Finland. Samarbetet med tredjeländer är en viktig del av Finlands arbete för att hantera invandringen.

Migrationsverket, Migri, meddelar:

Finland eftersträvar praktiskt samarbete med de ryska migrationsmyndigheterna

De finska och ryska migrationsmyndigheterna träffas idag, den 1 december. Syftet med träffen är att främja samarbetet mellan myndigheterna utgående från det samarbetsprotokoll som undertecknades av det finska Inrikesministeriet och de ryska migrationsmyndigheterna den 22 mars 2016. I samarbetsprotokollet har parterna förbundit sig att främja samarbetet inom invandring och att förebygga olaglig invandring.

Under mötet utbyter man information om den aktuella migrationssituationen, frågor som gäller organiseringen av migrationsförvaltningen i de båda länderna samt de utmärkande dragen för asylsystemen. I samband med mötet utbyter man även preliminära idéer för hur samarbetet kan utvecklas i fortsättningen i enlighet med samarbetsprotokollet.

Finlands mål är ett konkret och kontinuerligt samarbete mellan den finska och den ryska migrationsförvaltningen. Samarbetet med tredjeländer är en viktig del av Finlands arbete för att hantera invandringen. Finland arbetar även aktivt bilateralt och på ett regionalt plan för att uppnå detta mål.

Sveriges regering respekterar inte gällande lag

Ur min text (läs gärna hela texten) – Regeringen tråcklar ihop ett lapptäcke av regler på asylområdet – på Det Goda Samhället:

Utbildningsministern menar alltså på fullt allvar att personer vilkas asylansökningar i dyra processer prövats i två instanser och de inte ansetts ha skyddsskäl som räckt för uppehållstillstånd i Sverige och därför beslut om utvisning har fattats, trots detta ska tillåtas stanna kvar? Har justitie- och migrationsministern verkligen samma åsikt? Det är svårt att tro. Ännu svårare är det att tänka sig att ett sådant förslag skulle kunna gå igenom i riksdagen.

Gustav Fridolin tycks tro/anse – eller låtsas tro/anse – att han som utbildningsminister har rätt att lägga sig i Migrationsverkets och domstolarnas arbete för att han vill ta hänsyn till att lärare och andra berättar att asylsökande är ”väldigt osäkra”. Dessutom talar han om att en del ”riskerar att utvisas”. De riskerar inte att utvisas, de ska enligt lag utvisas för att de inte har befunnits ha asyl- eller skyddsskäl. Det är stor skillnad. Sverige ger i sin utlänningslagstiftning inte rätt till fridolinskt utbildnings- och försörjningstillstånd åt personer som inte har befunnits ha rätt att stanna i landet.

Också Expressens ledarredaktion skriver den 24 november om regeringens nya påhitt under rubriken Låt inte MP sköta flyktingpolitiken igen. Bland annat:

”Vi har en reglerad invandring och det innebär att ett ja är ett ja men ett nej är ett nej. Det är oerhört viktigt för legitimiteten hos medborgarna.” Så sa Stefan Löfven i början av året.

Och:

Enligt utbildningsminister Gustav Fridolin, MP, planerar regeringen att ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsbehov och som kom hit före den 24 november ifjol ändå ska få stanna i Sverige. Villkoret är att de studerar på gymnasiet.

Enligt förslaget ska de unga få ett fyraårigt uppehållstillstånd. Syftet med att ge så långa tillstånd verkar, åtminstone från MP:s sida, vara att de sen ska få stanna för gott i Sverige med hänvisning till ”anknytning”.

Enligt gällande (!) utlänningslag krävs att en person som söker asyl har asyl- eller skyddsskäl för att han ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Sveriges regering – samma regering som ständigt talar om att andra länder ”ska ta sitt ansvar” – vill nu driva igenom en märklig och ansvarslös ny ”regel” (s0m alltså inte har stöd i lagen), som innebär att personer utan de skäl som lagen kräver ska ges uppehållstillstånd och av skattebetalarna i Sverige bekostat boende, försörjning samt gymnasieplatser. Och sedan, trots att Migrationsverket och migrationsdomstolar i enlighet med lagen har avslagit deras ansökningar om uppehållstillstånd, ska de efter några år ges permanenta uppehållstillstånd för att de då har hunnit få ”anknytning” till Sverige.

Vad är det som gått snett i landet Sverige? Vad är det för fel på dem som sitter och leker regering och hur kan de få fortsätta med sin ansvarslösa lek?

Finns det något annat land på jorden som – likt Sverige – har en ansvarslös regering som inte respekterar landets utlänningslag utan aktivt och medvetet gör vad den kan för att sabotera den? En regering som kör över en statlig myndighet (Migrationsverket) och landets migrationsdomstolar när dessa agerar i enlighet med gällande lag?

Vem kan stoppa de här sabotörerna?

Läs också:
•  En socialtjänstanställd: ”När man går in i vårt verksamhetssystem för dessa unga så kan man läsa att en majoritet av dem har kontakt med sina föräldrar från dag 1.” – 23 november 2016. Ur texten: ”Varför förekommer inget samarbete mellan Migrationsverket och HVB? Inte kan det vara rimligt att kommunala tjänstemän, som vet att de unga har kontakt med sina föräldrar, undanhåller detta faktum från Migrationsverket?”

•  Ur en intern skrivelse på Migrationsverket: ”Hot om våld, död eller självmord från sökande förekommer flertalet gånger varje vecka mot återvändandeteamet.” – 24 november 2016. Kommentar: Hur mycket bryr sig regeringen om dessa miggors arbetssituation, hur mycket pengar satsas på dem? Och hur tror sådana som utbildningsministern – men också statsministern som ju måste stå bakom Fridolins huvudlösheter – att miggorna känner när deras arbete inte värderas utan de snarare motarbetas och deras beslut saboteras?

•  Här finns texter på bloggen som innehåller ordet ”ensamkommande”, ”minderårig” respektive ”migga”. Andra sökkriterier kan förstås också användas.

© denna blogg.

Ur en intern skrivelse på Migrationsverket: ”Hot om våld, död eller självmord från sökande förekommer flertalet gånger varje vecka mot återvändandeteamet.”

Diskussioner har uppmärksammats där grupper av unga asylsökande män har diskuterat att begå våld, mord, sprängning av Migrationsverkets personal i syfte att få stanna i svenskt fängelse. Dessa hot förväntas öka i och med det ökande antalet negativa beslut, vilket också förväntas öka risken för incidenter med våld och självskador från asylsökande.

Så står det i en intern skrivelse från ett av Migrationsverkets återvändandeteam.

En migga skickar mig skrivelsen samma dag, den 22 november, som Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra på Aftonbladet Debatt informerar: Därför har jag ändrat mig om invandringen. Hon säger bland annat att:

Jag förstår att de som varnade och blev utfrysta känner ilska.

Och:

Öppenhet betyder inte samma sak som kravlöshet. Att bejaka öppenhet mot omvärlden är inte detsamma som oreglerad invandring. Varje land måste ha kontroll över vilka människor som lever i landet. Ett öppet samhälle ger människor möjlighet att själva forma sina liv, men lämnar dem inte att fastna i utanförskap.

Den politiska oförmågan i Sverige, den som under mycket lång tid förhindrat de så kallade folkvalda att förhålla sig till verkligheten, har allvarligt skadat Sverige. Kanske är tiden nu – efter att de rapporterat i ett decennium – äntligen mogen för att börja ta miggornas rapporter och deras berättigade oro på allvar? Så här uttrycker de sig i den skrivelse som återvändandeteamet upprättat efter en handledning den 15 november:

Under handledning framkom vad som anses vara omfattande brister i säkerhet. Dessa brister har aktualiserats i och med ett förändrat arbetsklimat. I framtiden förväntas fler åldersuppskrivningar och fler negativa beslut, vilket riskerar att medföra en mer hotfull arbetsmiljö. Hot om våld, död eller självmord från sökande förekommer flertalet gånger varje vecka mot återvändandeteamet.”

En rad ”förbättringar” listas också. Bland annat att det inte ska finnas några lösa föremål i samtalsrummen, att larmljuden ska bli tydligare, att metalldetektorer ska komma på plats utanför skalskyddet. Och obligatorisk debriefing av dem senast innan arbetspassets slut.

