Jamal, 16/18 år: ”Jag kom hit för att hjälpa min familj och och fixa min framtid”.

P1 Morgon i Sveriges Radio presenterar sig så här:

P1-morgon bjuder på de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.

Men P1 Morgon tar inte nyheten djupare. Reportern förklarar och förtydligar inte i sitt inslag om Jamal och andra unga afghaner som fått avslag på sina asylansökningar, att man enligt utlänningslagen i Sverige inte har rätt att invandra för att man söker ett bättre liv, vill ha utbildning och eller vill hjälpa sin familj i hemlandet. I stället låter hela inslaget som om det är hemskt att tusentals hitkomna unga män – påstått och faktiskt minderåriga ”ensamkommande” – främst afghaner, inte får stanna här just av dessa anledningar.

I inslaget intervjuas 16- eller 18-årige Jamal som berättar:

Jag kom hit för att hjälpa min familj och fixa min framtid och att kunna leva som andra på rättvist sätt. Och sedan man behöver skydd också.

Reportern rapporterar helt utan att reflektera det allra minsta över varför Jamal tagit sig till Sverige:

Som äldste sonen blev det Jamals uppgift att ta familjens besparingar och anlita en smugglare för att ta sig till Sverige. Han hade hört att gränserna stod öppna. Tanken var helt enkelt att ta chansen till ett bättre och säkrare liv.
————
Det finns ingen framtid för familjen vare sig i Iran eller Afghanistan, säger Jamal som trodde att det var en självklarhet att han skulle få stanna när han väl kommit till Sverige.

Det var alltså, precis som Jamal säger, Sverige som var målet och det var hit han trodde att han kunde komma och få fri bostad, försörjning och utbildning. Han säger:

Jag tänkte inte på Migrationsverket och att vänta på svar och… Men jag lärde mig det här i Sverige när jag kom.

Frågan om Jamals ålder tas också upp och reportern klargör inte att samma krav på asyl- eller skyddsskäl gäller vare sig en person är under eller över 18 år gammal. I stället ges intrycket att den som är under 18 år har rätt att stanna här på grund av sin ålder, oavsett varför han har kommit hit. Det här är en felaktig bild som inte bara Sveriges Radio förmedlar utan de flesta medier i Sverige.

Sveriges Radios reportrar och programledare måste väl ändå veta att svensk lag inte ger människor rätt att ta sig hit för att bli försörjda och utbildade och för att de söker ett bättre liv och vill hjälpa sina familjer?

Svensk utlänningslag ger möjlighet för personer från länder utanför EU att söka asyl eller skydd i händelse av krig och/eller förföljelse i enlighet med utlänningslagen och de konventioner som reglerar detta område. I övrigt kan man arbetskraftsinvandra om man har fått ett jobb här och har ordnat med bostad och kan försörja sig själv och betala skatt och – som det heter i domar från Migrationsöverdomstolen: ”bidrar till samhällsutvecklingen”. Man kan få tillfälligt uppehållstillstånd för studier och barn som adopteras får permanenta uppehållstillstånd. Men att man från vilka länder som helst i världen kan komma till Sverige för att bosätta sig och bli försörjd, få bostad, sjukvård, tandvård, utbildning etc för att man söker sig ett bättre liv – det stöds inte i utlänningslagen i Sverige och knappast i något annat land heller.

Jamal, som ser det som ett stort misslyckande att återvända till sin familj i Iran, säger:

Om jag åker tillbaka till Iran det är… först det är lite löjligt, jag skäms Jag kan inte titta på min familj. Min familj litade på mig och de betalade min resa till Sverige. Det går inte att skicka tillbaka mig till Afghanistan. det är bättre att gömma sig.

Det är klart att man kan känna med Jamal och många andra av de här unga männen som hoppats kunna ”bättre liv”- invandra till Sverige. Deras och deras familjers drömmar krossas. Men för att inte dra ut på det hela och riskera att de blir desperata, får psykiska problem, gömmer sig här och lever ett miserabelt liv utanför samhället och för att Sverige ska upprätthålla den reglerade invandringen sådan den är stadgad i demokratiskt stiftad lag, så måste återvändandet ordnas så snabbt som möjligt. Det ska stå absolut och otvetydigt klart för varje person som får avslag att:

Du har fått avslag på din asylansökan och du har inte rätt att vistas här, du kommer inte att få rätt att vistas här. Du ska återvända till ditt hemland eller något annat land som kan ta emot dig.

Att inte vara rak och tydlig med vad som gäller är inhumant.

Sverige kunde också lära sig av Finland som har särskilda ”sållningsköer” på asylområdet där vissa ärenden behandlas med förtur, snabbt. Det finns en sållningskö för uppenbart ogrundade ansökningar, dit kanske en hel del av de yngre männens ärenden hör, och en sållningskö för uppenbart grundade ansökningar där id-handlingar och dokument finns, historien är trovärdig och går helt eller delvis att verifiera och det står klart att den här personen eller familjen kommer att beviljas asyl eller skydd. I båda dessa fallen – uppenbart ogrundade respektive uppenbart grundade asylansökningar – är det av stor vikt att beslut fattas snabbt.

Läs mer här: Finland. Migri. Om den finländska asylhanteringen. Del 1., Finland. Migri. Om den finländska asylhanteringen. Del 2. 3 oktober 2016 och Finland. Migri. Om den finländska asylhanteringen. Del 3. 4 oktober 2016).

Sverige måste – måste – bli tydligt och ta ansvar för att dess utlänningslag följs. Och media måste någon gång lära sig att rapportera allsidigt och ta med alla relevanta aspekter i sina reportage och intervjuer. Regeringen och Migrationsverket måste hålla fast vid att utlänningslagen och de beslut som fattats av Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska respekteras. De ska inte komma med allehanda nya rättsliga ställningstaganden och lagstridiga politiska utspel gällande människor som sökt sig hit på falska grunder och/eller för att de lurats hit att skrupellösa smugglare. Och Sverige måste faktiskt också sätta stor kraft på att se till att alla – och särskilt unga – som fått avslag på sina asylansökningar, snabbt lämnar landet och inte invaggas i falska förhoppningar så att de bryts ner och gömmer sig här, vilket får till följd att oron, osäkerheten i landet blir ännu större än idag. Och så att risken för att det ska ske som nedan citeras ur en intern skrivelse från Migrationsverket ökar:

Diskussioner har uppmärksammats där grupper av unga asylsökande män har diskuterat att begå våld, mord, sprängning av Migrationsverkets personal i syfte att få stanna i svenskt fängelse.

Läs också:
En socialtjänstanställd: ”När man går in i vårt verksamhetssystem för dessa unga så kan man läsa att en majoritet av dem har kontakt med sina föräldrar från dag 1.” – 23 november 2016. Utdrag ur texten:

Vi har ca 140 ensamkommande asylsökande unga i vårt system och av dessa bor ett 40-tal på kommunens egna HVB. När man går in i vårt verksamhetssystem för dessa unga så kan man läsa att en majoritet av dem har kontakt med sina föräldrar från dag 1. Handledare och kontaktpersoner på boendet (= kommunala tjänstemän), hjälper ungdomarna att ringa sina föräldrar och sedan görs det journalanteckningar om dessa samtal i verksamhetssystemet.

Låt inte MP sköta flyktingpolitiken igen – Expressen 24 november 2016. Utdrag ur texten:

”Vi har en reglerad invandring och det innebär att ett ja är ett ja men ett nej är ett nej. Det är oerhört viktigt för legitimiteten hos medborgarna.” Så sa Stefan Löfven i början av året.

Ur en intern skrivelse på Migrationsverket: ”Hot om våld, död eller självmord från sökande förekommer flertalet gånger varje vecka mot återvändandeteamet.” – 24 november 2016. Utdrag ur texten:

Under handledning framkom vad som anses vara omfattande brister i säkerhet. Dessa brister har aktualiserats i och med ett förändrat arbetsklimat. I framtiden förväntas fler åldersuppskrivningar och fler negativa beslut, vilket riskerar att medföra en mer hotfull arbetsmiljö. Hot om våld, död eller självmord från sökande förekommer flertalet gånger varje vecka mot återvändandeteamet.”.

Regeringen tråcklar ihop ett lapptäcke av regler på asylområdet – Det Goda Samhället 25 november 2016. Utdrag ur texten:

De här (till allra största delen) pojkarna och männen som är nästan vuxna och vuxna, är heller inga ”flyktingbarn”. De är varken flyktingar eller barn. Hade de varit flyktingar så hade de fått asyl, hade de haft skyddsskäl enligt de två instanser som prövat deras ärenden hade de fått uppehållstillstånd. Hade de varit barn, ofta 17 år, men också yngre, vilket vi inte vet om de är eftersom de inte har tillförlitliga identitetsbevis och mycket få åldersbedömningar görs, så hade deras åldrar ändå inte spelat någon roll. I Sverige prövas alla ansökningar om asyl eller skydd lika enligt utlänningslagen. Asyl- och skyddsskäl ska bedömas lika för alla, helt oberoende av hur gammal man är.

© denna blogg.

Finland. ”Afghanistan klarar inte av ett så stort antal återvändande människor, tror Laurence Hart, chef för IOM:s avdelning i Kabul.”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

1,5 miljoner flyktingar återsänds med tvång till Afghanistan – en total katastrof

EU-länderna återsänder snart stora skaror afghaner, men från Pakistan måste så många som över en miljon återvända. Afghanistan klarar inte ett så stort antal återvändande flyktingar, anser experter.

Till Afghanistan återvänder eller återsänds 1,5 miljoner flyktingar innan årets slut. Europeiska Unionen tecknade ett återtagandeavtal med Afghanistan i oktober och nu återsänds minst tiotusentals asylsökande till sitt hemland. Under det senaste året har det kommit 200.000 afghanska asylsökande till EU.

Det största återvändandet sker dock från Pakistan och Iran. Enbart i Pakistan finns, enligt FN:s siffror, 1,3 miljoner afghanska flyktingar registrerade och dessutom 700.000 oregistrerade. De har flytt de ultraislamistiska talibanernas grymheter.

