Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet!

Nog är det ju märkligt så många förslag en massa nervösa politiker, ängsliga inför sin personliga framtid, har nu, strax innan det ska bli extra val! Men vad hjälper förslag? Inte ett dugg. Det hade behövts agerande för mer än tio år sedan. Man skulle ha tagit på allvar och gjort verklighet av förslagen och råden från bland annat Mauricio Rojas och även Nyamko Sabuni. Men nej: i stället för att lyssna på – och agera efter – vad kunniga, intelligenta och ofloskliga människor hade att tillföra så mer eller mindre mobbades den ene ut och den andra stod väl inte ut själv i en obegåvad och trög miljö (mina slutsatser).

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet – Tio punkter för en bättre integration – den 19 december, skriver Erik Ullenhag, tidigare i många år integrationsminister med mandat att agera, tillsammans med en partikamrat, bland annat:

Den som flyr undan förföljelse ska kunna få skydd i Sverige – vi ska vara stolta över att vi är en medmänsklig stormakt. Samtidigt behöver vi se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar för att ge människor skydd…

Sverige – Ullenhag – ska alltså ”se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar”!!!!! Har Sverige fått gehör för sin aparta hållning hos något enda av de övriga 27 länderna? Nej. Är det något annat land som tycker att det är Sveriges sak att tala om för dem hur de ska agera. Knappast. Verkar något annat land vilja ta efter Sverige och få samma kaos som det som råder här? Icke. Nej, de tar sitt ansvar på sitt sätt, som skiljer sig väsentligt från den syn på ”ansvar” som svenska politiker (med understöd av journalister som har stor mat och som politiker är rädda för).

Men svenska megalomaner fortsätter med sina pinsamma ansvarskrav på andra länder som har en betydligt mer hanterbar asylinvandring som de klarar av och som har gehör hos landets befolkning. ”Medmänsklig stormakt”? Är det verkligen så Ullenhag ser på Sverige? Ja, kanske ur ett blåögt, storsvenskt perspektiv men knappast ur en verkligt skyddsbehövande asylsökandes dito. Och inte ur ett verklighets- och faktabaserat perspektiv, för verklighet och fakta skyr politiker ofta som pesten. Den verklighet och de fakta som existerar är, trots att det handlar just om verklighet och fakta, i svenska politikers och journalisters ögon ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”. Den synen gör att Sverige får en massa mer eller mindre löjliga och helt verklighetsfrämmande ”förslag” på integrationsområdet från fega och/eller rent okunniga politiker.

För i Sverige rasar det in folk som inte har några asylskäl alls (knappast något som andra ansvarskännande EU-länder vill ha) varav  89 procent har inga id-handlingar, och som kanske är personer som de verkligt skyddsbehövande har flytt ifrån. Som vet att det går att snacka omkull svenskar och som vet att om de får avslag så kan de stanna här ändå. Och alla är de lika välkomna i den ”medmänskliga stormakten”, där politiker floskelmässigt kallar alla asylsökande för ”människor som flytt från krig och grymheter”. Välkomna är alltså IS-anhängare som kommit hit på falska handlingar (kanske stulna av kristna som de skurit halsarna av), terrorister, kriminella, ”bidragsinvandrare”, sjukdomsinvandrare, personer som redan har uppehållstillstånd i andra EU-länder. Bland dem ”drunknar” de, som enligt utlänningslagen har asyl- eller skyddsskäl här.

Hur tror Ullenhag och andra blåögda företrädare för DHS, Den Humanitära Stormakten (det namn på Sverige som Fredrik Reinfeldt myntade), att de faktiskt skyddsbehövande känner när de ser hur det går till här? Många asylsökande berättar att de känner sig lika otrygga i Sverige som de gjorde i hemlandet, många berättar om hot och våld på asylboenden. Det finns sfi-lärare som är livrädda när de nu måste undervisa extrema IS-anhängare i svenska för invandrare och samtidigt ha samtal med kristna asylsökande och andra när de berättar om sin rädsla och skräck och undrar varför dessa de värsta terroristerna av alla får vara i Sverige och till och med bli försörjda här. Och vad tror Ullenhag med flera att svenskarna tycker – de som trots att man på just detta område av någon anledning inte ska prata om kostnader men som är de som de facto bekostar asylinvandringen – om att försörja människor som redan har uppehållstillstånd och till och med i vissa fall medborgarskap i andra EU-länder när de kommer hit och söker ”asyl” för att man här får gratis bostad och bli försörjd utan att behöva arbeta? Läs miggornas rapporter här.

Den som har flytt och tagit sig till Sverige och inte stannat i något annat EU-land på vägen (om man gjort det ska asylansökan enligt Schengen-förordningen prövas där), ska enligt Sveriges utlänningslag få sin sak prövad här. Har han asyl- eller skyddsskäl ska han enligt lagen antingen beviljas tillfälligt uppehållstillstånd eller permanent dito. Har någon ljugit om sina asylskäl och på falska grunder beviljats uppehållstillstånd, bör tillståndet återkallas. Uppenbart ogrundade ansökningar ska snabbutredas och personerna ska omgående återsändas hem (i Norge görs det på högst 48 timmar) och inte stanna på boenden och kosta pengar i Sverige. Alltså personer som kommer från säkra länder och som inte har några som helst skyddsskäl. Klarar man att avgöra sådana fall i såväl Norge som i andra länder, så borde man väl klara att göra det i Sverige också.

