Tankar kring Nya Moderaterna och begreppet ”ansvar”

Anna Kinberg Batra, partiledare för Nya Moderaterna, skriver på Facebook:

Straffen för flyktingsmuggling behöver skärpas och fler EU-länder måste ta sitt ansvar.

Hon har varit på Sicilien för att se hur mottagandet av asylsökande och illegala invandrare går till där och intervjuas om det i Sveriges Televisions program Gomorron (kan ses t.o.m. den 16 augusti 2016). En intervju som inte tillför mycket annat än en ökning av den frustration många känner (vilket också manifesteras i de otaliga kommentarerna på Nya Moderaternas egen Facebook-sida.)

Det är en aning tröttsamt att höra det ständigt upprepade:

Fler måste ta sitt ansvar.

Det är ju inte Nya Moderaternas – eller andra svenska partiers – sak hur och om andra ”tar ansvar” eller inte. Det är inte Nya Moderaternas (ett litet politiskt parti i ett litet tämligen oviktigt land i världen) sak att säga att andra ”måste ta sitt ansvar”, alltså ”ansvar” modell Nya Moderaterna och Sverige. Andra länder och andra folk ser helt annorlunda på begreppet ”ansvar”, de delar inte den svenska tolkningen av det.

Det tycks även vara svårt – inte bara för Nya Moderaterna utan också för politiker i andra partier – att inse att de inte är utsedda till världstolkare av begreppet ”ansvar” och att de inte heller har någon rätt att kräva att andra ska tolka det på svenskt sätt. Inte ens trots att Nya Moderaterna utropat Sverige till Humanitär Stormakt. För det är ju knappast någon annan i världen som ser Sverige som en sådan…

I andra länder tar man alltså ansvar för sitt folk och sitt land och näpser inte Sverige; i varje fall kräver man inte översittaraktigt att Sverige ”måste” det ena eller det andra (ens om det skulle finnas anledning till det). Det rätta – och det enda – Nya Moderaternas faktiskt kan göra är att ta sitt ansvar på hemmaplan. Det har partiet inte gjort på asyl- och migrationsområdet – orden, retoriken, flosklerna finns där men inte ett realistiskt och verkligt ansvarskännande agerande.

Det finns också ett ganska passande ordspråk i sammanhanget:

Man ska sopa rent framför egen dörr (=se till att man själv inte kan kritiseras för något som man kritiserar någon annan för).

Till slut: Jag fick några långa och innehållsrika och förklarande meddelanden från riksdagsledamoten Christian Holm Barenfeld, Nya Moderaterna, i samband med att jag ifrågasatte ovanstående och även beklagade att partiet så starkt gick ut och promotade en debattartikel om att ”stärka landsbygden” samma dag som de fruktansvärda knivmorden på Ikea i Västerås ägde rum, men inte sa ett ord om det förskräckliga dådet. Ett av dem publiceras här, och jag vill påpeka att jag uppskattar att Christian Holm Barenfeld både snabbt och tydligt bemötte min kritik och mina frågor som han gjorde, det har han min respekt för.

© denna blogg.

Mona Sahlin: ”Jag är mer orolig i dag än vad jag var för ett år sedan.”

Jag är mer orolig i dag än vad jag var för ett år sedan. När jag pratar med en förskollärare som säger att barnen på hennes förskola leker IS på gården, eller när jag hör om unga som frågar: ”Är du sunni eller shia?”, då har det gått mycket längre än vad jag trodde.

Den som säger det i en intervju på ledarsidan i Expressen under rubriken Ungarna leker IS på förskolan, är Mona Sahlin.

Sakta men säkert har också Mona Sahlin börjat se den parallella verkligheten (eller vad man ska kalla de ca 190 utanförskapsområdena och de 55 ”no go”-zonerna) omkring sig, den verklighet där hon ska verka som nationell samordnare mot våldsbejakande terrorism. En verklighet som det är av yttersta vikt att hon besitter kunskaper om och har ett helt öppet sinne inför, för att det ska vara någon mening med uppdraget. Det har tagit lång tid, och det har säkert inte varit smärtfritt för henne att ta in sådant hon tidigare inte velat se eller tro existerar.

