Finland. Böter för ordnande av illegal invandring av fem utlänningar.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på MTV Uutisets sajt (på finska).

HD: Den som ordnar illegal invandring i landet ska dömas till straff

Högsta domstolen (HD) angav i sitt förhandsbeslut att för anordnande av illegal invandring ska dömas till böter. Brottet är inte så ringa att förövaren kan lämnas utan att ådömas ett straff, i enlighet med vad tingsrätten i Lappland hade bestämt.

Den dömde förde i sin bil till Finland fem utlänningar som steg på i Ryssland. Han erhöll ingen ersättning. Vare sig den dömde eller passagerarna hade den visering som krävdes och de sökte asyl när de kommit in i Finland.

Enligt HD grundade sig brottet inte på sådana humanitära grunder att agerandet därmed skulle ha kunnat accepteras i sin helhet. Enligt domstolen hade resenärerna inte vid den ryska gränsen utsatts för omedelbar och tvingande fara.

HD ansåg det inte nödvändigt att ta bilen i beslag. Den dömde fick 30 dagsböter.

© Översättning Merit Wager

Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Finland. Den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontexs ledning besöker flyktingslussen i Torneå.

Klicka på bilden för att ta del av texten på MTV på finska.

I inslaget Suomalainen järjestelykeskus kiinnostaa – Frontex vierailee Torniossa (Finlands flyktingsluss intresserar – Frontex besöker Torneå) rapporteras:

Den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontexs ledning anländer den 15 oktober till Finland för att bekanta sig med flyktingslussen i Torneå.

Enligt inrikesminister Petteri Orpo intresserar verksamheten vid den snabbt beslutade och uppförda flyktingslussen Frontex, särskilt som situationen i norra Finland snabbt fåtts under kontroll.

En sådan modell skulle behövas i till exempel Grekland, där man redan under åratal diskuterat en flyktingsluss. .

Kommentar: Under alla år som jag har skrivit och rapporterat om asyl & migrationsområdet, har jag med jämna mellanrum försökt intressera svenska så kallade ansvariga för att lära sig av sitt östra grannland. Att åtminstone göra några studiebesök, att visa intresse och se vad som eventuellt kunde tas efter och implementeras också i Sverige. Intresset har inte bara varit svalt, det har varit iskallt. För i Sverige vet man ju alltid bäst, vad skulle väl Den Humanitära Stormakten ha att lära av någon annan?

Men vilket land är det som har kontroll över situationen på asylinvandringsområdet och som vill skydda sitt land och sitt folk samtidigt som det ger skydd åt dem som verkligen behöver det? Och som har en regering som förmår handla snabbt och beslutsamt?

Och vilket land är det som har struntat i att kontrollera och registrera gränsöverträdande människor och utsatt sitt folk och sitt land för irreparabel skada genom att tillåta illegal invandring (ingen registrering av tiotusentals hitkommande) och att låta okunniga och rent inkompetenta politiker hålla på och leka med folkets liv och landets framtid?

 © denna blogg.
Korta citat är tillåtna med länkning till originalinlägget så att läsaren får läsa exakt vad som skrivits utan vinklingar i annat syfte än rent informativt.

Det kom ett melj från en finländare i Sverige

En finländare i Sverige, som liksom jag följer både vad som händer där och här, skriver följande:

Till min besvikelse läser jag i Hufvudstadsbladet (Hbl) från den 29 september – Barnen behöver extra stort stöd – att det i Sverige så missbrukade begreppet ”barn”, om invandrarungdomar som säger sig vara minderåriga, även etablerats i vår finlandssvenska media. Vilken finländsk ungdom i åldrarna 15-18 (minus en månad) skulle vilja bli kallad för barn när man har det utmärkta ordet ”ungdom” för de åldrarna?!

Även i Finland ska man tydligen nu byta ut det korrekta ordet ”minderårig” mot det mera känsloladdade ordet barn. Alltså handlar det här om särbehandling – de invandrade ungdomarna är inte betraktade som jämbördiga med de inhemska. Ska jag slå till med att egentligen visar detta på en rasistisk hållning?