Den absolut siste jag någonsin skulle råda någon att lyssna på vad gäller frågor kring integration är Erik Ullenhag. Han, som cyklat runt, grillat korv och hållit ”kansli” i förorter i fåfängt hopp om att han skulle bli mer populär genom att han nedsteg från ministerstolen till ”gettona”, som sysslat med romska frågor också mot romernas egen vilja, som inte gjort något verkligt vettigt eller viktigt vad gäller integration under sin tid som integrationsminister. Om han hade hört vad ”nyanlända” tycker om honom så skulle han aldrig ha satt sina ministerfötter bland dem på det sätt han gjort. De vill inte se en svennekompis, de vill se en minister som tar ansvar (!) och agerar, inte leker kansli i förorten. Denne flosklernas, de tomma ordens mästare, inleder nu också sin debattartikeltext med en tomfloskel: ”Folkpartiet står upp för öppenhet när det gäller invandring”. Finns det ingen som kan få denne man att sluta floskla? Vilken skillnad – som natt och dag – mot den begåvade och kloke Mauricio Rojas, som aldrig någonsin förföll till floskler utan talade klarspråk och förstod vad han talade om. De enda som tycker att det Ullenhag säger och gör är bra, det är förmodligen det parti som alla andra partier sjukligt förhåller sig till i allt de säger och gör på asylinvandrings- och integrationsområdet: Sverigedemokraterna.

Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet (men fortfarande nästan inte vågar tala om asylinvandringen, som är det viktigaste i sammanhanget)! Ni vaknar nu, tre månader före det extra val som ni alla är skyldiga till att det måste hållas bara sex månader efter ordinarie riksdagsval. Och ni är minst tio år för sent ute, ni borde ha tagit tag i asylinvandringen i första hand och därefter, eller helst parallellt, integrationen av dem som får uppehållstillstånd! Hade ni fått ordning på asylhanteringen i Sverige, i stället för att pompöst tala om att 27 andra EU-länder ”måste ta sitt ansvar” the Swedish way, så hade enormt mycket varit vunnet. För er själva, för svenska folket och – inte  minst – för de människor som beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Och i stället för att försöka mästra dem så borde ni ha lärt av många av de andra 27 EU-länderna!

 

Här är några (!) av mina tidigare texter på floskelområdet (och en text av Nima Dervish):
Erik Ullenhag borde kavla upp ärmarna och sluta floskla – 16 september 2011
Hur länge ska politiker fortsätta att mata folket med ordmarängtårtor? Och hur länge ska folket svälja dem? – 5 oktober 2011
Floskler och särbehandling går hand i hand. Och bortkollring av folket går i mitten. – 17 oktober 2011
En migga anser att ”myterna” från s.k. ansvarigt håll måste ifrågasättas – 19 december 2011
Svensk minister framför visioner om lyckad integration i tysk tidning– 5 januari 2012
Tjuren Ferdinand har planterat sig under korkeken och tänker inte flytta på sig – 16 januari 2012
Ullenhag lyssnar men hör inte – 15 juni 2012
Governing by debattartiklar and by stepping in på en annan ministers ansvarsområde – 26 juli 2012
Jag tackade som vanligt nej… – 20 september 2012
Ekots lördagsintervju den 29 september: Erik Ullenhag – 3 oktober 2012
Om det vore uppenbart för Ullenhag själv så skulle det väl inte ständigt behöva upprepas? – 8 december 2012
Be my guest # 102 Nima Dervish – 14 september 2014

© denna blogg.

Hur många ministerhattar har Erik Ullenhag?

Foto: Johan Ödmann

Integrationsminister Erik Ullenhag  besöker den 26 juni UNHCR:s kontor i Ankara för att bland annat få information om situationen för de syriska flyktingarna som kommer till Turkiet.

Varför han och inte migrationsminister Tobias Billström?

Integrationsminister Erik Ullenhag inviger den 27  juni ett honorärkonsulat i Kulu, Turkiet.

Varför han och inte utrikesminister Carl Bildt eller någon annan från UD?

Varför sköter integrationsministern nu också både migrationsministerns och utrikesministerns uppdrag?

Källa: Pressmeddelande från Arbetsmarknadsdepartementet.

© denna blogg.

 

Sheraton, be om ursäkt om ni har gjort fel! Sheraton, be inte om ursäkt om ni inte har gjort fel!

Rasandet mot hotell Sheraton vet inga gränser och verkar ha tappat alla proportioner! Och regeringen, genom integrationsminister Erik Ullenhag, rusar ut – på tidningsuppgifter och hörsägen från den ena parten – och säger att

Regeringskansliet ska se över sina affärsförbindelser med Sheraton efter det inträffade

Detta alltså efter en påstådd – inte ännu utredd eller rättsligt prövad – diskriminering av en finsk romsk kvinna (läs Sheraton stoppade regeringens romska gäst, DN 25 mars)!

Är det ingen – ingen alls? – som ifrågasätter om det verkligen kan stämma att en anställd vid ingången till frukostmatsalen, bland alla de synnerligen mångkulturella och blandade gästerna på det internationella hotellet Sheraton, skulle stoppa en gäst från att komma in och äta frukost? Det ter sig tämligen otroligt och det är också vad jag har fått berättat för mig av personal på hotell Sheraton, alltså att det inte alls gick till så som det påstås i den högljudda rapporteringen.

