En migga: ”Den som söker asyl idag får tid för utredning i slutet av februari 2015.”

En migga skickar en kort men alarmerande ”lägesrapport”:

Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson uttalat sig med anledning av hungerstrejkade syrier i Halland. De är arga för att de får vänta så länge på besluten.

Bengtsson påstår att den genomsnittliga handläggningstiden är fyra månader! Men sanningen är att de sökande inte ens har varit på utredning efter fyra månader… Den som söker asyl idag får tid för utredning i slutet av februari 2015!!!!!

Alla väntar på att den nya organisationen ”Bra ska bli bättre” ska komma igång, så ingen törs – eller får – vidta några radikala åtgärder för att hantera dessa 80.000 sökande som kommer. Men det måste ju till någon form av lösning! Balanserna bara växer och växer och växer! På ganska kort tid har tiden fram till utredning förlängts med flera månader. När man började med tidsbokning av utredning redan vid ansökan kom de sökande på utredning inom ca två veckor !

Kommentar: Kollaps och katastrof. På alla sätt och för alla. Alla berörda så kallade ansvariga vet det, alla ser det, alla låter galenskaperna rulla på. Situationen kommer mycket snart att bli farligare än den redan är. Och så blir det som efter den värsta branden i Sverige på 70 år: svenskarna tillsätter en utredning när kalabaliken, olika våldsyttringar och kravaller redan har inträffat… De klarar helt enkelt inte av att agera förebyggande, det har vi alla sett – och ser bevis för nästan varje dag. Men tjoho, nu talar vi inte om så här hemska saker för snart är det val och nu ska ju valfläsket kokas och stekas! Fast för en del av väljarna, som många särskilt månar om, blir det ju valkyckling i stället, förstås.

Och en slutreflektion: Migrationsverket ska alltså införa en ny organisation som de döpt till ”Bra ska bli bättre”. ”Bra”? BRA??? För vem/vilka? Och vad är det som är ”bra” men ska bli ”bättre”? VAD?

© denna blogg. Vid citat eller om uppslag till artiklar etc fås av texten, var vänlig länka till detta inlägg

Varför vill hungerstrejkande asylsökande träffa politiker från det land de säger sig ha skyddsskäl gentemot?

Jag frågade Zulmay Afzali vad detta, som kunde läsas i artikeln Två hungerstrejkande avbryter aktionen NorrbottensKuriren, kunde betyda:

Ahmad Aklil Khalil har försökt komma i kontakt med de fyra ledamöterna ur Afghanistans parlament som ska besöka Sverige.

–  De flyger från Afghanistan på måndag. Vi vet ännu inte om de kommer till Boden, men jag tror att de prioriterar att komma hit framför andra officiella framträdanden.

Man kan ju verkligen undra varför afghaner, som söker asyl/skydd i Sverige gentemot Afghanistan som de absolut inte säger sig kunna återvända till sitt hemland av rädsla för vad som kan hända dem där, vill träffa just detta lands högsta politiska företrädare i Sverige. Det låter ju helt galet, minst sagt. Så jag frågade alltså Zulmay Afzali, som har mycket god kunskap om hur saker och ting fungerar i Afghanistan och om dem som lämnar landet för att försöka få uppehållstillstånd i olika europeiska länder. Och jag citerar först ur hans artikel Så besöker falska flyktingar landet de fått skydd ifrån på Newsmill för ganska precis ett år sedan; en artikel med uppgifter som – givetvis – ingen enda ansvarig person i Sverige velat diskutera eller fråga honom om:

