bor hos henne under tiden som min båt (Johan arbetar alltså ombord på ett fartyg) ligger på varvet.

Åker till Dubai sommaren 2012 och bor hos Mai i drygt en vecka.

Åker till Dubai i december 2012 och planerar vårt bröllop.

Åker till Dubai i februari 2013 och sedan till Kina där vi gifter oss.

Mai besöker mig i Sverige december 2013 till januari 2014.

Mai lämnar in ansökan om uppehållstillstånd som registreras 11 mars 2014.

Jag kompletterar ansökan runt 24 mars 2014.

13 juni 2014 skickar jag förfrågan om läget till Migrationsverket.

24 juni 2014 skickar jag en förnyad förfrågan om läget till Migrationsverket.

10 juli 2014 skickar jag en tredje förfrågan om läget till Migrationsverket.

16 juli 2014 får jag mitt första svar.

22 juli 2014 får jag mitt andra svar.

28 juli 2014 åker jag ner till Mai för att försöka sortera ut vad som hänt.

31 juli 2014 pratar jag med Ambassaden. Mai har inte begärt tid till ett besök och har hamnat sist i kön. Får mejlet adressen till Migrationsverkets handläggare i fallet- xxx.yyy@migrationsverket.se.

31 juli 2014 skickar jag mejl till Migrationsverket.

31 juli 2014 returneras mejlet (User unknown).

1 augusti 2014 skickar jag samma mejl igen.

1 augusti 2014 returneras mejlet (User unknown).

1 augusti 2014 skickar jag mejl till ambassaden med begäran om dom vidarebefordrar mitt mejl till Migrationsverket.

5 augusti 2014 får jag ett svar från ambassaden.

Så nu ger jag upp och idag, den 5 augusti 2014, skickade jag detta till ambassaden i Abu Dhabi (här något förkortat):

Jag har kontaktakt Migrationsverket i denna fråga men med en svarstid på en månad gällande varje mejl av yttersta vikt som jag skickat i detta ärende, med totalt intetsägande svar från nämnda myndighet samt med erfarenhet från min kommunikation med ambassaden i Abu Dhabi så hänvisar jag härmed till min frus fullmakt och negerar/upphäver/stoppar härmed min frus ansökan om uppehållstillstånd i Sverige på grund av giftermål med en svensk medborgare (Dossier nummer: XXXXXXXX).

Detta är ett beslut taget gemensamt av oss eftersom vi vill – och kommer att – leva ihop som gifta från och med nu.

Vi/min fru kommer nu att lämna in en ansökan om 1/3 månaders visum till Sverige. Denna ansökan kommer vi att förnya gång efter gång efter gång tills någon ansvarig kan ta tag i och behandla vår ursprungliga ansökan. Vi inser att mertalet av alla de personer som ansökt om uppehållstillstånd hos Migrationsverket efter den 11 mars 2014 – dagen då vår ansökan blev registrerad – nu kommer att bli beviljade uppehållstillstånd före min fru. Och utgår i denna spekulation ifrån att ingen av dessa ansökningar behandlats före vår egen eftersom sedvanlig turordning torde gälla – människors lika värde, som politikerna brukar säga.

Funderar faktiskt allvarligt på att köpa ett syriskt medborgarskap eller pass till min fru (jag har läst att det är fullt möjligt) och låta henne ansöka om PUT åberopande att hon är från Syrien. Jag menar som så att kan andra göra det så kan vi. Migrationsverket ser ju tydligen mellan fingrarna med ett sådant förfarande. Och trots allt så är ju vårt förhållande genuint i motsats till många andras.

Kommentar: Jag har i tre delar låtit en man, som jag kallat Johan, komma till tals och berätta om sin upplevelse av att, som gift med en utomeuropeisk medborgare, söka uppehållstillstånd åt henne på familjeanknytning. Ingenting är censurerat eller förändrat. Det är Johans (och hans hustru Mais) berättelse, rakt upp och ner. Det är deras upplevelse av proceduren och väntetiden. Det är Johans frustration som får honom att, desperat och kanske inte helt genomtänkt, fundera på att skaffa ett falskt syriskt pass åt sin fru och även fundera på att låta henne leva i Sverige som så kallad papperslös, det vill säga illegalt. När det gäller det där med att falskeligen göra frun till ”syrier” så kan man konstatera att miggorna nog är vana vid det mesta (läs längst ner!), men en syrier som är kines… tja, det tror jag inte att de skulle släppa igenom hur hårt snabba-beslut-piskan än viner över dem.

