Norges invandringsminister: ”Jag tror att alla som såg reportaget från Sverige i Dagsrevyen är chockade över vilka tillstånd som råder där borta. Det är ett bevis på vad en naiv och snällistisk invandringspolitik kan föra till.”

När det gäller det här reportaget som NRK, Norges motsvarighet till SVT, sände söndagen den 8 maj så kan jag bara säga att var och en måste använda sitt eget huvud till att tolka, förstå och förhålla sig till det.

Politiker och journalister får ett råd och det är att ta in det som den kvinnliga polisen säger, när reportern kallar den förort där hon arbetar för ”en krigszon”, och inse allvaret:

De kriminella börjar bli mer och mer rustade.

Och lyssna, förstå, ta in och agera på det som Nalin Pekgul säger:

Tensta idag har mer gemensamt med de länder där islamisterna skrämmer folk. Som Afghanistan eller Turkiet där islamisterna är starka.

Och hennes citat av en talare på ett möte i Tensta:

Och de går på våra gator i sina korta kjolar och förolämpar oss.

Efter reportaget säger programledaren i NRK:

På våra nätsidor på nrk.no kan du läsa att norska experter säger att det är stora skillnader på norsk och svensk integrationspolitik och därför finns ingen grund för att frukta svenska tillstånd i Norge.

Kort utdrag ur texten, som kan läsas här i sin helhet: Eksperter frykter ikke svenske tilstander i Norge.

Det har varit stora skillnader på norsk och svensk integrationspolitik. Därför är det inte något som tyder på att vi i Norge riskerar laglösa parallellsamhällen; så som de har utvecklats på många ställen i Sverige, säger experterna.

Bland annat beroende på:

• Omfattningen är en annan: Sverige har tagit emot långt flera flyktingar och asylsökande än Norge
• Mer öppen debatt i Norge om utmaningarna som kan kopplas tilt invandring

Och så här säger Norges invandrings- och integreringsminister Sylvi Listhaug till NRK under rubriken Sjokkert over tilstandene i Sverige:

– Jag tror att alla som såg reportaget från Sverige i Dagsrevyen är chockade över vilka tillstånd som råder där borta. Det är ett bevis på vad en naiv och snällistisk invandringspolitik kan leda till.

 

Finland har fått en ny regering och ett nytt regeringsprogram

I det nya regeringsprogrammet sägs detta om invandringspolitiken:

Regeringen uppmuntrar till en öppen diskussion om invandringspolitiken, men rasism tillåts inte. Vi främjar en tolerant nationell diskussionskultur som respekterar människovärdet. En oberoende utredning om invandringens kostnader och effekter ska tas fram, och detta möjliggör en faktabaserad diskussion och en bättre integrationspolitik samt ett bättre beslutsfattande.

Om flyktingpolitiken sägs:

Antalet kvotflyktingar ska hållas åtminstone på samma nivå som under de senaste åren, på så sätt deltar vi i den internationella ansvarsfördelningen. Staten ska öka sitt samarbete med kommunerna och det ska riktas tillräckliga resurser till detta.

Om invandrare från länder utanför EU och EES sägs:

Invandringen ska vara balanserad. Myndighetsprocesserna vid behandlingen av asylansökningar påskyndas, besluten om återsändande fattas utan dröjsmål och missbruk avvärjs. Medverkan i organisationer som FN eller EU klassificerat som terroristorganisationer ska kriminaliseras.

Personer som gjort sig skyldiga till grova brott, återfallsbrottslingar och personer som är farliga för den allmänna ordningen ska avlägsnas ur landet snabbare än hittills.

Inställningen till arbetskraftsinvandring är positiv. När det gäller prövningen av behovet av arbetskraft är huvudregeln att nuvarande praxis fortsätter. Behovsprövningen vad gäller arbetskraft från länder utanför EU lindras när detta är motiverat med tanke på sysselsättningen och de offentliga finanserna, så att sysselsättning av specialsakkunniga vid enskilda företag påskyndas, den regionala och branschspecifika tillgången på arbetskraft tryggas och de praktiska processerna underlättas. Kollektivavtalen ska respek- teras.

Integrationen ska effektiviseras t.ex. så att språkundervisningen ökas genom att utgångsnivån för personerna beaktas bättre än för närvarande, verksamheten med stödpersoner förbättras och genom att barnen deltar i förskolverksamheten. Kriterierna för familjeåterförening preciseras i överensstämmelse med EU:s familjeåterföreningsdirektiv.