Vad som berättas från Sheraton är att den person som skulle stå vid pulpeten vid ingången till frukostmatsalen, inte stod där just vid det tillfälle då den romska kvinnan kom dit. Den anställdas uppgift är att, som på de flesta andra stora hotell, stå vid sin pulpet dels för att hälsa gästerna välkomna till frukostserveringen; dels för att kontrollera om de hade rum eller paket där frukosten ingår.Just vid det aktuella tillfället hade hon, enligt uppgift, gått en bit in i matsalen, kanske för att visa någon annan gäst vägen eller liknande. Men hon var inte långt borta och hastade tillbaka till sin plats när hon såg den aktuella kvinnan som var på väg in. På frågan om ifall kvinnan önskade äta frukost, ska svaret – enligt uppgift från Sheraton – ha varit: ”Nej, jag vill bara ha en kopp kaffe.”

Sheraton har en liten trevlig kaffe- och tebar i lobbyn (där jag för övrigt själv druckit kaffe ett stort antal gånger), där det är betydligt lugnare än i frukostmatsalen på morgonen. Frukost ingick enligt uppgift inte i gästens rumspris och gästen hade sagt att hon bara ville ha en kopp kaffe, varvid frukostvärdinnan (min benämning) visade henne till just den lilla lobbybaren som ligger alldeles intill frukostmatsalen. Allt gick, enligt uppgift från Sheraton, lugnt till och den romska kvinnan gick till lobbybaren, där hon sedan också ska ha fått sällskap av en annan kvinna som redan satt där och drack kaffe.

Så. Nu finns två varianter av historien. Vilken är sann? Har det hänt något som motiverar den svenska regeringens  ifrågasättande av sitt samarbete med Sheraton? Vad grundar ifrågasättandet sig på? På Dagens Nyheters (och andra mediers) rapportering om vad som hänt? Enbart? Eller något annat också, som ännu inte framkommit?

Står reaktionerna i det här fallet i proportion till det som inträffat? (Läs DN-artikeln Häftiga reaktioner mot Sheraton den 26 mars). Är det befogat att ett lands regering kallar till krismöte för detta? Läs Regeringen kallar till krismöte efter Sheratonskandalen den 26 mars, där integrationsminister Erik Ullenhag bland annat säger:

Det som beskrevs i går är tyvärr en mycket vanlig händelse. Diana Nyman beskrev det själv som en vardagshändelse, och där behöver vi en värderingsdiskussion med branschen för det är oacceptabelt att människor drabbas av kränkningar.

När integrationsministern dessutom uttalar att han ”hoppas att Nymans fall prövas rättsligt”, då kan det tyckas vara en aning märkligt att han föregriper en sådan prövning, kallar till krismöte och säger att regeringskansliet ska se över sina affärsförbindelser med Sheraton… En så panikartad – och motstridig – reaktion tyder inte på särskilt stor mognad och ökar inte tron på att regeringen klarar av att hantera verkliga kriser…

Låt oss hoppas att – om nu det som hänt ska prövas rättsligt – sanningen kommer fram och att om någon har kränkts, den personen också får upprättelse. Vare sig det är den romska kvinnan eller den anställda vid Sheraton.

Diskriminering och kränkning av människor är aldrig acceptabelt, oavsett vilken nationalitet, hudfärg, religion, sexuell läggning de har. Vare sig det handlar om en romsk kvinna som är gäst på ett hotell eller om en anställd i en frukostmatsal på samma hotell.

© denna blogg.

I Dårfinkeristan den 21 februari 2014

Tillägg till/uppdatering av texten I Dårfinkeristan den 20 februari 2014.

Nu framkommer, bland annat i artikeln Malmös bilmålvakter skyldiga 168 miljoner i Sydsvenskan den 21 februari, att uttalandet av gatukontorets chef Bo Andersson om att ”Förra året gick vi miste om 42 miljoner kronor i obetalda parkeringsavgifter” inte riktigt höll. För nu har man kommit fram till att det rör sig om 168 miljoner kronor som ”vi” (skattebetalarna) gått miste om bara under förra året. Så stora skulder för obetalda p-böter och skatter har alltså, enligt dagens uppgifter, Malmös nio tyngsta bilmålvakter.

I artikeln i Sydsvenskan kan man läsa:

Den enskilt mest skuldsatte är 29-årige Ibrahim Sabih. Hans skuld hos Kronofogden för obetalda p-böter och skatter är 41,1 miljoner kronor. Sabih har enligt bilregistret 1929 bilar.

Detta verkar ha blivit ett kreativt och tämligen säkert sätt främst för en del kanske icke-integrerade (eller barn till) asylinvandrade att försörja sig på. Det är så det ser ut, åtminstone. Och detta har kanske pågått i många år och kommer sannolikt att fortsätta att fungera också i år och förmodligen även därpå kommande år. För, som kronokommissarie Christer Davidsson säger i artikeln:

Vårt system är inte byggt för så stora skulder.

Jaha. Nehej. Det är klart. Det är alltså en ohyggligt stor och omfattande och hänsynslös brottslighet som pågått och pågår. Och svenskarna, som ju inte vill kallas ”främlingsfientliga” eller något annat trist, gör inte mycket åt den. Fast det är klart: regeringen har ju ”aviserat en lagskärpning mot bilmålvakter senare i vår”… ”Aviserat”, inte ”beslutat om”. Och vad ska den ”lagskärpningen” omfatta som gör att Ibrahim Sahib med flera känner att de måste sluta med sin brottslighet som ju hittills torde ha lönat sig mycket väl?

