I Saudiarabien: ”Yet we have pursued our policy of refraining from interfering in the affairs of other states. The Kingdom has made no comment on Sweden’s internal affairs.”

Ur en ledarartikel – Significant role of Saudi women – i  den saudiska tidningen Arab News, som jag varit läsare av i 20 år:

Earlier this month Swedish Foreign Minister Margot Wallstrom attacked the Kingdom’s human rights record. The bluntness of her words caused the government to withdraw our ambassador from Stockholm. The cogent point has been made that it is actually the Swedes that have human rights issues. Their treatment of their Roma minority has been deplorable. Meanwhile, the authorities appear helpless in the face of a disturbing growth in Islamophobia. The archetypal Western liberal society, it seems, is not so liberal after all. Yet we have pursued our policy of refraining from interfering in the affairs of other states. The Kingdom has made no comment on Sweden’s internal affairs.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är fullkomligt ofattbart hur okänsliga fingertoppar många svenskar har – inte minst landets utrikesminister – och hur lite ”kulturell kompetens” de (inte) har lyckats skaffa sig trots den mycket stora invandringen av muslimer under 20 års tid! Ofattbart! OBS! Därmed givetvis inte sagt att alla ”muslimer” är likadana, lika lite som alla kristna är det. Detta sagt för säkerhets skull eftersom att ”missförstå” är en stor del av den svenska offentliga kulturen idag.

Min syn på saker och ting ändrades – eller rättare sagt: fördjupades – under mina fem år på Saudiarabian Airlines och mina därpå följande fem år på Saudiarabiens ambassad på Sköldungagatan i Stockholm. Jag lärde mig att se på Sverige med saudiska (och tunisiska, egyptiska, algeriska, libyska m.fl.) ögon. Med muslimska ögon. Och fick aha-upplevelser nästan varje dag. De sammanlagt tio åren plus alla år som asylombud åt, till största delen, muslimer, gav mig ovärderliga kunskaper och insikter i såväl likheter som stora skillnader i hur man tänker och ser på världen beroende på kulturell och religiös bakgrund.

En tumregel är – och har alltid varit – att vara lyhörd, att inte se allt med västerländska besserwisser-ögon. Men också att vara tydlig med egna värderingar och tankar. Att inte begå det så vanliga misstaget i Sverige, som bidrar till att integrationen går åt skogen lika snabbt som man uttalar ordet, nämligen att invagga sig i föreställningen om att alla som kommer hit nästan per automatik får ”svenska värderingar” så snart deras fötter nuddar svensk mark! En fullständigt förödande inställning som är mycket vanlig bland svenskar, ofta utan att de själva ens är riktigt medvetna om det. En sorts ”herrefolksmentalitet” som är mycket obehaglig. Men på något sätt ändå begriplig, eftersom svenskar bevisligen inte tycks vilja eller ha förmåga att förstå att alla människor på jorden (!) inte vill bli svenskar, inte vill kallas vare sig ”svenskar” eller ”nysvenskar” och absolut inte vill definieras som svenskar överhuvudtaget.

Margot Wallström (Foto Kristian Pohl, regeringskansliet)

Jag önskar att Margot Wallström hade haft den stora förmånen att umgås och arbeta med saudier som jag gjorde i tio år! Då hade hon fått lära sig mycket som hon skulle ha haft stor nytta av på sin nuvarande post (dock borde hon ha fått en del insikter och kunskaper också under sin långa tid i internationella sammanhang). Lyhördhet och respekt för att andra är och tänker och lever helt annorlunda än man själv. Att man inte kan trampa på andra som om man vore så mycket bättre och finare och mer rättänkande än alla andra och att man inte ska tro att Sverige är det Fredrik Reinfeldt försökte lura i både sina egna landsmän och världen:  en ”Humanitär Stormakt”. Snarare en liten, obehagligt megaloman, obstinat före detta välfärdsstat på väg utför med raketfart. Bilden av Sverige ute i världen är ju en helt annan än den svenskarna själva tycks tro – eller vilja tro – att den är. Den svenska besserwisser- och ”ta sig rätten att förmana andra för att man tror att man är så bra själv”-attityden har skapat – och fortsätter att skapa – enorma problem för det allt snabbare sjunkande skeppet m/s Sweden. Och med en regering som inte är regeringsduglig och en sällsynt teflonbeklädd utrikesminister så går det verkligen fort. Skeppet ar in vatten, läcker, sjunker såväl synligt som kännbart rakt framför våra ögon. Och ingen stoppar galenskaperna…

Slutord, ur artikeln i Arab News:

The misfortune is that the outside world cannot, or perhaps, will not accept the conservative values that sit at the heart of Saudi society. This refusal is doubly wrong. For a start it belittles the conduct of a society that is based on deeply-held Muslim teachings and traditional principles. Just as importantly, when this refusal is turned into governmental condemnation, it becomes an unjustifiable interference in the affairs of another sovereign state.