Det tas i bruk terminsavgifter för studerande från länder utanför EU och EES, och utexaminerade uppmuntras att stanna kvar i Finland och arbeta t.ex. med stöd av en skatteavdragsrätt. Sysselsättningen av internationella studerande som studerat i Finland främjas och det satsas på kunskaperna i finska.

Verksamheten ska vara förvaltningsövergripande och informationsutbytet mellan myndigheter ska stärkas. Vi uppmuntrar olika samhälleliga aktörer att öka kontakten mellan ursprungsbefolkningen och invandrarna. Den särskilda risken för utslagning bland unga invandrare identifieras och särskild vikt ska fästas vid integreringen av icke utbildade kvinnor som stannat hemma.

Här finns hela regeringsprogrammet.

Det kom ett mejl igen: ”Jag har alltid röstat på något av allianspartierna, oftast Moderaterna, men är mycket besviken på deras politik.”

Det kommer många mejl. Det här kom från en bloggläsare, som jag här kallar Ingbritt (vilket hon inte alls heter ”på riktigt”). Ingbritts text är välformulerad, väl genomtänkt, rak, seriös och tydlig:

Det är förödande att politiker och journalister inte verkar lyssna på vad vi i befolkningen säger utan avfärdar oss som rasister, främlingsfientliga hatare eller i bästa fall som oupplysta och bakåtsträvande dumfånar. Och det är förödande att en stor del av befolkningen inte vågar säga vad de tänker i ett land som av politikerna sägs vara en humanitär stormakt. I min värld är en rasist en människa som till exempel angriper eller diskriminerar en annan människa på grund av hennes hudfärg. Man är inte rasist för att man med rätta kritiserar exempelvis asylbedrägerier.

Det har gått väldigt långt när man inte ”får” säga (utan att naglas vid någon offentlig skampåle) att Sverige ska ge asyl till människor som har rätt till det, men inte till någon annan. Vad är det för rasistiskt med det? Det handlar ju bara om att alla ska behandlas lika inför lagen. Det handlar också om att vara varsam med skattepengar och att ha koll på vilka som släpps in i landet så att både den egna befolkningen och Sveriges grannländers befolkning kan känna sig trygga med att myndigheterna inte släpper in människor i landet med exempelvis avsikt att begå terrorbrott.

Jag har alltid röstat på något av allianspartierna, oftast Moderaterna, men är mycket besviken på deras politik. Visst var det bra med jobbskatteavdragen, men något mer borde de ha kunnat åstadkomma under åtta år vid makten. Försvaret är nedrustat, vilket är en stor trygghetsförlust för oss alla i Sverige och närområdet. Situationen i skolan är katastrofal. Sjukvården går på knäna (barnmorskor rapporterar om att de inte längre kan garantera säkra förlossningar och cancerläkare om att de bästa cancerbehandlingarna inte längre kan ges). Barngrupperna i förskolan är stora och det rapporteras om att ett stort antal barn och ungdomar mår psykiskt dåligt. Gamla (de som ju faktiskt en gång byggde upp vår välfärd) får inte plats i äldreboende och de som har hemtjänst får i bästa fall rätt att duscha någon gång i veckan. Det finns bara ett område som får kosta precis hur mycket pengar som helst och där kostnaderna inte får ifrågasättas, och det är asylinvandringen. Detta trots att det rapporteras om stora brister i systemet och omfattande bedrägerier. Vari ligger det rasistiska i att påtala det orimliga i detta?

Den politiskt korrekta åsiktskorridoren har blivit så smal att i stort sett alla trampar utanför den. Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett bra land att leva i. Jag vill att sjuka ska få vård och att barn ska få en bra utbildning. Inte minst vill jag att Sverige ska fortsätta att vara ett land där individens fri- och rättigheter respekteras.

Jag är också rädd för IS, som personen som skrivit till dig och som citeras i bloggen den 5 mars. Läs nu inte in att jag skriver att alla muslimer är jihadister, för det skriver jag inte och det anser jag inte. Naturligtvis finns många bra människor som är muslimer, en del av dem har sökt sig till denna del av världen just för att deras barn ska få leva i en värld där mänskliga fri- och rättigheter respekteras. Men jag är rädd för de fanatiker som finns och jag får gåshud när jag hör talas om att det finns stadsdelar i svenska städer där man inte vågar julpynta med kristna symboler av rädsla för IS-sympatisörer. Det har blivit modernt att använda begreppet ”spyr på” om något man ogillar. Jag tycker att det låter lite vulgärt, men nu skulle jag faktiskt vilja använda det. Jag ”spyr på” personer som Anna Kinberg Batra som anger att IS-krigare inte bara är förövare utan också offer. Jag som röstat på Moderaterna tidigare kommer inte att göra det igen så länge de har en partiledare som uttalar sig så. Jag kan inte stötta en sådan politik, en sådan naiv dumhet som faktiskt blir ren och skär ondska. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska rösta på. Sverigedemokraterna vill jag absolut inte stödja. Det slutar nog med att jag protesterar genom att inte rösta alls.