Desto märkligare ser detta ut när man vet att killar i kulturer där patriarkala värderingar dominerar, blir betraktade som män redan under sina tonår. Den tidigare så sakliga hållningen verkar Hbl nu ha övergett till förmån för formuleringar som har till syfte att manipulera våra känslor i stället för att rikta sig till vårt förnuft, respektera vår förmåga att tänka själva. Läsaren ska styras till vissa åsikter, i stället för att utifrån fakta fritt bilda sin egen uppfattning. Jag som läsare ska lära mig att ”tänka rätt”. Och det är journalisten som ska lära mig det.

Och jag som hittills varit så stolt över vår finska/finlandssvenska kultur där dylika fenomen som förminskar och infantiliserar läsaren, inte tidigare förekommit. Till skillnad från den svenska. Nu får jag bara hoppas att den finskspråkiga journalistiken fortsätter att hålla flaggan i topp och ger fan i att börja manipulera läsaren såsom Hbl nu gjort!

Kommentar: Det är sorgligt om Hbl:s journalister tar efter dumheter från Sverige. Felaktigt i texten är också – förutom att kalla dessa ungdomar för ”barn” – att kalla dem ”flyktingbarn”! Man vet ju inte om de är flyktingar (ytterst få minderåriga har flyktingskäl…) innan deras ansökningar gåtts igenom och beslut fattats. Det korrekta är att benämna dem ”minderåriga asylsökande”. Eller – givetvis – ”asylsökande barn” om det uppenbart handlar om just ”barn”.

Man kan bara hoppas att det som läsaren ovan beskriver var ett misstag och att mer korrekta benämningar både vad gäller barn, unga och minderåriga och överhuvudtaget allt som rör asylområdet (flyktingar, asylsökande, illegala invandrare etc) används i finlandssvenska medier och alldeles särskilt i en ärevördig gammal publikation som Hufvudstadsbladet.

© denna blogg.

När blev illegal (=olaglig) invandring till Europa okej?

Less than 24 hours after stepping off HMS Bulwark, and after only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.

Hamad Said and his friend Abdul Fatah, both 26, were among 1,100 rescued migrants who received food and water aboard the British assault ship before being taken to the Sicilian port of Catania on Monday.
(Läs artikeln här)

En stilla undran: När, hur och varför förändrades synen på illegal invandring? När blev illegal (=olaglig) invandring okej i Europa, i Sverige? Asylbehövande är en sak, men alla dessa människor som tar sig till Europa illegalt, när blev det okej? I praktiken ”fri invandring” för alla som lyckas ta sig till Europa (numera med hjälp av europeiska fartyg*, rentav), när infördes det? Det existerade inte för fem, sex, sju år sedan. Vad hände?

Notera särskilt: ”After only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.”

Vi har absolut ingen aning om vilka de här människorna är, som kommer till Europa illegalt. Hur kunde det bli acceptabelt, rentav ibland nästan påhejat i åtminstone svenska medier? Hur kunde det bli så att illegala invandrare – som alltså inte har laglig rätt att invandra, inga jobb att komma till, ingen egen försörjning, ingenstans att bo och vilkas identiteter inte är kända liksom inte heller deras bakgrunder (ev kriminella, terrorister etc) – fotograferas och helt öppet berätta att de nu helt enkelt bara reser vidare till Storbritannien (Tyskland, Sverige)?

* För undvikande av missförstånd: Jag talar här inte om de hjälpaktioner som gäller skrangliga båtar där människor riskerar att drunkna om de inte plockas upp! Jag menar att det verkar ha blivit allt vanligare att illegala invandrare kontaktar den italienska kustbevakningen, anger sin position och hävdar att de behöver assistans. Utan faktisk anledning och inte sällan i närheten av Libyens kust.

En migga: ”Att andra länder i EU skulle göra som Sverige, lär inträffa samma dag som grisar lärt sig flyga.”

En migga om nu- och framtiden i det udda – nästintill aparta – landet Sverige:

Nej tack!

Så är det då snart dags för regimskifte. Fast det var ju synligt redan för några år sedan. När Alliansen inte fick egen riksdagsmajoritet var det som att de slog över till en expeditionsministär, med en rätt apatisk inställning till det mesta. Så här i efterhand var det som att hela mandatperioden handlade om det femte jobbskatteavdraget. Gäsp.

Dock: Alliansen höll den ekonomiska krisen borta. Vi kunde ha haft en tvåsiffrig arbetslöshet, stort budgetunderskott och en bostadsmarknad i kollaps. Men den saken blev undanskymd av passivitet och oppositionens framgångsrika mantra om vård, skola och omsorg. Så nu får oppositionen visa vad den går för. De rödgröna lär dock få göra en Hollande – han fick backa från det mesta ett halvår in i presidentperioden – efter ett halvår eller så, med alla vallöften de strött omkring sig. För de snålar inte precis på sockret: sextimmars arbetsdag med bibehållen lön; sjutimmars arbetsdag med bibehållen lön och friår, också det helt betalt; sextimmars arbetsdag och gratis kollektivtrafik; höjda ersättningar över hela linjen i försäkringssystemen. Det ska bli intressant att se när de återinför fastighetsskatten, för det är en riktig lågoddsare att de skulle kunna låta bli.

Och så var det då det där med SD. Som ensamt kunde utesluta en egen riksdagsmajoritet för Alliansen, eftersom det partiet äter upp väljarna från höger. Och som skulle isoleras. Så att partiet tynade bort.

Man bör inte utgå från att väljare är dumma. Men man bör inte heller utgå från att politiker är dumma. Och jag utgår från att åtminstone Alliansens politiker förstår att det mesta de sysslat med i frågan migration och integration är retorik och endast retorik. ”Härtill var vi nödda och tvungna…” i syftet att isolera SD. Och med facit i hand är frågan till politikerna enkel: gick det bra? Gick det bra att med retorik och uppgörelser strypa flödet till SD? Eller gick det tvärtom?

Alliansens uppgörelser med MP var ett bra exempel. MP som, redan innan bläcket torkat på någon överenskommelse gällande migration och integration, alltid gått ut och kritiserat densamma. MP som ger uttrycket ”dolkstöt i ryggen” en ny innebörd. Sedan blir det ju också ett stigma av ”guilt by association” när en allians som på papperet förordar reglerad invandring gör upp med ett miljöparti som vill ha motsatsen. För vi fick bland annat systemet med subventionerad vård för ”papperslösa” och skolgång och annat för deras barn som gör att ingen i den berörda myndighetsvärlden längre är riktigt säker på vad som är legal respektive illegal vistelse. Illegal vistelse är tydligen legal vistelse i vissa fall. Det påminner lite om Tage Danielssons monolog om Three Mile Island. Det hade varit bättre för Alliansen att avstå från sådana utflykter.

Försörjningskravet för familjeåterförening var ett annat bra exempel. Försörjningskrav ska vi ha, men eftersom SD ville ha kraftiga försörjningskrav blev det nästan slagsmål inom Alliansen om vem som kunde införa flest undantag från kravet. Så nu sitter vi här med försörjningskrav som existerar som teorem, men som i praktiken omfattar ungefär 3 procent av anknytningspersonerna och 0 procent av de anhöriga. Och när M understundom nämnt att kravet borde utvidgas har småpartierna skrikit högt i falsett.

Frågan om hur många invandrare som går att med framgång integrera per år fick komma fram vid ett tillfälle, fast då blev det lite galet. Migrationsministern satt i tevestudion och nämnde att ”volymerna” var för stora. Det blev som när Nuder yttrade sig om ”köttberget” – botgöring i riksdagen för migrationsministern och sedan var frågan död.

Arbetskraftsinvandringen från tredjeland var en bra idé – som sedan kom att pryda löpsedlarna i den del som gäller icke yrkesutbildad arbetskraft. För till skillnad mot andra länder så är den svenska arbetskraftsinvandringen helt generell och omfattar därför lokalvårdare, diskare, servitörer, bärplockare etc. Vi har hittills inte sett något exempel med en forskare vid Astra Zeneca som hamnat i blåsväder, men däremot har de okvalificerade arbetsinvandrarna dels blivit ett tacksamt mål för utnyttjande och dels har de funnit ett nytt bedrägerispår. För lika väl som det går att betala 100.000 kronor för en resa till Sverige med en vidhängande asylberättelse, lika väl går det att betala 100.000 kronor för en skenanställning.