Kanske kan regeringen sätta integrationsministern på att skapa ett pilotprojekt som gör att dessa människor blir laglydiga och trevliga och ”känner sig delaktiga i det svenska samhället”! Men kräv för Guds skull inte att de ska betala tillbaka de undanhållna 168 miljonerna till den skattekista som alla laglydiga svenskar fyller på för att pengarna bland annat ska räcka till allt som asylinvandrade behöver och kräver när de kommer till Sverige, för det skulle någon, särskilt i en del politiska partier, uppleva som kränkande och ”rasistiskt”.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg.

”Det finns absolut ingen anledning till oro”

”Det finns absolut ingen anledning till oro” är ett budskap som regeringar och andra ansvariga brukar sända ut när det är riktigt stor fara å färde. När det de facto finns stor anledning till oro, således. Men folket ska lugnas  (särskilt ett valår…) och när ”det finns ingen anledning till oro” upprepas som en absolut sanning från dem som man ska/borde kunna lita på, ja då låter sig folket lugnas.

De gravt oroande uppgifter som via miggor funnit sin väg ut på denna blogg sedan slutet av 2007, har en del självständigt tänkande människor tagit till sig och insett att det finns anledning till oro. Men de allra flesta har inte påverkats av vad de personer (miggor, HVB-personal, anställda vid asylboenden, folk ute i vad som blivit ”asylindustrin”, socialtjänstemän m.fl. i ”utanförskapsområden” etc) som bäst känner till vad som sker på asylinvandringsområdet har att berätta. För ”det finns absolut ingen anledning till oro” är budskapet som i princip oemotsagt (annat än i små snabbt ”rasist”-stämplade inlägg här och där) trummats ut under mycket lång tid av dem, som kallas ”förtroendevalda” och av mediekåren, som tycks agera mer eller mindre med en röst och en penna (eller dator). Till slut tror man inte längre sina egna ögon och öron, litar inte på sina egna upplevelser, utan tar in det budskap som de ”ansvariga” tutar ut. Det brukar i andra sammanhang kallas falsk propaganda. Men inte i Sverige. Här gäller ”det finns absolut ingen anledning till oro” som en osann sanning som folket ska ta till sig som en absolut sanning.

Det kaxiga Magasinet Neo (som kallar sig ”Sveriges bästa samhällsmagasin” och kanske också är det?) har på nätet lagt ut den intervju – Misslyckandet kommer att få katastrofala följder – som chefredaktören Paulina Neuding gjorde med Niall Ferguson i somras (om jag förstår det hela rätt). Han presenteras så här:

Niall Ferguson är historieprofessor på Harvard, bästsäljande författare, tidigare rådgivare åt republikanske presidentkandidaten John McCain i valkampanjen 2008, och brukar ha en given plats i rankningar av världens mest inflytelserika tänkare.

En hel del av vad han säger har också miggor, jag själv och andra gett uttryck för här på bloggen. Bland annat säger Niall Ferguson att vi i Sverige håller på att skapa en permanent klass av människor som aldrig kommer att kunna försörja sig. Städerna hotar att explodera i våld. Och:

– En viktig sak som saknas i diskussionen, och det är den absolut största svårigheten de skandinaviska länderna står inför, är den totalt misslyckade integrationen av invandrare. Och detta är ett så katastrofalt misslyckande att det inte bara kan betraktas som ett sidospår. Det är en central utmaning för den skandinaviska välfärdsmodellen. Detta riskerar att utvecklas till en verklig kris, till och med ett hot mot stabiliteten i ett land som Sverige.

Men: ”Det finns absolut ingen anledning till oro”! Och tro inte att Erik Ullenhag, Sveriges integrationsminister håller med om det som sägs om ”den totalt misslyckade integrationen” (se längre ner)! Inte ens när ni, bästa medborgare, med egna ögon ser, med egna öron hör och själva upplever upplopp i en mängd av så kallade utanförskapsområden (= omskrivning för vad man tidigare kallade ”invandrartäta områden”) finns det anledning till oro. Det är nog bara pojkstreck när man tänder eld på andras egendom som bilar och bostadshus och kontor och skolor; när man hotar och kastar sten på polis, brandkår och ambulanser. Det är unga som är rastlösa, det måste man förstå. De visar sin frustration genom att sätta skräck i andra människor, förstöra deras egendom och hota dem. Det anses i Sverige vara något vi laglydiga icke-våldsamma får leva med. Polisen tycks mer eller mindre maktlös och dessa våldsverkare inser att de har makt och kan göra vad som helst, några konsekvenser får det inte. För bor man i ”utanförskapsområden”så kan man göra som man vill och helt enkelt sätta sådan skräck i det svenska samhället att det inte vågar/förmår ta itu med våldet och förstörelsen. Men, kom för Guds skull ihåg:

Det finns ingen anledning till oro!

Förresten går ju Sveriges integrationsminister Erik Ullenhag just idag, den 25 november, ut (bland annat i Sveriges Radio) med ett nytt ”det finns absolut ingen anledning till oro”-budskap:

Av 230.000 nya jobb som skapats sedan 2006 så har hela 160.000 gått till utrikes födda. Bara 70.000 av de här nya jobben har gått till svenskfödda. Det här handlar om att vi har nått de grupper som har stått längst från arbetsmarknaden. Det är en väldig framgång.