Hundratals är de riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar, journalister och allehanda debattörer och tyckare som inte ser – inte vill se – den verkliga verkligheten utan som ser den verklighet de vill se. Personer som gärna kallar andra, som inte går med skygglappar och öronproppar för att slippa ändra åsikt om förhållanden som har förändrats med åren, för allt möjligt otrevligt.

Mona Sahlin har äntligen ”seen the light”. Eller snarare ”the darkness”. Hon är rejält omskakad och det var nog precis vad som behövdes. Att ha skygglappar och gå omkring i en önskedröm är inte det ultimata med det uppdrag hon anförtrotts, när Sverige förändras i rasande takt och knappast till det bättre, hur god tanken om ett mångkulturellt samhälle än må vara. Och tanken är ju god. I teorin. Och i verkligheten, om det hade skett ordnat och kontrollerat så att alla inblandade hade ”hunnit med”. Vilket det inte har gjort i Sverige.

När Mona Sahlin äntligen säger

När det gäller hederskulturen förbannar jag mig själv, den socialdemokratiska rörelsen och samhället i stort. Den var ett exempel på att man medvetet fegade ur en diskussion för att man var rädd för att sammankopplas med fel debattörer. Och därför svek man de utsatta tjejerna.

så är det många år för sent. Normalt brukar man säga ”bättre sent än aldrig”; i det här fallet tycker jag inte att man kan säga så för detta borde absolut ha tacklats för länge, länge sedan. Hade det skett så hade det kunnat skapas en annan syn och ett annat sätt att hantera dessa frågor. I stället har den märkliga beröringsskräcken och rädslan för ”fel debattörer” fått råda och de drabbade kvinnorna har lämnats i sticket. Ändå är det ju givetvis bra att Mona Sahlin idag, den 1 maj 2015, går ut och öppet och oförbehållsamt erkänner att hon förbannar sig själv för att hon inte tänkte och agerade på ett annat sätt.

Allt är inte förlåtet, men Mona Sahlin växer i mina ögon genom att hon – visserligen när hon står inför fakta som hon inte längre kan blunda för, men ändå – som det verkar ärligt och utan över- eller underord försöker ”tell it like it is”. Fler måste göra det. Sverige har gjort så många irreparabla fel i sin iver att framstå som en Humanitär Stormakt; i framtiden måste man ta till alla medel och kloka tankar och ärligt, utan politiska eller andra skygglappar, börja se på sakernas tillstånd med vidöppna ögon. Och göra något åt det som inte är  bra. Och det är mycket.

Till slut: En stor hatt lyfter jag (ännu) inte, men en keps, för Mona Sahlin för att hon nu börjat uttala sig mer realistiskt.

Tillägg

Den här reaktionen kommer från Thomas Gür, med vars tillstånd jag publicerar det han skrev på Facebook:

Jag gillar Mona Sahlin som person och jag gillar att hon också medger att hon t ex tagit grovt fel på frågan om integrationen och om hedersförtryck och hedersvåld (det var trots allt hon som gav Masoud Kamali den plattform från vilken den svenska diskussionen kring hedersvåld kom att ta en stor skada i rätt så många år). Det länder också Sahlin till heder att hon nu medger att hon varit senfärdig i att förstå den fara som islamismen som politisk ideologi utgör.

Samtidigt är det rätt frustrerande som medborgare att se att svenska regeringar genom åren gett så viktiga uppdrag till en politiker som så ofta, och som andra har framhållit, är typ den 27 på bollen, när alla andra kickat runt den ett tag.

Mona Sahlin, synes det mig, har förmodligen haft Sveriges enskilt mest kostsamma utbildning i frågor som berör just integration, hedersförtryck och det säkerhetshot som islamism utgör för våra öppna samhällen.

 

© denna blogg. Kota citat är tillåtna, länka alltid till originaltexten.

Det kom ett mejl igen: ”Jag har alltid röstat på något av allianspartierna, oftast Moderaterna, men är mycket besviken på deras politik.”