En bloggläsare skrev så här – och det är ju alltid lätt att tycka och tänka om hur andra ska göra:

Dom handlingar som man skickar in till vilken myndighet som helst ska vara exakta och i det här fallet med elektroniska handlingar skulle jag ha tagit hjälp av en datakunnig person. Migrationsverkets anvisningar är tydliga enligt vad jag uppfattar och dom finns på flera språk så jag tycker inte att Verket kan kritiseras. Advokater ska undvikas.

Kanske har han egna erfarenheter, kanske inte. Johan har skickat allt som Migrationsverket begärt och mycket väl förstått anvisningarna som getts. Men på det här sättet får Johan nu en hälsning från någon, som tycker att Migrationsverket inte kan kritiseras utan det som skett i Johans fall är de sökandes eget fel. Sådana synpunkter kan vara legitima, men det är svårt att veta något om det när man inte vet om den som skriver till exempel själv har erfarenheter av att söka uppehållstillstånd åt en maka.

Det är omöjligt att spekulera i hur det hela kommer att sluta i Johans och Mais fall. Det är svårt för mig som utomstående att ha åsikter om att Johan borde ha gjort si eller så eller undvikit ditten eller datten. Mycket hänger ju också på slumpen, som bland annat avgör vilken handläggare man får och en del hänger på att något kan ha saknats i oerhört omfattande dokumentationen som tillställts Migrationsverket och ytterligare en hel del handlar om att asylsökande prioriteras före svenskar som vill leva med sina utrikes (utom Europa) födda makar.

När något nytt händer i Johans och Mais ärende så hoppas jag att han hör av sig igen och berättar om det.

Ur texten En miggas blandade kommentarer – 6 september 2013:

Sedan syrierna började få TUT för ett år sedan, har jag träffat libaneser, jordanier, irakier, turkar, armenier och ryssar som alla försöker ge sken av att de är syrier. Jag väntar med spänning på vilka nya nationaliteter som påstår sig vara syrier som jag kommer att få träffa, nu när alla syrier ska få PUT.

Ur texten En migga: ”Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!” – 5 mars 2014:

Det förekommer även att människor söker asyl här, som arbetat i andra arabiska länder som Dubai och Saudiarabien men även i Ryssland. Vi har som sagt begränsade möjligheter att kontrollera identitet och asylberättelser, men det gäller ju inte bara syrier. Gissningsvis är mörkertalet stort.

En annan sak som kan tyckas märklig är att det är väldigt många kurder och statslösa som söker asyl här och uppger sig komma från Syrien! Det är ju två minoritetsgrupper som dessutom generellt anses ekonomiskt svagare än majoritetsbefolkningen. Vi får dock in en hel del tips från landsmän som berättar om fusket och då försöker vi återkalla uppehållstillstånden.

© denna blogg.

 

SPECIALPRIS på två böcker med rapporter från ett antal blåljugande, icke-existerande personer!

Alla borde läsa miggornas berättelser, som inte har gjort det. Enligt somliga är miggorna ett antal ”icke-existerande, blåljugande” personer. Alltså: de existerar inte, men samtidigt blåljuger de… I verkligheten är de ett antal hårt arbetande, högutbildade jurister och andra, som under lång tid varit handläggare och beslutsfattare i asylärenden. De är statliga tjänstemän som förtjänar respekt och inte den typ av hån och förakt som bland andra en S-riksdagskandidat, tillika jurist (!) och asylombud (!) visat dem. Och en del andra skeptiker.

Som många av er som följt miggorna här på bloggen vet, så berättar de om asylsökande med påhittade asylhistorier utan vett och sans; om ständigt nya påbud och rättsliga ställningstaganden från ledningen som kan ändras från förmiddagen till efter lunch samma dag; om hetsen och pinnjakten; om vilseledande uppgifter från verket till regeringen, om det osannolika Lean-systemet som nästan blivit en religion, om asylbedrägerier och påhitt som man knappt ens kan föreställa sig och om en del ”fall” där man varit glad över att man kunnat tolka lagen så att det har varit möjligt att bevilja PUT.

