• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2020
    M T O T F L S
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

IMG_7942 - version 2Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår
och uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok
eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Framsida Hederlighetens prisZulmays bok framsida

Samma text har publicerats på Mummelförlagets sida.

Be my guest # 110 Zulmay Afzali

Zulmay i talarstolen 5.2 2015Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar som lärare och studiehandledare.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin. Hans senaste artikel har rubriken Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare och publicerades på Svenska Dagbladets ledarsida den 15 mars 2015.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Nyår i Afghanistan

Nowruz är vårt nyår i Afghanistan och infaller idag, den 20 mars 2015.

Jag har så många fina minnen från firandet av Nowruz! När jag var liten brukade min mamma köpa nya, fina kläder och skor åt mig en vecka före den stora dagen. Hon städade hela huset och dekorerade rummen med blommor och inför nyårsaftonen brukade min mamma och min mormor laga en massa olika goda maträtter och efterrätter.

På morgonen klädde hon mig i mina nya kläder och skor, sedan köpte hon blommor – rosor – och vi tog en taxi upp på Nadir Khan Hill i Kabul, till begravningsplatsen där min far ligger begravd. Vi gick till hans grav och min mamma lade ner sina rosor. Hon tittade på mig och frågade om jag ville säga något till min far. Jag visste inte vad jag skulle säga, men hon dikterade och jag upprepade hennes ord:

Far, jag ska vara en god son åt min mor. Jag ska vara hjälpsam mot mina morföräldrar och andra släktingar och vänner och mot mina landsmän. Jag ska alltid vara ärlig och hederlig, far. Jag önskar att du var här med oss och firade Nowruz! Men det är du inte. Jag ska ta hand om mamma och göra henne stolt över sin son.

Sedan brukade min mamma krama mig och kyssa mig på pannan och efter åkte vi hem igen i taxin som väntat på oss. Och så firade vi det nya året med mycket god mat, tillsammans med mina morföräldrar.

Senare, när jag var vuxen och arbetade i regeringskansliet i Kabul, brukade min mor ringa mig dagen före Nowruz och insistera på att jag – hur upptagen jag än var, hur mycket jobb jag än hade – kom och firade det nya året med henne. På nyårsaftonen brukade jag köpa varsin vacker bukett blommor till henne och till mina morföräldrar innan jag åkte hem till dem. Men först åkte jag alltid upp på Nadir Khan Hill och gick ensam till min fars grav. Jag var van vid att prata med honom, jag gjorde det varje gång jag var där.

Jag vet inte om jag har blivit en riktigt god son. Jag vet inte hur mycket gott jag har kunnat göra för mitt land. Det enda jag önskar just nu är att du levde, pappa. Jag önskar så starkt att du var här med mig, att jag kunde se dig och prata med dig. Att jag kunde krama dig och få en varm kram tillbaka. Jag vet inte hur det känns att ha en far som älskar och uppskattar mig. Jag älskar dig, pappa!

Det är fyra år sedan jag firade Nowruz med min familj i Kabul. Fyra år har gått utan att jag har sett min mor, utan att jag kunnat besöka min fars grav. Fyra år har passerat utan att jag har fått fira Nowruz med mina nära och kära. Jag drömmer om dem, jag drömmer om att fira dagen med dem. I mina böner ber jag för dem och jag ber också om att en dag kunna fira med dem igen, även om jag vet att det är omöjligt.

Mina elever i skolan där jag arbetar som modersmålslärare frågade mig, när de planerade för firandet av Nowruz på skolan, vem jag ska fira med. Jag tänkte tillbaka på lyckliga tider och på hur vi brukade fira dagen och på min mamma som jag inte träffat på så länge och kände att tårar steg upp i mina ögon. Jag vände mig bort och svarade inte på frågan.

Jag vill önska alla som firar Nowruz idag, både dem som gör det med sina familjer och dem som är ensamma och långt borta från sina familjer ett riktigt Gott Nytt År. Jag hoppas att det nya året ska bli ett välsignat år av kärlek och vänskap för er alla. För egen del tänker jag trots allt fortsätta att hoppas att jag en dag kunna fira med min familj.

Happy Nowruz!

Här är Zulmay Afzalis två tidigare gästtexter på den här bloggen:
Be my guest # 100 Zulmay Afzali – 26 december 213
Be my guest # 103: Zulmay Afzali – 23 december 2014
© denna blogg och Zulmay Afzali.

Zulmay Afzali har skrivit de två mest delade artiklarna på Svenska Dagbladets ledarsida genom tiderna

mummelforlaget logo ljusgrön mindreMummelförlagets författare, Zulmay Afzali (tyvärr är länkarna i presentationen inte klickbara) har skrivit de två mest delade ledarartiklarna i Svenska Dagbladet genom tiderna. Kanske rentav de mest delade ledarartiklarna i svensk tidningshistoria?