Det kommer många mejl. Det här kom från en bloggläsare, som jag här kallar Ingbritt (vilket hon inte alls heter ”på riktigt”). Ingbritts text är välformulerad, väl genomtänkt, rak, seriös och tydlig:

Det är förödande att politiker och journalister inte verkar lyssna på vad vi i befolkningen säger utan avfärdar oss som rasister, främlingsfientliga hatare eller i bästa fall som oupplysta och bakåtsträvande dumfånar. Och det är förödande att en stor del av befolkningen inte vågar säga vad de tänker i ett land som av politikerna sägs vara en humanitär stormakt. I min värld är en rasist en människa som till exempel angriper eller diskriminerar en annan människa på grund av hennes hudfärg. Man är inte rasist för att man med rätta kritiserar exempelvis asylbedrägerier.

Det har gått väldigt långt när man inte ”får” säga (utan att naglas vid någon offentlig skampåle) att Sverige ska ge asyl till människor som har rätt till det, men inte till någon annan. Vad är det för rasistiskt med det? Det handlar ju bara om att alla ska behandlas lika inför lagen. Det handlar också om att vara varsam med skattepengar och att ha koll på vilka som släpps in i landet så att både den egna befolkningen och Sveriges grannländers befolkning kan känna sig trygga med att myndigheterna inte släpper in människor i landet med exempelvis avsikt att begå terrorbrott.

Jag har alltid röstat på något av allianspartierna, oftast Moderaterna, men är mycket besviken på deras politik. Visst var det bra med jobbskatteavdragen, men något mer borde de ha kunnat åstadkomma under åtta år vid makten. Försvaret är nedrustat, vilket är en stor trygghetsförlust för oss alla i Sverige och närområdet. Situationen i skolan är katastrofal. Sjukvården går på knäna (barnmorskor rapporterar om att de inte längre kan garantera säkra förlossningar och cancerläkare om att de bästa cancerbehandlingarna inte längre kan ges). Barngrupperna i förskolan är stora och det rapporteras om att ett stort antal barn och ungdomar mår psykiskt dåligt. Gamla (de som ju faktiskt en gång byggde upp vår välfärd) får inte plats i äldreboende och de som har hemtjänst får i bästa fall rätt att duscha någon gång i veckan. Det finns bara ett område som får kosta precis hur mycket pengar som helst och där kostnaderna inte får ifrågasättas, och det är asylinvandringen. Detta trots att det rapporteras om stora brister i systemet och omfattande bedrägerier. Vari ligger det rasistiska i att påtala det orimliga i detta?

Den politiskt korrekta åsiktskorridoren har blivit så smal att i stort sett alla trampar utanför den. Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett bra land att leva i. Jag vill att sjuka ska få vård och att barn ska få en bra utbildning. Inte minst vill jag att Sverige ska fortsätta att vara ett land där individens fri- och rättigheter respekteras.

Jag är också rädd för IS, som personen som skrivit till dig och som citeras i bloggen den 5 mars. Läs nu inte in att jag skriver att alla muslimer är jihadister, för det skriver jag inte och det anser jag inte. Naturligtvis finns många bra människor som är muslimer, en del av dem har sökt sig till denna del av världen just för att deras barn ska få leva i en värld där mänskliga fri- och rättigheter respekteras. Men jag är rädd för de fanatiker som finns och jag får gåshud när jag hör talas om att det finns stadsdelar i svenska städer där man inte vågar julpynta med kristna symboler av rädsla för IS-sympatisörer. Det har blivit modernt att använda begreppet ”spyr på” om något man ogillar. Jag tycker att det låter lite vulgärt, men nu skulle jag faktiskt vilja använda det. Jag ”spyr på” personer som Anna Kinberg Batra som anger att IS-krigare inte bara är förövare utan också offer. Jag som röstat på Moderaterna tidigare kommer inte att göra det igen så länge de har en partiledare som uttalar sig så. Jag kan inte stötta en sådan politik, en sådan naiv dumhet som faktiskt blir ren och skär ondska. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska rösta på. Sverigedemokraterna vill jag absolut inte stödja. Det slutar nog med att jag protesterar genom att inte rösta alls.

Det är inte rasism att inte vilja leva i ett land där man i den naiva välviljans namn godtar företeelser som att kvinnor får sitta bakom skärmar i klassrummet eller att man i offentliga badhus idkar könsapartheid med särskilda badtider för kvinnor. Jag undrar bara var de annars så högljudda feministerna är när sådana missförhållanden kommer i dagen.