I dokumentet påpekas vidare:

När nu bevisbördan läggs på de sökande att kunna bevisa sin ålder, identitet och asylskäl, kommer fler personer att skrivas upp från barn till vuxen.

Denna bevisbörda har ju redan, enligt utlänningslagen, legat på den sökande i alla år; det finns till och med ett (överflödigt) beslut i Migrationsöverdomstolen om att så är fallet. Hade lagen följts hade den situation som nu råder i Sverige inte blivit verklighet och miggorna hade inte behövt riskera liv och hälsa på sin arbetsplats. Och inte behövt ta del av ett dokument där nio punkter listas under rubriken ”förbättringspunkter” och det anges att:

Syftet är att förekomma självskador och självmord hos asylsökande på besök hos Migrationsverket. Syftet är även att skydda Migrationsverkets personal mot hot, personangrepp, våld, väpnat våld, mord, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse på Migrationsverkets mottagningsenhet.

Riksdagen och regeringen har inte tagit ansvar och sett till att utlänningslagen upprätthållits. De har därmed bidragit till att det skapats en ohållbar arbetssituation för anställda vid Migrationsverket, förutom till en mängd andra problem och onödiga kostnader för landets skattebetalare.

Politikernas ansvarsunderlåtenhet har också drabbat dem som faktiskt har asyl- eller skyddsskäl; de har i Sverige utsatts för samma faror som de flytt ifrån i sina hemländer.

© denna blogg.

 

Varför är det så svårt att förstå att det faktum att man tagit sig till Sverige och resan var svår och/eller att man är minderårig inte är detsamma som att man har asyl- eller skyddsskäl?

Klicka på text- och bildrutan för att läsa hela texten.

Ivar Arpi skriver den 24 oktober i en tålmodigt förklarande och informativ text i Svenska Dagbladet bland annat:

Men detta är vad reglerad invandring med intakt asylrätt innebär. Om varje fall ska prövas individuellt innebär det att man måste skicka tillbaka dem som har fått avslag. I realiteten stannar dock en hel del trots att de fått nej, i växande skuggsamhällen. Vårt system bygger på att de flesta frivilligt lämnar landet efter avslag.

Det här är självklarheter som upprepats i åratal men tycks behöva sägas om och om och om igen. Det är som om de här självklarheterna av någon outgrundlig anledning inte fastnar på många av dem som ger sig in i debatten och uttrycker åsikter utan att ha kunskaper. Kanske bär de teflonkostymer?  Alltför många verkar ha skaffat sig sådana, också på Migrationsverket, faktiskt.

De teflonkostymklädda har med åren allt mer börjat tycka (det är mycket ”tyckande” på det här området överhuvudtaget), att det faktum att någon tagit sig ända hit och det var en svår resa och/eller att någon säger sig vara ett ”barn” är lika med rätt att få uppehållstillstånd som skyddsbehövande i Sverige. Vilket är så fel det kan bli och inte har något som helst stöd i utlänningslagen som gör klar åtskillnad mellan arbetskraftsinvandring (man ordnar jobb, får tillstånd att komma och försörjer sig själv)  och asylinvandring (man söker asyl eller skydd, får det om man har skäl enligt lag och blir försörjd). Detta borde alla som ger sig in i migrationsdebatten faktiskt känna till; gör man inte det är det omöjligt att debattera sakligt och korrekt. Kostymerna av teflon måste bort och ersättas av dito i luftiga, lätta material, det vill säga ensidigheten och okunnigheten måste bytas ut mot objektivitet och kunskap.

© denna blogg.

Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Finland. Gränsbevakningsväsendets chef, generallöjtnant Jaakko Kaukanen: ”Det finns 10 miljoner människor i Ryssland som inte är hemmahörande där. Potentialen är enorm.”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på sajten Ruotuväki (på finska).

 

 

Gränschefen: Beredskapen ska hållas på hög nivå

Gränsbevakningsväsendet samlar inför sommaren en grupp pensionerade gränsbevakare. Anledningen är att det blivit svårare att förutspå situationen vid gränserna.

I vintras öveträdde 1.700 personer gränsen illegalt. De hänvisade till att de var i behov av internationellt skydd. Personerna ifråga sökte asyl efter att de kommit till Finland utan relevanta resedokument. Tidigare år har högst några tiotal sådana gränsöverträdelser skett.

Gränsbevakningsväsendets chef, generallöjtnant Jaakko Kaukanen säger att fenomenet var märkligt.

– I början rörde det sig om personer som under lång tid bott i Ryssland, som är ett säkert land. Så småningom förändrades profilen och större delen av dem som kom var människor som hade skaffat visum i utlandet, rest till Moskva och där använt sig av kriminella organisatörer av resor till gränsområdet.

Till Finland försökte människor från 37 stater ta sig. Situationen klarades upp den sista februari när Rysslands högsta ledning lade sig i saken och uppmanade den ryska säkerhetstjänsten FSB att vidta åtgärder för att stoppa fenomenet.

– Rysslands gränsbevakningstjänst, som är en del av FSB, är en hårt centralstyrd organisation med yrkesfolk av högsta klass. När de fick sin order, tog de tag i situationen, konstaterar Kaukanen.

Han vill inte spekulera i möjliga anledningar till det som skedde. I början av april medgav inrikesminister Petteri Orpo i ett tal vid ett gränssäkerhetsseminarium, att Rysslands agerande inte varit helt enligt regelboken.

– Det är självklart att något förändrades i den ryska gränsbevakningsmyndighetens agerande i det nordliga gränsområdet. Samarbetet för att förhindra illegal invandring fungerade inte; asylsökande utan resedokument lyckades ta sig till Finlands gränsstation för att söka asyl, svarade Orpo på en fråga från publiken.

Gränsbevakningsväsendet har börjat vidta åtgärder sedan osäkerheten i gränsområdet ökat. Till sommaren anställer man för första gången en grupp gränsbevakningsmän som gått i pension.

– De har utsetts och utrustats och står redo under sommaren även om inget skulle hända. Om man inte kan förutse vad som händer i morgon så bör man ha reserver i beredskap.

Enligt Kaukanen är läget vid Finlands östra gräns nu lugnt, men det kontrolleras och övervakas kontinuerligt. Han påminner om att det som skedde i vintras kan komma att ske också i framtiden.

– De människor som sökt sig norrut går inte upp i rök. Det finns cirka 10 miljoner människor i Ryssland som inte är hemmahörande där. Potentialen är enorm. Vi kan inte garantera att det som skedde inte sker igen.

I Gränsbevakningsväsendets uppgifter ingår att kontinuerligt göra upp nya krisplaner. Enligt Kaukanen lever vi i osäkra tider när det gäller tryggandet av våra gränser eftersom möjligheten att förutse framtiden märkbart har försvagats.

– Beredskapen måste hållas hög. Hela Europa skakas av en oerhörd folkvandring och vi har bara sett en glimt av den. Vi befinner oss vid den yttersta gränsen och de kommer vi aldrig ifrån. Det innebär en viss grad av sårbarhet, betonar Kaukanen.

Finland och Ryssland samarbetar ständigt vad gäller gränssäkerheten och har mellan 300 och 400 kontakter årligen med den ryska gränsmyndigheten på organisationsnivå.

Gränsbevakningsväsendet är i Finland den myndighet som håller de tätaste kontakterna med ryska myndigheter.

– Samarbetet har varit en framgångssaga och gränsen mellan länderna har varit ytterst stabil och lugn. Förra vintern var ett undantag, konstaterar Kaukanen.

© Översättning Merit Wager

 

 

Apropå Dagens Nyheters nya serie ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”

Jag applåderar inte Dagens Nyheter, för deras yrvakna, 20 år för sent skrivna serie Vem vinner på invandringen – vem förlorar? Tvärtom. Att stiga upp ur dumgodhetens säng 20 år för sent är inget att hylla. Ordspråket säger ”bättre sent än aldrig” och ibland kan det passa bra. Men inte på det här området där Dagens Nyheter och andra medier så till den grad under så många år har slagit dövörat och blindögat till för uppenbara fakta (inte åsikter utan fakta), att det inte längre är ”bättre sent” utan ”för sent”. Sorgligt nog och förödande för alla som bor och lever i Sverige: svensksvenskar, gammelinvandrare och den minoritet av alla som kommit hit som faktiskt har rätt till asyl (alltså är flyktingar) eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande.