Relationerna mellan Pakistan och Afghanistan är just nu mycket dåliga. Pakistan har satt en tidsgräns den 15 november för de papperslösa afghanska flyktingarna att skaffa sig identitetshandlingar som kan ge dem rätt att vistas i landet. För de flesta är det en total omöjlighet. Men har de inte dessa papper återsänds de till Afghanistan.

Många afghaner har berättat att de pressats hårt av pakistansk polis och pakistanska myndigheter. Människor hotas och förföljs, polisen griper dem och de tvingas betala mutor, berättar Mohammed Ismail, chef för UNHCR i Jalalabad. Flyktingarna upplever också att målet för de pakistanska myndigheterna är att pressa afghanerna att återvända till sitt hemland, trots att landet befinner sig i totalt kaos. Många afghaner har bott i Pakistan i flera år. En del av de unga afghanerna har aldrig varit i Afghanistan.

Afghanistan klarar inte av ett så stort antal återvändande människor, tror Laurence Hart, chef för IOM:s (International Organization for Migration) avdelning i Kabul. Han tror att den stora mängden människor som anländer till Afghanistan kommer att skapa enorma problem.

Striderna med talibanerna har förvärrats den senaste tiden. Enligt flyktingministeriet i Afghanistan har enbart under de två senaste månaderna 600.000 människor tvingats fly från sina hem. Antalet internflyktingar i landet har under hösten alltså ökat från 1,2 miljoner till 1,8 miljoner. När man räknar in dem som kommer från Europa och Pakistan, kan det snart finna upp till 3 miljoner internflyktingar. Hjälporganisationerna har inga möjligheter att hjälpa ett så stort antal människor.

Många som återvänder eller återsänds till Afghanistan har ingenstans att ta vägen. Särskilt de som kommer tillbaka från Pakistan har ofta mist sina hem för många år sedan. Bostadshus kan också ha blivit förstörda i de flera decennier pågående krigen

Runt de större städerna i Afghanistan växer ständigt upp nya tält- och ruckelbyar där de hemlösa försöker hålla sig vid liv.

© Översättning Merit Wager

Läs också Afghanistan är nu det land som tar in flest afghanska migranter

Broken on the border – IOM:s personal berättar om världens okända migrationskris

Klicka på bildrutan för att komma till reportaget.

Intressant och skrämmande, se- och läsvärd berättelse från IOM (International Organisation for Migration) från den 29 september 2016.

Den här berättelsen, bestående av texter, fotografier och videoklipp, är gjord av IOM-personal. De berättar och rapporterar här om förstahandsupplevelser av återvändande afghanska migranter vid den torra och karga gränsstationen mellan Afghanistan och Iran. I en stark samling ord och bilder berättar IOM-personal om den långa vägen från Herat till Teheran, och platser däremellan.

Reportaget börjar så här (översatt från engelska):

Det här är världens okända migrationskris. Varje dag anländer upp till 1.000 förvirrade afghanska migranter, en del allvarligt skadade, med bussar från Iran till den avlägsna gränsstationen Islam Qala. Fler än 250.000 har kommit över gränsen sedan början av år 2016. Alla berättar de historier om stölder, misshandel, utnyttjande. En del arbetskraftsmigranter har fått betalt i heroin. De är nu beroende av det och har sparkats ut av sina arbetsgivare. En del är nästan bara barn, tonåringar som tvingats bli försörjare. Här finns ensamma kvinnor, gamla och afghaner som är födda som flyktingar i Iran. IOM och Afghanistans regering hjälper dem tillbaka till deras hemstäder. De flesta återvänder till extrem fattigdom, arbetslöshet och krigets fasor.

Jag har inte sett eller hört svenska medier ta upp den här migrationskrisen. Just det här levande reportaget finns på IOM Helsinkis hemsida som kanske inte besöks så ofta av svenska medierepresentanter, vilket inte är så konstigt eftersom Sverige ju har mer än nog med sin egen asyl- och migrationskris. Men här ovan finns i alla fall information för den som vill veta mer om det som IOM kallar ”världens okända migrationskris”.

© Översättning Merit Wager

Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Finland. ”Kaféet ger dem annat att tänka på, trevlig sysselsättning och en normal dygnsrytm.”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

Arabisk frukost och finska bullar – utlänningar driver sommarkafé med frivilliga krafter

Under juli månad kan man i Uleåborgs centrum göra smakresor till många länder i sommarkaféet som drivs på frivillig basis av utlänningar. Här bjuds till exempel på arabisk frukost och luncher från många olika länder. Sommarkulturkaféet Pöönas lokaler har lånats av Uleåborgs Diakonianstalt,  som i sin tur lånat ut den till asylmottagningscentralens stödförening. Målet är att man ska kunna fortsätta med kaféverksamheten.

Foto: Päivi Köngäs/Yle. Publicerat med tillstånd av fotografen.

I kaféet arbetar ett tjugotal frivilliga från åtta olika länder. Förutom finländare finns här folk från Afghanistan, Bangladesh, Eritrea, Irak, Iran, Somalia samt kurder, de flesta asylsökande som väntar på beslut i sina asylärenden.

Satu Haapanen som jobbar på kaféet för Uleåborgs mottagningscentrals stödförening, säger att syftet är att erbjuda trevlig sysselsättning åt människor som inte vet vad som ska hända med dem i framtiden.

– Kaféet ger dem annat att tänka på, trevlig sysselsättning och en normal dygnsrytm.

Samtidigt får de frivilliga nya kunskaper eller möjlighet att upprätthålla sin yrkeskunskap.

– I köket har vi till exempel en yrkeskock, som under många månader inte kunnat arbeta som kock och nu får han göra det han kan allra bäst.

– Att vi finns har spridit sig på ett trevligt sätt och många kommer fr att smaka på vår arabiska frukost. I den ingår linssoppa, arabisk omelett, frukt, russin, nötter, sallad och naturligtvis kaffe eller te.

I kaféet ges också undervisning i finska, arabiska och dari. Särskilt stor efterfrågan är det på undervisningen i finska eftersom det knappt finns några andra språkkurser i juli. Kommunaktionen i kaféet sker med hjälp av tesen och gester eftersom alla inte har ett gemensamt språk.

Det är meningen att kulturkaféverksamheten ska fortsätta också i höst, man  letar som bäst lokaler i centrala Uleåborg för ändamålet, berättar Satu Haapanen.

Reflektion: Skulle något liknande kunna göras i Sverige eller skulle facket stoppa det med hänvisning till att asylsökande jobbar gratis och ”dumpar lönerna” eller ”tar jobbet från våra medlemmar”? Eller skulle andra byråkratiska regler lägga hinder i vägen eller rentav helt stoppa en sådan här verksamhet?

© Översättning Merit Wager.

 

Afghanistan är inte som Sverige.

Den är så viktig läsning, den här krönikan – Äktenskapstvång – en mardröm för utredarna – av Jenny Nordberg (som också skrivit den hyllade och mycket uppmärksammade boken De förklädda flickorna i Kabul) i Svenska Dagbladet, att jag citerar en del ur den och – givetvis – länkar till den. Läs och försök förstå och inse hur ohyggligt annorlunda den afghanska kulturen och människosynen, framförallt kvinnosynen är, jämfört med den svenska. Ta in det och betänk att det finns väldigt många afghaner här numera och de har vuxit upp med och i den här – i våra ögon – fullständigt groteska miljön och med de här grymheterna och våldsamheterna som något helt ”normalt” och ”naturligt”!

Jenny Nordberg berättar i sin krönika om den första rättegången i Sverige om en afghansk man, som nu lever här i Sverige där svenska lagar gäller (i varje fall borde gälla). Han åtalas för att ha tvingat sin dotter att gifta sig. Det prövas nu i domstol som ett hedersbrott, och dottern – som lever gömd – är beredd att vittna mot sin far. Det misstänkta brottet ska ha utförts på grund av ett kulturellt arv från Afghanistan, där ju som vi alla vet andra lagar och regler gäller.

“Du har skämt ut oss och det vore bättre om du var död. Jag ska
ta en kniv och skära dig i bitar och gömma dig där ingen kan hitta dig.”

Det är vad fadern ska ha sagt efter att ha fått reda på att hon har en pojkvän, enligt vittnesmål från förundersökningen.

Detta är viktigt att ta till sig, särskilt för alla dem som tror att så snart en asylsökande från en totalt annorlunda kultur med helt andra rättsbegrepp och annan människosyn, sätter sin fot på svensk mark så översköljs han på något outgrundligt sätt av svenska demokratiska värderingar och svensk människosyn:

Kvinnans ställning i Afghanistan och vilken roll “heder” spelar där är väl dokumenterat av bland annat författare, journalister och forskare, och bekräftas också av exil-afghaner som lever i Sverige.

I Afghanistan är en kvinna till största delen juridiskt ägd av sin far och har få mänskliga rättigheter. Utan tillstånd från fadern – för att utbilda sig, att arbeta, att träffa vänner, att ens röra sig utomhus – kan hon göra mycket lite i livet.

Afghanistan är ett av de fattigaste och mest ofria länderna i världen. Analfabetismen är utbredd, klaner strider sinsemellan, kvinnor används som ”betalningsmedel” vid allehanda uppgörelser. De har ingen personlig frihet och ingenting att säga till om.

Jenny Nordberg har, genom sin bok och genom sin krönika och andra texter gjort en hel del för att upplysa svenskar och andra om vilken typ av samhälle de tiotusentals afghanerna som tar sig till Sverige, kommer ifrån. Fakta, inte påhitt. Nämnas bör också att många afghaner kommer från Iran där de bott hela sina liv och där de till och med i många fall är födda, men de har kvar sin kultur där, precis som de har när de tagit sig till det mycket annorlunda Sverige.

För att ytterligare visa vilken typ av samhälle och liv som råder i Afghanistan har jag sammanställt ett antal citat ur några rapporter om/från Afghanistan, se nedan.