Läs om artiklarna och läs själva artiklarna här.

Beställ hans böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris här.

Framsida Hederlighetens prisframsida_zulmai

Snart är det bara den humanitära stormakten som inte har vaknat

SvD 2014-10-23 kl. 09.05.01Fem dagar efter att den publicerades är Mummelförlagets författare Zulmay Afzalis OP ED-artikel Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism på Svenska Dagbladets ledarsida fortfarande (idag kl 09.05) både den mest lästa och den mest delade.

Kanske börjar någon lyssna mer på dem/oss som berättar från verkligheten, nu när det blir allt värre och farligare i västländer, inte minst efter vad som skedde i Ottawa i går. Tyvärr dock mer troligt inte.

Läs gärna artikeln om ni inte har läst den, och betänk samtidigt att det bakom texten finns en massa kunskap och vetskap som inte får plats på max 3500 tecken inkl blanksteg i en ledarartikel.

Zulmay Afzalis böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris kan beställas här.

 

framsida_zulmaiFramsida Hederlighetens pris

Ur Hederlighetens pris: ”I Peshawar i kväll ska vi träffa lite folk som bokar människosmugglare, vi får höra vad de har att säga.”

Politiker och journalister – och andra som deltar i debatten och samtalen kring den ojämförligt mycket stora asylinvandringen till Sverige – har under många år följt vad miggorna (och jag) skrivit om detta område här på bloggen men valt att inte låtsas om de ofta hårresande historier som berättats. Historier som skulle få ansvarskännande politiker och dito journalister i nästan vilket land som helst att genast reagera. Dock alltså inte i Sverige.

Men både de ovannämnda kategorierna, liksom den svenska allmänheten borde väl åtminstone vara intresserade av att ta del av vad en flykting (alltså en person med flyktingstatus) har att berätta? Eller? Hur ska man kunna styra ett land och ska man kunna rapportera allsidigt och sanningsenligt om verkligheten i detsamma om man ställer sig med huvudena i sanden och bara vill höra talas om – och själv tala och skriva om – det som man en gång har bestämt ska vara ”verkligheten”?

Samtliga var alltså pakistanier, men när de väl kom till sina destinationer i Europa skulle de alla ljuga och säga att de var från Afghanistan. För att ”bevisa” det skulle de tala den pashto som talas i Pakistan (men inte i Afghanistan) och det skulle räcka mer än väl som ”bevis”.

Läs här fler utdrag ur Zulmay Afzalis andra bok Hederlighetens pris, som beskriver hans flykt från Afghanistan till Sverige, som förresten inte alls var hans mål från början.

Zulmay Afzalis första bok heter En flykting korsar ditt spår och handlar om hans liv och uppväxt i Afghanistan och Pakistan och hans arbete för president Hamid Karzai i den afghanska regeringen. Här kan man läsa utdrag ur den.

lq_omslag_zulmaihq_Hederlighetens pris omslag

Översättning och redigering av nya böcker

Klicka på bilden för mer info!

framsida_zulmai

Klicka på bilden för mer info!

Anledningen till att aktiviteten här på bloggen varit lite låg under några dagar är inte att det inte finns något att skriva om, för det gör det!

Anledningen är i stället att tiden går åt till att översätta och redigera Zulmay Afzalis nya bok, Hederlighetens pris (efterföljaren till En flykting korsar ditt spår), som förhoppningsvis ska kunna komma ut strax efter mitten av februari. Samtidigt sammanställs också nästa migg-bok (efterföljaren till Inte svart eller vitt utan svart och vitt), som också är tänkt att komma ut under den senare hälften av februari.

Miggor! Fortsätt att skriva och berätta! Så blir det ytterligare en bok, en tredje, som dokumenterar era upplevelser, erfarenheter och det ni ser, hör och upplever som handläggare och tjänstemän på den svajande myndigheten Migrationsverket! Den första har lästs av många, den andra (som alltså kommer i februari) kommer att läsas av ännu fler och en tredje bok kommer också att få en stor läsekrets.

Så era berättelser behövs! De behövs för att dokumentera det synnerligen röriga och världsunika sätt som inget annat land för död och pina vill ta efter. Det ni miggor berättar och som dokumenteras på bloggen och sedan i böcker, är till stor del sådant som
•  sittande regering
•  journalister som inte vill se mer än en sida av asylhanteringen
•  frivilligorganisationer som är upptagna med att vara ”goda” så till den grad att deras insatser riskerar att bli kontraproduktiva
•  kommunpolitiker som sliter med hur de ska klara den enorma tillströmningen av människor från främmande kulturer
•  allmänheten
inte vill ta till sig trots att mängder av fakta finns att ta del av, och som man i vilket annat land som helst i världen hade valt att hantera.

Här kan ovannämnda – och fyra andra intressanta och läsvärda – böcker köpas!

© Denna blogg.