Om allt detta och mycket mer har miggorna på sin fritid skrivit och rapporterat – de har gjort ett verkligt hästjobb! Berättelserna och rapporterna finns samlade och lätt tillgängliga i två böcker (som e- och pappersböcker) som sträcker sig över 6 år och 3 månader.

Ladda ner de två e-böckerna för endast 30 kronor styck, 60 kronor (en halv biobiljett!) för två. Ni kommer att baxna! Och få valuta för pengarna, det kan Mummelförlagets hela besättning, alla två, garantera! OBS! Specialpriserna gäller endast via Mummelförlagets egen widgetshop, klicka här.

© denna blogg.

En migga: ”Barnets berättelse får ej avbrytas även om den spårar ur och börjar handla om annat än vad det egentligen är frågan om.”

En migga rapporterar om vad en kollega som jobbar med asylprövning för ensamkommande barn berättar.

Asylutredning bokas in på någon handläggare. Barnet ska ha med sig sin gode man och sitt biträde. Utredningstiden är satt till två timmar. En paus på minst tio minuter måste tas under utredningen. Ibland, men inte alltid, finns en protokollförare – dvs en annan handläggare – med. Om protokollförare inte finns spelas utredningen in på diktafon och utredaren skriver sedan protokollet i efterhand.

Oftast vet man nästan ingenting om det asylsökande barnet som så gott som alltid saknar alla former av identitetshandlingar. Under de två timmar som utredningen varar måste handläggaren först få barnet att känna sig välkommet och avslappnat genom att prata om ditt och datt.  Sedan ska reglerna om tystnadsplikt, utredningens syfte med mera gås igenom och handläggaren måste förvissa sig om att barnet har förstått informationen – helst genom att barnet ska upprepa den.

Därefter börjar själva utredningen där handläggaren måste hinna med att utreda åldern på det förmodade barnet för att få en uppfattning om det är uppenbart att han eller hon inte är minderårig. Handläggaren måste också noga utreda barnets hemvist, dvs få en uppfattning om barnet, som saknar handlingar, verkligen kommer från det land och ibland även den provins som han eller hon påstår.

Asylskälen måste utredas omsorgsfullt genom att barnet först får berätta fritt om varför han eller hon lämnade hemlandet. Barnets berättelse får ej avbrytas även om den spårar ur och börjar handla om annat än vad det egentligen är frågan om. (Va??! Varför det? Vad är det för mening att högavlönade*, jätteupptagna miggor ska sitta och lyssna på gallimatias? Vem har hittat på detta? Vad är det här för dumheter?)  Sedan ska handläggaren ställa kontrollfrågor om någonting är oklart, vilket så gott som alltid är fallet. Kontrollfrågorna ska ställas på ett försiktigt sätt så att barnet inte får en uppfattning om att det är ett förhör eller att handläggaren tror att barnet ljuger. (Men om man tror – eller t.o.m. vet – att barnet ljuger? Ska man då låtsas som det regnar? Vad är det  här för dumheter?)

Om det finns brister i barnets redogörelse oavsett om det handlar om ålder, hemvist eller asylskäl måste handläggaren påpeka detta, men på ett sådant sätt att barnet inte känner sig ifrågasatt (Va??! Det är klart att barnet är ifrågasatt! Det är ju bland annat det en utredning går ut på, att man ifrågasätter, annars handlar det ju bara om en redogörelse som kan vara hur falsk som helt Vad är det här för dumheter?) 

Och barnet måste få förklara på nytt. Medicinsk åldersutredning måste erbjudas i fall där det finns skäl att ifrågasätta barnets ålder. Språkanalys måste erbjudas om handläggaren ifrågasätter att barnet kommer från det land han eller hon säger sig komma ifrån. Barnet och den gode mannen tillfrågas vad de har för inställning till medicinsk åldersutredning och språkanalys då dessa är erbjudanden och inte tvång.

I slutet av utredningen måste handläggaren även ställa hypotetiska frågor till barnet om hur hans eller hennes liv skulle gestalta sig om han eller hon får uppehållstillstånd, jämfört med att han eller hon måste återvända till hemlandet. Biträdet och den gode mannen har också rätt att ställa frågor till barnet och till handläggaren under hela utredningen. Avslutningsvis måste handläggaren berätta för barnet hur ärendets fortsatta handläggning kommer att se ut.

Jag jobbar själv på vuxenprövning och har svårt att se hur allt detta kan hanteras inom två timmar minus paus på minst tio minuter, men kanske är det möjligt…. I så fall behöver jag tips från barnprövningen för att effektivisera min egen utredningsmetod.