Omkring 1,5 miljarder människor (antalet muslimer, enligt Wikipedia) på jorden tänker och lever oftast annorlunda än de kanske 8,5 miljonerna svenskar (alltså svensksvenskar) om de lever i enlighet med sin religion, islam. Att föraktfullt trampa på dem (som många av dem uppfattar det) är inte smart och inte heller rätt.

© denna blogg.

 

 

En migga: ”Med sådana vänner behövs inga fiender.”

En migga om människor man kan respektera – och de är inte svenskar:

Med sådana vänner behövs inga fiender

Jag har följt den svenska debatten med stigande vånda och  jag vet inte hur många gånger i ordningen försökt vända hela dramaturgin ryggen. Men det går liksom inte längre. Inte när den högsta ansvariga tjänstemannen uttalar sig som hon gör i Public Service (Sveriges Radio den 20 november).

Det pågår ett krig. IS kontrollerar idag ett område ungefär lika stort som Storbritannien, med en befolkning på minst 10 miljoner människor. IS suger åt sig andra grupper i hela MENA som en svamp suger i sig vatten. IS kontrollerar oljefält, har planer på att trycka egen valuta, härjar i princip fritt inom sociala medier, och offren för terrorism har i princip ökat exponentiellt i MENA. IS tog för några dagar sedan över Derna i Libyen (och hur många lade märke till det?), Irak blöder, jezidier har i princip att välja mellan döden och konvertering. IS (tvångs-)rekryterar barnsoldater och är till framtoningen så attraktiva att Al-Qaida blivit gårdagens nyheter. Ja, IS är så framgångsrikt att det finns uppgifter om att de kan ställa upp till 200.000 beväpnade på fötter.

Och mot dessa står västerländska korsriddare? Kolonialister? Imperialister? Svar nej – med undantag för en och annan frivillig, en gnutta försörjning med vapen och inte särskilt många flygangrepp. Istället står där kurder. Som, när de får möjlighet till det, utövar demokrati. Där står irakier. De står upp med vapen. Där står människor i MENA och utanför som försöker sprida kunskap.

Och det är en fröjd att följa dem, för de sitter inte i den svenska sandlådan där det bara går att göra en sak i taget – de tar hand om hela spektrat samtidigt!

Darrar de på manschetten? Nej. De talar om sin religion, om sin kultur, om sin politik, sin plats i världen. De är sekulära, konfessionella, till och med ateister. De tillhör politisk vänster och höger. En del av dem är vad vi kallar miljöpartister. De bor i MENA eller utanför. Har de några problem att identifiera ondskan i IS? Nej.

Och för att vara extra tydlig: De – som nästan uteslutande är vad vi kallar muslimer – behöver inte upplysas om att det finns islamofober. De klarar av att hantera avarterna av politisk islam, sin egen värdegrund och sina värsta belackare samtidigt.

Och härifrån kan jag inte fortsätta om jag ska kommentera de helsvenska insatserna. Jag skulle bara använda fult språk. Men jag är viss om att de som står upp mot IS samtidigt som de står upp för sig själva skulle vända sig bort om de behärskade det svenska språket.

Kommentar: Läs också Lyssna på Abdi och sluta mesa!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av det som står här.

Studio Ett frågar: ”Varför konverterar många asylsökande till kristendomen när de kommer hit?”

SR P1 Studio Ett, Asylsökande konverterar:

Hur vet man om en person är kristen eller inte? För asylsökande från främst Iran och Afghanistan kan Migrationsverkets bedömning av det vara avgörande för om huruvida de får uppehållstillstånd i Sverige eller inte. Många asylsökande konverterar till kristendomen när de kommer hit.

Kommentar: Vad beror det på att många asylsökande konverterar från islam till kristendomen när de kommer hit? Vilket svar har Studio Ett funnit?

Ur Zulmay Afzalis bok ”En flykting korsar ditt spår:

Jag mötte i februari 2010 en man på flyktingförläggningen där jag var placerad. Det var en man från hazara- klanen i Afghanistan, vars bror bodde i Italien. Mannen i Italien fick möjlighet att bjuda sin bror (som alltså nu befann sig i Sverige) från Afghanistan till Italien. Han kom till Italien och fick permanent uppehållstillstånd där.Men välfärdssystemet och socialbidragen är inte lika välutvecklade i Italien som i Sverige, så mannen konsulterade några kusiner som redan bodde i Sverige och började planera att ta sig dit för att söka asyl här. Trots att han alltså redan hade beviljats permanent uppehållstillstånd i Italien…Mannen tog sig till Sverige och hävdade att han kom direkt från Jaghori-distriktet, Ghazni-provinsen i Afghanistan och att han hade konverterat från islam till kristendomen. I Italien hade han angett att han var muslim, i Sverige ljög han och sa att han var kristen. Jag såg honom studera Bibeln och gå i kyrkan. Han var så duktig på att dupera alla, till och med prästen i kyrkan trodde på honom och lovade följa med honom på hans asylintervju hos Migrationsverket.

Kommentar: Nej, det fall Zulmay Afzali berättar om är långt ifrån den enda ”skenkonverteringen” som Migrationsverket har att hantera. Långt ifrån. Enligt miggorna. det betyder inte att det inte kan förekomma enstaka fall av äkta konvertering. Med betoning på ”enstaka”.