Ska vi nu hjula och slå volter av lycka för att utrikes födda får jobb i större utsträckning än svenskar (eller ska man säga ”svenskfödda” som i citatet, för att vara korrekt)? Det är sannerligen inte lätt att hänga med i den för tillfället korrekta vokabulären eller i vad som för tillfället är korrekt att tycka. Plötsligt får/ska vi alltså ställa grupper mot varandra: utrikes födda mot svenskar/svenskfödda! Men det var ju inte tillåtet för en tid sedan? Så förvirrande. Det var ju absolut tabu att tala om utrikes födda kontra svenskar, man fick inte ställa grupper mot varandra. Man fick inte ens antyda att en somalier eller irakier (förlåt: personer med somalisk eller irakisk bakgrund) som varit i Sverige i tre år inte skulle vara svenskar! Nu får man alltså göra det, nu är de somalier och irakier igen, i statistiken över hur många utrikes födda som fått jobb de senaste sju åren!? Som sagt: vare sig vokabulären, eller innehållet och andemeningen i den, är lätt att hänga med i, det som är korrekt idag är inkorrekt i morgon. Och Gud nåde den som yttrar sig offentligt och felaktigt råkar använda ord och begrepp som plötsligt satts i ”karantän”, lagts i malpåse eller ”uppdaterats”, han eller hon riskerar att stämplas som precis vad som helst (främst något på -fob eller -ist).

Niall Ferguson (läs hela texten, den är lång!) säger också så här i intervjun i Magasinet Neo:

– Utöver detta (bl.a. valutaunionen i EU. Min anm.) har man katastrofen med icke-integrerade invandrare. Låt mig vara tydlig med det här: Jag är invandrare själv, och jag har inget emot invandring. Problemet med Europa är att man inte kan hantera och integrera invandrare. Och det här misslyckandet kommer att ha katastrofala följder framöver, utan tvivel. Jag tror inte det finns något som oroar mig mer. När jag ser hur europeiska städer har utvecklats, ser jag enbart problem framför oss. Och, du vet, det vi såg i Stockholms förorter nyligen är bara ett mycket begränsat exempel på den typ av problem vi kommer att få se i större städer framöver. Tänk bara på Paris.

Risken finns att vi kommer att se konflikter mellan etniska grupper. Vi skapar multietniska städer i multikulturalismens namn, och i takt med att dessa städer får större problem med sin ekonomi blir klyftorna djupare. Och här finns en risk att alienerade och delvis radikaliserade andra och tredje generationens invandrare kommer i konflikt med en utsatt vit underklass. Detta händer redan i England, och man kan se de första tecknen på detta i Skandinavien.

Det som är verkligt häpnadsväckande för mig är hur oförmögen den europeiska eliten är att hantera detta. Och de ursinniga försöken att stigmatisera dem som försöker ta upp problemet. De blir utpekade som islamofober eller rasister.

Men, kom ihåg, gott folk:

Det finns absolut ingen som helst skugga av anledning till någon som helst oro. Överhuvudtaget.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

För att man ska kunna säga att man företräder sina väljare så måste lite mer till än att man räknar antalet röster i ett val vart fjärde år

Den 29 maj  skrev jag ett inlägg på Newsmill under rubriken Mauricio Rojas, kom tillbaka! Jag skrev bland annat:

Hade man lyssnat på Mauricio Rojas och hade man haft en kraftfull, rak och tydlig integrationsminister i Sverige under de gångna drygt nio åren så hade mycket kunnat vara annorlunda.

Läs gärna hela artikeln på Newsmill.

Den 9 september intervjuades Mauricio Rojas på Svenska Dagbladets ledarblogg och han sa, bland mycket annat:

Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller.

Svenska Dagbladet frågar Mauricio Rojas:

Ett av alla debattinlägg som skrevs i våras när upploppen i Husby bröt ut var en text på Newsmill av Merit Wager. Hon lyfte fram att du för nästan tio år sedan hade varnat för att något sådant skulle kunna ske i Sverige. Vad tänkte du när du fick höra om Husby?

Mauricio Rojas svarar:

Jag tänkte, oj, nu händer det som vi visste någon dag skulle hända. Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller. Och det är ungdomarna som reagerar, de som jag kallade utanförskapets barn eller Sveriges oälskade barn, som det hette i min bok som publicerades redan 1995 och där jag förklarade varför det som hände i Husby och andra förorter skulle hända.

Det är fullkomligt hopplöst – i praktiken omöjligt – att i Sverige få s.k. ”ansvariga” att lyssna – innan det är för sent! Och inte ens då, när det är för sent, klarar de av att dra slutsatser och använda sina misslyckanden för att försöka förändra sådant som deras egen tröghet och okunskap har skapat! Det finns mycket som dessa människor, som påstår sig ”företräda” folket, säger och gör som är direkt skadligt för just det folk de säger sig företräda. Och för deras barn, barnbarn och alla kommande generationer!