Kommentar (i tillägg till mina kommentarer i rött i texten ovan: Är Sverige en lekstuga och miggorna lekledare?

Senare tillägg från en annan migga*:

Jag läste ditt senaste inlägg om en migga som skriver om hur man utreder ensamkommande barn. Jag vill säga att det  personen i fråga säger stämmer och jag håller med din kommentar. Men att kalla oss för högavlönade är direkt felaktigt. Jag tjänar 28 000 kr som handläggare och jag ligger i det övre skiktet bland handläggarna. Det är enligt min åsikt ingen hög lön. En beslutsfattare ligger på mellan 32 000 och 37 000 kr, det kan eventuellt kallas för högavlönade. En assistent har 22 000 kronor i lön.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En migga: ”Han eller hon låtsas ha varit gömd i Sverige hela tiden och det går inte att bevisa eftersom personer med uppehållstillstånd i Schengen får resa mellan länderna utan att detta registreras.”

En migga:

Jag läste inlägget om ensamkommande minderåriga asylsökande och åldersbedömningar.

Vad allmänheten kanske inte vet är att det finns ”ensamkommande” barn som är 2- 12 år gamla men självklart inte kommer ensamma till Sverige. De kommer med släktingar eller bekanta till familjen. Men eftersom de saknar ”medföljande vårdnadshavare” så registreras de som ”ensamkommande”.

Självklart görs det ingen medicinsk åldersbedömning i sådana fall. Om någon säger sig vara 12-13 år och påstår sig ha kommit till Sverige alldeles ensam så brukar handläggaren  på ansökningsenheten ofta – redan efter det inledande samtalet – inse att personen är betydligt äldre. Men om det inte, under det korta samtalet, går att se att personen är vuxen så brukar han eller hon skrivas upp till 14 år och daktas (=tas fingeravtryck).

Då kan det komma fram att personen redan har ansökt om asyl i Sverige i en annan identitet, som vuxen (!) och även fått avslag.

Vad som oftast framkommer är att personen har uppehållstillstånd i ett annat europeiskt land och att han eller hon är registrerad som vuxen i det landet, i en annan identitet.  Personen vill förstås inte kännas vid detta. Men eftersom det är ett faktum så försöker verket överföra personen till det landet där han eller hon redan har uppehållstillstånd, men personen avviker givetvis.

Inte sällan åker han tillbaka till det landet där han har tillstånd och återvänder efter ett tag när överföringen inte längre går att genomföra. Han eller hon låtsas ha varit gömd i Sverige hela tiden och det går inte att bevisa eftersom personer med uppehållstillstånd i Schengen får resa mellan länderna utan att detta registreras. Endast vid de tillfällen där gränspolisen gjort extra kontroller av fingeravtryck på dem som reser in med  främlingspass, som beviljats av en annan Schengenstat, har detta uppdagats.

Och slutligen så finns de ”ensamkommande” som säger sig vara mellan 16-17 år och där det vid daktningen inte blir någon träff, varken mot Sverige eller någon annan Schengenstat.  Där gör man ibland en medicinsk åldersbedömning om personen saknar id-handlingar och inte heller genom sin berättelse eller genom släktingar i Sverige gör sin ålder sannolik. Förutsatt att att det inte är helt uppenbart att att personen är minderårig, eller att de inte är helt uppenbart att personen är vuxen.

Kommentar: Här är ytterligare en av otaliga berättelser här på bloggen, om hur asylbedrägerier går till. Vuxna från utomeuropeiska länder, som redan fått skydd i andra länder, d.v.s. uppehållstillstånd, kommer till Sverige och påstår att de är ”ensamkommande barn”. Hur det sedan går till och att Sverige står mer eller mindre handfallet mot dessa bedragare, framgår med tydlighet av vad miggan berättar.

Reflektion: Många människor, kända och okända, mejlar mig och säger att vart och vartannat inlägg här på bloggen (miggornas berättelser) är vad som på journalistspråk kallas ”scoop” och skulle kunna rendera en journalist Stora Journalistpriset. Och att det är märkligt att den här bloggen är så gott som ensam om att, lugnt och sansat, utan övertoner och utan åthävor, avslöja den ena vansinnigheten efter den andra.