Lästips – särskilt ”Om du vill veta hur många iranier som konverterar till kristendomen, titta på Farsi1!”):
Hur hänger det här ihop??? – 17 augusti 2009
”Om du vill veta hur många iranier som konverterar till kristendomen, titta på Farsi1!” – 30 november 2011
Man ska nog inte påstå att människor ”går en säker död till mötes” utan något belägg för att påståendet är sant – 8 april 2012
En migga: ”Varför döper svenska kyrkan muslimer (asylsökande) på löpande band, utan att ens kräva av dem att de ska veta vad kristendom innebär?” – 9 oktober 2012
Migrationsverkets rättsliga ställningstagande angående religion som asylskäl  – 12 november 2012

Julafton 2012: Flyktingen och adventsstjärnan

En sann julsaga med hopp om ett lyckligt slut

En flykting från Afghanistan, alltså en person som styrkt sin identitet och sin historia och beviljats flyktingstatus, befinner sig i Sverige för andra julen. Vi träffas och pratar om hans liv i Sverige – han är högutbildad, berest och språkkunnig – och om absurditeter som får mig att bli riktigt arg trots att jag vet hur galet det som kallas ”integration” är i Sverige. De historier om sfi och introduktionskurser och annat som jag får höra gör att jag undrar om integrationsminister Erik Ullenhag (och regeringen och riksdagsledamöterna) lever i samma värld som jag och min flyktingvän. Knappast.

Men idag, på julafton, ska jag extrahera det positiva ur hans berättelse, det som gör mig glad och som, trots alla konstigheter han mött och möter i sitt nya land, gör min afghanske flyktingvän till en ”lättintegrerad mönsterinvandrare”. Han är nämligen nyfiken och intresserad, han vill veta, han vill lära sig, han vill vara med. Som flykting – alltså verklig flykting enligt Genèvekonventionen – kan han inte återvända till sitt hemland under överskådlig tid och han är helt inriktad på att bli en aktiv och produktiv del av det svenska samhället. Med den önskan och viljan försöker han bland annat finna sin egen väg förbi sådant slöseri med hans tid och våra pengar som att han placerats på en introduktionskurs om Sverige för tredje gången. En kurs han alltså nu går igen, trots att han bett att få slippa och sagt att han hellre vill diska, städa eller vad som helst, men som ”integrationsansvariga” inte orkat/förmått/kunnat ordna varvid det enklaste varit att placera honom på samma kurs en tredje gång.

Hans vilja och önskan att bli en riktig del av det svenska samhället är starka och har tagit sig uttryck i att han föreläst för gymnasieelever om intressanta ämnesområden som han har specialkunskaper om. Och som också gjort att han nu även ombetts att fira jul med och berätta om Sverige och det främmande systemet, folket, kulturen och samhället för unga ensamkommande asylsökande från hans land. På det sättet får han en oerhört viktig roll som en bro mellan ungdomarna och svenskarna och som en lärare/guide för de unga männen om vad de måste veta om det nya landet de nu befinner sig i.

När jag träffade min afghanske flyktingvän för några dagar sedan, gav jag honom en julklapp. Hans första någonsin. Han blev glad och senare på kvällen skickade han mig ett foto av den nu uppställda, lysande adventsstjärnan i hans köksfönster. Jag hade berättat för honom om julen, visat bilder på krubbor och berättat lite allmänt om julfirandet när vi sågs. Nu skickade jag också länkar till texter om advent och lite annat som han kunde läsa och lära sig mer av.

Att besöka en kyrka var honom inte främmande, han sa att det ju knappast gör att han konverterar från islam att han lär sig om kristendomen och det här samhället som bygger på kristna värderingar, även om värderingarna och traditionerna blivit alltmer sekulära. Han vill veta hur landet han nu lever i fungerar, vilka värderingar som råder och han törstar efter att få veta mer om svensk kultur och svenska seder och bruk. Jag hade inte hjärta att berätta för honom att svenska politiker, med statsministern i spetsen, inte anser att det finns något som är ”svenskt”, för hur ska en människa någonsin kunna integreras i ett samhälle som saknar själ, kultur, nationella drag, traditioner, stolthet etc?

Jag tänker med värme på min afghanske flyktingvän som vill bli svensk. Som är oerhört tacksam över att han fått en fristad i Sverige och som vill återgälda den generositet och den vänlighet han säger sig ha mött här. Och som inte vill bli bidragsberoende och hoppas att han ska slippa att en fjärde gång gå en introduktionskurs om Sverige. Han är redan aktiv, informationssökande och kontaktskapande. Kreativ. Nyfiken. Oerhört intresserad av allt det nya. Måtte han inte malas ner i det tröstlösa ”integrationsträsket”! Jag tror och hoppas att han tillhör de relativt få som inte kommer att göra det. Jag håller tummarna för att han ska klara sig helskinnad genom det svenska integrations- och bidragsmaskineriet och att han snart ska vara ute på andra sidan. Ute i samhälle. På god väg att bli svensk.

GOD JUL!