Jenny Nordbergs avslutar sin långa och viktiga text så här:

Just nu pågår 16 andra svenska förundersökningar om äktenskapstvång. Elisabeth Fritz ser fortfarande mycket okunskap om hedersbegreppet i de svenska rättssystemet, samt att hedersbrott behöver skrivas in i den svenska brottsbalken och leda till strängare straff än de brott som inte har ett hedersmotiv. Hon anser också att utvisning alltid ska ske vid en fällande dom där det är möjligt.

– I och med flyktingströmmen till Sverige är min bedömning att vi kan se en ökning av dessa brott, de finns i hela samhället och även på våra flyktingförläggningar och våra HVB-hem, säger hon.

Läs hela krönikan!

Här finns min sammanställning
av ett urval citat ur artiklar och
rapporter om Afghanistan.

Klicka på bilden till vänster
för att komma till den.

 

 

 

 

Om fakta i målet är korrekt återgivna av medierna så är det inte rätt att familjen Ahmadi utvisas

Jag skriver idag, den 19 december, på sajten Det Goda Samhället om den iranska familjen Ahmadi som ska utvisas från Sverige och om en del medier berättat om bland annat här:

Fick för låg lön – nu utvisas hela familjen – Expressen 14 december 2015
och här:
Tjänade några hundralappar för lite – utvisas från Sverige – Dagens Nyheter 14 december 2015

I min text – läs gärna hela texten Fyra kronor för lite om dagen… – är det viktigaste som jag har kommit fram till och som gäller förutsatt att Expressens och Dagens Nyheters och andra mediers återgivning av familjen Ahmadis ärende är korrekt (brasklappen behövs, tyvärr) att:

Ingenstans i utlänningslagen går det att hitta något som förbjuder att smärre misstag rättas till när de upptäcks att det är uppenbart att det inte förelegat brottsligt uppsåt. Det hade inte varit fel att bevilja Mehdi Ahmadi fortsatt arbets- och uppehållstillstånd.

Och:

 Det står inte heller i 6 kap 2 § utlänningslagen att lön och övriga villkor ska vara exakt på kronan desamma som anges i kollektiva överenskommelser. Det står att lönen ”inte får vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen”, inte att den ska vara exakt på öret densamma som facket bestämt.

Finland. ”Många afghaner säger att de vill till Finland för att de tror att de lättare ska få uppehållstillstånd där än i Sverige.”

Klicka på bild- och textrutan för att komma till artikeln i Ilta-Sanomat (på finska). Artikeln innehåller också videoklipp och många bilder.

Därför kommer afghanska asylsökande nu till Finland

Nya asylsökande anländer dagligen med tåg till Luleå i Sverige. En majoritet av dem fortsätter direkt till Finland.

Tåget som kommer mitt på dagen från Göteborg är det andra för dagen, det första kom från Stockholm klockan åtta på morgonen. På tisdagen (10 november) anlände uppskattningsvis 250 – 300 nya asylsökande. Få av dem kunde mer än några ord engelska, men det land de trötta resenärerna hade som mål var klart: Finland.

– Vi uppskattar att 95 procent av dem som kommer med tågen har köpt biljetter till Finland,  bekräftar Inger Asplund frun Svenska kyrkan, som dagligen arbetar på stationen.

Antalet ankommande till Luleå ökade för cirka en vecka sedan. De flesta av dem som nu kommer är afghaner, både familjer och ensamresande unga män.

Varför vill de till Finland?

– Många afghaner säger att de vill till Finland för att de tror att de lättare ska få uppehållstillstånd där än i Sverige, säger en studerande som på dari hjälper sina landsmän.

Ilta-Sanomat har tidigare rapporterat om att Migrationsverket i Finland har fryst alla asylbeslut gällande afghaner under den tid det tar för dem att uppdatera sin säkerhetsbedömning av Afghanistan. Den kommer att vara klar under november månad.

Enligt uppgift kommer hälften av afghanerna från Afghanistan och hälften från Iran.

Inger Asplund har lagt märke till att i den våg av kommande som började för en vecka sedan, är personerna betydligt fattigare än de som kom tidigare under hösten:

– I början hade många märkeskläder och resväskor, nu är kläderna av betydligt sämre kvalitet och många av de ensamresande har bara med sig plastkassar och de är inte ens fulla.

© Översättning Merit Wager.

Via Facebook fick jag kontakt med kristne D som två gånger utvisades till Iran

I många år har jag undrat vad som hände med D

I en av delarna i min artikelserie här på bloggen: Sveriges dyraste resebyråverksamhet,  berättade en ung iranier som blivit kristen och som jag kallade D, för tio år sedan, den 6 juli 2005, bland annat följande om utvisningen av honom till Teheran:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ”Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

Och:

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”.

Resten kan läsas i inlägget.

Två gånger fördes D till Teheran, två gånger kom han tillbaka eftersom landet inte släppte in honom. Jag hade kontakt med honom under tiden han satt på Migrationsverkets förvar i Märsta; jag brukade besöka honom och andra som satt där tillsammans med bland annat prästen Håkan Sandvik. D var 22, 23 år gammal när vi lärde känna honom och jag höll kontakten med honom också efter att han hade utvisats och kommit tillbaka två gånger. Han mådde psykiskt mycket dåligt. Med tiden bröts kontakten och under de senaste sju, åtta åren har jag inte vetat vad som blev av honom. Men i går, den 24 augusti, dök hans ansikte plötsligt upp på min Facebook-sida under rubriken ”Personer du kanske känner”, eftersom vi hade en gemensam Facebook-vän!

Min första känsla var glädje över att han uppenbarligen lever och så såg jag på hans sida att han bor i Sverige. Jag skrev ett meddelande till honom, han svarade genast och jag fick veta lite om hur han haft det och vad han gjort och gör. D har nu varit i Sverige i 13 år (det tog alltså tre år innan man försökte utvisa honom första gången…) och efter nio år i landet fick han permanent uppehållstillstånd. På vilka grunder frågade jag inte. Han skrev om två andra personer som satt på förvaret samtidigt som han (ordagrant):

Essi har inte fått put. Amin är spårlös.

Och sedan det som gjorde så ont att läsa:

Merit, jag kände mig liksom svarta får eller svin i förvaret och hur polisen gjort med mig och Amin, Essi. Det var jätte svårt väg. Tusen tack, Merit. Vilket liv hade vi i förvaret i Märsta. Jag glömmer aldrig det. Jag fick psykiskt torterat.

Jag minns D så väl. Vi brukade, i all välmening och välvilja, säga om honom att han var lite ”spattig” och vem skulle inte ha varit det under de omständigheter han levde. Han försökte ändå alltid vara lite glad och optimistisk, håret stod som ett moln av svart lockar på huvudet och han hade ett stort leende och ledsna ögon.

Nu jobbar D på en restaurang, mår inte bra. Men han var glad att höra från mig efter alla år. Det här är ett av så många människoöden under mina nästan 15 år som asylombud, som berört mig mycket starkt. D är ”bara” en av alla tiotusentals, hundratusentals asylsökande och asylinvandrade i Sverige. Men han är en människa.

Tillägg. Det kom ett mejl från en person som läst den här texten och som skrev:

Jag tycker att det är märkligt att du återger hans syn på hur hans ärende osv hanterades men inte belyser grunden för problematiken. Denna D hade alltså i Sverige fått en prövning som mynnade ut i ett du måste hem, som han vägrade att fullfölja. Detta konsekventa agerande resulterar i sinom tid i ett PUT (oaktat grunderna har han uppenbarligen har hans långa vistelse spelat in). Så får det inte vara. Iranier är ju en särskilt kapitel i den mycket sorgsna migrationsboken. De flesta företar helt lagliga utresor och kallt räknar med att vid ett avslag inte blir insläppta tillbaka. Det framstår därför som ännu märkligare att just D, som var så rädd för att bli dödat i hemlandet, var uppenbarligen av föga intresse för myndigheterna. 

Jag har svarat att han har helt rätt, men att i det här fallet är det det personen själv som får ge sin berättelse och att fokus ligger på hur utvisningen gick till. Givetvis ska den som får avslag på sin asylansökan och som har kunnat överklaga men även i nästa instans inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl, utvisas. Just i det här fallet framgår det ändå med stor tydlighet att det är D själv som berättar om hur resan till och från Teheran gick till. Det var ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” som jag då, för tio år sedan, ville belysa. Och att jag blev glad över att få veta att D levde, när jag såg hans namn dyka upp på Facebook. Att sedan myndigheterna då, för tio år sedan, inte klarade att utvisa en person som inte fått tillstånd att stanna i Sverige, var förstås inte alls bra.

© denna blogg.

Ett exempel på hur Public Service rapporterar om vad de kallar ”ensamkommande flyktingbarn”

I ett inslag i Public Service-kanalen P1 i Sveriges Radio  – Ali och Jamshid kom in på gymnasiet – mot alla odds – berättas om två pojkar som slentrianmässigt kallas ”ensamkommande flyktingbarn”, Ali och Jamshid. De påstås också, slentrianmässigt, komma från Afghanistan.”Båda är ensamkommande från Afghanistan”, säger reportern – för att längre in i inslaget säga: ”Jamshid Mohammedi som för bara några år sedan sydde läderväskor i Teheran”. Såvitt jag vet ligger Teheran inte i Afghanistan utan i Iran, och det är också därifrån många påstått och faktiskt minderåriga pojkar och män kommer till Sverige, trots att de i sina asylberättelser säger att de är från Afghanistan och hävdar ”asylskäl” gentemot det landet.

Jamshid berättar i inslaget att han, vid 12 års ålder, jobbade mycket långa dagar med att sy läderväskor och säger:

Då tänkte jag: nej, det kommer att bli tråkigt och tråkigt, det blir jobbigt och jobbigt. Då tänkte jag nej, då kommer jag att fixa ett nytt liv, inte samma sak som jag hade förut, jobbigt eller tråkigt. Det vill inte jag mera.

