Om de styrande hade lyssnat det senaste decenniet så hade den nya asyllag som röstas igenom i riksdagen den 21 juni inte behövts

Ja. Så är det. Det är bara att läsa var som helst, vilket år som helst, vilken dag som helst under kategorin Asyl&Migration på den här bloggen för att förstå det. Eller det borde vara så att läser man miggornas och andras berättelser under tio år så förstår man. Men många läser ju! Ja, så är det, och då är det ju tyvärr så, att det är för svårt, för komplicerat att förstå. Att hade Sverige inte varit så slappa och slöa på asylområdet; hade Sverige tagit ansvar för asylinvandringen i stället för att hojta om att ”alla andra EU-länder måste ta sitt ansvar”, ja då hade den nya asyllagen som röstas igenom i riksdagen den 21 juni, inte behövts. Då hade Centerpartiets verklighetsfrämmande och aggressiva talesperson på migrationsområdet inte behövt stå och orera på ett otrevligt sätt i Aktuellt idag, den 20 juni. Morgan Johansson vann stort i den debatten bara genom att hålla sig lugn och saklig.

Klicka på bildrutan för att lyssna på den stundvis pinsamma ”debatten”.

Hade folk läst och förstå så hade inte heller den långa och något politiskt anstrukna appellen som Advokatsamfundets generalsekreterare skrev: En humanitär appell till Riksdagens ledamöter på sin egen – alltså inte samfundets! – blogg inte behövt skrivas. Då hade märkliga formuleringar sluppit hamna i cyberspace så som:

Likgiltigheten inför hungrande, sjuka och hemlösa barn gör EU till allierad med Assad, ISIS och cyniska människosmugglare.

Ett häpnadsväckande uttalande av generalsekreteraren för Sveriges Advokatsamfund. Men bloggen står ju i hennes namn så den har väl inget med hennes position på Advokatsamfundet att göra. Eller? Jo, det har den, den måste väl vara sanktionerad av medlemmarna eftersom samfundets logo finns, stor och tydlig, i bloggens ”header”. Alltså är det också för sina medlemmar, i deras namn och med deras mandat hon talar. Eller? Man blir lite konfys. Förresten: advokater och jurister vill förstås ha så stor asylinvandring som möjligt, det ligger i deras intresse att ha många klienter som de kan fakturera rejäla arvoden för…

Det är väldigt mycket som de här två kritikerna som här exemplifierar motståndet mot de nya, striktare bestämmelserna, inte verkar ha en aning om. Hade de, och andra med huvudena i det blå, som sagt orkat ta del av berättelserna från miggorna som befinner sig i främsta ledet och som ser, hör och vet, så hade de känt till att Sverige omöjligt klarar av att ta emot fler utomeuropeiska migranter. Sverige klarar inte ens av att ta emot alla dem som kom hit hösten och vintern 2015 och som nu överbefolkar och trängs på asylboenden i hela landet. Många dessutom helt utan asylskäl, med helt andra motiv för att ta sig till Sverge. Många också med falska handlingar, falska asylhistorier, falska identiteter.

Finlands president Sauli Niinistö i januari 2016:

Presidenten i februari 2016:

Och EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans i mars 2016:

De tre citaten ovan kommer från texten: EU-ledare: ”Det är mer troligt att terrorister attackerar Europa när viseringsfrithet för turkiska medborgare införs.” – 17 maj 2016

Om man i Sverige hade tagit ansvar och agerat rakt och tydligt på asylområdet under de senaste tio åren, så som tills exempel de övriga nordiska grannländerna Norge, Danmark och Finland har gjort, då hade också Sverige sett ut mer som de länderna idag. Om Sverige

•   inte låtit människor som vägrar lyda lagakraftvunna beslut om att lämna landet, stanna illegalt i åratal, decennier till och med.

•   inte låtit ett stort antal människor komma in och stanna i landet under falska identiteter. Personer som staten inte vet något om men tvingar skattebetalarna att betala deras bidrag, boende, skola, vård  m.m.

•   inte låtit människor med flera identiteter håva in bidrag (det kan bli en slant för den som får pengar i tre olika identiteter) och ha bostäder i alla sina personligheters namn, varav två hyrs ut.

Hade man i Sverige fokuserat på att ha korrekta, genomarbetade asylutredningar; inte haft så blåögda riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar; lyssnat på dem som kan och vet; lärt sig av sina grannländer – då hade Sverige inte behövt skärpa asyllagen!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka alltid till originalinlägget.

 

En migga: ”Barnets berättelse får ej avbrytas även om den spårar ur och börjar handla om annat än vad det egentligen är frågan om.”