Jag känner ingen som inte ser problemen med migrationspolitiken och alla känner sig lika maktlösa. Det är inga rasister jag umgås med utan helt vanliga, empatiska människor. De vill, liksom jag, att människor som flyr risken att dödas eller torteras ska kunna få en fristad i Sverige, men inte att vi ska ha fri invandring utan krav på att ens styrka vem man är eller vad man har för planer med sin vistelse i Sverige. Alla är vi oroliga för att politiker och journalister i en ohelig allians ska köra vårt land i botten.

Vi har många gånger diskuterat allt från exempelvis risken för att Sverige används som terroristers port till västvärlden till detta med att skattebetalarna ska stå för sjukvård och kraftigt subventionerad tandvård åt så kallade ”papperslösa”, alltså människor som inte har rätt att vistas i landet. Vi ser ingen rim och reson i det hela, men vi vet inte vad vi ska göra för att få skutan att vända. Vi undrar hur det ska gå ihop. Hur ska man få fram bostäder och jobb åt hundratusentals nya invånare? Hur ska sjukhus, skolor och andra institutioner få det att gå ihop? Det saknas redan idag allt från barnmorskor och läkare till socialsekreterare och domare. Och även om det hade funnits ett överskott av personer i dessa och många fler bristyrken, så måste det ju finnas pengar att anställa dem för, vilket innebär att det också måste till fler jobb i det privata näringslivet. Fler låglönejobb är knappast en väg framåt. Det talas lyriskt om RUT, men de flesta jag känner vill städa själva. Om vi letar efter städhjälp så är det främst åt sjuka och orkeslösa föräldrar/svärföräldrar och det är av lätt insedda skäl viktigt att personen vi i så fall anlitar talar svenska. Det finns inget rasistiskt i det.

Folkpartiet dammar ju av sitt krav på kunskaper i svenska språket för medborgarskap så fort opinionssiffrorna viker. Och med de satsningar som görs på SFI tycker jag det är märkligt att inte fler lär sig tillräckligt bra svenska för att klara sig i samhället. Jag inser förstås att det finns människor som av skäl som mycket hög ålder eller vissa allvarliga psykiska funktionshinder inte kan lära sig ett nytt språk. Men med de resurser som står till buds borde det faktiskt inte vara så många andra som efter åratal i Sverige inte lär sig språket tillräckligt bra för att kunna hälsa på grannen och prata om vädret eller klara av en vanlig myndighets- eller läkarkontakt utan tolkhjälp. Det ligger inget rasistiskt i att påtala det. Lika lite som att det är rasistiskt att tycka att det är oförskämt av asylsökande som får en fristad i vårt land att klaga på att de får bo ute i obygden. Och naturligtvis smyger sig tanken fram; människor som inte kan bo ens tillfälligt i den jämtländska landsbygden har kanske inte flytt från så särdeles allvarligt förtryck? För då gnäller man kanske normalt sett inte över att det är långt till stan? Men observera; jag säger inte att alla som söker asyl ljuger.

I de rödgrönas förslag för en bättre integrationspolitik nyligen nämndes civilsamhällets roll. Jag skulle gärna ta av min fritid för att hjälpa människor som på riktig grund har beviljats asyl att orientera sig i samhället. Jag skulle kunna hjälpa till att träna språket, visa dem runt i deras nya hembygd, berätta om var vårdcentralen och skolorna ligger, var det är bra att handla, visa dem sevärdheter som fornminnen och vårt lokala museum, ta med dem till middagar med grannar och vänner. Men när jag då vet att en stor del av de som påstår sig behöva asyl har ljugit tjänstemännen på Migrationsverket rakt upp i ansiktet och det då finns stor risk för att just ”min” adept har ljugit så skulle jag känna mig lurad och ovillig att hjälpa till. Det räcker med att jag måste betala skatt till migrationshaveriet, jag vill inte bidra med min tid och mitt engagemang också.