Och så skickades han till Sverige för ”ett bättre liv”. Han flydde inte, som så många journalister och politiker ständigt upprepar som ett mantra, ”från krig och elände”, han ville ha ett bättre liv. Och det får han i Sverige, som nog torde vara det enda landet dit man kan ”invandra” av det skälet.

Ovanstående torde vara det främsta skälet till att Migrationsverket nu beräknar att uppåt 15.000 ”ensamkommande flyktingbarn”, som man i Sverige envisas med att kalla dessa – oftast pojkar/män – mellan 14 och 36 år som anger att de är ”barn” när de söker asyl (eller ”ett bättre liv”) i just Sverige. I övriga Norden kallas de som är under 18 år mera korrekt för ”minderåriga asylsökande” och det är en himmelsvid skillnad i antalet som kommer till Danmark, Norge, Finland jämfört med till Sverige. Under jan-apr i år, 2015, har 1952 påstått och faktiskt minderåriga sökt asyl i Sverige, 285 i Norge, 200 i Danmark och 98 i Finland. Var och en kan själv räkna ut varför unga mån (oftast) söker sig till just Sverige och inte till de övriga nordiska länderna, dvs vilka länder som följer sina egna utlänningslagar och även gör åldersutredningar och vilket land som inte gör det.

De här två unga männens historier beskrivs i inslaget som ”solskenshistorier”. För de här två pojkarna/unga männen stämmer det förstås, men det är knappast en ”solskenshistoria” för Sverige att det nu anses så etablerat – viker människosmugglarna mycket väl känner till – att man kan komma hit, ljuga om sin bakgrund, sitt hemland och missbruka asylinstrumentet för att ”fixa ett nytt liv”. Sedan när blev ”fixa ett nytt liv” ett asylskäl, ett skäl för Sverige att bevilja permanent uppehållstillstånd, egen lägenhet i en närförort till Stockholm före 18 års ålder som svenska ungdomar inte ens kan drömma om, allt betalt och ”gratis” utbildning?

Ärligt talat, Sveriges Radio, lite mer måste man kunna vänta sig av er! Att bidra till att sprida ”solskenshistorier” om personer som anser att det är rätt att komma till Sverige, påstå att de har asylskäl och därigenom få ”gratis” utbildning, egen lägenhet, alla omkostnader betalda, är så otillständigt att man baxnar. Sedan decennier har folket vants vid journalisternas alltför ofta okritiska hållning till – och felaktiga uppgifter om – ”asylsökande”. Ibland handlar det om ren desinformation (i vilket syfte vet jag inte), ibland om uppenbart slarv och stor okunskap om vad ”asyl” är och hur invandring till Sverige är reglerad i utlänningslagen.

Varför tror folk att det kom 7049 män och pojkar som var, eller sade sig vara, minderåriga till Sverige år 2014, men inte ens en bråkdel av det till övriga Norden? Fundera på det, det är inte svårt att komma på svaret. Och till detta haveri på asylområdet bidrar okritiska och okunniga medier, däribland Public Service som de flesta av oss tvingas betala licenspengar till. Men huvudansvaret har givetvis statliga Migrationsverket som ska följa lagar och konventioner men inte gör det.

Lästips:
”Sverige klarar inte ökningen av flyktingbarn” – Staffan danielsson, Centerpartiet, i Svenska Dagbladet 16 juni 2015

 

© denna blogg.

Inte ens i dessa ödestider vill övriga partier ens tänka tanken att det kanske kan vara de själva, mer än Sverigedemokraterna, som i det uppkomna läget är problemet

Inte ens i dessa ödestider vill övriga partier ens tänka tanken att det kanske kan vara de själva, mer än Sverigedemokraterna, som i det uppkomna läget är problemet. Att dessa partier högljutt både skyller ifrån sig själva och skyller den uppkomna situationen på ett parti de vägrat – och fortfarande vägrar! – ha något att göra med, är till dumhet gränsande ointelligent och dessutom djupt oansvarigt. Att skylla sina egna tillkortakommanden och sin egen oförmåga att föra en politik och göra en budget som man kan få majoritet för, på ett parti vars väljarstöd växte från cirka 5 % till 13 % är huvudlöst och om de sju partierna tror att den inställningen kommer att gynna dem vid valet den 22 mars så är de, som man så träffande säger på engelska: ”in for a rude awakening”. Och vem ska de då skylla på?

Gratis konsultråd till alla partier: gör gärna ordentliga förvalsanalyser, sådana är faktiskt betydligt viktigare än eftervalsanalyser. Efter valet är det för sent att stiga tidigt opp…

Gratis konsultråd till några av riksdagspartierna:

Moderaterna kan börja med att läsa detta, om vad tre av deras egna före detta ministrar Kristersson, Svantesson och Billström tyckte och föreslog på DN Debatt i början av 2009 (”Ta medborgarskapet från kriminella invandrare”). Utdrag ur texten :

Svensk migrations- och integrationspolitik har misslyckats.
———-
I Sverige gäller svensk lag. Däremot har vi gravt försummat uppgiften att snabbt, effektivt och respektfullt tradera svenska grundläggande spelregler till människor som flyttar hit. Få vuxna i första generationens invandrare kommer helt till sin rätt när de lämnar sitt eget land och söker sig ett nytt, ofta långt borta och med helt andra vanor. Då räcker inte ytliga hyllningar till alla spännande kulturer vi får möta – i stadsdelar många aldrig ens besöker. I Sverige har vi trivialiserat det svåra, i stället för att erkänna att med allt det lockande och mänskliga följer problem som ett bra invandrarland måste våga se i vitögat.

Folkpartisterna kan börja med att läsa vad tre av deras ministrar Björklund, Ullenhag och Sabuni och skrev på DN Debatt i juni 2012 – ”Kunskaper i svenska krav för medborgarskap”. Utdrag ur texten:

Hur vi klarar att öppna vårt samhälle och arbetsmarknaden för människor som flyr eller som söker en bättre framtid i Sverige kommer vara avgörande för Sveriges utveckling.
———-
Krav på motprestation för bidrag.
Slopad ersättning för den som tackar nej till jobb.
Avskaffa den retroaktiva föräldrapenningen.
Språkkrav för medborgarskap
Krav på yrkespraktik ihop med SFI.

Kristdemokraterna kan läsa vad två av deras medlemmar, Sara Skyttedal – ”Vi måste börja diskutera gräns för antalet flyktingar” – och Gunilla Gomér – ”Orimligt att flyktingar åker på semester i hemlandet” –  (Gunilla Gomér har efter att hon skrev sin artikel lämnat Kd för Sd). Utdrag ur texterna:

Sara Skyttedal: Vi riskerar en förstärkt segregation, ett nytt utanförskap och en social ilska när klyftor på detta sätt skapas mellan vår önskan att hjälpa och vår strukturella kapacitet att faktiskt göra det. Vi måste på ett seriöst och faktabaserat sätt börja diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt.

Gunilla Gomér: I en dagstidning skrivs det om att ca 1000 svenskar i Somalia blivit strandsatta efter att flygbolaget gått i konkurs. Mina funderingar kretsar kring hur det är möjligt för dessa somaliska invandrarna att kunnat åka tillbaka till sitt hemland på semester.

Det är egentligen inget konstigt att flyktingar åker tillbaks till sina ursprungsländer, efter att krig är slut och risken för förföljelsen avtagit. Men så länge det kommer asylsökande från Somalia, Afghanistan, Iran och andra platser kan jag inte begripa hur andra landsmän, bara för att de har svenskt medborgarskap, kan åka tillbaka inte bara en månad utan upp till 6 månader, på semester.

Centerpartiet kan läsa vad deras kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna skriver på sin blogg. Här är citat ur några av hans inlägg:

3 december: Flera av de samhällsvetare och journalister som uttalar sig efter beskedet om nyval kritiserar SD för att inte leva enligt praxis att sträva efter samförstånd. Det är ju en sjuk inställning. Varför skulle SD sträva efter samförstånd när de hela tiden behandlas som pesten och ingen anser sig vilja tala med dem? Hur uppnår man då samförstånd? Jag har ofta skrivit om det, börja samtala och förhandla även med SD. De representerar idag över 700.000 väljare! Ta det på allvar!
———-
27 november: Tyvärr är det svårt att retroaktivt hålla oansvariga politiker ansvariga för sina handlingar. Hur ställer vi en idag ansvarig rikspolitiker till svars om säg åtta år för t ex en idag ohållbar migrations och integrationspolitik som om åtta år försatt Sverige i en mycket svår social och ekonomisk situation? Personvalen tycks bli viktigare än vad jag tidigare trott.

Och: Sluta för Guds skull att tjata om att Sverige ska kräva ”ett solidariskt ansvarstagande inom EU”! Sverige är inte världens överhuvud och om andra EU-länder hade tyckt att Sveriges agerande var ”solidariskt och ansvarstagande”, det vill säga att ta emot ett för landet, sett till befolkningsmängd, orimligt stort antal asylinvandrare, ja, då hade de ju gjort det. Att svenska politiker ständigt talar om att man ska kräva att andra ska göra som Sverige ses av många som övermaga och som en inblandning i andra staters angelägenheter. Dessutom är det så att man i andra länder, inte minst de nordiska, anser att det är Sverige som genom sin haveristiska asylhantering inte tar ansvar.

© denna blogg.

Ett av väldigt många mejl efter min artikel i Svenska Dagbladet…

..stack ut.

Artikeln har rubriken Hur många ensamkommande barn är vuxna? och publicerades den 5 oktober i Svenska Dagbladet (läs också här, här och här). Massor av mejl har strömmat in från människor som är glada över att texten har publicerats i en stor tidning eftersom det som tas upp i den redan är känt för väldigt många (och helt okänt för andra) men aldrig så tydligt redovisas av journalister i olika medier.