Ett exempel: X beviljas uppehållstillstånd i ett land i Europa för att han sagt att kommer att bli dödad i sitt hemland Afghanistan om han inte får stanna.  X har berättat en falsk historia, angett falsk identitet, visat upp falska dokument och har alltså fått uppehållstillstånd. Nu vill X åka tillbaka till Afghanistan för att hälsa på sin familj, men han kan inte göra det utan att avslöja att hans asylansökan var falsk. Så han går till Pakistans eller Irans ambassad och erhåller visering till något av länderna som båda gränsar till Afghanistan. Många föredrar Pakistan eftersom det är betydligt lättare att ta sig in i Afghanistan därifrån än från Iran, utan någon som helst pass- eller identitetskontroll vid gränsen. Och om X vill undvika omvägen via Pakistan eller Iran så finns ett annat sätt. Afghanska ambassader ställer ut speciella dokument – ”inresetillstånd” – som är till för personer som inte kan resa in i Afghanistan på sina ordinarie pass på grund av de getts skyddsstatus i Europa. När X landar på flygplatsen i Kabul kan han låta sitt pass ligga i fickan, han behöver inte visa upp det för gränspolisen. Det enda han behöver göra är att visa sitt inresetillstånd från en afghansk ambassad och få en inresestämpel av polisen så är allt klart.

I sin bok En flykting korsar ditt spår (som alla ansvariga för Sveriges framtid och säkerhet borde läsa) berättar Zulmay Afzali om hur man från Afghanistan skickar människor för att söka asyl i Europa. Inte heller detta har intresserat någon ansvarig i Sverige. Boken, som kom ut i början av februari och har recenserats och omskrivits bland annat på DN Kultur, Svenska Dagbladets ledarsida, i Folkbladet och i Upsala Nya Tidning, innehåller information som borde få många att fundera några varv till på vad man tillåter pågå på ”asylområdet” i Sverige. Men i Alliansen, som främst verkar vara intresserade av att hålla Miljöpartiet på gott humör i dessa frågor, är det ytterst få som vill ta till sig verkligheten – eller, kanske man ska säga: den här delen av verkligheten!

Jag frågade alltså Zulmay Afzali om hur det är möjligt att människor som säger sig ha starka skyddsskäl mot Afghanistan, vill komma i kontakt med parlamentariker från just det landet. Han, som känner parlamentarikerna och har arbetat i regeringskansliet med nära kontakter till parlamentet, säger:

Det faktum att hungerstrejkande afghaner söker kontakt med sitt hemlands högsta politiker är ett tecken på att de inte hyser någon rädsla eller oro, trots att de hävdar att de har skyddsbehov mot landet och att asylsökande normalt knappast har kontakt med sitt hemlands politiker.

I Sverige bör man vara medveten om att det mycket väl kan vara så att det finns ett samförstånd mellan de här personerna och regeringen i Afghanistan. Att regeringen rentav stödjer de asylsökande och vill att de ska få uppehållstillstånd i Sverige och i andra länder i Europa. Kanske vill de hungerstrejkande afghanerna försäkra sig om att deras hemlandspolitiker kommer att ge dem stöd genom att säga att ”Afghanistan vägrar ta emot våra egna medborgare om de inte återvänder frivilligt”?

Det gäller för svenska myndigheter att stå fria och att inte låta sitt uppdrag att följa svensk lag politiseras. Det gäller för ledningen och tjänstemännen på Migrationsverket – och migrationsdomstolarnas folk – att inte låta sig luras, skrämmas och pressas utan att fullfölja sina uppdrag utan politisk inblandning. Det är också viktigt att påpeka, att politisk inblandning inte heller bör ske från svenska politiker. Det har förvånat mig att svenska riksdagsledamöter lägger sig i asylprocessen och inte bara i den utan till och med i enskilda fall! I en demokrati, en rättsstat, ska de rättsliga instanserna stå fria från påverkan såväl av yttre makter (i detta fall parlamentariker från Afghanistan) som inre makter (riksdag och regering i Sverige).

Så långt Zulmay Afzali. Han skriver just nu sin andra bok som ska handla om hur människor dels skickas; dels själva tar sig till Europa från länder som Afghanistan, Pakistan, Iran etc. Och om korrupta FN-organ och NGOs, alltså icke statliga organisationer. Och mycket som borde vara av intresse för hög som låg i Sverige.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!