En migga rapporterar om vad en kollega som jobbar med asylprövning för ensamkommande barn berättar.

Asylutredning bokas in på någon handläggare. Barnet ska ha med sig sin gode man och sitt biträde. Utredningstiden är satt till två timmar. En paus på minst tio minuter måste tas under utredningen. Ibland, men inte alltid, finns en protokollförare – dvs en annan handläggare – med. Om protokollförare inte finns spelas utredningen in på diktafon och utredaren skriver sedan protokollet i efterhand.

Oftast vet man nästan ingenting om det asylsökande barnet som så gott som alltid saknar alla former av identitetshandlingar. Under de två timmar som utredningen varar måste handläggaren först få barnet att känna sig välkommet och avslappnat genom att prata om ditt och datt.  Sedan ska reglerna om tystnadsplikt, utredningens syfte med mera gås igenom och handläggaren måste förvissa sig om att barnet har förstått informationen – helst genom att barnet ska upprepa den.

Därefter börjar själva utredningen där handläggaren måste hinna med att utreda åldern på det förmodade barnet för att få en uppfattning om det är uppenbart att han eller hon inte är minderårig. Handläggaren måste också noga utreda barnets hemvist, dvs få en uppfattning om barnet, som saknar handlingar, verkligen kommer från det land och ibland även den provins som han eller hon påstår.

Asylskälen måste utredas omsorgsfullt genom att barnet först får berätta fritt om varför han eller hon lämnade hemlandet. Barnets berättelse får ej avbrytas även om den spårar ur och börjar handla om annat än vad det egentligen är frågan om. (Va??! Varför det? Vad är det för mening att högavlönade*, jätteupptagna miggor ska sitta och lyssna på gallimatias? Vem har hittat på detta? Vad är det här för dumheter?)  Sedan ska handläggaren ställa kontrollfrågor om någonting är oklart, vilket så gott som alltid är fallet. Kontrollfrågorna ska ställas på ett försiktigt sätt så att barnet inte får en uppfattning om att det är ett förhör eller att handläggaren tror att barnet ljuger. (Men om man tror – eller t.o.m. vet – att barnet ljuger? Ska man då låtsas som det regnar? Vad är det  här för dumheter?)

Om det finns brister i barnets redogörelse oavsett om det handlar om ålder, hemvist eller asylskäl måste handläggaren påpeka detta, men på ett sådant sätt att barnet inte känner sig ifrågasatt (Va??! Det är klart att barnet är ifrågasatt! Det är ju bland annat det en utredning går ut på, att man ifrågasätter, annars handlar det ju bara om en redogörelse som kan vara hur falsk som helt Vad är det här för dumheter?) 

Och barnet måste få förklara på nytt. Medicinsk åldersutredning måste erbjudas i fall där det finns skäl att ifrågasätta barnets ålder. Språkanalys måste erbjudas om handläggaren ifrågasätter att barnet kommer från det land han eller hon säger sig komma ifrån. Barnet och den gode mannen tillfrågas vad de har för inställning till medicinsk åldersutredning och språkanalys då dessa är erbjudanden och inte tvång.

I slutet av utredningen måste handläggaren även ställa hypotetiska frågor till barnet om hur hans eller hennes liv skulle gestalta sig om han eller hon får uppehållstillstånd, jämfört med att han eller hon måste återvända till hemlandet. Biträdet och den gode mannen har också rätt att ställa frågor till barnet och till handläggaren under hela utredningen. Avslutningsvis måste handläggaren berätta för barnet hur ärendets fortsatta handläggning kommer att se ut.

Jag jobbar själv på vuxenprövning och har svårt att se hur allt detta kan hanteras inom två timmar minus paus på minst tio minuter, men kanske är det möjligt…. I så fall behöver jag tips från barnprövningen för att effektivisera min egen utredningsmetod.

Kommentar (i tillägg till mina kommentarer i rött i texten ovan: Är Sverige en lekstuga och miggorna lekledare?

Senare tillägg från en annan migga*:

Jag läste ditt senaste inlägg om en migga som skriver om hur man utreder ensamkommande barn. Jag vill säga att det  personen i fråga säger stämmer och jag håller med din kommentar. Men att kalla oss för högavlönade är direkt felaktigt. Jag tjänar 28 000 kr som handläggare och jag ligger i det övre skiktet bland handläggarna. Det är enligt min åsikt ingen hög lön. En beslutsfattare ligger på mellan 32 000 och 37 000 kr, det kan eventuellt kallas för högavlönade. En assistent har 22 000 kronor i lön.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En migga: ”De hade inga politiska problem. De ville bara, helt enkelt, till väst”.