Dagens Nyheter och andra medier tar först nu upp på allvar (som det verkar) till diskussion de viktiga frågorna om ”vem vinner på invandringen – vem förlorar?”när bilan i galgen redan ramlat ner mer än halvvägs. Nu försöker tidningen, i skydd bakom ryggen på professorn i nationalekonomi vid Harvarduniversitetet i USA, George Borjas, börja föra fram det som bland annat – dock långt ifrån endast – journalisten, socionomen och författaren Gunnar Sandelin och professorn emeritus i etnologi och författaren Karl-Olov Arnstberg, gjort under lång tid. Medan Dagens Nyheter inte ens ville publicera deras annons med åtta fakta (alltså fakta, inte åsikter).

Så här skrev tidningens egen kolumnist, Richard Swartz på ledarplats den 21 december 2013 under rubriken Fakta är inte onda eller goda om den märkliga historien, där man på grumliga grunder inte ville publicera en betald annons. Han började med att skriva om boken ur vilken de fakta var tagna som förekom i annonsen, Invandring och mörkläggning:

Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.

Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

Är det inte snart dags att alla de som stått med skygglappar på sig, inmålade i sina okunnighetshörn, de som nu helt enkelt tvingas börja tänka längre än näsorna räcker och ta sig ut ur hörnen, och kanske också, rentav, ta del av Sandelins och Arnstberg tre tämligen faktaspäckade böcker på området? För nu har ju de hittills kallsinniga medierepresentanterna och politikerna med flera själva börjat säga och skriva det som de här två herrarna har sagt i flera år. Eller ska man fortsätta att hålla dem utanför, inte låtsas om vad de har skrivit och fört fram, inte respektera ens de delar i böckerna som är ovedersägliga fakta?

Sandelins och Arnstbergs senaste bok på asyl- och migrationsområdet, den tredje, heter Nötskalet och har underrubriken ”Svensk invandringspolitik och dess konsekvenser”. Det betyder ju i princip detsamma som det som Dagens Nyheter nu har som rubrik över sin serie: ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”.

På baksidan av sin bok skriver Sandelin och Arnstberg:

Nötskalet ger en samlad bild av svensk invandringspolitik och dess konsekvenser. Vi har undvikit att deklarera våra åsikter. Här finns ingen politisk propaganda, ingen ideologisk plattform, inget dolt budskap. Vi vill inte bestämma vad du ska tycka om invandringen till Sverige, utan det är det du som ska göra.

Är det inte också ungefär vad Dagens Nyheter nu, sent omsider, vill med sin serie?

Det kan också vara bra att veta vad Thomas Gür skriver på sin öppna Facebook-sida om Dagens Nyheters serie:

Dagens Nyheter måste tydligen intervjua George Borjas, som visserligen är en av världens främsta inom migrationsekonomi, för att citera detta självklara:

”Borjas anser att alla samhällen har rätt att skydda det som byggts upp under generationer, att det kan vara rimligt att ”stanna upp och värdera konsekvenserna”. Det är absolut ingen extrem åsikt – även om det tidigare ofta behandlats så i debatten.”

Thomas Gür skrev själv i Svenska Dagbladet för tre år sedan ungefär samma sak som han även skrev i sin bok ”Staten och nykomlingarna” 1996:

De som ytterst måste avgöra ifall migrationen är en vinst, inte bara som ett ekonomiskt bidrag till folkhushållet utan också som ett fruktsamt möte av kulturer och identiteter, är självfallet invånarna i invandringslandet.

Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal. Likaså har de rätt att bestämma att migrationen ska ske i en takt som inte innebär alltför stora omvälvningar av den kultur och de seder som frammejslats genom historien, och av den tillit som bygger på den gemensamma identiteten i att vara en nation och inte bara ett slumpmässigt antal människor innanför ett lands geografiska gränser.

Sedan 1996 har jag själv varit engagerad på området asyl & migration, cirka 15 år som asylombud varav fem år som Medborgarnas flyktingombud, allt detta ideellt. Jag har skrivit i bland annat Svenska Dagbladet om de här frågorna (men också andra) och bloggat om de här frågorna sedan 2005 och kunniga miggor har rapporterat och informerat inifrån Migrationsverket sedan slutet av 2007, början av 2008. Allt detta har gett ovärderliga insikter och kunskaper på det framtidsförändrande området asyl och migration, kunskaper som inte kan pluggas in utan som sparats på hårddisken (=hjärnan) genom egna, faktiska och verkliga erfarenheter.

Miggornas berättelser fram till och med den 31 oktober 2015 finns i dessa tre böcker som Dagens Nyheter och alla andra medier samt ansvariga (?!) politiker har och har haft möjlighet att införskaffa i pappersform eller, lätt och billigt  – 40 kronor/bok – som e-böcker från Mummelförlaget. Den som vill läsa mer om böckerna kan göra det här beställa dem kan klicka på omslagen nedan.

 

 

 

 

 

 

Till sist: Man behöver som sagt absolut inte hålla med i allt som till exempel författarna till de tre böckerna säger och tycker, det gör jag inte jag heller. Men fakta som redovisas är fakta och dem måste man förhålla sig till utan att blanda in tyckanden.

Finland. En avgrund öppnar sig när vi möter tankesätt och inställningar till livet som är så främmande för oss att vi kippar efter andan.

I Hufvudstadsbladet kan vi den 3 mars läsa en mycket välskriven, rak, tydlig, lite sorglig och synnerligen tankeväckande text av Astrid Nikula, som under ett drygt halvår varit mycket engagerad i mottagandet av asylsökande i Jakobstad, Finland. Mer om det längre ner.

Astrid Nikula är en klok och sansad finlandssvensk kvinna. Vi har inte träffats i verkliga livet, men jag känner henne sedan tiden då vi båda var med på en epostlista för översättare och därefter genom Facebook. Jag har följt hennes, till en början, nästan överentusiastiska engagemang för de asylsökande som i hundratal och tusental började komma till Finland i september 2015 och jag har också väntat på att hon kanske så småningom ska börja se bortom den första tidens ”refugees welcome”-hysteri.

Allt eftersom tiden har gått har jag märkt en förändring i hennes rapportering, en sorts ”tillnyktring” där hon börjat se – och inse – att det finns nyanser i det hela, att allt inte bara är positivt. Till skillnad från många andra som målar in sig i ett hörn där de står och ”tycker” likadant hela tiden oavsett vad som händer, har Astrid Nikula inte stått kvar i sitt hörn utan rört sig utåt, över hela golvet så att säga, och på ett trovärdigt sätt gett sina följare på Facebook både negativa och positiva bilder från sitt arbete med de asylsökande. Hon har, återigen till skillnad från många andra, stått med båda fötterna på jorden och sett att ”det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt”. En person som förmår göra det på det här svåra området är värd respekt. Och nu kommer vi till de kloka ord som Astrid Nikula idag skriver i Hufvudstadsbladet, under rubriken Regeringens mantra uppfylls aldrig. Hon skriver:

En av mina vänfamiljer bland de asylsökande är stor, kommer från Syrien, består av flera akademiskt utbildade vuxna, många barn. De är nyss konverterade kristna. Ett av barnen är en liten flicka i typisk trotsålder. Hon är uttråkad och testar ständigt de vuxnas gränser.

Under våra samtal har det kommit fram att modern inte brukar vara ute med sin dotter. Den enda vuxna man som finns i storfamiljen har inte lust att vara ute i lekparken och ensam kan hon inte gå ut.

Alltså får alla barnen se på tv inomhus, bråka med varandra, trötta ut föräldrar och andra vuxna och sällan eller aldrig träffa andra barn. Det är sportlov i Österbotten nu. Jag känner att jag måste ta med mig barnen och åka pulka någon dag. Det kan inte vara så här i en storfamilj med bara en man. Inte i Jakobstad. I Finland.

Kommentar: En avgrund öppnar sig när vi möter tankesätt och inställningar till livet som är så främmande för oss att vi kippar efter andan. Situationer och förhållningssätt som är så dramatiskt främmande för oss att vi knappt förmår ta in vidden av dem. Beskriven i en kort text på ett enkelt, osentimentalt sätt som slår till med stor kraft rakt i magen.