De ensamkommande barnen – eller unga männen som det främst handlar om – var ett annat bra exempel. Har jag hört någon allianspolitiker yttra att detta inte är en eftersträvansvärd trafik? Har någon minister gjort som president Obama gjorde när samma typ av trafik uppstod från Centralamerika till USA, det vill säga konfronterat regeringarna i de berörda länderna och framfört att barnen kommer att skickas tillbaka? Har någon öppet uttalat det rätt självklara, att i de fall det verkligen handlar om barn så har de inte kommit hit på egen hand, eller träffat en okänd välgörare någonstans i hemtrakten, utan familjen sitter kvar därhemma och har ordnat allt? Svar nej, nej och åter nej!

Fast storleken på invandringen är det bästa exemplet på att säga en sak och hålla inne med vad man egentligen tycker. För som sagt – jag utgår inte från att politiker är dumma. SCB för statistik på invandring, sorterat efter personnummer – vilket betyder att den verkliga siffran är betydligt högre – och om inte jag minns fel blev bruttoinvandringen sexsiffrig redan 2007. Vi hade en kö av 7.000 i mottagningssystemet redan för två år sedan. Vad kön kommer att vara vid nästa årsskifte kan man bara spekulera om. Men retoriskt sett är Alliansen nästan övertydlig: Det finns inget tak.

Fast i antalsfrågan har det funnits en spricka i fasaden. Migrationsministern ville inte riktigt att Sverige ensamt skulle var en magnet för asylinvandrare – vilket Sverige är med sitt system av PUT och sedan allt betalt – utan försökte få de andra i EU-familjen att göra detsamma. Undrar hur mycket hånflin det kostade Sverige nere på kontinenten? För tanken på att andra länder i EU skulle göra som Sverige gör – kvotuttagningar är en annan sak – lär inträffa samma dag som grisar lärt sig flyga. Och Alliansens vallöfte om 350.000 nya jobb fram till 2020 blev nedplockat av KI redan samma dag det kom – hela det antalet är så gott som intecknat av invandring.

Så nu står vi där, med ett mantra som kan sammanfattas så här:

•  Det finns inget tak alls för vad som är genomförbart med invandringen.
•  Försörjningskrav ska vi ha fast helst inte alls.
•  Vi ska ha okvalificerad arbetskraftsinvandring fast vi inte behöver det.
•  Alla asylsökande – och framförallt barnen – är alltid sanningssägare.
•  Vi ska ge PUT direkt och allt betalt.
•  Vi ska ha ett parallellsamhälle där illegal vistelse i själva verket är legal. Och den som säger motsatsen är rasist eller främlingsfientlig eller dåligt informerad.
•  Alla asylinvandrare och deras familjemedlemmar är högt utbildade och yrkeskvalificerade – det kommer absolut inga analfabeter från Afghanistan, Somalia, Kurdistan, Eritrea.
•  Går det dåligt i kommunerna eller om Arbetsförmedlingen rapporterar att det är rätt svårt att hitta lämpliga arbeten för icke yrkesutbildade analfabeter så råder strukturell rasism i kommun och på arbetsmarknad. Skulle alla dessa personer hamna i utanförskapsområdena – vilket är det enda ställe socialbidragstagare kan hamna i eftersom det är där som allmännyttan har sina lägenheter – så råder det rasism på bostadsmarknaden också.

Som sagt: Jag utgår från att politiker inte dumma. Och att de fattar att denna retorik inte håller. Och försöket att förneka bort SD slutade med att detta parti i opinionsmätningarna nu får runt 10 procent. För väljare är inte dumma heller. Men väljare, till skillnad mot politiker, har inte haft något motiv för att syssla med den slags retorik och tyföljande politiska vansinnesdåd som vi sett de senaste fyra åren.

Och om SD har kunnat le i mjugg under de senaste fyra åren så kommer de att känna sig som prinsar i en bagarbod när de rödgröna vunnit valet. För de rödgröna har drivor med fiffiga uppslag i påsen. Svensk sjukvård ska vara helt universell – eller rätt sagt så ska utnyttjandet av svensk sjukvård vara helt universell. Asylbegreppet ska utvidgas ännu mer och familjebegreppet ska nu omfatta föräldrar, syskon och kusiner. Och andra med, det är inte så noga. Försörjningskravet ska strykas helt. Så SD kan nog se fram emot  15 procent av rösterna framåt 2018. Och det gör det hela till ett absolut exit för Alliansen som fenomen.