Som jag ser det så saknar många journalister och politiker såväl mod som integritet. De för fram den åsikt som ger dem pluspoäng idag. Fram till ungefär nu har det givit applåder och de har blivit dunkade uppmuntrande i ryggen om de har framställt allt som rasism, såväl riktig rasism (som jag ju alltså anser är helt förkastlig) som kritik mot migrationshaveriet. Många har säkert förstått att det finns en mängd problem, så kallade ”utmaningar”, men för att slippa debattera med Sverigedemokraterna och komma med egna förslag, så har man lämnat walk over i dessa för framtiden oerhört viktiga frågor. Nu verkar det som om folkopinionen inte längre tiger still och vi kan se att vissa politiker och journalister har börjat komma med utspel i migrationsfrågan. Jag tänker ibland att det kanske finns en risk att dessa ryggradslösa politiker och journalister, för att fortsätta bli kliade på ryggen och behålla sin sociala status, springer för långt åt andra hållet när mobben har vänt. Vi ser ju exempel på att det börjar bli politiskt korrekt att kollektivt skuldbelägga judar för att de blir förföljda. Jag vet inte, men jag tycker att frågan är värd att ställas. Inför nästa val kommer väl politikerna att ha fattat att de måste komma med riktiga argument för att möta såväl sina väljare som sina politiska motståndare (Sverigedemokraterna) och vem vet vad som är politiskt korrekt då.

Jag kan inte se att något av det jag har skrivit är rasistiskt, eller ens kontroversiellt, men eftersom det är väldigt lätt att trampa snett och bli missförstådd när man skriver om dessa frågor så kanske jag har skrivit något som kan missuppfattas. Då kan jag bara be att du läser med välvilliga ögon.

En migga: ”Ur en rapport utan diarienummer från Migrationsverket”

En migga skickar detta klipp ur en rapport utan diarienummer (?!) som skrivits av Migrationsverkets egen expertgrupp på Vo AP (=Verksamhetsområde Asylprövning) i slutet av maj 2013 (blåmakeringen gjord av miggan):

Vidare sägs följande:Är det någon som tror att situationen blivit bättre sedan slutet av maj 2013? Om det var så här illa då, hur illa är det inte idag när ännu många fler (tiotusentals fler) söker sig till Sverige och uttalar ordet ”asyl”?

I åratal har miggorna här på bloggen berättat, informerat, larmat – och jag har kommenterat och även skrivit egna texter – om haveriområdet Asyl&Migation i Sverige (detta är inlägg nummer 2863…). Under sju år har många så kallade ansvariga läst dessa berättelser, informationer, larm och kommentarer. Liksom även svenska journalister. Några få journalister/skribenter har reagerat och velat ta in och lära sig om det här snåriga och svåra området och sedan också skriva och berätta vidare om det. Som till exempel Ivar Arpi som skrivit i Magasinet Neo (här och här), bland annat på grundval av vad han läst här på denna blogg, och som han sedan- så som en ”riktig journalist” ska göra – har gått vidare och ”grävt” kring själv. Också Johan Westerholm på ledarsidorna.se har förstått och sett och researchat och skrivit föredömligt tydligt och faktabaserat. Liksom Thomas Gür och Mauricio Rojas, som lämnat Sverige för många år sedan men på avstånd följer och kommenterar skeendena här.

Det finns säkert ytterligare en och annan journalist, skribent och även politiker, som också försökt hålla sig till fakta och sanning. Men de allra flesta springer mitt i åsiktskorridoren och trumpetar antingen ut floskler eller kör med ”politiskt korrekta” ord och uttryck såsom ”mänsklig rättighet”, ”alla människors lika värde”, ”flytt från fruktansvärda förhållanden”, ”humanitär stormakt”, ”öppna era hjärtan” med mera. Ord och uttryck som de är vana att kunna gömma sig bakom och som de troligen inte ens själva vet vad de menar med dem.

När får vi se ett mejl från regeringen där det står: ”Asylbedrägerierna ska stoppas!” i stället för detta?OBS! det här är en autentisk skärmdump av mejlet från regeringen. Deras mejlutskickare har tydligen tänkt till lite och lagt ordet SPAM väl synligt i början av ämnesraden, för lite som SPAM ter sig sig ju faktiskt det här meddelande:

 

 

 

…och snart är det val igen # 11: Vad hände med demokratin i Sverige?

