En kommunledning har att, i första hand, se till sin kommuns och sina kommuninvånares bästa.

I höstas beslutade Norbergs kommun att kommunen skulle göra ett uppehåll i mottagandet av ensamkommande barn (Norbergs flyktingvägran kan bli domstolssak). I Haninge kommun gick det inte att öppna ett asylboende för ensamkommande unga asylsökande invid en skola. Protesterna från oroliga föräldrar och närboende blev för stort, och det är ju trots allt så att det är kommuninvånarna som är kommunen. Därför tvingas kommunpolitikerna backa om boende för ensamkommande barn och unga. I Östra Göinge pågår en rättslig tvist sedan två år tillbaka efter att kommunen vägrat att ta emot tre ensamkommande minderåriga asylsökande. Och i Hultsfred vägrar man ta emot ensamkommande flyktingbarn. Kommunalrådet Lars Rosander, Centerpartiet, säger:

Vi har gjort bedömningen att det inte går längre. För att klara arbetsmiljölagen måste vi stänga ned.

Nu sällar sig också Österåkers kommun till dem som inte blint accepterar Migrationsverkets påbud utan ställer egna krav. En kommunledning har att, i första hand, se till sin kommuns och sina kommuninvånares bästa och det är vad Österåker och de andra kommunerna gör. Kommunpolitikerna gör det som regeringen, vars uppgift är att i första hand se till hela landets och dess invånare bästa, inte gör: tar ansvar, när de anser att det är de och inte Migrationsverket som ska besluta hur eventuell mottagning av asylsökande ska gå till i just deras kommun.  Det är ju de, kommunledningarna, som har kunskap och överblick och som kan bedöma läget. Det är de som vet vilka och hur många asylsökande ungdomar man klarar av att ta emot utan att det skapar alltför stora problem för vare sig dem som tas emot eller för kommunens egna invånare. Som kommunledningen alltså har ansvar för, i första hand.

I lokaltidningen Kanalen intervjuas kommunstyrelsens ordförande Michaela Fletcher, M, den 15 februari. Hon säger:

Fram till nu har vi tagit emot cirka 200 nyanlända barn och ungdomar till Österåker, varav merparten är ensamkommande pojkar. Av dessa nyanlända är endast tre flickor. Vi vill jämna ut denna fördelning och uppmanar därför Migrationsverket att anvisa flickor till vår kommun

Utöver att Österåker vill ha just flickor anvisade till kommunen innehåller brevet till Migrationsverket även en begäran om att få tydligare information om de unga asylsökande som ska komma.

− Vi vill ha namn, ålder och nationalitet senast tio dagar före barnen kommer hit. Jag tycker att det är ett rimligt krav för att vi ska få chansen att förbereda ett mottagande på ett så bra sätt som möjligt, säger Michaela Fletcher.

Hon framhåller också:

I ljuset av det som skett i Mölndal och på andra platser runt om i Sverige den senaste tiden vill jag också säkerställa trygghet och säkerhet för alla parter.

Det är både rimliga och ansvarsfulla krav. Att en kommun agerar för att det ska bli så bra som möjligt för dem som måste ges tak över huvudet och ett så gott mottagande och en så god tillvaro som möjligt medan de väntar på besked om de beviljas uppehållstillstånd eller inte. Och att kommunen samtidigt tar ansvar för sina invånare, det är exakt vad en kommunledning ska göra. Vilket man alltså gör i Österåker.

Regeringen tycker sig kunna köra över kommunernas lagliga självbestämmanderätt – det är både oansvarigt och fel. Regeringen lägger ansvaret för problemen – vanligtvis kallade ”utmaningar” – som den (nuvarande och tidigare) har skapat på kommunerna genom att försöka tvinga igenom en lag, som planeras att träda i kraft den 1 mars och som ska göra det obligatoriskt för kommuner att ta emot nyanlända flyktingar med permanent uppehållstillstånd. Kommunerna måste  slå tillbaka och kräva ansvarstagande av regeringen, och det är det vi börjar se nu. Kommunerna kan och bör inte stillatigande acceptera att regeringen lägger sina tillkortakommanden; sin oförmåga att se till att utlänningslagen följs; sin acceptans av att personer utan rätt att vistas i landet blir kvar här i tiotusental; att uppehållstillstånd som fåtts på bedrägliga grunder inte återtas och att utlänningslagens kriterier inte följs.

Det är inte acceptabelt att ett lands regering/ar gravt missköter vad de är skyldiga att hantera och sedan lagstiftar – i strid med lagen om kommuners självbestämmanderätt – om tvångsplaceringar av asylsökande i kommuner som av olika anledningar inte anser sig kunna ta emot dem eller som, när de kan det, inte ens får vara med och styra vilka och hur många som ska tas emot och på vilka villkor.

© denna blogg.