Megalomana svenska politiker har inte förstått att för att man ska kunna säga att man företräder sina väljare så måste det lite mer till än att man räknar antalet röster i ett val vart fjärde år! Om politikerna bara bryr sig om antalet röster för att de avgör om de får sitta vid makten (som för alla partier och politiker tycks vara huvudsaken), men inte på riktigt företräder de väljare som gett dem sin röst i tro att de ska just ”företräda” dem, då är de falska och då kan de omöjligt påstå att de är vare sig ”förtroendevalda” eller att de företräder” några andra än sig själva! Personerna i regeringen är förresten inte ens  ”förtroendevalda”, d.v.s. de är inte valda av folket…

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

En migga: ”Det går alldeles utmärkt att enligt utlänningslagen återkalla ett tillstånd som delats ut efter bedrägeri. Men vi sysslar inte med sådant här på verket.”

En migga skriver:

Fenomen i rötmånaden

För ett år sedan såg det ut som om Alliansen skulle skänka bort regeringsinnehavet till valet 2014. Sedan dess har de stundtals uppträtt som prinsessor på ärter. Nu står de som åsnan mellan två hötappar.

När en Allians bestående av fyra partier först tränger ihop sig i den socialliberala mittfåran – begreppet liberal är nästan på utdöende i den svenska politiken – och därmed lämnar ena flygeln fri för ett numer, enligt titeln, socialkonservativt parti, och samtidigt gör upp med ett miljöparti vars modus operandi är att attackera till och med de egna uppgörelserna så fort de hamnat på pränt för att vara ”för lite” eller ”fel” – ja då har man nästan skjutit sig själv i foten. Men jag undrar ändå hur den partistrateg resonerade som fick statsministern att offentligt slå fast att Alliansen hellre stöder vänsterblocket än tar stöd från SD.  Syftet var ju hyfsat klart – att försöka förmå väljare att inte proteströsta på SD. Fast om den snuggan slår tillbaka? Om väljarna istället uppfattar det som att en röst på Alliansen är en bortkastad röst? När moderater inte längre ser det som lönt mödan att stödrösta på KD och C? Utan tvivel är man inte klok.

Och det kan inte vara lätt att samtidigt försöka göra något alls åt invandring och integration. När moderater försöker höja ribban i försörjningskraven så kontrar de små partierna med att det är ”orimligt” och ”främlingsfientligt”. Och då är ändå de befintliga försörjningskraven så utformade att de bara omfattar så många anknytningspersoner i Sverige som går att räkna på ena handens fingrar – våra försörjningskrav omfattar nämligen inte några familjemedlemmar alls. Det är bara anknytningspersonen som ska visa att han eller hon för egen del lever på existensminimum – och det gäller bara vid första beslutet. Om den berörde dagen efter att sju familjemedlemmar fått PUT medger att hans anställningsbevis är ett falsarium och att hans lägenhet i själva verket innehas av en kompis sker ingen sanktion. LEAN kallar vi det för på Migrationsverket. Det går alldeles utmärkt att enligt utlänningslagen återkalla ett tillstånd som delats ut efter bedrägeri. Men vi sysslar inte med sådant här på verket. På en del enheter inom verket – och jag ska inte vara så snäll att jag berättar vilka – är det till och med officiellt att man inte utreder eventuella återkallelser.

Men integrationsministern kungjorde härförleden att det nu ska ställas krav på dem som får PUT i asylprocessen, att de åtminstone ska göra något för att uppnå egen försörjning. I nådens år 2013. För det har nämligen inte funnits några krav tidigare. Så det var väl bra att det blev medgivet – det har på sina håll ansetts som främlingsfientligt att ens peka på den rätt märkliga skillnad som gäller mellan landets egna medborgare och dem som får PUT i asylprocessen – man kunde ju tänka sig att det förnuftiga vore att kravnivåerna skulle vara detsamma. Det har varit så fult, så fult med krav. Men bättre sent än aldrig.

Sedan finns det ett tveeggat svärd som seglat upp som argument i debatten – den att vi absolut måste ha invandring för att lösa problemet med en åldrande befolkning. Om argumenten bara hade varit de som följer grundlagarna för en liberal marknadsekonomi – att flöde av varor, tjänster, kapital, arbetskraft, företagsetableringar och studerande ökar tillväxten – hade det ju varit gott och väl.  Vad anhängaren av dogmen om att arbetskraftsinvandrare ska lösa äldres problem inte verkar ha tänkt på är att även invandrare blir äldre. Om ett land har ett födelsetal på 2,1 – vilket Sverige nästan har – så reproducerar befolkningen sig. Är talet lägre går det åt helskotta. Men är talet högre måste alla därpå kommande generationers tal också bli högre för att klara den ökande och åldrande befolkningen – det är enkel matematik. Högre och högre och högre som i ett pyramidspel. Tills någon generation till sist förlorar. Det finns – förutom att försöka vässa själva pensionssystemet – bara tre bra sätt för att komma till rätta med att vi blir 90 år istället för 75: högre förvärvsgrad före pension, högre pensionsålder, och – det smärtsammaste av allt – högre pensionsavsättningar. Det sista samma som minskade löneökningar. Fast det är väl med den här debatten som med miljön – det är något som ligger i framtiden och därför ointressant.

Att ställa grupper mot varandra är också ett värdeladdat begrepp. Sådant sker dagligen och stundligen i politiken – bättre vägar eller fler lärare, sänkta brytpunkt för statlig skatt eller sänkt skatt för pensionärer. På invandringens område är det däremot absolut tabu – här får vi inte ställa grupper mot varandra. I am confused… Regeringen har i flera år tagit finansiering av Migrationsverket från budgeten för utlandsbiståndet, så att det blivit färre skolor och vattenreningsanläggningar i Sudan mot fler totalförsörjda i Rinkeby. Så om vi inte ska ställa grupper mot varandra har jag ett förslag – återställ budgeten för u-landsbistånd och låt Migrationsverket köra sin verksamhet på löpande räkning. Då försvinner visserligen en god portion av det utlovade reformutrymmet, men det kan det väl vara värt för att följa en princip?

Och jag tror slutligen inte att vare sig Danderyd eller Vellinge ramlar baklänges av att den statliga etableringsersättningen ska bli mindre i de kommuner som tar emot få asylinvandrare. Eller att ersättningen ska betalas ut under längre tid än två år. De kommuner däremot som tar emot många ser nog snarare den här utlovade moroten – högre ersättning till dem som tar emot många – som betalning av en redan förfallen skuld. Det har gått lång tid sedan det gick att integrera någon på två år eller fyra år eller sex år.

Kommentar: Ingen. Det som sagts i texten ovan har sagts med stor tydlighet i en välskriven och kunnig text. En text som i andra länder skulle skaka om de flesta, särskilt politiker i riksdag och regering.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan?

Under rubriken Mauricio Rojas, kom tillbaka! (satt av Newsmill), skriver jag bland annat:

I en artikel i Svenska Dagbladet den 5 december 2004 – Utanförskapet växer i Sverige – varnade Mauricio Rojas för vad som skulle komma att ske. Han var då folkpartistisk riksdagsledamot. För detta fick han utstå spott och spe och fann till slut för gott att lämna landet där ingen lyssnade, utan han, som såg och sa sanningen, hånades och förföljdes.

Jag skrev om det i min kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida den 26 oktober 2008: Sverige får faktiskt skylla sig självt. Sedan hösten 2008 bor och arbetar Mauricio Rojas i Madrid.

Mauricio Rojas förutspådde det som nu skett och sker i Sverige. Ingen lyssnade. Ingen lyssnar heller på de hårresande berättelser som miggorna ihärdigt och envist berättat och berättar här på bloggen i fem års tid, och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Det är lättare att slå dövörat till och låtsas som det regnar. Mauricio fick rätt, miggorna har rätt. Men den politiska ledningen, även kallad regeringen, har tagit på sig de tjockaste skygglappar som finns och de mest ljudutstängande öronproppar som står att uppbringa. Och förskansat sig i Rosenbad där den tror att den sitter säker och trygg.

Den 22 oktober 2008, när jag modererade ett avskedsseminarium för Mauricio Rojas, skrev jag under rubriken Sverige får skylla sig självt! bland annat detta (läs gärna hela texten!):

Nu lämnar en modig, karismatisk, intelligent, klok och rak människa Sverige. Efter mer än 35 år flyttar Mauricio Rojas härifrån. Sverige var inte redo för Mauricio (och kommer aldrig att bli det), och den svenska lagomheten, avundsjukan och missunnsamheten har firat triumfer när det gällde honom.

Just så. Mediokerhet, följsamhet, att man rättar in sig i ledet och accepterar partipiskorna – det är så man ska vara i Sverige. I realiteten. Trots alla vackra ord om ”inkludering” och hur bra det är att vi får influenser ”utifrån” etc, vid meningslösa seminarier ledda av svenskar och i närvaro – eller med medverkan – av en och annan invandrare som tagits dit för att illustrera det man säger. Mauricio Rojas tog för mycket plats och var för utåtriktad, kunnig och intelligent för att kunna accepteras av medelmåttiga ”kamrater” i politiken och på andra områden i det svensksvenska samhället.

Summan av kardemumman: Man lyssnade inte på Mauricio Rojas mycket tydliga förutsägelser för nära tio år sedan. Man lyssnar inte på vad handläggare och beslutsfattare vid Migrationsverket berättar i hundratals texter sedan slutet av 2007. I stället skickar man ut en statsminister som inte i första hand verkar tänka på sitt land och sitt folk (inkl de invandrare som också blivit en del av Sverige), utan på vad Sverigedemokraterna sagt, säger och kan komma att säga; och en integrationsminister vars integrationspåhitt kostar skattebetalarna hundratals miljoner och inte ger något i gengäld. Att statsministern dessutom, inför öppen ridå, näpste den mest kunnige migrationsministern Sverige någonsin haft som en lärare näpser en elev, var ett lågvattenmärke utan like. Och det kletar fast vid statsministern, inte vid migrationsministern!

Med stor övertygelse förutspår jag att dessa personer inte kommer att sitta i nästa regering.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa.

Svar från regeringskansliet på mina frågor om det prestationsbaserade stödet till utsatta stadsdelar

Den 27 mars skrev jag till integrationsminister Erik Ullenhags kansli och ställde några raka, enkla frågor med anledning av informationen i hans pressmeddelande:

I statsbudgeten satsas 100 miljoner kronor per år 2013 och 2014 för att stärka, stimulera och utveckla utanförskapsområden. Regeringen har nu fattat beslut om vilka fördelningsnycklar som ska gälla när det prestationsbaserade stödet fördelas till 15 utsatta stadsdelar i nio kommuner.

Och:

Boverket ges i uppdrag att beräkna och fördela medlen till de kommuner som ingår i det urbana utvecklingsarbetet. Utbetalning ska ske utan rekvisition senast den 31 december 2013 respektive 2014 utifrån modellen.