Jag vandrade ner mot Nytorget på lördagen den 13 september, vid 16.30-tiden. Solen sken, det var en varm och klar höstdag som nästan kändes som en sommardag. Det var mycket folk i rörelse och när jag närmade mig parken, som bara ligger ett stenkast från där jag bor, såg jag att det stod massor av polisbilar utspridda överallt runt den lilla parken och att det vimlade av poliser på Skånegatan och Nytorgsgatan.

Det enorma uppbådet var föranlett av att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, SD, snart skulle tala där, inte av att Sverige hotades av en attack av något slag eller att det förkommit okontrollerade slagsmål eller annat kriminellt och hemskt. Nej, det handlade om att en politisk person, en ledare för ett riksdagsparti, skulle tala i vår lilla, normalt så lugna park på Södermalm!

Jag pratade med ett antal poliser, det myllrade verkligen av dem, de var hundratals. Uppbådet var massivt, ett mycket stort antal polisbilar och piketbussar fans på plats liksom poliser till häst, poliser, poliser, poliser och kravallstaket. De tyckte själva inte att det är klokt att det har blivit så här i Sverige i en valrörelse. Och sa att det inte är bara är när Sverigedemokraterna talar som det blivit hätskt och behövs polisbevakning, även om det kanske är extra mycket bråk just vid deras tillställningar. Att det under några timmar en solig septemberlördag ska behöva kommenderas hundratals poliser ut utöver den ordinarie polisstyrkan för att en politisk ledare av ett riksdagsparti i en (numera så kallad?) demokrati ska hålla ett tal, är helt horribelt.

”Det kostar miljoner av allas våra skattepengar”, sa en av poliserna och suckade.

Vad är det för fel på folk? Varför kan man inte bara låta alla – från höger till vänster, från röd till blå – tala fritt utan att man kastar stenar och bråkar och slåss?

När upphörde det här landet att vara en demokrati? Och hur kan man kalla det ”en humanitär stormakt”?

Tillägg efter att inlägget publicerats

Det kom ett mejl:

Hej Merit!
Tack för ett, som vanligt, klokt och insiktsfullt inlägg.

Jag bor alldeles i närheten av Nytorget och såg hela spektaklet från första parkett.
Vad du inte nämner, du kanske inte var i närheten längre eftersom det inträffade vid 18-tiden när arrangemanget på Nytorget var tänkt att börja, är att även kyrkan deltog i försöken att tysta demokratin. I stället för en vanlig helgmålsringning från Sofia kyrka hördes en minst 10 minuter lång klockringning, med alla klockor dessutom för att få största möjliga effekt. Jag frågar mig om detta är bestämt och beslutat från Svenska kyrkan eller om församlingen eller en enskild person har kommit på idén? Beklämmande är det hur som helst.

© denna blogg.

”Om en borgerlig dansk statsministerkandidat hade öppnat sin kampanj i ett kommande riksdagsval med de orden, råder det knappast något tvivel om att nycklarna till statsministeriet definitivt hade varit borta.”

Jag ber er kära danskar att ha tålamod och öppna era hjärtan för de utsatta vi ser runt om i världen. När många människor flyr samtidigt skapar det spänningar även i det danska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit på lång sikt är med och bygger det moderna Danmark tillsammans med oss! Men det kommer att kosta mycket pengar. Så mycket att det inte finns utrymme för förbättringar i välfärden.

Om en borgerlig dansk statsministerkandidat hade öppnat sin kampanj i ett kommande riksdagsval med de orden, råder det knappast något tvivel om att nycklarna till statsministeriet definitivt hade varit borta.

Så skriver Torben Steno, journalist, programvärd på Radio 24-7, under rubriken Den humanistiske stormagt på sajten mitfyn.dk. Han fortsätter:

Men så är det inte hos våra svenska grannar. I stället för orden ”danskar” och ”Danmark” ska det stå ”svenskar” och ”Sverige” och citatet kommer från den borgerliga svenska statsministern Fredrik Reinfeldts tal i förra veckan, när han startade sin kampanj inför riksdagsvalet den 14 September 14.