Astrid Nikula skriver vidare:

En ung irakisk man som jag samtalade med nyligen sa att han behöver en fru. Han tror att han, när han har sett en söt flicka, kan gå till hennes föräldrar och be om hennes hand. Och att de omedelbart kan gifta sig. När jag förklarade hur parbildningen går till hos oss var han chockad. Skulle han umgås med flickan på tu man hand och lära känna henne först? Det kom inte på fråga, så kan man inte göra. När jag förklarade att flickan också efter en tids sällskapande har rätt att säga nej till äktenskap var han helt förtvivlad.

Kommentar: Fattar ni??? Man vill skrika högt. Det här är det tankesätt, den syn på sättet att leva som tiotusentals, hundratusentals muslimer som kommer till Europa, till Norden, till Finland och till Sverige har. Det är en syn på kärlek och äktenskap som skiljer sig lika mycket från vår som jorden skiljer sig från månen. Och det är så här de är uppfostrade, det är deras religion och kultur och till och med deras lag (sharia). Det kan vi inte klandra dem för, lika lite som någon kan klandra oss för hur vi är uppfostrade, vad vi tror på, hur vi lever. Det hemska är att blåögda integrationsivrare tror att det bara ska ta något år eller två eller tre tills de är inlemmade i våra samhällen, har jobb, pratar landets språk och har anammat vår syn på demokrati, jämställdhet, livet, kärleken, familjen, barnuppfostran och allt annat.

Det är mycket illa ställt att man i Finland (liksom Sverige, trots att man har mycket längre och större erfarenhet av muslimsk invandring än Finland) är så okunniga som Astrid Nikula anser i sin text:

Av de tal som landets president och statsminister har hållit i frågan förstår man att dessa tror att integration är detsamma som information på eget språk.

Slutklämmen i texten – som låter som jag själv låtit i 15 år i Sverige – är livsviktig och om man i Finland inte tar den till sig så går det lika illa där som det har gjort i Sverige:

President, statsminister och andra landets ledare har fullkomligt fel. Integration innebär ett liv tillsammans med finländarna, vardagsliv. Det innebär att ord och begrepp ges en helt ny mening. Exempelvis jämlikhet, lika rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män, betyder absolut ingenting för de flesta nykomlingar. De har ingen chans att relatera till begreppet.

Regeringens mantra om att ta seden dit man kommer kan upprepas hur många gånger som helst. Utan ordentliga satsningar på verklig integration kommer mantrat aldrig att uppfyllas. Och det här är ett för viktigt ansvar för att överlåta endast åt oss frivilligarbetare.

Slutkommentar: Hoppas att Astrid Nikulas ord når fram till – och in i – dem som är ansvariga för Finlands, finska folkets och de personers, som har sökt och beviljats skydd i landet, liv, säkerhet och välbefinnande. Gör de inte det så får Finland bereda sig på samma segregation, samma kaos, samma våld och hot och trakasserier; samma anlagda bil- och skolbränder samt bränder på asylboenden; samma granatattacker, samma no go-zoner och utanförskapsområden som i Sverige.

Regering, riksdag, kommuner, myndigheter och verk, skolor etc i Finland: lyssna på dem som utan någon baktanke eller några dolda agendor försöker få er att förstå hur verkligheten ser ut och som ger råd om hur den ska hanteras! Lyssna på Astrid Nikula!

 

Människor har full rätt att söka asyl där de befinner sig: i Tyskland, i Österrike, i Danmark – i vilket EU-land som helst

I en ledare i NWT den 3 december under rubriken Kontrollera gränserna kan man bland annat läsa:

Nu kommer inte något mer att återstå för Sverige än att också stänga gränsen för asylsökande, och skicka tillbaka dem till de säkra länder som de närmast kom ifrån, oftast Danmark och Tyskland. Det är vad Moderaterna föreslagit och som Socialdemokraterna kommer att tvingas till med eller (förmodligen) utan Miljöpartiet i regeringen. Och EU måste snarast se till att både Schengen och Dublinförordningen följs av alla.

Alla (nästan) verkar plötsligt ha förstått att det inte går att ta emot fler asylsökande i Sverige nu.  Det borde ha varit uppenbart för politiker (och journalister) med öppna öron och ögon redan för länge sedan. Sverige borde ha harmoniserat sina regler och sina system med de övriga nordiska ländernas, i stället för att ständigt kräva att andra länder ”ska ta sitt ansvar”. Då hade det inte sett ut som det gör idag och Sverige hade kunnat ha en ganska god beredskap och möjlighet att ta emot asylsökande.

Men sedan finns det politiker och partier som antingen inte förstår (och det är allvarligt) eller inte vill förstå (det är också allvarligt) och som uttalar sig så här i Sveriges riksdag. Alltså inte vid ett politisk agitationstillfälle, utan i Sveriges lagstiftande församling. Kommentarer efter videoklippet.

Det är Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson, vars bakgrund jag inte alls känner till, som här den 2 december salvelsefullt uppträder i riksdagen som om hon talade på en politisk manifestation eller – tänker jag när jag ser minspel och gester – rentav som om hon sökte in till Dramatens elevskola. Men hon är faktiskt representant för i första hand Centerpartiets väljare och i andra hand också för hela folket. Vad säger hon då? Jo:

Andrum. Vi behöver ett andrum. Vilken typ av ”andrum” behöver människorna, som nu inte överhuvudtaget släpps ut från de länder där de far otroligt illa. Där vårt system, vårt Migrationsverk, våra domstolar bedömer att de här människorna inte kan vara kvar i Syrien, i Afghanistan i Iran, dit vissa skickas tillbaka trots att de inte ens är därifrån och så vidare. De här personerna kan inte få något ”andrum” i det här.

Jag hör det här upprepas gång på gång på gång: ”andrum”. Som om det bara var att vrida ner kranen och så existerar inte de här personerna för en stund. Och det är därför retoriken med EU går stört mig för man får det att framstå som att det här går att göra på ett humant sätt. Det går inte att göra på ett humant sätt! Det ska man ha väldigt klart för sig här. De här människorna kommer att fara otroligt illa i den här situationen, otroligt illa! Och de tusentals, tusentals, tusentals personer som nu kommer att hållas ute med de id-krav framförallt som ni ställer, med den anhöriginvandring som jag har nämnt tidigare som gör att familjer kommer att separeras, hållas isär och inte ha nånstans där de kan återförenas. Det är de människorna som ni säger att ”ja, vi ska ta ett andrum ifrån dem”. Men de finns ändå, även om de inte finns inom vart geografiska territorium så existerar de någon annanstans. Och vad blir konsekvenserna av det? Jag önskar att man kunde vara tydlig, stå upp för att det är det man åstadkommer och att det är det som är konsekvensen. Att för att kunna försvara våra fyrkantiga, byråkratiska system så är man beredd att offra de här människorna. För det är det ni gör nu.

Lite ärlighet i det skulle jag verkligen uppskatta även om jag förstår att det här är ett svårt beslut.

Kommentarer:
Sverige har inte ansvar för att/om människor ”överhuvudtaget släpps ut från de länder där de far otroligt illa”. Sverige varken kan eller har rätt att lägga sig i andra länders system som inte är som det svenska. Nordkoreanerna far verkligen otroligt illa men man kan knappast stå i Sveriges riksdag och kräva att de ska ”släppas ut från det land där de far otroligt illa” och få komma till Sverige.

Finland. Inrikesminister Orpo vill att det utbildas fler poliser för att man ska kunna garantera den inre säkerheten i Finland.

Klicka på bild- och textrutan för att komma till artikeln i Ilta-Sanomat (på finska).

Inrikesminister Orpo vill att det utbildas fler poliser – ”Resurserna räckte i fredliga tider”

Enligt Orpo krävs mer resurser för att man ska kunna garantera den inre säkerheten i Finland. Läget har förändrats radikalt under de senaste månaderna på grund av de hot som en okontrollerbar asylinvandring och terrorism utgör.

Han betonar dock att terrorism och invandring är två skilda saker.

– Detta är en tydlig förändring av regeringens mål, men jag anser att den är nödvändig. Vi måste komma ihåg att regeringsprogrammet utformades i en tid där den nuvarande invandringsvågen inte kunde förutspås.