I Studio Ett i Sveriges Radio…

… nämndes en del av vad jag skrivit i en bloggning idag: Hungerstrejkerna kan komma att sprida sig. Från ca 07:15 sades följande mellan programledaren och Migrationsverkets operative chef, Mikael Ribbenvik:

Programledaren: ”Flyktingdebattören Merit Wager säger på sin blogg att hon ser en risk att  de här hungerstrejkerna skulle kunna sprida sig och menar att myndigheterna bör skilja de här personerna åt och verkställa utvisningarna fort och och så, för att förhindra en sådan utveckling. Vad säger du om det?”
Ribbenvik: ”Nja. Det finns många åsikter i den här frågan. För det första måste man ju veta hur en myndighet fungerar får – och inte får – agera. Vi kan inte gå ut på stan och separera folk eller säga var de får vara och inte får vara. Det har vi inget mandat att göra.
Programledaren: ”Det är Polisens sak, i så fall?”
Ribbenvik: ”Det är Polisen, ja…”
Programledaren: ”Och vad de gör och inte gör, det kan inte ni påverka?”
Ribbenvik: ”Nej. Vi fattar beslut i migrationsärenden.”

Jag har inte skrivit något om att Migrationsverket ska ”separera folk eller säga var de får vara och inte får vara”! Jag har skrivit så här:

Den myndighet som ”äger” ärendena bör ta sitt ansvar och göra vad den kan för att de här unga männen och kvinnan/kvinnorna skiljs åt så att grupptrycket inte gör att de fortsätter sin fruktlösa och hälsovådliga hungerstrejk.

Detta har Polisen möjlighet och rätt att göra. När det gäller dem som har lagakraftvunna beslut och uppenbart motsätter sig att lämna landet så kan de, enligt utlänningslagen, tas i förvar i väntan på att arrangemangen kring utvisningarna blir klara. Polisen kan också anse att en lång demonstration utanför ett myndighetskontor stör den allmänna ordningen och välja att skingra dem som valt att mer eller mindre slå läger där. Genom någon – eller båda – åtgärderna splittras gruppen och de, som eventuellt känner sig pressade att delta (vilket också antyddes som en möjlighet i samtalet i Studio Ett) i hungerstrejken, kan avsluta den.

Till slut kan nämnas att det som Migrationsverkets operative chef, Mikael Ribbenvik tydligt uttalade i Studio Ett-inslaget, ca 05:20 in i inslaget, är viktigt att höra och ta till sig:

Först och främst så måste man ju konstatera att man har ett ansvar själv.

Och ca 5:36 in i inslaget:

Jag tror att alla förstår att varken Migrationsverket eller någon annan myndighet kan särbehandla den som protesterar hårdast. Vi kan inte ge uppehållstillstånd för att man protesterar på det här sättet.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!

En migga: ”För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell.”

En migga:

Apropå de hungerstrejkande afghanerna i norra Sverige. Jag tror att det nu bara är en tidsfråga innan vi börjar bevilja alla afghaner PUT. Eller snarare alla som säger sig vara afghaner, vilket även inbegriper en hel del iranier och pakistanier.

När det gäller den första meningen i miggans text,  läs här:
Lång illegal vistelsetid i Sverige och/eller hungerstrejk ger inte uppehållstillstånd – 19 april
Vidare om rapporteringen om hungerstrejkande afghaner i Boden – 20 april

När det gäller den andra meningen i miggans text, läs här:
En migga: ”En feg lösning som inte anstår en rättsstat”. – 1 april

Miggan fortsätter:

Det åligger förstås Sverige och alla andra stater som undertecknat Genèvekonventionen att ge asyl åt personer som behöver internationellt skydd, oavsett varifrån de kommer. Men betyder det att vi exempelvis måste ge asyl till alla personer som känner sig som eritreaner, afghaner, somalier och som kan språket?  Även om de till och med själva säger att de är andra eller tredje generationens invandrare i något utomeuropeiskt eller till och med europeiskt land???

Ja, just så är det! Om jag säger att jag tror att jag är medborgare i Afghanistan, Eritrea eller Somalia fast jag aldrig har varit i mitt hemland och om jag passerar språktestet och säger att jag saknar identitetshandlingar (!) så får jag givetvis PUT. Och snabbt ska det gå också. För att Migrationsverket ska kunna visa resultat så ska ärenden från dessa tre länder – och från Syrien – hanteras på löpande band. Enligt LEAN.