Det är inte rasism att inte vilja leva i ett land där man i den naiva välviljans namn godtar företeelser som att kvinnor får sitta bakom skärmar i klassrummet eller att man i offentliga badhus idkar könsapartheid med särskilda badtider för kvinnor. Jag undrar bara var de annars så högljudda feministerna är när sådana missförhållanden kommer i dagen.

Jag känner ingen som inte ser problemen med migrationspolitiken och alla känner sig lika maktlösa. Det är inga rasister jag umgås med utan helt vanliga, empatiska människor. De vill, liksom jag, att människor som flyr risken att dödas eller torteras ska kunna få en fristad i Sverige, men inte att vi ska ha fri invandring utan krav på att ens styrka vem man är eller vad man har för planer med sin vistelse i Sverige. Alla är vi oroliga för att politiker och journalister i en ohelig allians ska köra vårt land i botten.

Vi har många gånger diskuterat allt från exempelvis risken för att Sverige används som terroristers port till västvärlden till detta med att skattebetalarna ska stå för sjukvård och kraftigt subventionerad tandvård åt så kallade ”papperslösa”, alltså människor som inte har rätt att vistas i landet. Vi ser ingen rim och reson i det hela, men vi vet inte vad vi ska göra för att få skutan att vända. Vi undrar hur det ska gå ihop. Hur ska man få fram bostäder och jobb åt hundratusentals nya invånare? Hur ska sjukhus, skolor och andra institutioner få det att gå ihop? Det saknas redan idag allt från barnmorskor och läkare till socialsekreterare och domare. Och även om det hade funnits ett överskott av personer i dessa och många fler bristyrken, så måste det ju finnas pengar att anställa dem för, vilket innebär att det också måste till fler jobb i det privata näringslivet. Fler låglönejobb är knappast en väg framåt. Det talas lyriskt om RUT, men de flesta jag känner vill städa själva. Om vi letar efter städhjälp så är det främst åt sjuka och orkeslösa föräldrar/svärföräldrar och det är av lätt insedda skäl viktigt att personen vi i så fall anlitar talar svenska. Det finns inget rasistiskt i det.

Folkpartiet dammar ju av sitt krav på kunskaper i svenska språket för medborgarskap så fort opinionssiffrorna viker. Och med de satsningar som görs på SFI tycker jag det är märkligt att inte fler lär sig tillräckligt bra svenska för att klara sig i samhället. Jag inser förstås att det finns människor som av skäl som mycket hög ålder eller vissa allvarliga psykiska funktionshinder inte kan lära sig ett nytt språk. Men med de resurser som står till buds borde det faktiskt inte vara så många andra som efter åratal i Sverige inte lär sig språket tillräckligt bra för att kunna hälsa på grannen och prata om vädret eller klara av en vanlig myndighets- eller läkarkontakt utan tolkhjälp. Det ligger inget rasistiskt i att påtala det. Lika lite som att det är rasistiskt att tycka att det är oförskämt av asylsökande som får en fristad i vårt land att klaga på att de får bo ute i obygden. Och naturligtvis smyger sig tanken fram; människor som inte kan bo ens tillfälligt i den jämtländska landsbygden har kanske inte flytt från så särdeles allvarligt förtryck? För då gnäller man kanske normalt sett inte över att det är långt till stan? Men observera; jag säger inte att alla som söker asyl ljuger.

I de rödgrönas förslag för en bättre integrationspolitik nyligen nämndes civilsamhällets roll. Jag skulle gärna ta av min fritid för att hjälpa människor som på riktig grund har beviljats asyl att orientera sig i samhället. Jag skulle kunna hjälpa till att träna språket, visa dem runt i deras nya hembygd, berätta om var vårdcentralen och skolorna ligger, var det är bra att handla, visa dem sevärdheter som fornminnen och vårt lokala museum, ta med dem till middagar med grannar och vänner. Men när jag då vet att en stor del av de som påstår sig behöva asyl har ljugit tjänstemännen på Migrationsverket rakt upp i ansiktet och det då finns stor risk för att just ”min” adept har ljugit så skulle jag känna mig lurad och ovillig att hjälpa till. Det räcker med att jag måste betala skatt till migrationshaveriet, jag vill inte bidra med min tid och mitt engagemang också.