Och så till mitt eget val. Än en gång: Jag utgår från att politiker inte är dumma. Alltså talar de inte sanning. Och de får ha vilka bevekelsegrunder de än vill, och vilka vackra motiv som helst – jag röstar inte på sådana. Och jag kan inte få för mig att rösta på något annat parti i riksdagen heller. Så jag stannar hemma på valdagen.

Kommentar: Ingen, egentligen. Men här kan man ta del av Eurostats rapport Migrant integration in the labour market in 2013 med underrubriken: Unemployment rate for non-EU citizens notably higher than for nationals in the EU28, och se hur (illa) Sverige ligger till. Och om någon tror att det blir bättre 2014, 2015, 2016, 2017, 2018 så torde den vara rejält ute och cykla. Eller vara både blind och döv.

Ur texten:

In 2013 across Member States, the largest differences between the employment rates for non-EU citizens and for national were recorded in Sweden (50.2% for non-EU citizens compared with 81.3% for nationals.

I landet som tar in förkrossande många fler asylinvandrare än något annat EU-land per capita, har också det lägsta antalet utomeuropeiska invandrare arbete.

© denna blogg. Vid ev citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

I sitt eget land är man inte illegal

SVT Debatt  har publicerat en text som de gett rubriken Jag har vandrat genom denna värld som illegal, av en person som kallar sig – eller faktiskt heter – Ahmad Mohammadi. Det är alldeles utmärkt – och borde vara självklart i ett land med yttrandefrihet – att många människor kommer till tals. Det gäller givetvis också asylsökande liksom politiker, personer som är för och emot hur asylinvandringen hanteras i Sverige, miggor, chefer på Migrationsverket etc, etc. Den här texten lämnar dock en hel del outrätade frågetecken efter sig.

Ahmad Mohammadi berättar hur han har haft det när han rört sig runt om i olika länder på sin väg från (troligen) Iran till (troligen) till Sverige. Man får dock inte veta något alls om varifrån han faktiskt kommer, vem han är, varför han gett sig iväg till Europa och vilka skäl för att beviljas asyl eller skydd han ansett sig ha i de länder han vistats i. Inte heller får man veta något om hur länge han har varit i Sverige eller om han genomgått asylprocessen här och fått avslag på sin ansökan. Man vet liksom inte vad man ska förhålla sig till, vad syftet med artikeln egentligen är. Det kanske inte är något annat än att en afghan rakt upp och ner berättar om en del av sitt liv (efter att han lämnat sitt land; hur han hade det där berör han inte med ett ord), sina vedermödor och sina lidanden, och då får man läsa texten så, rakt upp och ner och ta den till sig. Det är vad jag har gjort.

Det kan mycket väl vara synd om Ahmad Mohammadi. I texten framgår dock ingenting alls om hans bakgrund, den som gjort att han lämnat sitt hemland för att leva illegalt i olika länder och då är det mycket svårt att förhålla sig till hans berättelser. Det enda man kan säga är, att man kan tycka att det är tragiskt att han har behandlats så illa överallt som han säger, och undra över varför han inte sökte – eller om han gjorde det – varför han inte beviljades uppehållstillstånd i något av de länder han kom till.

Påståendet: ”Jag är dömd till undermänsklighet av Dublinförordningen”, är märkligt. EU och Sverige har lagar som reglerar all typ av invandring, därmed givetvis också asylinvandringen. Kraven för att man ska beviljas asyl eller uppehållstillstånd är liknande i de allra flesta länderna inom EU och något av kraven måste förstås uppfyllas. Uppfyller man inget av de krav som lagen stadgar, då beviljas man inte tillstånd att stanna. Inte i något land i EU och inte i Sverige. Om inga regler fanns så skulle invandringen vara helt fri och en sådan ordning har varken Sverige eller något annat land i hela världen ännu anslutit sig.

I sitt hemland Afghanistan (eller om det är Iran), är den här unge mannen inte illegal. Om han inte har beviljats uppehållstillstånd i något annat land, är det till sitt hemland han ska återvända för att slippa vara ”dömd till undermänsklighet” och till att tvingas ”gå runt i denna värld illegal”. Han har bevisligen, på sätt som vi inte får veta något om och för pengar som vi inte heller får veta varifrån de har kommit, tagit sig (låtit sig smugglas? Inget förklaras) till Sverige. Han behöver inte återvända till sitt hemland samma svåra väg utan i Sverige bekostar skattebetalarna återresan när han utvisas, om han inte själv har pengar till resan.