En migga som alla borde lyssna på:

Jag läste en miggas kommentar om regleringsbrevet från ledningen: En migga: ”Givet är dock att den takt vi hittills hållit inte är rättssäker.” Jag har också tagit del av det. Kontentan är att vi nu inte längre ska bry oss om handläggningstiderna, dvs varje ärende måste inte längre avgöras inom 90 dagar utan nu ska vi mer tänka på ”rättssäkerheten” och ”processen” – vad det senare  nu betyder. Antagligen betyder det att vi ska sluta skriva klent underbyggda utvisningsbeslut som sedan återförvisas av domstolarna och måste börjas om. Vissa av dem kan också få negativ uppmärksamhet i media. Däremot kan vi fortsätta med att skriva positiva beslut utan någon som helst kontroll, vare sig från överinstans eller media.

Ingen som jobbat några år, åtminstone inte på min asylenhet, brydde sig om 90-dagarsregeln. Vi har alltid brytt oss mer om rättssäkerheten. Men dessvärre gör det en stor skillnad för den asylsökande vilken enhet som handlägger hans eller hennes ärende och till och med vilken handläggare tar sig an ärendet. Pinnar betyder mest, fortfarande, och för en nyanställd på Migrationsverket ter det sig svårare att skriva ett avslag än att skriva ett PUT.

Som beslutsfattare blir man tvungen att förkasta en hel del PUT-förslag från handläggare som inte ens funderat över huruvida den sökande verkligen kommer från det land han eller hon påstår sig komma ifrån. Som ett exempel:

En sökande med falskt id-kort fick PUT för sig själv och sina barn som skyddsbehövande, men inte från vår enhet. Maken var försvunnen. Handläggaren i fråga hade noterat att id-kortet var falskt men inte ställt några som helst frågor om det. För handläggaren räckte det att personen kunde tala språket i sitt påstådda hemland. Ett språk som talas i ett flertal närliggande länder också. PUT beviljades.

Ett snabbt pinne, tre pinnar faktiskt. Den sökande som hade fått PUT kunde inte söka anhöriginvandring för maken för då krävs det pass och i och med att maken visat upp sitt pass vid en ambassad hade lögnen spruckit. Kanske hade även hennes och barnens tillstånd återkallats. Så maken kommer då hit som asylsökande. Han har rymt från ett fängelse. Med sig har han ett falskt id-kort och en massa universitetsbetyg/diplom som är utfärdade i ett annat land än id-kortet. Han lämnar en del förklaringar om gäststudier i det andra landet som skedde innan han åkte hem, fick sitt id-kort och hamnade i fängelse.

Men vi är inte nöjda. Jag frågar honom om jag kan sända en ambassadfråga om honom till det landet där han bedrev sina universitetsstudier. Och den frågan skulle handlat om huruvida han är medborgare där. Han vägrar. Vilket i sig innebär att han var medborgare i det landet. Till slut medgav han det också. Hela hans familj var medborgare i ett land där de levde, i mitt tycke, som överklass. De hade inga politiska problem. De ville bara, helt enkelt, till väst.

Det var för sent (!?) att återkalla hans hustrus och barnens PUT så han fick PUT på anknytning.

Frågor – o.s.a.:
1) När Aftonbladet skrev om Migrationsverket påstod ledningen där att man inte hade något ”pinnsystem”: ”Migrationsverket arbetar inte utifrån någon pinnjakt. Alla ärenden ska utredas på ett sådant sätt att det fattas beslut som ligger i linje med den svenska utlänningslagstiftningen,” skrev presschefen Fredrik Bengtsson i ett mejl till Aftonbladet. Detta har motsagts av miggor här på bloggen i många år, de har alla berättat om just ett sådant system. Varför finns denna diskrepans mellan vad ledningen och personalen säger?
2) Varför – varför? – accepteras i Sverige bevisat falska id-kort som grund för PUT?
3) Mycket beror på var man söker asyl, vem som blir ens handläggare, beslutsfattare och biträde. Asyllotteriet fortsätter som det gjort under de drygt 15 år jag sysslat med asyl- och flyktingärenden. Varför tillåts det?
4) Man kan undra vilken typ av brott hade mannen begått i hemlandet, som gjorde att han dömdes till fängelse? Varför ska Sverige ge en brottsling med falska handlingar PUT?

I fem år har o.s.a., alltså ”om svar anhålles” – gällt för miggornas rapporter här på bloggen. Till vanlig hyfs, vett och etikett hör att man svarar. Men ”de ansvariga” tycker inte att de behöver göra det…

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras  tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.