För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell. Alltså inte fråga för mycket och inte höra svar som skulle kunna leda till följdfrågor och fortsatta utredningar. En fråga måste vi ändå alltid ställa- ex officio- om det gäller flickebarn, bebisar, till föräldrar som känner sig som somalier eller eritreaner, oavsett varifrån de kommer. Nämligen om barnet riskerar könsstympning. Även om hela familjen givetvis ändå får PUT så kan barnet få en högre klassning om föräldrarna säger att hon riskerar könsstympning. Säger föräldrarna att hon inte riskerar könsstympning eftersom de är motståndare till denna sedvänja så måste vi låtsas som att vi inte hört svaret.  Om mer än 90 procent av kvinnorna i ett land könsstympas så innebär det en hög risk och ingen individuell bedömning sker. Till saken hör förstås att dessa personer inte alls kommer från länder där 90 procent av flickorna könsstympas men eftersom vi måste låtsas om att de gör det så måste vi också låtsas som att deras döttrar riskerar könsstympning.

Jag tror att vi också snart måste börja ställa nya frågor- ex officio- till personer från vissa länder. I många länder har HBTQ- personer en svår situation och även om dessa personer inte säger sig tillhöra denna samhällsgrupp utan åberopar helt andra asylskäl så måste jag som tjänsteman på verket kanske få dem att komma ut ur den garderob där de inte ens befinner sig. I synnerhet då jag vet att det är svårt för en person som levt i en kultur där HBTQ inte accepteras att berätta om sin läggning…

Men tänk om jag, i min välvilja, i stället kränker människor genom att insinuera att de inte kan motstå att könsstympa sina barn, att de egentligen är homosexuella osv.

Är det rätt mot miggorna att de tvingas att medvetet fatta undermåliga, felaktiga, rättsstridiga beslut på grunder som de vet är falska och bedrägliga? Beslut som dessutom för Sverige är mycket kostsamma och som förändrar det svenska samhället för alltid.

Är det rätt att Sverige på grund av denna slapphänthet blir – eller rättare sagt: redan är – ett land med mängder av människor som inte har rätt att vara här enligt de lagar som stiftats av Sveriges riksdag och regering?

Är det rätt att en oöverskådlig mängd människor dessutom, förutom att de är här utan laglig grund, inte styrkt vilka de är och att vi därmed inte har en aning om deras bakgrunder och/eller den faktiska anledningen till att de är här?

Är det rätt att skattebetalare i Sverige ska försörja, ordna bostäder åt, utbilda och ge sjukvård åt människor som inte har någon laglig grund för att vistas här och som samma skattebetalare inte ens vet vilka de är?

Läser man vad miggorna skrivit och berättat inifrån Migrationsverket sedan 2007 så blir det uppenbart för alla och envar hur illa politiker och regeringar hanterat asylinvandringen (och numera också arbetskraftsinvandringen)!

Det är märkligt att folket inte reser sig mot detta – fast å andra sidan: hur skulle det kunna resa sig när det inte får någon relevant och ingående information av nationella medier? Dock: bland de människor som har följt miggornas berättelser här på bloggen eller som har läst boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt och som jag har talat med, har samtliga varit chockade över vad de läst. Många har börjat förakta medier och politiker för vad de självsvåldigt och maktfullkomligt utsätter landet och folket för.

Inte en enda av dem jag har talat med har varit emot asylinvandring! Samtliga har varit emot att Sverige accepterar en stor bedrägeriinvandring och den osäkerhet och otrygghet den för – och redan fört – med sig i ett litet land som tidigare varit både säkert och tryggt att leva i. Den ”främlingsfientlighet” som medier och många oansvariga och okunniga politiker alltför lättvindigt och ounderbyggt pådyvlar många svenskar, har jag inte mött. Vad jag har mött – och det är tråkigt att behöva säga det, men det är sant – är snarare en sorts ”svenskfientlighet”, dvs en fientlighet mot dem som sitter i maktställningar vare sig de är politiker eller journalister, och som både ljuger och undanhåller fakta som skulle ge folket den allsidiga bild av verkligheten som det har rätt att få. Tack vare att miggorna orkar fortsätta att berätta är det dock allt fler som ser att den offentliga bilden inte är den korrekta.