Mest förvånade är de, som hör av sig, över den kompakta tystnaden och ohederligheten hos svenska medier med redaktioner och avlönade journalister, som år efter år vägrar rapportera om den verklighet – de fakta ! – som miggorna berättar om, och som är förödande för Sverige. Mig förvånar tystnaden inte. Vill man inte se att kejsaren är naken och har man målat in sig i egna hörn så tycks det vara oöverstigligt att ta till sig fakta som går emot vad man bestämt sig för att tro ens om dessa fakta hoppar upp och biter en i ryggslutet.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

En migga om ”nationalchauvinistisk, typsvensk idioti”.

En ”gammelmigga” (=en som jobbat länge på Migrationsverket och som skrivit otaliga inlägg här på sajten) skriver:

And the award goes to…….

Fast nu gäller det inte Oscars utan Dumstruten.

Nu har även Expressen, i sitt ledarstick den 15 september, insett att detta med situationen i Syrien är ohållbart. Men när dumstrutarna ska delas ut, kom då ihåg vilka det är som ska ha det tvivelaktiga nöjet att mottaga dem!

Det är inte regeringen.
Det är inte riksdagen heller.
Det är inte Migrationsöverdomstolen.
Det är inte EU.
Det är inte EUs övriga 27 medlemsstater – såvida vi inte ska fortsätta med den nationalchauvinistiska typsvenska idioti som betyder att andra ska göra som vi gör och sker inte det så är det enligt legaldefintionen fel på alla andra.
Det är Migrationsverket – ta daa!!! – som har skapat situationen. Situationen där det sedan länge bara finns två vägar att gå – antingen distansera sig själv genom bikten på denna blogg eller sjunga med i kören. Och för den som sjunger med kören och när det sedan kraschar, gäller det att försöka att inte stå i främsta ledet.

Här på Migrationsverket utreder vi inte återkallelser.
Här på Migrationsverket vet vi inte ens hur identitetshandlingar ser ut för ingen vill visa dem och dessutom så finns det inte plats för det momentet i Lean.
Här på Migrationsverket vågar handläggare knappt ställa frågor till barn.
Här på Migrationsverket kan handläggare inte ens nämna bevisgraderna och än mindre förklara vad de betyder.
Här på Migrationsverket går man just nu i Leans tecken på så kallad ”uppskjuten invandringsprövning” och de som vill ha PUT på familjeanknytning och befinner sig utomlands får fortsätta med det. De får PUT i alla fall. Som en ”bra att ha-grej”. För annars proppar det upp i Lean…
Här på Migrationsverket lär sig idioter att om de säger de rätta sakerna så går det bra – och säg helst Lean några gånger i varje mening!
Här på Migrationsverket ställer vi inte längre några frågor om hur någon har tagit sig till Sverige – det momentet ingår inte i Lean.
Här på Migrationsverket kan istället beslutsfattare numera officiellt gå och tro att asylsökande simmar till Sverige, så frågor om resvägar är därför helt onödiga – för tio år sedan hade det blivit dumstruten direkt, men om bara beslutsfattargalningen kastar in Lean i ekvationen så går det bra.
Här på Migrationsverket handlar asylprövning numera om att en handläggare som jobbat några veckor skriver av den pratbubbla som en asylsökande berättat och sedan går till en beslutsfattare – som, nota bene, inte ens är med under utredningen – och där gör ett kort referat av samma pratbubbla. Sedan är det klart. Beslutsskrivandet går helt på malltext.

För det är våra högsta chefer och jurister som hittat på PUT för syrier!

Det kallas av en del bedömare för ”en häpnadsväckande naivitet”. Och det är de högsta cheferna på myndigheten som gjort detta. Med stöd och hjälp av 200 experter och chefer och mellanchefer och räknenissar och all annan ballast. Föreställ er sedan hur det ser ut på ”verkstadsgolvet”… Där det handlar om tid och kvantitet – aldrig om innehåll!

Om fantasin inte räcker till hos er som läser detta så ser det ut som jag beskriver det. Jag vet, för jag jobbar här på Migrationsverket.

Kommentarer:
1)  Lean står tydligen över lagen!
2)  Begår inte de, som låter det här pågå och som rentav uppmanar till vad som ovan berättas, brott mot utlänningslagen, eller åtminstone ”anstiftan till brott mot utlänningslagen?
3)  Varför kallar inte regeringen (migrationsministern, statsministern) till sig Migrationsverkets ledning, slår näven i bordet och säger att fusk och bedrägeri inte är acceptabelt, vare sig från asylsökandes sida eller inom verket? 

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Den nya miggan: ”Så går det till, så ‘rättssäkert’ är det på Migrationsverket!”

Den nya miggan:

Så går det till, så ”rättssäkert” är det på Migrationsverket!

Vi miggor sitter inne med stora insikter i och kunskaper om systemfelen på asylområdet, något alltför många vill blunda för. Samtidigt är det tyvärr många icke kompetenta eller icke utbildade och kunniga i migrationsfrågor, som jobbar på verket. En kvinna, som utan tillräckliga kunskaper har blivit beslutsfattare, tror till exempel på fullaste allvar att många ”barn” kommer hit genom att hänga sig fast med armarna under en lastbil i Afghanistan och på så sätt resa hela vägen till Sverige. Tänk vilka muskler de barnen skulle ha…

Så går det till, så ”rättssäkert” är det på Migrationsverket!

Vår chef ger en handläggare tillfälligt mandat att agera beslutsfattare i vissa typer av ärenden i sommar. Detta endast för att personen ifråga hotat med att annars sluta. Ingen av de andra beslutsfattarna eller teamledarna anser personen tillräckligt kompetent för den viktiga tjänsten och chefen har också fått annat förslag på en betydligt bättre lämpad och mer kunnig person. Men eftersom den handläggaren i sin tur ska bestraffas på grund av att den sagt upp sig och om några månader lämnar skeppet, så är det inte längre personens kompetens som är viktig. Och att en handläggare beviljar uppehållstillstånd åt människor som han ”tycker om” och har hittat en ny beslutsfattare som han väldigt lätt kan övertala i dessa frågor är det ingen som ar itu med, heller…

Så går det till, så ”rättssäkert” är det på Migrationsverket!

I ett team får de andra dras med en beslutsfattare som tidigare jobbat i ett så kallat barnteam och måste tvinga denne att skriva under lagenliga utvisningsbeslut, vilket han inte vill göra för att han ”tycker synd om familjen i fråga”. Jag tycker också synd om enskilda men jag har ett uppdrag från staten att fatta lagenliga beslut, något som alltför många på Migrationsverket verkar ha glömt bort är deras uppgift…

Så går det till, så ”rättssäkert” är det på Migrationsverket!

Och pinnjakten, som ledningen påstår inte finns, har resulterat i att handläggare börjat spekulera i hur domstolen eventuellt skulle kunna tänkas döma om fallet kom upp i domstolen. De ger därför uppehållstillstånd på synnerligen lösa grunder. Detta för att om domstolen upphäver ett beslut så ”tappar” man denna viktiga pinne…

Så går det till, så ”rättssäkert” är det på Migrationsverket!

Enhetscheferna är så rädda för att inte nå upp till ”betinget” att de har börjat ljuga om varför det går dåligt för enheten! Ett exempel: på en enhet har personalen fått reda på att cheferna sagt att de haft så mycket problem på grund av de hungerstrejkande asylsökande och att det är därför de inte nått ”betingen” den månaden. En klar lögn eftersom vanliga handläggare knappt har berörts av strejkerna! Chefen klarar heller inte av att avbryta inkompetenta personers provanställningar utan ger dem istället fast tjänst, trots att teammedlemmar berättar att personerna i fråga begått tjänstefel under provanställningen…

Så går det till, så ”rättssäkert” är det på Migrationsverket!

Arbetet på Migrationsverket suger musten ur mig, jag kommer inte att orka med det och hoppas få ett nytt jobb snart. Jag vill dock påpeka att det finns (ett fåtal) genuint kompetenta människor på verket som jag kommer sakna att arbeta med den dag jag lämnar det.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

En ny migga: ”Jag arbetar på en enhet där arbetsförhållandena stadigt har gått i en nedåtgående spiral.”

En ny migga har hört av sig och skriver bland annat:

Jag jobbar som migga sedan knappt två år tillbaka och har följt din blogg sedan dess. Jag arbetar på en enhet där arbetsförhållandena stadigt har gått i en nedåtgående spiral.

Det är mycket jag skulle vilja berätta om hur ledningen och våra egna enhetschefer agerar, men det kan bli en senare uppgift. Många gånger har jag velat skriva till dig om detta men ofta orkar man helt enkelt inte med mer verksamhetssnack när arbetsdagen är över. Pressen är enorm på oss medarbetare då verksamheten under arbetsdagarna.