Nu till mejlet som stack ut och som inte lämnar mig någon ro. Jag har fått tillstånd av mannen som skrev det och som jag här kallar D att återge hans texter i sin helhet eller delar av dem (han skrev två mejl) och ska göra det här. Med kommentarer. Alltså, en man som troligen är från Afghanistan, men också kan vara från Pakistan (han har inte angett var han kommer ifrån, men av namnet att döma vet jag att det är något av dessa länder) har läst artikeln i Svenska Dagbladet och börjar sitt mejl till mig så här (OBS! Jag rättar inga språkfel utan återger texten exakt som den är):

Otroligt stolt är jag över dig och detta för många anledningar, bland annat att du har hela tiden riktat konstruktiv kritik mot hur Migrationsverket fungerar.

Han fortsätter:

Vet inte om jag kan beskriva mig själv som en insider eller inte på grund av att jag har varit asylsökande under dem senaste tretton åren.

Oj, tänker jag då: ”asylsökande under dem senaste tretton åren”! Men samtidigt vet jag ju att tiotusentals människor som kommit som asylsökande och fått avslag på sina ansökningar, stannar kvar illegalt, det vill säga olagligt, i strid mot gällande lag (bland annat blev Sveriges nye civilminister från Iran kvar här som barn, när hans mor stannade i landet olagligt) i landet. Detta kan ske på grund av att Sverige inte följer sin egen utlänningslag och ser till att alla de som inte befunnits ha skäl att beviljas skydd och permanent uppehållstillstånd här, lämnar landet. En alltför slapp hantering på vissa plan, i kombination med en betydligt mindre slapp hantering på andra plan, skapar stora tragedier. Som i detta fall, ska det visa sig när jag läser resten av mejlet. Men så här fortsätter D:s första mejl till mig:

Problematiken du nämnde med din artikel är visst stor och måste lösas på något sätt däremot tror jag att mycket annat inom Migrationsverket skall omstruktureras från ledningen till hur den vanligaste medarbetare på Migrationsverket arbetar.

Vad jag håller på iakttaga just nu är en jätteflöde av syriska asylsökande som egentligen kommer från olika grannländer till Syrien och även från olika europeiska länder men ändå kommer dem hit och söker asyl. Alla vet att dessa folk får PUT på kort sikt men samtidigt detta påverkar alla som har väntat och väntat i åratal på ett positivt besked från Migrationsverket.

Själva asylprocessen som från början var tänkt neutral präglas av fusk när Migrationsverket nämner pseudoadvokater för att försvara asylsökandens intressen.

Återigen, tackar jag dig för en lyckad artikel och hoppas att du skriver ofta.

Jag svarar honom, eftersom jag försöker besvara alla vettiga (!) mejl jag får även om det är svårt att hinna med. Då kommer ett nytt, långt mejl och där berättar han om sin situation. Men först detta:

En asylsökande som rullat fram och tillbaka i nästan oräkneliga asylprocesser har visst kostat en förmögenhet för Sverige men ändå vill man bli av med denna individ oavsett hur mycket bördan vägt på svenskens axlar.

Minns du flyktingförläggningen Gimo 5,5 mil borta från Uppsala? Då jag kom till Sverige år 2002 så hade jag haft den där förläggningen som min första och eftersom man hade inte mycket att göra där så kom jag ofta till Röda Korset och fikade där med några till asylsökanden. Jag kommer riktigt ihåg att du närvarade på mötesplatsen och träffade asylsökanden som hade många avslag på sina ansökningar om asyl (bland många Homeira som var från Iran).

D är alltså en av de hundratals asylsökande som jag träffade när jag, tillsammans med bland annat dåvarande riksdagsledamoten från KD, Magda Ayoub, regelbundet minst en gång i månaden, ofta flera gånger, besökte flyktingförläggningen (som asylboendena kallades då) i Gimo! (Läs lite mer om det här.) Och han kommer ihåg mig! Under hela en långa tiden, 11, 12 år som gått sedan dess, har han alltså vistats i Sverige utan uppehållstillstånd, det känns hisnande.

D fortsätter, och nu blir det jobbigt:

För att berätta kort om min historia så föredrar jag berätta om min situation i dagsläget. Nu bor jag med en tjej från Iran och har skaffat barn som är född år 2013 utanför giftermålsramen. Härom månaden tvingades vi ansökan om asyl istället för vår lille bebis. Ett par månader efter att jag genomgått en intervju och framförde asylskälen till vår bebis så kom ett bittert besked som är avslag.

Nu är det allvarligt för att vi allihopa har fått var sitt avslag från Migrationsverket.

Min tjej med vårt gemensamma barn om hon antingen med godo eller ondo återvänder till Iran så skulle hon säkerligen torteras, misshandlas eller dödas för att hon skaffade barn utan att vara gift. Egentligen sådana straff finns inte skrivna på lagkuben i Iran men dem utförs jätteofta om man saknar stöd och makt i stammen där man hör till.

Det känns bra att någon läser mina e-mejl och visar stort intresse till mitt missöde i Sverige.

Det är bland mycket annat sådana här svåra situationer jag ofta ställts inför under alla mina år som asylombud och under de 19 år jag varit involverad i asyl- och migrationsfrågor. För, som jag alltid säger till dem som ber om min hjälp eller om råd att agera i asylärenden:

Man måste ha både hjärta och hjärna!

Man måste självklart ta humanitära hänsyn, samtidigt som lagar måste följas och inte styras av vad någon/några för tillfället tycker och känner. Jag har ställts inför så många svåra dilemman under åren när jag träffat asylsökande, flyktingar, hjälpare av olika slag. Att beskriva dem skulle kräva en bok. I ett fall handlade det om att en palestinsk man och hans ryska fru och deras lilla barn skulle splittras efter sex år i landet och med flera avslag på asylansökningarna, förde Mauricio Rojas, då riksdagsledamot för FP, och jag fallet till Europadomstolen. Vi argumenterade inte emot avslagsbesluten i sig, men hävdade att det stred mot olika konventioner att man splittrade en familj och berövade ett barn sin far. Visst hade de personer en poäng, som framhöll att man inte ska skaffa barn när båda parter är asylsökande utan rätt att vistas i ett land och borde vara medvetna om eventuella konsekvenser. Absolut. Det är klart oansvarigt att sätta barn till världen i en sådan situation. Men – och det var ju ett faktum – barnet fanns, barnet existerade i denna värld och barnet bar ingen skuld till någonting. Skulle det nu straffas för sina föräldrars agerande och kanske aldrig mer få se sin far, i varje fall inte få växa upp med honom?

Familjen fick så småningom stanna och, hör och häpna: Migrationsverket erkände (visserligen omedvetet, men ändå) i sitt beslut, när de efter nära sex år beviljade dem uppehållstillstånd, att de gjort fel i drygt fem år. Det hade att göra med mannens statslöshet, att beskriva hela fallet skulle också det kräva en bok. Glädjande nog är familjen nu helt integrerad i samhället, har fått ett barn till, jobbar och har köpt ett rött hus med vita knutar någonstans i Sverige.

D:s mejl lämnar mig ingen ro. Tanken på att en man och en kvinna som lever tillsammans, som vill leva tillsammans och som har ett barn, ska skiljas åt utan att veta om de någonsin kan återse varandra, är tung. Men de är vuxna och de visste vad de gjorde. Och D har bevisligen inte lämnat landet trots att det har beslutats av svensk domstol. Men barnet, barnet!

Lagen ska upprätthållas och efterlevas, annars får vi anarki i landet (vilket vi redan till stora delar har på asylinvandringsområdet, tyvärr). Migrationsverket och utlänningspolisen måste se till att människor inte stannar här illegalt i åratal utan lämnar landet när de fått avslag på sina asylansökningar, det är ett absolut grundläggande krav i en rättsstat och ska givetvis gälla också i Sverige. Samtidigt är det inhumant att splittra familjer.

Olösligt dilemma! Olösligt dilemma?

Ni som läst det här får gärna komma med synpunkter och tankar kring ”fallet” via det här formuläret. Ange om ni vill vara anonyma vid ev publicering av vad ni tycker, jag respekterar i så fall er önskan. Men tänk noga igenom olika aspekter och tänk också på att det handlar om både hjärta och hjärna innan ni skickar era tankar!

© denna blogg. Korta citat tillåtna, inte återgivning av hela bloggexter. var vänlig länka alltid till citerat inlägg.

Vi har i Sverige inte ett ”jag tycker att den här kvinnan/mannen/den här familjen ska få stanna”-invandringssystem

Shahla Karimifard utvisas efter tio år i Sverige – stod det att läsa i ett pressmeddelande daterat den 22 juni från något som heter Feministiskt Perspektiv. Och:

Shahla Karimifard ska utvisas till Iran på tisdag efter tio år i Sverige. Hon sitter häktad på Märstaförvaret och säger till Feministiskt Perspektiv att hennes liv är i fara, men att Migrationsverket vägrar lyssna på henne.

Men hon sitter knappast ”häktad” på Migrationsverkets förvar, är man häktad så sitter man i häkte och då handlar det om att man misstänks ha begått ett brott och det är bara polisen som kan häkta någon. När man skriver ett pressmeddelande och om man vill bli tagen på allvar så måste man vara noga med fakta. Kvinnan sitter förvarstagen i väntan på utvisning, inget annat. Helt i enlighet med Sveriges utlänningslag. Dessutom påstås det att ”Migrationsverket vägrar lyssna på henne”, vilket inte kan stämma eftersom hon redan har fått sin asylansökan prövad flera gånger i två instanser!

Om samma kvinna torde en artikel i Upsala Nya Tidning handla. Där nämns hon inte vid namn som hos Feministiskt Perspektiv. Ur texten med rubriken Riskerar att stenas – nu utvisas hon, daterad den 23 juni:

Utvisningsbeslutet står fast mot den kvinna i 40-årsåldern i Uppsala som, enligt hennes juridiska ombud, riskerar dödsstraff i sitt forna hemland. Migrationsverket avslog begäran om att stoppa utvisningen under måndagseftermiddagen.

Utvisningsbeslutet ska verkställas under tisdagsförmiddagen. Under måndagen avslogs först en överklagan av polisens beslut att placera kvinnan i Migrationsverkets förvar.

Nämnas kan också att Europadomstolen meddelat att den inte kommer att pröva fallet.