Man kan bara hoppas att Ahmad Mohammadi (om han har fått avslag på sin asylansökan) så snart som möjligt och helst frivilligt, annars med poliseskort i enlighet med lagen, kan återvända till sitt hemland Afghanistan (?) så att hans liv som illegal runt om i Europa får ett slut.

När det gäller SVT Debatt, som publicerat Ahmad Mohammadis text, så vill jag först säga att jag inte har något alls emot att Ahmad Mohammadis text publiceras där. Tvärtom. Men: det finns anledning att undra hur redaktionen tänkte när de tog in den; det är ju en debattsajt (det hörs inte minst på namnet) och då ska texterna också kunna debatteras. Här går det inte att debattera någonting alls, berättelsen står för sig själv och ger inga öppningar till någon saklig debatt.

Är det alltså så, numera, att SVT Debatt, trots sitt namn, är en sajt där människor kan skriva lite vad de vill (sitt livs historia, om sina sjukdomar, om andra personliga upplevelser) och att kravet på en debattvinkel är borttaget? Då är det dags att ta bort upplysningen på sajten, den som tidigare har gällt:

För att kunna publicera dig på debatt.svt.se vill vi att ditt inlägg har en tydlig debattvinkel och att du har kunskap eller erfarenhet av det ämne du skriver om.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Språkformuleringsprivilegieföreträdarna borde ge ut en egen godkänd ordlista

SAOL – en ordlista som inte gäller fullt ut.

Jag har tidigare påpekat det, jag gör det igen: journalister och politiker som tagit sig språkformuleringsprivilegiet borde ge ut en av dem godkänd ord- och begreppslista på asyl- och migrationsområdet, så att de som vill uttrycka sig korrekt (enligt dem), vet vad som gäller. Så att de, som inte vill hamna utanför det stora goda vi:et som språkformuleringsprivilegieföreträdarna utgör, vet vad de kan/får och inte kan/får säga och skriva.

Följande ord och begrepp är jag tämligen säker på inte bör ingå i ”det goda vi:ets” vokabulär:
Mörk. Svart. Blond. Blåögd. Vi. Dom. Utlänning. Illegal. Olaglig. Avslag. Utvisa. Enligt utlänningslagen. Analfabeter. Falsk asylhistoria. Förfalskade dokument. Respektera avslagsbeslut. Lämna landet. Utvisas.

Följande är jag osäker på om de kanske kan/får användas eller ej:
Asylinvandrare. Invandrare. Ensamkommande påstått minderåriga asylsökande. Utländsk härkomst/bakgrund. Utomeuropeisk härkomst/bakgrund. Svenskar (i betydelsen icke utländsk härkomst). Rättssäker (asylprocess). Eget ansvar.

Bland ord och begrepp som kan/får och rentav bör användas torde återfinnas:
Asylrätt. Allas lika värde. Människovärde. Inhuman asylpolitik. Ensamkommande flyktingbarn. Ingen människa är illegal. Gömda. Segregation. Orättvist. Utanförskap.

Jag, som har svenska som modersmål och anser mig behärska det väl, hänger inte med i nyspråket på asyl- och migrationsområdet, det språk som vänds och vrids och vinklas så till den milda grad att svart blir vitt och vitt blir svart. Jag kommer dock själv aldrig att använda en ord- och begreppslista av den typ jag efterlyser eftersom jag tycker att det är katastrofalt att förvränga ord och begrepp så som många aktörer på asyl- och migrationsområdet gör. Men listan behövs för alla dem som är osäkra och rädda för att uttrycka sig felaktigt, och som inte för sitt liv vill riskera att bli anklagade för att vara ”rasister”, ”islamofober”, ”främlingsfientliga” etc. Också de orden används förresten av det goda vi:et med nya betydelser och innebörder och tarvar ordentliga förklaringar i Språkformuleringsföreträdarnas korrekta asyl- och migrationsordlista 2013. Listan bör uppdateras varje år eftersom nya förbjudna resp tillåtna ord och begrepp ständigt tillkommer och försvinner.

P.S. Det finns förstås en lista över ordförklaringar som Migrationsverket har sammanställt, men den är inte något som alla journalister och alla politiker anser sig behöva behärska när de talar och skriver om asyl- och migrationsfrågor.

© Denna blogg.