© Översättning Merit Wager.

I Sverige råder en ”tycka synd om, det är ju så hemskt att leva där”-mentalitet.

Av de drygt 2000 asylsökande som kom till Sverige bara under gårdagen, den 9 november, var ca 1.100 från Afghanistan. 500 var från Syrien.

Politiker och journalister har länge vägrat, och vägrar till stor del fortfarande, att ta in dessa fakta och talar ständigt och felaktigt om alla ”syrier som flyr från krig och förföljelse”. De vägrar medge (!?) att den största andelen människor som tar sig till EU och sedan till Sverige inte är syrier. För det låter inte lika bra att säga som det är, att en mycket stor andel av de hitvandrade är afghaner som helt enkelt (och förståeligt, men det är inte asyl- eller skyddsskäl), söker ett bättre liv och försörjning i Europa och då helst i Sverige.

I Afghanistan är det inte ”krig och förföljelse” som i Syrien. Tyskland har börjat återsända afghaner och Finland skärper riktlinjerna vad gäller dem. De flesta har inte asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen som är den lag som stiftats för att reglera asyl- och annan invandring till landet. Men i Sverige råder en ”tycka synd om, det är ju så hemskt att leva där”-mentalitet, vilket förstås är sant men inte skäl att få permanent eller ens tillfälligt uppehållstillstånd och försörjning i Sverige enligt gällande lag. Hur synd om människor från Afghanistan det än är och hur hemskt man än tycker att det måste vara att leva där så har vi inte laglig invandring på de grunder de söker sig hit. Och dessutom: där lever ju bevisligen ändå ca 31 miljoner människor…

P.S. Är det någon som alls undrar över hur det kommer sig att många afghanska ”barn” talar utmärkt tyska? Och har (påhittade) levnadshistorier som, vid minsta följdfråga och eftertanke, avslöjar att personen inte kan vara 16 år utan måste vara minst 26?

Viktig läsning:
General Sayed Omar Sabur, chef för passbyrån i Afghanistan, säger att de trycker 7.000 pass om dagen, fler hinner man inte att trycka. – 16 oktober 2015
Men det är inte krig i Afghanistan! – 18 oktober 2015
Finland. Nu fryser Migrationsverket också asylansökningar från afghaner. – 5 november 2015

© denna blogg.

Finland. Polisen: ”Vi har ju inte reglerad invandring om det finns tusentals och åter tusentals människor här som inte ska vara i landet.”

Klicka på bilden för att läsa hela texten (på finska) på Ilta-Sanomats sajt.

Polisen: I år kan det redan finnas 10.000 illegala invandrare i Finland – ”Det här är ju inte reglerad invandring”.

I artikeln rapporteras bland annat:

Det dramatiskt växande antalet asylsökande gör att polisen tror att antalet personer som vistas olagligt i Finland ökat betydligt.

– Ja, det kan komma att finnas ett tiotal tusen, det är ingen djärv gissning, säger överkommissarie Kaj Wahlman vid Utlänningspolisen i Helsingfors. Knappast är de färre än så.

Många av dem som vistas illegalt i Finland har fått negativa asylbeslut. Wahlman framhåller att ett stort antal människor som befinner sig i landet illegalt kan vara ett hot mot den allmänna säkerheten.

– Vi har ju inte reglerad invandring om det finns tusentals och åter tusentals människor här som inte ska vara i landet.

I artikeln informeras också om vad som gäller när en person får avslag på sin ansökan:

Om man får avslag på ansökan om asyl får man vanligtvis samtidigt ett beslut om utvisning. Då kan myndigheten också besluta att man har 30 dagar på sig att lämna landet frivilligt. Utvisning kan inte ske innan beslutet vunnit laga kraft.

I artikeln kommenteras också hur det ser ut i Sverige:

I Sverige meddelades förra veckoslutet att en enorm mängd personer som kommer till landet försvinner bortom myndigheternas kontroll. 40.000 människor har sökt asyl i Sverige sedan början av september. Svensk polis uppskattar att lika många har kommit in i landet som inte har sökt asyl och Polisen har ingen aning om var de befinner sig. En del av dem har rest vidare till andra länder, men en del befaras hålla sig undan i Sverige. Många asylsökande som kommit till Finland under hösten har kommit via Sverige.

Patrik Engström, avdelningschef vid den svenska gränspolisen säger att av någon anledning söker alla inte asyl och att det är möjligt att de som inte sökt asyl har stannat i Sverige illegalt. Och:

– Vi vet inte vilka de är eller vad de gör.

© Översättning Merit Wager.

 

Finland. Den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontexs ledning besöker flyktingslussen i Torneå.

Klicka på bilden för att ta del av texten på MTV på finska.

I inslaget Suomalainen järjestelykeskus kiinnostaa – Frontex vierailee Torniossa (Finlands flyktingsluss intresserar – Frontex besöker Torneå) rapporteras:

Den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontexs ledning anländer den 15 oktober till Finland för att bekanta sig med flyktingslussen i Torneå.

Enligt inrikesminister Petteri Orpo intresserar verksamheten vid den snabbt beslutade och uppförda flyktingslussen Frontex, särskilt som situationen i norra Finland snabbt fåtts under kontroll.

En sådan modell skulle behövas i till exempel Grekland, där man redan under åratal diskuterat en flyktingsluss. .

Kommentar: Under alla år som jag har skrivit och rapporterat om asyl & migrationsområdet, har jag med jämna mellanrum försökt intressera svenska så kallade ansvariga för att lära sig av sitt östra grannland. Att åtminstone göra några studiebesök, att visa intresse och se vad som eventuellt kunde tas efter och implementeras också i Sverige. Intresset har inte bara varit svalt, det har varit iskallt. För i Sverige vet man ju alltid bäst, vad skulle väl Den Humanitära Stormakten ha att lära av någon annan?

Men vilket land är det som har kontroll över situationen på asylinvandringsområdet och som vill skydda sitt land och sitt folk samtidigt som det ger skydd åt dem som verkligen behöver det? Och som har en regering som förmår handla snabbt och beslutsamt?

Och vilket land är det som har struntat i att kontrollera och registrera gränsöverträdande människor och utsatt sitt folk och sitt land för irreparabel skada genom att tillåta illegal invandring (ingen registrering av tiotusentals hitkommande) och att låta okunniga och rent inkompetenta politiker hålla på och leka med folkets liv och landets framtid?

 © denna blogg.
Korta citat är tillåtna med länkning till originalinlägget så att läsaren får läsa exakt vad som skrivits utan vinklingar i annat syfte än rent informativt.

Finland. Inrikesminister Orpo: ”Utvisningarna av illegala invandrare ska effektiviseras.”

Klicka på bilden för att läsa hela artikeln och se videoklipp i Ilta-Sanomat (på finska).

Inrikesminister Orpo: ”Utvisningarna av illegala invandrare ska effektiviseras”

Inrikesminister Petteri Orpo ser det som viktigt att återsändande av asylsökande som fått avslag på sina ansökningar hanteras på EU-nivå, samtidigt som man implementerar effektivare återsändandesystem nationellt.

– Finland strävar efter att främja genomförandet av utvisningar, speciellt till Irak, Afghanistan och de nordliga delarna av Somalia. Vi vill skapa fungerande återvändandesystem med behöriga myndigheter i dessa länder.

EU:s inrikesministrar diskuterar den 8 oktober i Luxemburg bland annat en harmonisering av utvisningspolitiken, framtiden för EUs gränskontroll och bekämpningen av terrorism.

Ett effektivt återvändandesystem, det vill säga att personer som vistas illegalt i EU återsänds till sina hemländer, är enligt inrikesministern viktig del av en trovärdig invandringspolitik och innebär en minskning av den illegala invandringen.

LT Södertälje: ”Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut”

Under rubriken Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut berättar Länstidningen i Södertälje om just det: hur asylinvandrade inte kommer vidare i sina studier (och därmed sina liv i Sverige) för att det inte finns pengar till att ge dem vidareutbildning i svenska språket.