Att försätta miggorna i de situationer där de numera – och sedan ganska lång tid – befinner sig, är så otillständigt och så förödande att man nästan inte kan ta in det. Utbildade jurister tvingas sitta och hantera lagar och regler på ett sätt som är helt emot allt vad just lagar och regler och – framför allt – rättssäkerhet heter. Politiker och miggornas verksledning har tvingat in dem i Dårskapens Värld där enskilda miggor omöjligt klarar att stå upp, stå emot och slå näven i bordet. Det är en klen, men kanske ändå viss tröst för dem och viktigt för framtida forskare, att deras berättelser finns kvar för att visa eftervärlden att de gjorde vad de kunde för att slå larm.

Finns det någon enda människa i Sverige som tycker att det, som miggorna tvingas göra och som de berättat om i åratal här på bloggen, är rätt? 

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

En migga: ”En feg lösning som inte anstår en rättsstat”.

En migga skriver nedanstående apropå texterna Lång illegal vistelsetid i Sverige och/eller hungerstrejk ger inte uppehållstillstånd och Vidare om rapporteringen om hungerstrejkande afghaner i Boden.:

När media uppmärksammar asylärenden där någon ska utvisas så brukar det hamna hos ”svåra gruppen” som vips hittar nya omständigheter som inte var kända sedan tidigare och så kan man bevilja uppehållstillstånd.

En feg lösning som inte anstår en rättsstat, men Migrationsverkets ledning tycker väl att de räddar ansiktet på något sätt. Jag gissar att det blir så i det här fallet också… (Se ovan, min anm.)

Kommentar: Notera att det som sägs här ovan, nu bekräftas offentligt för första gången! Och det görs av en migga, här på denna blogg.

Många gånger har människor fört fram att Migrationsverket ändrar sig när media tar upp olika asylärenden, även när de redan har fattat korrekta, lagenliga beslut. Svaret på sådana påståenden har från myndighetens sida alltid varit att så inte är fallet och att alla fall behandlas lika och att asylprövningen är rättssäker.

Jag har genom åren kommit att allt mer respektera miggornas kunskaper, engagemang och vilja att göra rätt. Och fått uppleva av deras frustration över att inte alltid få göra rätt!

Jag har tagit del av berättelser som jag fått tillstånd av miggorna att publicera här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Jag har också tagit del av berättelser som jag, av hänsyn till de miggor som skrivit dem, inte fått tillstånd att publicera. Det är långtifrån allt som berättats inifrån Migrationsverket som hamnat här på bloggen!

Också den här gången har tämligen uppseendeväckande uppgifter måst utelämnas, vilket är mycket tråkigt men dessvärre nödvändigt med tanke på vad uppgiftslämnaren kan råka ut för. Jag tar på stort allvar när miggor (och andra) ber mig att inte föra vidare mycket känsliga uppgifter och kommer aldrig att svika de förtroenden jag får. Det är ändå en övervägande del av vad miggorna berättar som jag får tillstånd att återge.

Miggorna har gjort – och gör – en stor insats när de skriver här på bloggen. Genom dem får många människor veta en hel del om asyl- och migrationsområdet som de inte får via ”gammelmedierna”. Tyvärr har inte någon enda politiker eller person från regeringskansliet bett att få träffa någon eller några av dem som berättat och berättar de hårresande historierna från ”sitt” verk – år ut och år in, år ut och år in. Det är förstås inte alls säkert att någon av miggorna skulle ställa upp heller, de kanske inte skulle våga lita på politiker och regeringstjänstemän. Men nog är det märkligt att de ansvariga för asylpolitiken och asylhanteringen inte ens försökt få till stånd ett möte…

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!