Torben Steno tar upp diverse siffror och nämner det fruktansvärda som sker i Irak och Syrien och skriver sedan:

”Sverige är en humanitär stormakt”, har den borgerlige utrikesministern Carl Bildt, sagt med stolthet i rösten. Med samma stolthet lovar svenskarna också alla asylsökande permanent uppehållstillstånd. Bortsett från det lilla invandringskritiska Sverigedemokraterna, som spås en mindre framgång, finns det ingen som ifrågasätter det öppna invandrings- och flyktingpolitiken.

Det kan vara nyttigt att se på Sverige med andra ögon, utifrån, och inte tro att världens mitt ligger i Sverige och att det enda rätta sättet att tänka och agera är det svenska.

Läs artikeln, det som inte är översatt ovan kan lätt förstås eller läggas i Google Translate för att innebörden ska framgå.

© denna blogg. Vid ev citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

Varför ska människor som lever lagligt i Sverige och som betalar skatt och hyra och försörjer sig själva samt följer rikets lagar, bekosta bostäder och bidrag åt personer som vistas olagligt i Sverige?

I Svenska Dagbladet kan man den 2 januari läsa en kort notis – Fullt bidrag till papperslösa barn – med stora konsekvenser, främst juridiskt men också ekonomiskt:

I Malmö ska barn till papperslösa få socialbidrag enligt full norm och papperslösa barnfamiljer ska få bostaden betald. Malmö gör därmed en annan tolkning av lagen än Göteborg och Stockholm.

När blev det så att en stad (Malmö) fick rätt att fatta beslut som går stick i stäv med lagen om reglerad invandring? Och när blev det möjligt att man i Sverige kunde låta bli att följa sin egen, av riksdag och regering stiftade utlänningslag? När bestämdes att svenska skattebetalare ska betala för människor som vistas olagligt i Sverige? När gick de svenska skattebetalarna med på det?

Är Sverige nu officiellt ett land där lagen ska gälla olika i olika delar av landet? Eller rättare sagt: där man kan bryta mot lagen i olika delar av landet, om man vill? Ska inte längre utlänningslagen gälla hela Sverige? Bland annat inte den del som säger att när man har fått avslag på sin ansökan om asyl eller skydd så ska man lämna landet? Det stadgas ju faktiskt i lagen, det är inget elakt påhitt av några onda och inhumana människor, utan anges i den lag som riksdag och regering i demokratisk ordning stiftat. Ska man i Sverige inte längre hålla lagarna ”heliga”, dvs anse att ”land ska med lag byggas”? Vilka andra lagar ska man inte heller behöva följa i Sverige? Och: varför ha lagar alls om det inte är meningen att de ska gälla i en ”humanitär stormakt” (vilket Sverige enligt Carl Bildt är)?

När blev det här bestämt och av vem? Och varför? Varför ska människor som lever lagligt i Sverige och som betalar skatt och hyra och försörjer sig själva samt följer rikets lagar, bekosta bostäder och bidrag åt personer som vistas olagligt i Sverige? Det måste regeringen (statsministern), under vars styre detta sker, svara på under det som redan döpts till ”supervalåret”!

Ja, men ta då konsekvenserna, Reinfeldt, och se till att utlänningslagen ändras så att all invandring till Sverige blir fri (som ert Alliansparti Centern ju också föreslagit), så att alla som vill komma hit och stanna här, oavsett vilka de är (terrorister, kriminella, personer med onda avsikter gentemot Sverige, sjuka, gamla, fattiga, vilka som helst), får alla rättigheter utan att behöva vare sig integreras, respektera svenska lagar eller – allra minst – försörja sig själva. Så vet svenskarna vad som gäller och kan – om de inte gillar nyordningen – söka sig till vilket annat land som helst i världen där inget liknande det svenska systemet existerar. Det kommer i så fall inte att ta många år innan den humanitära stormakten har kollapsat. Men så långt som fem, tio år framåt tänker regeringsmedlemmar och riksdagsledamöter väl inte just nu. Det räcker med att tänka fram till september 2014…

Hur resonerar svenska folket, ”väljarna”, från vilka all makt utgår i en demokrati? På Twitter resonerar signaturen Migga_X så här.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg.