• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2021
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Irakilainen Sabah Anzi odotti 18.7 2016Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Läs mer

Finland. Inrikesminister Orpo tar inte direkt ställning i fallet med den irakiska familjen.

Jos suojeluperuste ei täyty Yle 6.6 2016Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

Inrikesminister Orpo: Om skyddskriterierna inte uppfylls har man inte rätt att få stanna i Finland

Inrikesminister Petteri OrpoInrikesminister Petteri Orpo (Saml.) ser det som väsentligt ur trovärdighetssynpunkt att personer som söker asyl men inte har skyddsskäl inte stannar kvar i Finland. Orpo tar inte direkt ställning i fallet med den irakiska familjen (läs först  här, här och här), där mamman och ett treårigt barn har fått beslut om utvisning.

– Skyddsbehovet är det viktigaste, när det är fråga om att söka asyl. Om skyddskriteriet inte är uppfyllt då har man heller inte rätt att stanna i Finland. Det är grundläggande för trovärdigheten i systemet, säger Orpo.

Orpo konstaterar dock, att det finns andra sätt att få uppehålla sig i Finland än att söka asyl.

– Nu var uppenbarligen inkomstgränsen för hög, men då kan man ansöka om arbets- eller studerandetillstånd i landet, säger Orpo.

Oreo säger att han vill föra diskussioner om den gällande lagstiftningens verkningar på ett generellt plan. Den nuvarande lagstiftningen har redan gällt i flera år. Liknande fall har också funnits tidigare år.

Högsta förvaltningsdomstolen har, enligt den jurist som företräder mamman i den irakiska familjen, beslutat om verkställighetshinder under den tid som domstolen hanterar begäran om prövningstillstånd.

Orpo hoppas på en lycklig lösning för den irakiska familjen.

– Det är sant att om familjen är hel så är det lättare att integreras.

Kommentar: Som jag skrev i en tidigare text så förvånar det mig något att en minister går in i ett enskilt asylärende som hanterats av både Migrationsverket och en domstol. När övergår engagemanget i ministerstyre? Det är kluvet, för samtidigt är det också en god sak att ett land har ministrar som är nära folket och som också kan och vill sätta sig in i viktiga frågor som engagerar allmänheten. Men ska verkligen en statlig myndighet och en domstol finna sig i att deras beslut och domar i enskilda ärenden ”överprövas” i media och på ministernivå? Visserligen sägs i texten ovan att ”Orpo tar inte direkt ställning i fallet med den irakiska familjen”, men i Migrationsverkets pressmeddelande kunde man läsa att:

Maahanmuuttovirasto logoMigrationsverket ger under måndagen en redogörelse till inrikesministern om fallet med den irakiska familjen som uppmärksammats i offentligheten.

Redogörelsens syfte är att beskriva fallets bakgrund och prövningen av fallet så att ministern kan avgöra om Migrationsverket har agerat lagenligt.

© översättning Merit Wager.

Finländska medier serie grön

Finland. Mannen framhåller att han enligt egen åsikt inte har gjort något fel.

Irakier dömdes Yle 18.3 2016Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

En irakisk man har vid tingsrätten i Birkaland dömts till ett år och fyra månader villkorligt fängelse för likskändning. Tingsrätten betecknar gärningen som krigsförbrytelse.

Mannen var medlem i en paramilitär grupp i Irak och deltog i strider mot terroristorganisationen IS. Han publicerade på Facebook år 2015 tre bilder föreställande en död fiendesoldats huvud. Den döda mannens identitet avslöjades och det gick att känna igen honom.

Bilderna var enligt domstolen nedsättande och kränkande gentemot offret. 29-åringen har erkänt att han lagt ut bilderna, men han säger att avsikten inte var att skända liket.

På MTV Uutisets sajt är rubriken gällande samma sak som ovan:

Irakilaismies yllättyi MTV Uutiset 18.3 2016Klicka på text- och bildrutan för att komma till texten på MTV Uutisets sajt (på finska).

Den irakiske man som dömdes till villkorligt fängelse, säger i en intervju för MTV Uutiset att han inte anser att han gjort något fel

Den irakiske mannen erkände idag i Tammerfors tingsrätt att han haft bilder på sin Facebook-sida, där han poserar med ett avskuret huvud från en IS-soldat som stupat i strid.

Mannen framhåller att han enligt egen åsikt inte har gjort något fel. Han sa i rätten att han publicerat bilderna som tröst för de anhöriga till offren som dog i IS självmordsattack.

Rätten ansåg att bilderna var nedsättande och förolämpande mot en fiendesoldats heder. Bilderna kunde ses av alla Facebook-användare.

För den irakiske mannen kom det som en överraskning att fallet började utredas i Finland, när han anlände till landet hösten 2015. Domen på ett år och fyra års fängelse däremot, var ingen överraskning.

– Den här domen hade jag väntat mig.

Det här är det första krigsförbrytelsefallet som behandlats i Finland.

© Översättning Merit Wager.
Finländska medier serie grön

 

Finland. En avgrund öppnar sig när vi möter tankesätt och inställningar till livet som är så främmande för oss att vi kippar efter andan.

HBL logoI Hufvudstadsbladet kan vi den 3 mars läsa en mycket välskriven, rak, tydlig, lite sorglig och synnerligen tankeväckande text av Astrid Nikula, som under ett drygt halvår varit mycket engagerad i mottagandet av asylsökande i Jakobstad, Finland. Mer om det längre ner.

Astrid NikulaAstrid Nikula är en klok och sansad finlandssvensk kvinna. Vi har inte träffats i verkliga livet, men jag känner henne sedan tiden då vi båda var med på en epostlista för översättare och därefter genom Facebook. Jag har följt hennes, till en början, nästan överentusiastiska engagemang för de asylsökande som i hundratal och tusental började komma till Finland i september 2015 och jag har också väntat på att hon kanske så småningom ska börja se bortom den första tidens ”refugees welcome”-hysteri.

Allt eftersom tiden har gått har jag märkt en förändring i hennes rapportering, en sorts ”tillnyktring” där hon börjat se – och inse – att det finns nyanser i det hela, att allt inte bara är positivt. Till skillnad från många andra som målar in sig i ett hörn där de står och ”tycker” likadant hela tiden oavsett vad som händer, har Astrid Nikula inte stått kvar i sitt hörn utan rört sig utåt, över hela golvet så att säga, och på ett trovärdigt sätt gett sina följare på Facebook både negativa och positiva bilder från sitt arbete med de asylsökande. Hon har, återigen till skillnad från många andra, stått med båda fötterna på jorden och sett att ”det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt”. En person som förmår göra det på det här svåra området är värd respekt. Och nu kommer vi till de kloka ord som Astrid Nikula idag skriver i Hufvudstadsbladet, under rubriken Regeringens mantra uppfylls aldrig. Hon skriver:

En av mina vänfamiljer bland de asylsökande är stor, kommer från Syrien, består av flera akademiskt utbildade vuxna, många barn. De är nyss konverterade kristna. Ett av barnen är en liten flicka i typisk trotsålder. Hon är uttråkad och testar ständigt de vuxnas gränser.

Under våra samtal har det kommit fram att modern inte brukar vara ute med sin dotter. Den enda vuxna man som finns i storfamiljen har inte lust att vara ute i lekparken och ensam kan hon inte gå ut.

Alltså får alla barnen se på tv inomhus, bråka med varandra, trötta ut föräldrar och andra vuxna och sällan eller aldrig träffa andra barn. Det är sportlov i Österbotten nu. Jag känner att jag måste ta med mig barnen och åka pulka någon dag. Det kan inte vara så här i en storfamilj med bara en man. Inte i Jakobstad. I Finland.

Kommentar: En avgrund öppnar sig när vi möter tankesätt och inställningar till livet som är så främmande för oss att vi kippar efter andan. Situationer och förhållningssätt som är så dramatiskt främmande för oss att vi knappt förmår ta in vidden av dem. Beskriven i en kort text på ett enkelt, osentimentalt sätt som slår till med stor kraft rakt i magen.

Astrid Nikula skriver vidare:

En ung irakisk man som jag samtalade med nyligen sa att han behöver en fru. Han tror att han, när han har sett en söt flicka, kan gå till hennes föräldrar och be om hennes hand. Och att de omedelbart kan gifta sig. När jag förklarade hur parbildningen går till hos oss var han chockad. Skulle han umgås med flickan på tu man hand och lära känna henne först? Det kom inte på fråga, så kan man inte göra. När jag förklarade att flickan också efter en tids sällskapande har rätt att säga nej till äktenskap var han helt förtvivlad.

Kommentar: Fattar ni??? Man vill skrika högt. Det här är det tankesätt, den syn på sättet att leva som tiotusentals, hundratusentals muslimer som kommer till Europa, till Norden, till Finland och till Sverige har. Det är en syn på kärlek och äktenskap som skiljer sig lika mycket från vår som jorden skiljer sig från månen. Och det är så här de är uppfostrade, det är deras religion och kultur och till och med deras lag (sharia). Det kan vi inte klandra dem för, lika lite som någon kan klandra oss för hur vi är uppfostrade, vad vi tror på, hur vi lever. Det hemska är att blåögda integrationsivrare tror att det bara ska ta något år eller två eller tre tills de är inlemmade i våra samhällen, har jobb, pratar landets språk och har anammat vår syn på demokrati, jämställdhet, livet, kärleken, familjen, barnuppfostran och allt annat.

Det är mycket illa ställt att man i Finland (liksom Sverige, trots att man har mycket längre och större erfarenhet av muslimsk invandring än Finland) är så okunniga som Astrid Nikula anser i sin text:

Av de tal som landets president och statsminister har hållit i frågan förstår man att dessa tror att integration är detsamma som information på eget språk.

Slutklämmen i texten – som låter som jag själv låtit i 15 år i Sverige – är livsviktig och om man i Finland inte tar den till sig så går det lika illa där som det har gjort i Sverige:

President, statsminister och andra landets ledare har fullkomligt fel. Integration innebär ett liv tillsammans med finländarna, vardagsliv. Det innebär att ord och begrepp ges en helt ny mening. Exempelvis jämlikhet, lika rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män, betyder absolut ingenting för de flesta nykomlingar. De har ingen chans att relatera till begreppet.

Regeringens mantra om att ta seden dit man kommer kan upprepas hur många gånger som helst. Utan ordentliga satsningar på verklig integration kommer mantrat aldrig att uppfyllas. Och det här är ett för viktigt ansvar för att överlåta endast åt oss frivilligarbetare.

Slutkommentar: Hoppas att Astrid Nikulas ord når fram till – och in i – dem som är ansvariga för Finlands, finska folkets och de personers, som har sökt och beviljats skydd i landet, liv, säkerhet och välbefinnande. Gör de inte det så får Finland bereda sig på samma segregation, samma kaos, samma våld och hot och trakasserier; samma anlagda bil- och skolbränder samt bränder på asylboenden; samma granatattacker, samma no go-zoner och utanförskapsområden som i Sverige.

Regering, riksdag, kommuner, myndigheter och verk, skolor etc i Finland: lyssna på dem som utan någon baktanke eller några dolda agendor försöker få er att förstå hur verkligheten ser ut och som ger råd om hur den ska hanteras! Lyssna på Astrid Nikula!

Finländska medier serie grön