Jag skrev att jag ville veta
– Vad pengarna ska gå till. Konkret.
– Varför är det just Boverket som ska dela ut pengarna?
– Hur ska det gå till?
– Kan företag och enskilda i dessa ”utanförskapsområden” söka pengar till sina verksamheter?
– Vem/vilka ska bestämma vad pengarna ska användas till?
– Ska det anställas folk för att administrera dessa 2 x 100 miljoner kronor? I så fall: enligt vilka kriterier?

Jag bad om raka och tydliga svar (inte med ord som ”fördelningsnycklar” och ”indikatorer” etc!) på mina frågor. Så här lyder svaret, som kom den 9 april (mina kommentarer i rött direkt i svaret):

Avsikten med det prestationsbaserade stimulansbidraget är att det ska leda till fler i jobb, färre med försörjningsstöd och fler med gymnasiebehörighet i de utsatta stadsdelarna som deltar i projektet. /Snömos! Eftersom man inte riktigt förstår vem/vilka som ska ”stimuleras” eller hur det ska ske.

Att det är Boverket som ges uppdraget att fördela medlen och följa upp projektet har att göra med att Boverket är en myndighet med bred kunskap om stadsutveckling och boendesegregation, vilket är en viktig del av detta arbete – även om de specifika indikatorer som mäts inom ramen för uppdraget handlar om socioekonomiska aspekter. Det är väsentligt att den myndighet som sköter uppföljningen kan ta ett helhetsgrepp på frågan och i det avseendet anser regeringen att Boverket har goda förutsättningar. /Snömos! Bla bla bla bla även om de specifika indikatorer som mäts inom ramen för uppdraget handlar om socioekonomiska aspekter. Det är väsentligt att den myndighet som sköter uppföljningen kan ta ett helhetsgrepp på frågan bla bla bla. Vad betyder detta? Jag bad om raka och tydliga svar. Jag fick snömos.

Fördelningen av det prestationsbaserade stimulansbidraget sker enligt en modell som tar hänsyn till hur pass väl kommunerna lyckas få fler i jobb, färre med försörjningsstöd och fler med gymnasiebehörighet i de utsatta stadsdelarna. /Snömos! Ska Boverket alltså kontrollera hur många fler som får jobb och i så fall fr.o.m. när? Och varför/hur skulle fler få jobb, plötsligt? Och varför skulle plötsligt färre personer få försörjningsstöd? Fr.o.m. när ska det räknas? Och vad är det som gör att man tror att fler plötsligt skulle få gymnasiebehörighet? Och vad händer om fler inte får jobb, färre inte får försörjningsstöd, fler inte får gymnasiebehörighet? Fryser ”det prestationsbaserade stimulansbidraget” inne då? Det måste det väl göra?

Syftet med detta projekt är att kommunerna själva ska styra över hur pengarna används: användningen av medlen är inte öronmärkta. Regeringen följer upp det lokala arbetet genom Boverket för att se hur och till vad pengarna används, detta för att säkerställa att det kommunerna gör är kopplat till resultatförbättringen. Regeringen vill inte styra kommunernas insatser – kommunerna vet själva bäst var pengarna gör mest nytta i just deras kontext. /Snömos & flum! Var det inte Boverket som skulle hantera detta, inte ”kommunerna själva”? Och – med tanke på att 9 av 10 svenskar enligt en färsk undersökning inte hyser tilltro till kommunpolitiker – hur ska folk veta i vilka fickor de icke öronmärkta pengarna hamnar? Och vad menar regeringen med att ”kommunerna vet själva bäst var pengarna gör mest nytta i just deras kontext”? Vilken kontext???

Att det är kommunerna som styr över hur medlen används medför i sin tur att det är kommunerna som avgör om företag och enskilda engageras för att få fler i jobb, färre med försörjningsstöd och fler med gymnasiebehörighet i de utsatta stadsdelarna. /Snömos & flum! Återigen: Var det inte Boverket som skulle ”styra över medlen”? Och vilka är det nu – konkret, faktiskt och i verkligheten – som ska få några pengar och – konkret, faktiskt och i verkligheten – till vad?

Slutligen, fördelningen av pengarna kommer att skötas av Boverket, som också får till uppgift att följa upp hur pengarna används. Boverket avgör i vilken omfattning personal behövs för att administrera fördelningen och uppföljningen. Avsikten är att detta arbete ska kunna ske inom ramen för Boverkets ordinarie verksamhet. /Snömos igen! Och var det inte det jag gissade, som förbigås snabbt och med en enda mening: ”Boverket avgör i vilken omfattning personal behövs för att administrera fördelningen och uppföljningen.” Att det alltså förmodligen kommer att anställas folk som ska avlönas för att administrera och ”följa upp” den minst sagt flummigt beskrivna ”fördelningen av pengarna”!

Är det någon som tycker att mina frågor har fått raka och tydliga svar från regeringen?

Finns det någon eller några som förstår det här svaret, som förstår regeringens intentioner med de här 200 skattemiljonerna? Jag ska be Slöseriombudsmannen följa upp det hela, förhoppningsvis klarnar det hela lite mer om det förklaras av honom.

Slöseriombudsmannen, tar du dig an att granska detta? Då kan du väl börja direkt när pengarna ”släpps” från regeringen!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!