Under mer än ett decennium har jag undrat när polletten ska trilla ner hos de (van)styrande. Varför lyssnar de inte? Varför förstår de inte att det relativt lilla Sverige inte klarar att försörja, utbilda och integrera den enorma mängd människor från länder utanför Europa som söker sig hit? Det blir bara värre och värre för alla: för dem som kommer hit och tror att de ska få en ljus framtid i Sverige och för svenskarna som blir allt mer frustrerade av det tämligen okontrollerade inflödet av människor som ska försörjas av dem, trots att de aldrig kommer att ha en chans att bli en del av det svenska samhället.

Varför lär man sig i Sverige inte av sina nordiska grannländer, som tar emot ett mycket, mycket mindre antal asylinvandrare och som ser det som självklart att de inte blir fler än staten (= folket) har råd att ta emot på ett bra sätt och bekosta och ordna bostäder åt samt ge språkundervisning, tandvård, sjukvård etc åt? Och där man också inser att asylmottagandet bara kan gå bra om befolkningen och kommunerna är positiva och på ett bra och ordnat sätt har råd och vilja att ta emot nya och helt främmande människor, med allt vad det innebär.

Om det inte finns pengar så finns det inte pengar. Och det kan ju knappast finnas tillräckligt med kvalificerade lärare heller, när behovet är så stort.

Om Sverige hade haft en reglerad invandring och Migrationsverket hade gjort ordentliga asylutredningar så att endast de med faktiska asyl- eller skyddsbehov (inte sådana som önskar ”ett bättre liv”, är sjuka eller söker på andra icke-lagenliga grunder) fick uppehållstillstånd, då hade dessa problem inte funnits. I varje fall inte i den utsträckning de gör nu. Problemen blir ju också bara större och större och värre och värre. Varje dag – varje dag på året! – kommer nämligen ytterligare i genomsnitt 225-250 nya människor hit, som på olika sätt ska in i samhällssystemen. Det är en ekvation som en åttaåring kan inse inte fungerar. Men märkligt nog inte svenska politiker, som kör landet i botten och därmed förstör för precis alla: svenskar såväl som asylinvandrade.

© denna blogg.

När blev illegal (=olaglig) invandring till Europa okej?

Less than 24 hours after stepping off HMS Bulwark, and after only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.

Hamad Said and his friend Abdul Fatah, both 26, were among 1,100 rescued migrants who received food and water aboard the British assault ship before being taken to the Sicilian port of Catania on Monday.
(Läs artikeln här)

En stilla undran: När, hur och varför förändrades synen på illegal invandring? När blev illegal (=olaglig) invandring okej i Europa, i Sverige? Asylbehövande är en sak, men alla dessa människor som tar sig till Europa illegalt, när blev det okej? I praktiken ”fri invandring” för alla som lyckas ta sig till Europa (numera med hjälp av europeiska fartyg*, rentav), när infördes det? Det existerade inte för fem, sex, sju år sedan. Vad hände?

Notera särskilt: ”After only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.”

Vi har absolut ingen aning om vilka de här människorna är, som kommer till Europa illegalt. Hur kunde det bli acceptabelt, rentav ibland nästan påhejat i åtminstone svenska medier? Hur kunde det bli så att illegala invandrare – som alltså inte har laglig rätt att invandra, inga jobb att komma till, ingen egen försörjning, ingenstans att bo och vilkas identiteter inte är kända liksom inte heller deras bakgrunder (ev kriminella, terrorister etc) – fotograferas och helt öppet berätta att de nu helt enkelt bara reser vidare till Storbritannien (Tyskland, Sverige)?

* För undvikande av missförstånd: Jag talar här inte om de hjälpaktioner som gäller skrangliga båtar där människor riskerar att drunkna om de inte plockas upp! Jag menar att det verkar ha blivit allt vanligare att illegala invandrare kontaktar den italienska kustbevakningen, anger sin position och hävdar att de behöver assistans. Utan faktisk anledning och inte sällan i närheten av Libyens kust.

Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet!

Nog är det ju märkligt så många förslag en massa nervösa politiker, ängsliga inför sin personliga framtid, har nu, strax innan det ska bli extra val! Men vad hjälper förslag? Inte ett dugg. Det hade behövts agerande för mer än tio år sedan. Man skulle ha tagit på allvar och gjort verklighet av förslagen och råden från bland annat Mauricio Rojas och även Nyamko Sabuni. Men nej: i stället för att lyssna på – och agera efter – vad kunniga, intelligenta och ofloskliga människor hade att tillföra så mer eller mindre mobbades den ene ut och den andra stod väl inte ut själv i en obegåvad och trög miljö (mina slutsatser).

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet – Tio punkter för en bättre integration – den 19 december, skriver Erik Ullenhag, tidigare i många år integrationsminister med mandat att agera, tillsammans med en partikamrat, bland annat:

Den som flyr undan förföljelse ska kunna få skydd i Sverige – vi ska vara stolta över att vi är en medmänsklig stormakt. Samtidigt behöver vi se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar för att ge människor skydd…

Sverige – Ullenhag – ska alltså ”se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar”!!!!! Har Sverige fått gehör för sin aparta hållning hos något enda av de övriga 27 länderna? Nej. Är det något annat land som tycker att det är Sveriges sak att tala om för dem hur de ska agera. Knappast. Verkar något annat land vilja ta efter Sverige och få samma kaos som det som råder här? Icke. Nej, de tar sitt ansvar på sitt sätt, som skiljer sig väsentligt från den syn på ”ansvar” som svenska politiker (med understöd av journalister som har stor mat och som politiker är rädda för).

Men svenska megalomaner fortsätter med sina pinsamma ansvarskrav på andra länder som har en betydligt mer hanterbar asylinvandring som de klarar av och som har gehör hos landets befolkning. ”Medmänsklig stormakt”? Är det verkligen så Ullenhag ser på Sverige? Ja, kanske ur ett blåögt, storsvenskt perspektiv men knappast ur en verkligt skyddsbehövande asylsökandes dito. Och inte ur ett verklighets- och faktabaserat perspektiv, för verklighet och fakta skyr politiker ofta som pesten. Den verklighet och de fakta som existerar är, trots att det handlar just om verklighet och fakta, i svenska politikers och journalisters ögon ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”. Den synen gör att Sverige får en massa mer eller mindre löjliga och helt verklighetsfrämmande ”förslag” på integrationsområdet från fega och/eller rent okunniga politiker.

För i Sverige rasar det in folk som inte har några asylskäl alls (knappast något som andra ansvarskännande EU-länder vill ha) varav  89 procent har inga id-handlingar, och som kanske är personer som de verkligt skyddsbehövande har flytt ifrån. Som vet att det går att snacka omkull svenskar och som vet att om de får avslag så kan de stanna här ändå. Och alla är de lika välkomna i den ”medmänskliga stormakten”, där politiker floskelmässigt kallar alla asylsökande för ”människor som flytt från krig och grymheter”. Välkomna är alltså IS-anhängare som kommit hit på falska handlingar (kanske stulna av kristna som de skurit halsarna av), terrorister, kriminella, ”bidragsinvandrare”, sjukdomsinvandrare, personer som redan har uppehållstillstånd i andra EU-länder. Bland dem ”drunknar” de, som enligt utlänningslagen har asyl- eller skyddsskäl här.

Hur tror Ullenhag och andra blåögda företrädare för DHS, Den Humanitära Stormakten (det namn på Sverige som Fredrik Reinfeldt myntade), att de faktiskt skyddsbehövande känner när de ser hur det går till här? Många asylsökande berättar att de känner sig lika otrygga i Sverige som de gjorde i hemlandet, många berättar om hot och våld på asylboenden. Det finns sfi-lärare som är livrädda när de nu måste undervisa extrema IS-anhängare i svenska för invandrare och samtidigt ha samtal med kristna asylsökande och andra när de berättar om sin rädsla och skräck och undrar varför dessa de värsta terroristerna av alla får vara i Sverige och till och med bli försörjda här. Och vad tror Ullenhag med flera att svenskarna tycker – de som trots att man på just detta område av någon anledning inte ska prata om kostnader men som är de som de facto bekostar asylinvandringen – om att försörja människor som redan har uppehållstillstånd och till och med i vissa fall medborgarskap i andra EU-länder när de kommer hit och söker ”asyl” för att man här får gratis bostad och bli försörjd utan att behöva arbeta? Läs miggornas rapporter här.

Den som har flytt och tagit sig till Sverige och inte stannat i något annat EU-land på vägen (om man gjort det ska asylansökan enligt Schengen-förordningen prövas där), ska enligt Sveriges utlänningslag få sin sak prövad här. Har han asyl- eller skyddsskäl ska han enligt lagen antingen beviljas tillfälligt uppehållstillstånd eller permanent dito. Har någon ljugit om sina asylskäl och på falska grunder beviljats uppehållstillstånd, bör tillståndet återkallas. Uppenbart ogrundade ansökningar ska snabbutredas och personerna ska omgående återsändas hem (i Norge görs det på högst 48 timmar) och inte stanna på boenden och kosta pengar i Sverige. Alltså personer som kommer från säkra länder och som inte har några som helst skyddsskäl. Klarar man att avgöra sådana fall i såväl Norge som i andra länder, så borde man väl klara att göra det i Sverige också.

Den absolut siste jag någonsin skulle råda någon att lyssna på vad gäller frågor kring integration är Erik Ullenhag. Han, som cyklat runt, grillat korv och hållit ”kansli” i förorter i fåfängt hopp om att han skulle bli mer populär genom att han nedsteg från ministerstolen till ”gettona”, som sysslat med romska frågor också mot romernas egen vilja, som inte gjort något verkligt vettigt eller viktigt vad gäller integration under sin tid som integrationsminister. Om han hade hört vad ”nyanlända” tycker om honom så skulle han aldrig ha satt sina ministerfötter bland dem på det sätt han gjort. De vill inte se en svennekompis, de vill se en minister som tar ansvar (!) och agerar, inte leker kansli i förorten. Denne flosklernas, de tomma ordens mästare, inleder nu också sin debattartikeltext med en tomfloskel: ”Folkpartiet står upp för öppenhet när det gäller invandring”. Finns det ingen som kan få denne man att sluta floskla? Vilken skillnad – som natt och dag – mot den begåvade och kloke Mauricio Rojas, som aldrig någonsin förföll till floskler utan talade klarspråk och förstod vad han talade om. De enda som tycker att det Ullenhag säger och gör är bra, det är förmodligen det parti som alla andra partier sjukligt förhåller sig till i allt de säger och gör på asylinvandrings- och integrationsområdet: Sverigedemokraterna.

Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet (men fortfarande nästan inte vågar tala om asylinvandringen, som är det viktigaste i sammanhanget)! Ni vaknar nu, tre månader före det extra val som ni alla är skyldiga till att det måste hållas bara sex månader efter ordinarie riksdagsval. Och ni är minst tio år för sent ute, ni borde ha tagit tag i asylinvandringen i första hand och därefter, eller helst parallellt, integrationen av dem som får uppehållstillstånd! Hade ni fått ordning på asylhanteringen i Sverige, i stället för att pompöst tala om att 27 andra EU-länder ”måste ta sitt ansvar” the Swedish way, så hade enormt mycket varit vunnet. För er själva, för svenska folket och – inte  minst – för de människor som beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Och i stället för att försöka mästra dem så borde ni ha lärt av många av de andra 27 EU-länderna!

 

Här är några (!) av mina tidigare texter på floskelområdet (och en text av Nima Dervish):
Erik Ullenhag borde kavla upp ärmarna och sluta floskla – 16 september 2011
Hur länge ska politiker fortsätta att mata folket med ordmarängtårtor? Och hur länge ska folket svälja dem? – 5 oktober 2011
Floskler och särbehandling går hand i hand. Och bortkollring av folket går i mitten. – 17 oktober 2011
En migga anser att ”myterna” från s.k. ansvarigt håll måste ifrågasättas – 19 december 2011
Svensk minister framför visioner om lyckad integration i tysk tidning– 5 januari 2012
Tjuren Ferdinand har planterat sig under korkeken och tänker inte flytta på sig – 16 januari 2012
Ullenhag lyssnar men hör inte – 15 juni 2012
Governing by debattartiklar and by stepping in på en annan ministers ansvarsområde – 26 juli 2012
Jag tackade som vanligt nej… – 20 september 2012
Ekots lördagsintervju den 29 september: Erik Ullenhag – 3 oktober 2012
Om det vore uppenbart för Ullenhag själv så skulle det väl inte ständigt behöva upprepas? – 8 december 2012
Be my guest # 102 Nima Dervish – 14 september 2014

© denna blogg.

Reaktioner och reflektioner från läsare efter artikeln om ensamkommande barn och ”barn” i Svenska Dagbladet

Här är lite blandade reaktioner som kommit till mig via mejl efter min artikel Hur många ensamkommande barn är vuxna? i Svenska Dagbladet den 5 oktober. Lite längre, mer reflekterande eller informativa reaktioner kommer att läggas ut senare, här är bara korta kommentarer:

En bloggläsare: Inte roligt att läsa om den bristande åldersbestämningen. Vad som förvånar mig är varför Migrationsverket inte inrättar en eller flera helt egna enheter som fastställer ålder?

Anställ några läkare och gör jobbet, hur svårt kan det vara? Eller är det så illa att det utgått politiska direktiv att inte forska alltför noga i saken?

En bloggläsare: Vill bara tacka dig för ditt mod och din moraliska styrka. Har följt dig via alternativa medier och läste precis din artikel i SvD. Du får säkert ett och annat hot och därför vill jag att du ska veta att vi är många som uppskattar ditt arbete – utan sådana som dig har Sverige inte en chans att överleva de närmaste decennierna.

En bloggläsare: Din artikel i SvD var väldigt intressant. Borde det inte gå att göra en polisanmälan om detta? Det handlar väl om mångmiljardbelopp som förskingras till personer som inte är berättigade till det. Det kostar väl runt 800 000 per år per barn. Det vore väl bra för alla om det utreddes noggrant.

En asylsökande: Otroligt stolt är jag över dig och detta för många anledningar, bland annat att du har hela tiden riktat konstruktiv kritik mot hur Migrationsverket fungerar.

En bloggläsare: Liksom så många andra följer jag ivrigt din blogg och är mycket tacksam för den – att du inte ger upp högaktar jag dig för, du ger hopp åt oss andra.

En migga: Jag läste det senaste inlägget från en kollega till mig. Det är bedrövligt, men för min del absolut inte förvånade. Vad gäller denna kategori asylsökande är jag nu ännu mer säker på att det i huvudsak rör sig om vuxna män som säger sig vara barn. Skälet till detta är att jag mött ett stort antal barn i familjer som uppger sig komma från Syrien. De som är 15, 16 eller 17 år i dessa familjer ser ut som 15-, 16- eller 17-åringar brukar göra. Ibland har de till och med sett yngre ut än jämngamla svenska ungdomar. Skillnaden är att för personer som bedöms komma från Syrien spelar åldern absolut ingen roll huruvida man får stanna eller inte. Därför behöver man inte heller ljuga om sin ålder.

En bloggläsare: Tack för informativ artikel om asylsökande barn i SvD! Beträffande åldersutredning på Sachsska barnsjukhuset så har självfallet (skattebetalande!) allmänhet rätt att få exakt information om hur en sådana utredningar går till! Journalister från dagspressen, Läkartidningen, Dagens samhälle (tidning för beslutsfattare på den offentliga marknaden m fl har givetvis demokratiska rätt – och skyldighet – att intervjua ansvarig chefsläkare på Sachsska barnsjukhuset i denna fråga. Eventuellt  också högsta medicinskt ansvariga instans i Stockholms läns landsting eller Socialstyrelsen.

Konkreta fakta ska givetvis, så långt det går, alltid vara utgångspunkten i alla bedömningar och alla redovisningar i medicinska och andra sammanhang.

Hur skulle det gå till med tex blindtarmsoperationer, hjärtinfarkter eller stroke om inte diagnostiken baserades på fakta? Helt otänkbart i en organisation, där verksamheten enligt lag ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

En familjehemsförälder (bl a för ensamkommande ”barn”): Jag tycker också att barnkonventionen ska upphöjas till lag, men barnkonventionen är till för att skydda barn och barns rättigheter och villkor, inte vuxnas. Därför blir det så fel när vuxna söker asyl i Sverige och påstår sig vara barn.