Migrationsverket och migrationsdomstolen har redan för kanske åtta eller nio år sedan – och i nya processer efter det –  funnit att kvinnan inte har haft asylskäl eller andra skäl att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon har valt att strunta i det och att inte inte ta besluten på allvar och hon har stannat kvar illegalt och sedan sökt igen och återigen fått avslag. Man måste väl ändå, i hederlighetens namn, erkänna att myndigheterna har granskat hennes ärende och att de, efter otaliga noggranna prövningar, har kommit fram till, var för sig (migrationsdomstolen är ju fristående från Migrationsverket och det är dit man överklagar verkets beslut om man anser att det är felaktigt) att hon inte uppfyller kraven i utlänningslagen, de konventioner som Sverige följer och den praxis som råder, för att beviljas asyl eller skydd i Sverige.

Vi har i Sverige inte ett ”jag tycker att den här kvinnan/mannen/den här familjen ska få stanna”-invandringssystem. Hade vi det skulle vi ju inte behöva ha något Migrationsverk, någon migrationsdomstol, någon Migrationsöverdomstol eller någon utlänningslag! Då skulle vi ha fri invandring. Men det har vi inte i Sverige. Inte än, i alla fall.

Lika väl som andra domar måste följas, måste också domar i migrationsdomstol följas. Annars är ju hela förfarandet bara en kostsam och helt onödig fars.

Det olyckliga i historien är att kvinnan inte lämnade Sverige när hon i två instanser, förmodligen första gången redan för cirka åtta år sedan, hade fått beslut om att hon inte fick stanna i Sverige. Man kan knappast lägga ansvaret för att hon stannade kvar här illegalt i många år på Sverige och dess myndigheter och domstolar! Om man som utomeuropeisk asylsökande trotsar fattade myndighetsbeslut och domar så är det ju man själv som ser till att man hamnar i situationer som den som Shahla Karimifard hamnade i. Så länge det inte finns majoritetsstöd i landet för fri invandring till Sverige kan utlänningslagen inte skrotas och man kan heller inte ignorera Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas beslut och domar.

Det har nu meddelats (UNT 6 juni) av chefen för polisens utlänningsenhet i Uppsala att Shahla Karimifard tagits emot i Iran och därmed är fallet avslutat för Sveriges del.

I enskilda fall – det handlar ju om människor som vill ha ett bättre liv och det är det lätt för de flesta av oss att sympatisera med – är det oerhört tragiskt när det blir som i det ovan beskrivna fallet. Det är inte svårt att känna starkt för Shahla Karimifard som fått lämna landet efter lång tid, särskilt om hon kanske också av välmenande och snälla svenska vänner invaggats i tron att hon ändå, trots ett antal tydliga avslag, ska få uppehållstillstånd här. För att förhindra sådana här fall bör myndigheter, domstolar och de privatpersoner som finns runt människor som fått avslag på sina ansökningar om att få stanna i Sverige, klart informera om vad som gäller och inte bidra till att möjliggöra eller stödja att människor blir kvar i landet illegalt.

© denna blogg. Vid ev korta citat ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.

 

 

Blandade fakta från de nordiska länderna

Rigspolitiet har offentliggjort en redogörelse av antalet genomförda utvisningar av asylsökande 2013 = 1.300 personer. Det är det högsta antalet utvisade på 10 år. Särskilt många har utvisats till Afghanistan, Serbien, Kosovo, Albanien och Makedonien.
Källa: Rigspolitiet)

Asylmottagningn i Bodø har skickat ett bekymrat brev till regeringen om att asylsökande med påstått skyddsbehov reser till sina hemländer på semester. UDI (Udlendingsdirektoratet, motsvarande Migrationsverket i Sverige) har ingen översikt av hur många det handlar om. Så här skriver Beate Klette, återvändanderådgivare vid Bodø Mottagningscenter i brevet till justitieminister Anders Anundsen (Frp):

Hur farligt är det egentligen i hemlandet som gör att man kvalificerar att man får uppehållstillstånd när man bara efter några månader kan återvända dit på semester?

Hon varnar för en praxis där personer med skyddsbehov beviljats uppehållstillstånd i Norge – för att sedan direkt efter att tillstånd beviljats, resa tillbaka till hemlandet:

Det är bortom allt förnuft att samma myndighet som beviljar uppehållstillstånd på skyddsgrunder efter en mycket kort tid därefter beviljar semester medan de bor på asylmottagningen, tillbaka till det land som de angivit skyddsbehov mot.

Tone Loger Tveter, assisterande avdelningsdirektör på asylavdelningen vid UDI:

Personer som beviljats skydd har möjlighet att ansöka om korta resor till hemlandet om det till exempel sker något dramatisk i familjen. Men enligt huvudregeln är det så att de är förpliktade att inte resa tillbaka till landet som de hävdar att de har blivit förföljda i.

UDI har möjlighet att dra tillbaka uppehållstillståndet när myndigheten får reda på  att personer som hävdat skyddsbehov har rest till sina hemländer utan tillstånd. Asylsökande med uppehållstillstånd i Norge får också ett registreringsbevis som, åtminstone i teorin, ska begränsa möjligheten att resa till hemlandet. Tone Loger Tveter säger vidare:

Norge är ett land som man reser fritt ut och in i, och inte heller de som fått asyl eller uppehållstillstånd undergår någon särskild utresekontroll. UDI ska nu gå igenom rutinerna för att skaffa sig ytterligare information från asylmottagningarna som ju befinner sig närmast  problemet.

Tone Loger Tveter bekräftar att man ser allvarligt på problemet som Beate Klette beskriver.

Jag räknar med att det kommer att bli vår uppgift att undersöka detta vidare. Asylsystemet är en ordning som er ämnad för människor som har ett reellt behov av skydd och man undergräver asylinstitutet när man reser tillbaka till sina hemländer efter att man fått uppehållstillstånd.
(Källa: Venstresidas dageavis)

Kommentar: Detta har jag skrivit om – och påpekat för  bland annat ett antal riksdagsledamöter, andra politiker och journalister – under minst fem år eftersom samma sak förekommer i stor skala också i Sverige. Ett litet exempel ges här, i ett brev från en gymnasielärare i mellersta Sverige som skrivit via formuläret på Info här på bloggen:

Jag jobbar som samhällskunskapslärare i X-stad och har blivit varse en massa tokerier som övergår mitt förstånd. Jag hoppas att du kan förklara hur det egentligen går till.

Jag undervisar tre ensamkommande flyktingbarn (han menar ”påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande, min anm.) som sagt sig vara från från Afghanistan. Alla tre åkte hem över sommarlovet, till släkten i Iran. Alla tre har sökt modersmålshjälp på persiska, ej på pashtu eller dari! Hur vanlig är persiska i Afghanistan?

Två av dessa elever har även åkt hem till Iran över jul och en kommer att åka över sportlovet. Vem bekostar dessa biljetter? De verkar inte snåla direkt, dessa elever har svindyra mobiler och märkeskläder. En av dem köpte biljetter till en familj från hans hemland Iran, som skulle åka tillbaka dit för att hälsa på. Denna familj hade fått PUT efter tre månader i Sverige! Och nu skulle de hem och hälsa på. Biljetterna kostade 26.800 kr, varifrån fick de dessa pengar?

Kommentar: Vilka tror Reinfeldt, Billström, Ullenhag & Co skrattar åt svenska myndigheter, Sveriges regering och svenska folket? Och vilka tror Reinfeldt, Billström, Ullenhag & Co knyter nävarna i byxfickorna och blir mer och mer arga och frustrerade? Det kommer att märkas vid det kommande valet. Då kommer det att vara för sent för dem som (van)styr Sverige på asylområdet.

År 2013 var i genomsnitt 3.536 asylsökande registrerade i asylmottagningssystemet. Av dessa var 95 minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare. Enheten för minderåriga i Punkalaidun avslutade sin verksamhet i slutet av januari 2014 och förläggningen i Sjundeå avslutar sin verksamhet i slutet av april 2014. Efter avvecklingen av och platsminskningarna vid förläggningarna återstår 2.814 inkvarteringsplatser vid förläggningarna.
(Källa: Migrationsverket)

Och:

Grankulla tar i mars emot en flyktingfamilj och nu skall staden ordna en invånarkväll för att informera Grankullaborna om det här. Familjen på fyra personer har flytt från Kongo.

Om flyktingarna behöver hjälp så kan det ordnas på många sätt, så att det är grannar som hjälper och inte alltid myndigheter som gör allt.

Det säger socialservicechef Jaana Myhrberg. Hon oroar sig inte för att flyktingfamiljen skall känna sig utpekad för att staden ordnar en invånarkväll enbart för familjens skull. Och fortsätter:

Det kan kännas bra för dem. De kommer från Afrika som inte har en så individualistisk kultur. De kan till och med tycka om att de sugs in i samhället på det här viset, att folk känner dem. Jag har ingen tanke på att här skulle kastas stenar eller dylikt, utan hoppas att Grankullaborna vill ta hand om dem.
(Källa Yle)

© Copyright denna blogg. Var vänlig och kopiera inte texter utan länka till dem!

En migga: ”I intervjun från ambassaden står det bland annat att ”the parents had sold their land to get the money for the son’s travel. The plan for the future is that for the son to support the family and children.”

En migga om ett av de otaliga asylbedrägerier som miggor har att göra med mer eller mindre dagligen:

Ensamkommande som inte är så ensamma

En pojke dyker upp i Sverige och söker asyl. I det här fallet är det inte någon tvekan om att pojken är ung, han har inte ens blivit tonåring ännu. Pojken berättar att han är från Afghanistan, noga räknat från Ghazni. Nu kan pojken visserligen inte beskriva var någonstans det ligger eller hur det ser ut där, men han kom från en by som låg ”utanför”.  Så här lät det under utredningen och ungefär likadant låter det också under andra muntliga utredningar i liknande fall.

O är vi på Migrationsverket, S är den sökande, G är den gode mannen

O: Vet dina föräldrar om att du är i Sverige?
S: Jag vet inte om de vet eller inte.

