Finland. Pojkarna Gušani – tio år senare.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

 

Gušani Brothers: Det är häftigt att jobba med sina bröder, men ibland blir man galen

Gušani Brothers, alltså Meho, 20, Ifran,19 och Sami Gušani, 21, har fått massor av positiv uppmärksamhet för sin UMK-låt (Uuden Musiikin Kilpailu = Ny Musik Tävling) om förälskelse. OBS tjejer: av de hjärtsmältande bröderna är det bara stjärnögda Ifran som är singel.

På bilden Ermina, Sami och Irfan när de uppträdde i Oravais den 1 maj 2006.

Jag visste det! Jag visste det redan för tio år sedan när jag träffade bröderna, ja hela familjen Gušani i Oravais! Redan då var de fantastiskt duktiga på att spela och sjunga och alldeles särskilt charmad blev jag av Irfan, den stjärnögde, ett riktigt charmtroll som förutom att han var genommusikalisk också var riktigt klipsk. Alla syskonen var personligheter och de klarade sig också mycket bra i skolan.

Jag fick förmånen att vara medombud för familjen i en del av den juridiska asylprocessen och när Sami den 2 juni 2008 ringde och på klar och tydlig finska berättade för mig att familjen hade fått uppehållstillstånd, hoppades jag starkt att det skulle gå bra för dem i Finland.

Och nu är tre musikaliska bröder Gušani med i musiktävlingen UMK med sin låt When I see you my heart goes Poom Poom, video finns i artikeln, om man scrollar ner en bit.

Mina texter om familjen Gušani kan läsas här:

•  Ett skyltfönster för många kulturer – 22 maj 2006
•  Tervetuloa Suomeen, Gušaniperhe! – 2 juni 2008

© denna blogg.

Ett skyltfönster för många kulturer i Oravais

Oravaisflickorna

Sami Irfan Ermina

I en artikel i Vasabladet kan man läsa om Flyktingvännernas initiativ att berätta om de asylsökandes från Oravais bakgrund och kulturer.

De fantastiska barnen Gušani, Sami, Irfan och Ermina, som jag lärde känna vid mitt besök i Oravais i början av maj, spelade och sjöng och dansade. Underbara, begåvade och klipska barn som råkar vara födda romer i ett land där de diskrimineras och inte har en chans till ett värdigt liv. Barnen borde få ett stabilt och tryggt liv i enlighet med vad som stadgas i olika konventioner, i stället tvingas de leva som, ja.. som ”zigenare”, som romerna alltid har tvingats göra: flytta från plats till plats, land till land. Ingenstans välkomna trots att de enligt olika konventioner (i teorin!) har samma rättigheter som alla andra. Samma sak gäller flickorna som dansade, bland dem Valentina och Nana.

Jag hoppas att dessa barn får en fristad i det rika och glest befolkade Finland som, liksom Sverige, ratificerat FN:s barnkonvention ooch Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Och jag hoppas starkt att jag får en möjlighet att träffa dem alla igen snart.