Som jag ser det så saknar många journalister och politiker såväl mod som integritet. De för fram den åsikt som ger dem pluspoäng idag. Fram till ungefär nu har det givit applåder och de har blivit dunkade uppmuntrande i ryggen om de har framställt allt som rasism, såväl riktig rasism (som jag ju alltså anser är helt förkastlig) som kritik mot migrationshaveriet. Många har säkert förstått att det finns en mängd problem, så kallade ”utmaningar”, men för att slippa debattera med Sverigedemokraterna och komma med egna förslag, så har man lämnat walk over i dessa för framtiden oerhört viktiga frågor. Nu verkar det som om folkopinionen inte längre tiger still och vi kan se att vissa politiker och journalister har börjat komma med utspel i migrationsfrågan. Jag tänker ibland att det kanske finns en risk att dessa ryggradslösa politiker och journalister, för att fortsätta bli kliade på ryggen och behålla sin sociala status, springer för långt åt andra hållet när mobben har vänt. Vi ser ju exempel på att det börjar bli politiskt korrekt att kollektivt skuldbelägga judar för att de blir förföljda. Jag vet inte, men jag tycker att frågan är värd att ställas. Inför nästa val kommer väl politikerna att ha fattat att de måste komma med riktiga argument för att möta såväl sina väljare som sina politiska motståndare (Sverigedemokraterna) och vem vet vad som är politiskt korrekt då.

Jag kan inte se att något av det jag har skrivit är rasistiskt, eller ens kontroversiellt, men eftersom det är väldigt lätt att trampa snett och bli missförstådd när man skriver om dessa frågor så kanske jag har skrivit något som kan missuppfattas. Då kan jag bara be att du läser med välvilliga ögon.

Låt er inte luras av desinformation, det kan visa sig bli farligt!

Läs först texten (publicerad den 31 maj 2014) om Den Nya Välfärdens nyligen publicerade rapport Utanförskapets karta under rubriken Det hjälper inte att skriva rapporter, ingenting förändras av det! Bland annat:

Utanförskapsområdena fortsatte att växa mellan 2006 och 2012, då det fanns 186 utanförskapsområden spridda runt om i Sverige. Samma år bodde 566.000 personer i dessa områden, en ökning med 16 procent i jämförelse med siffran för 2006!
———————
En signifikant andel av de boende i utanförskapsområden är andra generationens invandrare, alltså inrikesfödda barn till utrikesfödda föräldrar. Endast 26 procent av de boende i utanförskapsområdena år 2006, samt 25 procent av de boende 2012, hade svensk bakgrund, definierat som ”inrikesfödd med två inrikesfödda föräldrar”.

Läs därefter Per Gudmundsons ledarartikel i Svenska Dagbladet den 2 juni 2014, med rubriken Ohederligt om utanförskap. Bland annat:

Folkpartiet följde upp rapporten 2005, 2006 och 2008. Sen slutade utgivningen, vid en tidpunkt som på ett misstänkt sätt sammanföll med att den egna politiken rimligen borde börja ge effekter på utanförskapet.

”Tydligen har FP tappat viljan att belysa utanförskapet”, skrev Sanna Rayman kritiskt här på ledarsidan för ett år sedan (”De har slutat rita utanförskapets karta”, 16 juni 2013).

På detta replikerar den 3 juni 2014 integrationsminister Erik Ullenhag, ansvarig för den havererade integrationspolitiken och för den lätt vilseledande rapporten. Bland annat:

Går det då åt rätt håll när det gäller utanförskap och integration? Ja, när man studerar flera parametrar är det tydligt att utvecklingen är positiv sedan 2006. Över 180 000 utrikes födda har fått jobb sedan 2006, utanförskapet har minskat med 200 000 människor och etableringsreformen för nyanlända invandrare ger bättre resultat än det tidigare systemet. När det gäller de utanförskapsområden som kartan mäter gick de från tre 1990 till 156 år 2006 för att 2012 vara 155. Andelen invånare i utanförskapsområden är oförändrad mellan 2006 och 2012.

Och så här synnerligen tänkvärt skriver Thomas Gür på Facebook (publicerat med hans tillstånd):

Enligt Folkpartiets och integrationsminister Ullenhags rapport om utanförskapsområdena har dessa minskat från 156 år 2006 till 155 år 2012 (i själva verket har de ökat till 186, men det hör inte hit just nu).

Folkpartiet gick till val 2006 med att ha lösningen på att bryta utanförskapet och minska utanförskapsområdena. Partiet har sedan dess innehaft den för detta politikområde avgörande (enligt dess egen retorik) posten som integrationsminister. Under FP:s ansvarsperiod för integrationspolitiken på 6 år har alltså antalet utanförskapsområden minskat från 156 till 155.