O: Har du haft kontakt med dina föräldrar sedan du lämnade Afghanistan?
S: Nej jag har inte haft någon kontakt med dem.

O: Hur kommer det sig att du har åkt hit helt ensam?
S: I och med att det var mycket strider där så lämnade mamma mig hos en smugglare. Inte mot betalning. Han ville ta mig till Italien.

O: Har du någon möjlighet att kontakta dina föräldrar?
S: Jag har ingenting. Inga möjligheter, inga telefonnummer eller så. Jag har bara ett telefonnummer som är till min bror.

och lite längre fram i protokollet…..

O: Ville du åka hit till Sverige?
S: Jag ville egentligen inte lämna dem men min mamma tvingade mig. Hon fick mig att acceptera. Hon sa att jag var ung och hade en framtid framför mig.

och lite längre fram i protokollet…..

O: Hur kommer det sig att du kom just till Sverige?
S: Jag vet inte.

O: Vem bodde du med i Afghanistan?
S: Mina föräldrar.

O: Dina syskon med?
S: Ja.

O: Din brors fru med?
S: Ja.

O: Och hennes barn med då?
S: Ja.

O: Bodde ni i samma hus?
S: Ja.

O: Har du några andra släktingar i Afghanistan? Mormor eller farmor?
S: Det vet jag inte.

och lite längre fram…

O (till god man): Har ni försökt få tag på hans föräldrar?
G: Nej vi har inte kommit längre än så här.
S: Jag hade velat veta hur ni kan hitta min familj.

O: Visste din mamma att du skulle till Sverige?
S: Ja, vi hade pratat om det.

O: Om att åka till Sverige?
S: Ja.

O: Vet du om din familj planerar att åka hit också?
S: Nej de ville bara skicka mig.

och lite längre fram….

O: Kan du berätta hur du har rest till Sverige?
S: Jag kan inte berätta så mycket om det. Jag vet inte hur jag har kommit hit.

O: Vet du vilka länder du har passerat?
S: Ett land, det heter Italien.

O: Hur länge var du där?
S: Kanske en vecka.

O: När du åkte från dina föräldrar hur åkte du då? Med bil, buss eller flyg?
S: Jag vet inte.

O: Kommer du inte ihåg?
S: Nej.

Så det blir PUT. Fast i det här fallet blir det på synnerligen ömmande omständigheter i stället för på skyddsbehov.

Och sex månader efter PUT kommer följande skara till en svensk ambassad i den delen av världen (inte Afghanistan): modern, två syskon, en vuxen broders hustru och tre brorsbarn. Summa sju personer. Och i deras intervju från ambassaden står det bland annat följande:

The parents had sold their land to get the money for the son’s travel. Their plan for the future is that for the son to support the family and children.

Och sonen är idag, om id-handlingar och familjebevis är äkta, tolv år gammal. Så vad det handlar om är att summa åtta personer som under överskådlig framtid ska vara totalförsörjda i Sverige. De måste nämligen börja med att lära sig läsa och skriva på sina egna språk.

Kommentar: Så var det med det stackars ensamkommande barnet. Som långt ifrån är det enda som sänds hit för att försöka hämta hit resten av familjen och – helst – släkten som vill bli försörjda i Sverige. Trots att det finns de, som med emfas förnekar att det finns sådana fall…

Migrationsverket bör dock i detta – och liknande – fall agera i enlighet med utlänningslagen: när barnets anhöriga nu har påträffats ska verket återkalla PUT samt sända barnet hem till Iran (inte Afghanistan där han med all sannolikhet aldrig ens satt sin fot), där familjen och släkten bor, för att återförenas med dem där. I enlighet med utlänningslagen, alltså. Varken barnet eller släktingarna har ju några som helst asyl- eller skyddsskäl utan syftet med att sända hit pojken var – som de själva tydligt uppger i sin ambassadintervju – att de ska få försörjning i Sverige. Inget annat. Och, så vitt jag känner till, har Sverige ännu inte infört ”försörjningsinvandring”.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Är det verkligen inga politiker och inga journalister som undrar?

T.o.m. den 31 augusti i år har det kommit 27.744 asylsökande till Sverige, 2089 av dem säger sig vara minderåriga. I många fall är det tveksamt om så är fallet, i andra fall kan det bevisas att så inte är fallet och i en del fall stämmer det att personerna är 16, 17 år. (I både Finland och Norge befanns ca 65 % vara över 18 år när åldersbestämningar gjordes).

Siffror, dvs fakta, från Migrationsverket:

• 1,7 % av de asylsökande som kommit från Syrien har sagt sig vara minderåriga
• 40,3 % av de asylsökande som kommit från Afghanistan har sagt sig vara minderåriga

Ingen annan nationalitet (Afghanistan) är ens i närheten av sådana siffror! Och då ska man också veta att en stor del av dem, som säger sig komma från Afghanistan, aldrig ens har satt sin fot där utan är födda och uppvuxna i Iran.

Förklaringar som kullkastar de egna bilderna av stackars 16- och 17-åringar som helt ensamma ”flytt” hit, och vilkas föräldrar, syskon och hela släkter är döda eller ”försvunna” men som ändå för ca 100.000 kronor eller mer (ingen frågar varifrån pengarna kommer…) har smugglats hit, är inget politiker och journalister så gärna vill ha. Bättre då att sticka huvudena i sanden. För man har ju sin egen bild av hur det ”är och den står sig, ”come rain, come shine”. Dessutom är det ”rasistiskt” att ta in fakta när det gäller dessa stackars ensamkommande ”barn” (med god ekonomi…), bättre då att svälja historierna med hull och hår och känna sig ”god”.

Om någon ”ansvarig” ville lyssna på Zulmay Afzali, skulle denne ”ansvarige” kunna få tydliga förklaringar till varför så otroligt många afghanska ”barn” kommer hit! En del förklaringar finns i hans bok ”En flykting korsar ditt spår” (se nedan, ladda ner den som e-bok och läs!).

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

I Iran: ”Kulturellt angrepp från Väst” när kvinnor bär leggings

I The Economists reportage Fashion in Iran: Keep your eyes off those legs kan man läsa om hur kvinnorna längtar efter lite roligare kläder (no wonder…), men att sådant inte är tillåtet, trots att en del hade hoppats att det under president Hassan Rohani kanske skulle ha blivit lite mer tillåtande. I stället har det utbrutit diskussioner kring det nya ”modet”: kvinnor bär glänsande spandex-leggings! Det här nya plagget har satt igång hätska debatter i media om islamiska dygder och sedlighet.

Conservative websites have poured scorn on this latest “cultural onslaught” from the West. One warns against a “lustful atmosphere” infecting society. Leggings, it is said, have led to a “violation of the mental and physiological peace” of Iran’s youth. “Under these circumstances I do not think that even old men can maintain their moral health.” Another site calls on “revolutionary youths” to form groups to “cleanse neighbourhoods of such models”, since the leggings plague has caused a rise in sexual assaults. Some conservatives say members of the baseej, a voluntary paramilitary organisation, should be encouraged to arrest anyone in leggings.

Niloofar, en studerande i Teheran säger att leggings är sköna att bära i sommarvärmen och att:

Iranska kvinnor vet att de är populära utanför Iran och vi vill bara kunna göra som kvinnor gör i hela världen. Jag förstår inte problemet? Vi bär mörka färger men de konservativa är fortfarande missnöjda. Om fler än tio kvinnor gör något i det här landet så blir det plötsligt brottsligt och de börjar leta efter sätt att stoppa dem.

Det här låter ju inte alls bra; det är faktiskt ofattbart för oss som lever i frihet och kan bestämma både över våra liv och vårklädsel, att det kan vara så här i världen år 2013! Men artikeln i The Economist avslutas ändå med en gnutta hoppfullhet:

But at least the days have gone when baseejis, in the first 15 years or so of the revolution, would sometimes beat women for wearing “inappropriate” dress—or even for riding bicycles. Spandex, it seems, is here to stay.

Så det går framåt: kvinnor i Iran verkar nu kunna bära sina leggings (under stora kappor, visserligen), åtminstone utan att riskera att bli slagna för det. Även om kvinnor, som anses vara för ”fritt klädda”, fortfarande kan gripas av sedlighetspolisen och tagna till polisstationen för många timmars predikningar om hur en islamisk kvinna ska klä sig. Arma människor!

En SFI-lärare berättar en sannsaga

En schematiskt och komprimerat berättad – men sann – historia ur den verkliga verkligheten, förmedlad av en lärare inom SFI (OBS! Ett av många liknande fall, berättar SFI-läraren):

År 1:
– Hej Migrationsverket! Jag heter X och är ett ensamkommande barn på 16 år som kommer från Afghanistan. Jag har inga id-handlingar, men jag måste få asyl.
– Bäste X! Migrationsverket anser inte att du har gjort sannolikt eller trovärdigt att du är den du påstår dig var, att du är 16 år gammal eller att du kommer från Afghanistan. Vi avslår din ansökan om asyl i Sverige. .
– Hej migrationsdomstol! Jag heter X och är ett barn, helt ensamt i världen, som kommer från Afghanistan. Jag har inga id-handlingar, men jag måste få asyl. Migrationsverket har helt felaktigt avslagit min ansökan och om jag återsänds så kommer jag att dödas genast. Ge mig asyl!
– Bäste X! Migrationsdomstolen anser inte att du gjort sannolikt eller trovärdigt att du är den du påstår dig vara eller att du kommer från Afghanistan. Vi avslår din ansökan om asyl i Sverige och fastställer Migrationsverkets beslut om att du ska utvisas från Sverige.
– Jaha. Men jag stannar kvar i Sverige ändå. Jag SKA ha asyl här för om jag skickas tillbaka så dödas jag genast.