Varje enhet har numera bara en halv styrka ”erfarna” handläggare och beslutsfattare, den andra halvan består av nyanställda från februari 2013. Ledningen har därefter räknat om vårt beting till att motsvara det nya antalet medarbetare, som om de vore fullärda och i full produktion*  från och med årsskiftet. Var och en kan säkert räkna ut problemen…

Vår enhetschef driver på varje teamledare och frågar ständigt om ”betinget”. Varje enhetsmöte är det siffersnack minst 75 procent av tiden. Enhetschefen blundar för allas berättelser om stress och vill inte lyssna utan säger mest att han ”förstår” men att det är så här siffrorna ser ut.

Kommentar: Tack till denna migga, som tagit kontakt och kan berätta ur en lite ”nyare” miggas perspektiv, dvs en migga som inte jobbat på Migrationsverket lika länge som de andra som stadigt skriver här på bloggen. Såväl långtida som korttida miggors perspektiv är viktiga!

* Ja, det kallas faktiskt för ”produktion”, i enlighet med lean-konceptet,  att genomföra en asylprocess på Migrationsverket!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

Det går inte att lita på svenska journalisters löften om anonymitet och källskydd

I programmet Medierna i SR P1 togs följande ämne upp den 1 juni: Riskerat källskydd och strid om enad etik. Det handlar om fall där journalister genom okunnighet, slarv eller sensationslystnad inte levt upp till löftet till dem de skrivit om att dessa skulle åtnjuta full anonymitet och att journalisten skulle respektera källskyddet. Där de, som sagt av okunnighet, slarv eller sensationslystnad rapporterat på ett sätt som skadat de mäniskor som visat journalisterna förtroende och som trott på försäkringar om att de inte skulle kunna spåras och/eller kännas igen.

Här på bloggen har ett antal miggor, personal på HVB-hem, ambassadanställda och socialsekreterare, handläggare på Förskringskassan kommit till tals sedan snart sex år och ingen av dem har någonsin avslöjats. Ingen har ens kunnat ana vilka de personerna är, som anonymt (på riktigt ”anonymt” och med äkta källskydd!) har skrivit och berättat saker som ofta haft stort allmänintresse! detaljer utan betydelse för själva texten har ändrats, platser och kön har bytts ut ibland, ibland inte – allt för att ingen ska kunna ens gissa vem som kan ha varit uppgiftslämnare.

Många (OBS! Givetvis inte alla!) journalister är tyvärr slarviga, inte tillräckligt pålästa, inte tillräckligt osjälviska (tvärtom!), har inte tillräckligt god journalistisk hederlighet och etik för att se till de intervjuades eller omskrivnas bästa i känsliga fall. Stora bildbylines ska de ha, och texterna hoppas de ska kunna ge dem Stora Journalistpriset eller någon annan prestigefylld utmärkelse. Det är obehagligt och osmakligt.

Miggor, HVB-hemspersonal, FK-anställda, socialsekreterare, ambassadanställda – vilka ni än är därute: Vill ni berätta något och garanterat vara anonyma utåt så skriv till mig! 

”Best prediction of future behaviour is past behaviour”! Ingen som velat vara anonym utåt när den skrivit här på bloggen, har  avslöjats av mig på nära sex år så ingen lär avslöjas i framtiden heller! Jag har inget att vinna på att hänga ut någon, sätta någons liv i gungning eller rentav försätta någon person i fara. Jag har heller inget behov av några utmärkelser eller att framhäva mig själv på er bekostnad. Vill ni nå ut med viktig information om för allmänheten okända förhållanden så kontakta mig så publicerar jag era texter här på bloggen. Tack!

Till slut något om skillnaderna vad gäller de journalistiska reglerna i Sverige och Finland:

I de svenska etiska och publicistiska reglerna
kan man bland annat läsa:
• Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

För finländska journalister finns Journalistreglerna. Två av dem lyder så här:
• Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.
• Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.

I Sverige, där sällan någon anses ha personligt ansvar eller bära personlig skuld för något, talar man om ”Massmediernas roll i samhället” – diffust och opersonligt.

I Finland, där personligt ansvar och personlig skuld gäller, talar man om att ”Journalister är i första hand ansvariga…”

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!