Dessa asylbedrägerier, och det slappa sätt som Migrationsverket hanterar ålders- och identitetsfrågan på, blir ett gravt missbruk av barnkonventionen. Dessutom går avsatta resurser och medel inte till den grupp resurserna och medlem är avsedda för, dvs till barn, utan till vuxna. Det kan inte vara meningen att barnkonventionen ska skydda vuxna eller att vuxna ska omfattas av barnkonventionen genom bedrägligt beteende.

En bloggläsare: Du anar inte hur glad jag blev när  jag kunde läsa din artikel i SvD. Mycket bra gjort.

En bloggläsare: Jag läste din klargörande och viktiga artikel i Svenska Dagbladet kring fusket med ensamkommande flyktingbarns ålder. Jag uppmärksammandes själv på förekommandet av detta fusk efter en tidningsartikel i en lokaltidning. Tidningen hade, säkerligen i all välmening, publicerat bilder på ett antal ensamkommande ”barn”, som av allt att döma inte var en dag yngre än 25 år. Det hela kändes både dråplig och oschysst. Givet frågans infekterade natur är den också problematisk att diskutera, vilket kan tyckas är konstigt eftersom en konstruktiv och ärlig dialog snarare borde förbättra flyktingmottagandet och göra det mer rättvist.

Det kan också påpekas att det är många utöver medarbetare på Migrationsverket som upplever åldersfusket. Jag tänker då framförallt på sjuk- och tandvården, där individer som omöjligen kan vara under 20 år tas emot på behandlingar och remisser avsedda för barn- och ungdomar. Det hela känns som en stor fars.

En bloggläsare: Mitt förslag är att Du vänder på steken nästa gång och skriver Hur många av dem är pensionärer?

Jag läste nämligen, av en händelse, om hur gamla vissa människor blir och bland de tio äldsta i Sverige fanns flera som var 115 år och äldre. En dam var 115 år och maken 121 år. En annan dam hade fått sitt första barn vid 63 års ålder osv, gemensamt med dessa  åldersrekord var att personerna kommit hit  från andra länder.

Personligen blev jag häpen och beslöt kolla saken med folkbokföringen och alla hade den ålder som stod i artikeln. Pensionen börjar  gälla vid 65 – eller om man så vill vid 45…?

En bloggläsare: Bra skrivet om de ensamkommande vuxna ”barnen”.

En bloggläsare: Intressant inlägg. Jag har för mig att Migrationsverket tidigare använde sig av medicinsk expertis för åldersbestämning med bl a tandröntgenundersökning. Nu verkar man ha frångått denna möjlighet. Av vilken anledning? Medicinsk åldersbestämning har tillämpats under mycket lång tid och är en bra metod.

En bloggläsare: Läste precis din artikel om ensamkommande barn som egentligen var vuxna. Nu har jag tre favoriter: Janne Josefsson, Dick Sundevall och du.

Modigt, vågat och helt underbart ärligt. Gillar sanning och fakta men det är så många inom media som vrider och vänder på allt tills det inte är 100% fakta längre utan mer politiskt korrekt. Kanske för att passa in och ha kvar sin plats i morgonsoffan eller nästa vimmel på stan. Detta kommer inte ta dig närmare morgonsoffan. Men många med mig är så trötta på att allt om invandring vara så svårt att diskutera.

Jag tror att du fick många nya läsare och då menar jag inte “SD” läsare utan de som vill läsa sanningen i helt vanliga tidningar.

Minst ytterligare ett femtiotal mejl, korta och långa, har kommit och alla, utan undantag, har varit välskrivna, sakliga, reflekterande och helt fria från de gängse invektiven. Det är glädjande att det finns så många som genuint vill veta vad som pågår och som orkar höra av sig. Tack!

Svenska Dagbladet hade, enligt uppgift, fått närmare 1000 kommentarer efter artikeln när de togs bort. En del har hört av sig och undrat och frågat mig varför de togs bort efter bara någon dag. Den frågan måste ställas till Svenska Dagbladet, jag har ingen aning om hur de tänkte. Det hade varit bra om kommentarerna hade fått vara kvar och att människor hade kunnat kommentera i åtminstone en vecka efter artikeln – folkets röst är viktig, det är ju folket som läser tidningarna…

© denna blogg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kan man diskutera det positiva med (asyl)invandring så måste man också kunna diskutera det negativa

I SR P1-programmet Konflikt den 6 september berättas bland annat att folk på små orter med få invånare inte vågar säga att de är emot boenden för hundratals asylsökande för att de då riskerar att bli kallade rasister. Hur kan det vara möjligt att man drar sådana paralleller? Vad finns det för ”rasistiskt” i att vara orolig över hur ens lilla samhälle ska förändras? Nog måste man i ett civiliserat (?) land kunna diskutera berättigad oro och även i många fall rädsla för ”främlingar” utan att stämplas som ”rasist” eller ”främlingsfientlig”!

Det finns all anledning att, sansat och förnuftsmässigt, fundera över vad det egentligen på riktigt, på djupet innebär för det svenska samhället med en så stor asylinvandring från länder med en våldskultur som inte alls finns i Sverige. Och med en helt annan kultur och religion och andra traditioner. Dessutom: etniska och religiösa konflikter försvinner ju inte som genom ett trollslag bara för att människor sätter sina fötter på svensk mark. Det finns dessutom många exempel på sådana konflikter här i Sverige, på asylboenden och i bostadsområden. Sverige blir otryggare och osäkrare med den mycket stora asylinvandringen av – i sina hemländer – bittra fiender, det finns inget som helst rasistiskt eller främlingsfientligt i att konstatera det. Tvärtom: att inte vilja inse och diskutera det, är att oansvarigt sticka huvudet i sanden. Och att tysta oroliga människor genom att stämpla dem med diverse obehagliga och osanna epitet är direkt osmakligt och riktigt oschysst. Mot alla inblandade. Och alla är inblandade, alla som lever i det nya Sverige.

Kan man diskutera det positiva med (asyl)invandring så måste man också kunna diskutera det negativa. På ett civiliserat sätt, utan okvädingsord och etikettering.

© denna blogg.

Ytterligheters ytterligheter

Två artiklar – ytterligheters ytterligheter och varandras motsatser – publicerades idag, den 15 augusti, på tidningen Dagens Samhälles webbsida.

Goda nyheter att flyktingvågen toppar av Rola Brentlin, redaktör tankesmedjan Migro.
Kort utdrag ur texten:

Invandring kan inte enbart handla om plus och minus i statskassan. I en välfärdsstat är alla vid någon tidpunkt en utgiftspost i budgeten. Barn får gratis skola under närmare 20 år och kostar samhället massor. På kort sikt. Invandring följer samma mönster. Den initiala investeringen blir inte mer problematisk bara för att en person inte är född i Sverige.

 När denna bild lades ut hade artikeln legat ute på nätet i knappt tio timmar och 305 personer hade röstat. Tittar man på enkäten senare så kan resultatet förstås ha förändrats helt. Eller vara tämligen oförändrat.

.

Bryt tabut om Sveriges extrema asylpolitik av Gunnar Sandelin, socionom, journalist och medförfattare till böckerna Invandring och mörkläggning, del 1 & 2.
Kort utdrag ur texten:

Förra året gick vi för första gången förbi Tyskland och nu är Sverige det land inom EU i vilket flest asylsökande får stanna. Därtill kommer en uppskattningsvis lika stor anhöriginvandring av olika slag. Med en prognos på upp till 90 000 asylsökande i år är mottagandet utom kontroll.

När denna bild lades ut hade artikeln legat ute på nätet i cirka sex timmar och 337 personer hade röstat. Tittar man på enkäten senare så kan resultatet förstås ha förändrats helt. Eller vara tämligen oförändrat.

Var och en kan läsa dessa två texter som alltså ligger så långt ifrån varandra som solen från månen, och bilda sig en egen uppfattning om de två helt olika bilder som de två skribenterna tecknar.

En eloge till Dagens Samhälle som publicerat dessa disparata texter och dessutom samma dag! Det är så en redaktion ska agera: ge möjlighet och utrymme åt olika åsikter och förklaringar och synsätt och låta läsarna helt själva ta del av vad de båda skribenterna för fram! Och därefter bilda sig sin egen uppfattning, kanske efter att ha gjort lite mer research själva.

© denna blogg.