År 2:
– Hej igen, Migrationsverket! jag måste få asyl. Jag är förföljd, jag kan inte återvända. Jag har nu hungerstrejkat i 22 dagar och jag kommer att ta livet av mig om jag inte får asyl. Om jag återvänder dödas jag genast. Och jag har ju ingen familj och inga släktingar kvar i Afghanistan.
– Bäste X! Migrationsverket anser fortfarande inte att du har asylskäl. Avslag.
– Hej migrationsdomstol! Migrationsverket har återigen felaktigt avslagit min välgrundade ansökan om asyl såsom ensamkommande barn från Afghanistan. Nu får ni skärpa er, jag lider, jag har ingen familj och inga släktingar i livet, jag är desperat. Jag MÅSTE få asyl i Sverige, det är Sveriges skyldighet att ge mig det. NU!

Tidningsartiklar skrivs, demonstrationer hålls, upprop skrivs på och skickas till Migrationsverket för att X ska få stanna i Sverige.

Inte så lång tid därefter:
– Bäste X! Migrationsdomstolen återvisar ditt ärende till Migrationsverket för ny prövning.
– Bäste X! Migrationsverket beviljar dig nu PUT trots att vi:
1) inte vet vem du är
2) inte vet vilket land du kommer ifrån
3) inte vet hur gammal du är (barn eller vuxen)
4) inte har funnit att du har asylskäl.

X, som är 20 år gammal och aldrig har satt sin fot i Afghanistan (han är från Iran) har nu sin försörjning och framtid tryggad i Sverige. Han har fått PUT i april och kommer snabbt till en SFI-klass. Han hinner gå där ca två månader och under den tiden har han fått en bostad och ersättningen för att han läser SFI och ska ”introduceras” under två år har börjat komma. I juli månad skriver X på sin Facebook-sida:

Hej då, Sverige!

Trots att han är skyldig (- eller snarare har fått förmånen att – lära sig svenska och fullfölja sin tvååriga introduktion i Sverige (där han fått PUT på falska grunder) meddelar han SFI-anordnaren att han nu ska ”åka på semester ”till Danmark”. Han har ju permanent uppehållstillstånd och vet att i Sverige kan man ljuga hur mycket som helst och att även om lögnerna uppdagas så dras det ändå inte in (som det gör i andra länder), annat än ytterst sällan.

I själva verket reser det ”ensamkommande barnet från Afghanistan utan en enda levande släkting någonstans”, som i verkligheten är en ung man på 20 år från Iran med familj och släkt både där och i Sverige, tillsammans med sina härboende släktingar till Iran för att hälsa på den familj han påstått att han inte har. Under den långa semestern planeras hur resten av denna icke-existerande familj också ska kunna ljugas in i Sverige. Han tar semester från landet som gav honom uppehållstillstånd på lögner och är borta i två månader.

Fri invandring, fri försörjningsinvandring, finns redan – och är utbredd –  i Sverige.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

I sitt eget land är man inte illegal

SVT Debatt  har publicerat en text som de gett rubriken Jag har vandrat genom denna värld som illegal, av en person som kallar sig – eller faktiskt heter – Ahmad Mohammadi. Det är alldeles utmärkt – och borde vara självklart i ett land med yttrandefrihet – att många människor kommer till tals. Det gäller givetvis också asylsökande liksom politiker, personer som är för och emot hur asylinvandringen hanteras i Sverige, miggor, chefer på Migrationsverket etc, etc. Den här texten lämnar dock en hel del outrätade frågetecken efter sig.

Ahmad Mohammadi berättar hur han har haft det när han rört sig runt om i olika länder på sin väg från (troligen) Iran till (troligen) till Sverige. Man får dock inte veta något alls om varifrån han faktiskt kommer, vem han är, varför han gett sig iväg till Europa och vilka skäl för att beviljas asyl eller skydd han ansett sig ha i de länder han vistats i. Inte heller får man veta något om hur länge han har varit i Sverige eller om han genomgått asylprocessen här och fått avslag på sin ansökan. Man vet liksom inte vad man ska förhålla sig till, vad syftet med artikeln egentligen är. Det kanske inte är något annat än att en afghan rakt upp och ner berättar om en del av sitt liv (efter att han lämnat sitt land; hur han hade det där berör han inte med ett ord), sina vedermödor och sina lidanden, och då får man läsa texten så, rakt upp och ner och ta den till sig. Det är vad jag har gjort.

Det kan mycket väl vara synd om Ahmad Mohammadi. I texten framgår dock ingenting alls om hans bakgrund, den som gjort att han lämnat sitt hemland för att leva illegalt i olika länder och då är det mycket svårt att förhålla sig till hans berättelser. Det enda man kan säga är, att man kan tycka att det är tragiskt att han har behandlats så illa överallt som han säger, och undra över varför han inte sökte – eller om han gjorde det – varför han inte beviljades uppehållstillstånd i något av de länder han kom till.

Påståendet: ”Jag är dömd till undermänsklighet av Dublinförordningen”, är märkligt. EU och Sverige har lagar som reglerar all typ av invandring, därmed givetvis också asylinvandringen. Kraven för att man ska beviljas asyl eller uppehållstillstånd är liknande i de allra flesta länderna inom EU och något av kraven måste förstås uppfyllas. Uppfyller man inget av de krav som lagen stadgar, då beviljas man inte tillstånd att stanna. Inte i något land i EU och inte i Sverige. Om inga regler fanns så skulle invandringen vara helt fri och en sådan ordning har varken Sverige eller något annat land i hela världen ännu anslutit sig.

I sitt hemland Afghanistan (eller om det är Iran), är den här unge mannen inte illegal. Om han inte har beviljats uppehållstillstånd i något annat land, är det till sitt hemland han ska återvända för att slippa vara ”dömd till undermänsklighet” och till att tvingas ”gå runt i denna värld illegal”. Han har bevisligen, på sätt som vi inte får veta något om och för pengar som vi inte heller får veta varifrån de har kommit, tagit sig (låtit sig smugglas? Inget förklaras) till Sverige. Han behöver inte återvända till sitt hemland samma svåra väg utan i Sverige bekostar skattebetalarna återresan när han utvisas, om han inte själv har pengar till resan.

Man kan bara hoppas att Ahmad Mohammadi (om han har fått avslag på sin asylansökan) så snart som möjligt och helst frivilligt, annars med poliseskort i enlighet med lagen, kan återvända till sitt hemland Afghanistan (?) så att hans liv som illegal runt om i Europa får ett slut.

När det gäller SVT Debatt, som publicerat Ahmad Mohammadis text, så vill jag först säga att jag inte har något alls emot att Ahmad Mohammadis text publiceras där. Tvärtom. Men: det finns anledning att undra hur redaktionen tänkte när de tog in den; det är ju en debattsajt (det hörs inte minst på namnet) och då ska texterna också kunna debatteras. Här går det inte att debattera någonting alls, berättelsen står för sig själv och ger inga öppningar till någon saklig debatt.

Är det alltså så, numera, att SVT Debatt, trots sitt namn, är en sajt där människor kan skriva lite vad de vill (sitt livs historia, om sina sjukdomar, om andra personliga upplevelser) och att kravet på en debattvinkel är borttaget? Då är det dags att ta bort upplysningen på sajten, den som tidigare har gällt:

För att kunna publicera dig på debatt.svt.se vill vi att ditt inlägg har en tydlig debattvinkel och att du har kunskap eller erfarenhet av det ämne du skriver om.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Studio Ett frågar: ”Varför konverterar många asylsökande till kristendomen när de kommer hit?”

SR P1 Studio Ett, Asylsökande konverterar:

Hur vet man om en person är kristen eller inte? För asylsökande från främst Iran och Afghanistan kan Migrationsverkets bedömning av det vara avgörande för om huruvida de får uppehållstillstånd i Sverige eller inte. Många asylsökande konverterar till kristendomen när de kommer hit.

Kommentar: Vad beror det på att många asylsökande konverterar från islam till kristendomen när de kommer hit? Vilket svar har Studio Ett funnit?

Ur Zulmay Afzalis bok ”En flykting korsar ditt spår:

Jag mötte i februari 2010 en man på flyktingförläggningen där jag var placerad. Det var en man från hazara- klanen i Afghanistan, vars bror bodde i Italien. Mannen i Italien fick möjlighet att bjuda sin bror (som alltså nu befann sig i Sverige) från Afghanistan till Italien. Han kom till Italien och fick permanent uppehållstillstånd där.Men välfärdssystemet och socialbidragen är inte lika välutvecklade i Italien som i Sverige, så mannen konsulterade några kusiner som redan bodde i Sverige och började planera att ta sig dit för att söka asyl här. Trots att han alltså redan hade beviljats permanent uppehållstillstånd i Italien…Mannen tog sig till Sverige och hävdade att han kom direkt från Jaghori-distriktet, Ghazni-provinsen i Afghanistan och att han hade konverterat från islam till kristendomen. I Italien hade han angett att han var muslim, i Sverige ljög han och sa att han var kristen. Jag såg honom studera Bibeln och gå i kyrkan. Han var så duktig på att dupera alla, till och med prästen i kyrkan trodde på honom och lovade följa med honom på hans asylintervju hos Migrationsverket.

Kommentar: Nej, det fall Zulmay Afzali berättar om är långt ifrån den enda ”skenkonverteringen” som Migrationsverket har att hantera. Långt ifrån. Enligt miggorna. det betyder inte att det inte kan förekomma enstaka fall av äkta konvertering. Med betoning på ”enstaka”.

Lästips – särskilt ”Om du vill veta hur många iranier som konverterar till kristendomen, titta på Farsi1!”):
Hur hänger det här ihop??? – 17 augusti 2009
”Om du vill veta hur många iranier som konverterar till kristendomen, titta på Farsi1!” – 30 november 2011
Man ska nog inte påstå att människor ”går en säker död till mötes” utan något belägg för att påståendet är sant – 8 april 2012
En migga: ”Varför döper svenska kyrkan muslimer (asylsökande) på löpande band, utan att ens kräva av dem att de ska veta vad kristendom innebär?” – 9 oktober 2012
Migrationsverkets rättsliga ställningstagande angående religion som asylskäl  – 12 november 2012