 

 

Be my guest # 103 – man, 37

I Sverige kan eller vågar numera inte alla skriva i eget namn. Alla vet varför, det behöver inte sägas igen och igen. Icke desto  mindre kan det de har att säga vara nog så viktigt. Den här personens identitet känner jag till, och det samt det faktum att det han skriver är välformulerat och viktigt, gör att jag publicerar hans text. Så här presenterar han sig:

Man, 37 år gammal. Tjänsteman i den offentliga förvaltningen med bakgrund på Migrationsverket och Länsstyrelserna. Har arbetat med integrations- och arbetsmarknadsfrågor under cirka tio år. Arbetar nu kommunalt med helt andra frågor och politikområden men med ett stort intresse för migrations- och integrationsfrågor. Politiskt obunden men lutar åt det borgerliga hållet.

Tack för den mycket välskrivna artikeln om Mehmet Kaplan. Det behövs någon som sätter ned foten ordentligt mot extremism i alla dess former. Tyvärr tror jag att Nalin Pekgul har rätt i att saken kommer att sopas under mattan, inte enbart på grund av ”islamofobikortet” utan snarare baserat på Kaplans partitillhörighet. Miljöpartiet innehar en särställning och partiet och dess företrädare. Det räcker med att göra jämförelsen mellan Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló som tvingades göra bot och bättring redan innan bläcket på deras utnämningar till statsråd hade torkat 2006, och vice statsminister Åsa Romson 2014, som med största sannolikhet kommer att sitta kvar i orubbat bo. Nåväl detta var en utvikning som egentligen inte har med ämnet att göra men som likväl hakar in i frågan om legitimitet gällande både politik och politiska partier.

Det är tämligen uppenbart att något är fel med Sveriges asylpolitik och att missnöjet jäser ute i landet. Trots detta ägnar sig allehanda politiker och framförallt journalister åt att bortförklara situationen eller att komma med förklaringar eller mirakelkurer (PWC-rapporten om Sandviken som pulveriserades av bland andra Tino Sanandaji) eller det faktum att media konsekvent har lyft fram de siffror och ståndpunkter som till synes ger legitimitet åt den förda politiken (OECD-rapporten om invandring och vinster eller SOM-institutets enkät om mångfald är bara några exempel). Problemet är att dagens medielandskap är väsensskilt från sötebrödsdagarna före bloggosfären. Idag finns den relevanta informationen ett knapptryck bort och tvärt emot vad den miljöpartistiskt anstrukne och kosmopolitiske ”hen” inom journalistkåren anser om den genomsnittlige medborgaren så är vederbörande (medborgaren) fullt kapabel att både söka och värdera information utan att den först genomgått gammelmedias försköning och tillrättalägganden.

Den verklighet som framgår är således väsensskild från den glättiga det glättiga ”multikulti” (som andas en hel del exotism men eftersom det är de goda krafterna som uttalat den så är det ju som vi alla vet helt okej) som migrationen framställs vara. Istället framträder en bild av ett samhälle, fjärran från Söders hippa caféer och surdegshotell där kommuner i glesbygden går på knäna för att vidmakthålla den ”Humanitära Stormakten”. Svensken i gemen må vara konflikträdd och knyter oftare handen i byxfickan än att protestera, åtminstone öppet men förr eller senare måste missnöjet få ett utlopp. Detta visade sig i valet då Sverigedemokraterna blev tredje största parti.

Även detta verkar komma som en överraskning för medieeliten som desperat försöker hitta förklaringsmodeller. Det diskuteras, stöts och blöts. Förment söker man hitta beröringspunkter och modeller till att förstå hur närmare 13 procent kunde rösta på ”de onda” och ändå missar man målet.

Migrationspolitiken! Väljarna la sina röster på Sverigedemokraterna därför att man vill se en förändring. Detta innebär inte per automatik att svensken är rasist eller ”främlingsfientlig” utan att det finns ett missnöje med att man som invånare i Ställdalen, Hultsfred eller Tierp måste bära ansvaret för västvärldens mest extrema invandringspolitik. Svaret är inte konstigare än så. Medie- och politikereliten må grina illa åt dessa stängda hjärtan men å andra sidan finns det få asylboenden på Södermalm så igenkänningsfaktorn torde vara lika med noll.

Dock lär det inte bli en förändring inom den här mandatperioden, snarare så verkar de sju etablerade partierna vara ännu mer övertygade om att fortsätta på inslagen väg. Definitionen av dårskap är att upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Jimmie Åkesson kan lugnt luta sig tillbaka och se fram mot 18 till 20 procent av rösterna 2018. Det ironiska i det hela är att ett vanlig förekommande ord i diskussionen synes vara ”ansvar” – ofta riktat mot andra länder i EU men på hemmaplan verkar man ha glömt bort ordets rätta innebörd.

© denna blogg och författaren till texten.