Om Ullenhag och FP håller den här takten i att minska utanförskapsområdena, kommer dessa att ha helt försvunnit om 930 år cirka. För att gå tillbaka till den nivå från 2002 när FP första gången mätte de områdena, då de uppgick till 128 stycken kommer det att ta 162 år…

Läs och begrunda själva! Desinformation har regeringar och andra aktörer ägnat sig åt i alla tider, ofta med förödande konsekvenser för folk och länder. Sök egen information! Analysera och kontrollera och låt er inte luras av desinformation!

© denna blogg. Var vänlig länka till detta inlägg vid ev korta citat eller referat ur/av texten.

Svenska ambassadanställda: ‘Sverige sticker ut från sina grannländer. Alla våra skandinaviska grannar, samt Finland, har en genomtänkt invandrings- och integrationspolitik, vilket Sverige saknat länge.’

I åratal har miggorna gjort sig hörda på min blogg. Några anställda vid hem för minderåriga asylsökande och En socialsekreterare har också skrivit. Och en migga har berättat om förtvivlade samtal från socialsekreterare. Det är skrämmande berättelser, och hade i de flesta andra länder, troligen i alla andra länder och inte minst i våra nordiska grannländer, fått åtminstone någon att reagera. I Sverige bryr man sig inte. Eller är helt enkelt inkapabla att upprätthålla den lagstadgade, reglerade invandringen.

Nu har turen kommit till UD och ambassaderna att börja höra av sig. Ett tredje kritiskt och frustrerat mejl på kort tid från detta håll har nu nått mig. De två tidigare vågade inte låta sig publiceras ens anonymt… Så illa är det ställt i åsikts- och yttrandefrihetens Sverige. Så gott som alla som har viktiga saker att berätta är rädda! Läs och begrunda vad flera personer vid fyra olika svenska ambassader gått samman och undertecknat:

Vi har nu en ny regering och en ny riksdag där ett parti som är kritiskt mot invandringspolitiken är representerat. Det är inte märkligt att det är så. I snart tolv år har jag som skriver detta arbetat med invandringspolitik, dels på departementen i regeringskansliet, dels också provat på det i praktiken på Migrationsverket och på diverse utlandsmyndigheter (ambassader och generalkonsulat). Således tycker jag mig ha en ganska god överblick över läget inom invandringen till Sverige.

Sverige sticker ut från sina grannländer. Alla våra skandinaviska grannar, samt Finland, har en genomtänkt invandrings- och integrationspolitik, vilket Sverige saknat länge. Jag vill nu bara dra några enkla exempel från de ansökningar som kommer in vid den ambassad där jag för närvarande arbetar.

Vi har stora mängder ansökningar om uppehållstillstånd för studier. Vi har så stora mängder varje år så att till och med etablerade länder som USA och England undrar varför. Det är naturligtvis inte utbildningskvalitén som avgör utan hur lätt det är att få uppehållstillstånd för studier i Sverige. Vi på ambassaden märker nämligen att mer än hälften av varje sökande till höstterminens studier i Sverige inte kan ett ord engelska, trots att deras papper visar på fullgjorda studier i såväl engelska som fackstudier. Och utifrån detta underlag beviljar Migrationsverket gladeligen uppehållstillstånd för studier trots att ambassaderna i regionen skriver att betyg m.m. inte kan vara riktiga (i ett av världens mest korrumperade områden).

Sedan har vi anhöriginvandringen från samma region. Tvångsäktenskap, referentpersoner med brottslig historik (numera slår inte Migrationsverket i misstanke- och brottsregistret för dem som vill importera personer från utlandet), skenäktenskap och mot sin vilja traffickade personer får nu alla uppehålls- och arbetstillstånd med verkets goda minne. Och många av dessa slussas sedan vidare till resten av EU-länderna, som har mer seriös invandringspolitik.

Var är seriositeten för de sökande som drabbas? Med dem som tvångsbortgiftes? Med de andra EU-länderna som får ta emot de oseriösa sökandena som Sverige släpper in? Hur blir Sveriges rykte som rättsstat? Och när ska detta sluta? Någon gång måste Sverige bli seriösa i sin invandringspolitik! Flum som visioner, som tydligen Migrationsverkets generaldirektör ägnar sig åt, hör bäst hemma i frikyrkan. Man måste se realiteten nu, väljarna har faktisk gett en signal åt politikerna att se över invandringspolitiken.

Personal från UD och Migrationsverkspersonal vid fyra olika svenska ambassader.

© Denna blogg.