Om islamister i Tyskland

Det kom ett mejl från en nytysk, alltså en svensk boende i Tyskland, som med nysvensk vokabulär ju skulle klassas som just ”nytysk”. Det handlade om islamister i Tyskland. I Sverige finns det knappt några sådana, bara islamofober (fråga integrationsministern!), så detta handlar alltså om Tyskland. Nytysken skriver:

Apropå din text där du nämner Tyskland som jämförelse refererar jag ur min morgontidning från den 20 juni. Ur en artikel – Die Angst vor Einzeltätern – om den årliga ”Författningsskyddsrapporten”:

Starkt förkortad version:
Totalt finns det enligt rapporten mer än 43.000 islamister i Tyskland. Hur många som sympatiserar med Isis eller är Isis-medlem vet ingen. Men man talar om en ”avsevärd fara”. Särskilt gäller detta för ”hemvändarna”.

Av de mer än 320 jihadisten som enligt rapporten sedan början av inbördeskriget 2011 rest till Syrien lär ungefär hundra vara tillbaka. För mer än ett dussin av dessa är rapporten säker på att de har deltagit i krigshandlingar, de flesta för Isis.

I rapporten skrivs att ”individuell jihad” ökar i betydelse. Enligt experter utgår härvid den största faran från just ”hemvändarna”. En forskare uttrycker sig särskilt drastiskt:

”Den som en gång har skurit halsen av någon har få hämningar när det gäller att tända en fjärrstyrd bomb på en tysk järnvägsstation.”
———————————————-

Vad jag vet är det endast Per Gudmundson på Svenska Dagbladet som alls tar upp detta problemet. Övriga journalister är upptagna med viktigare saker. Som att en SD-kvinna har myglat lite om sin insats för SIDA…

Kommentar: Inget av det som sker i andra länder sker i Sverige. Inget av det som oroar i andra länder, oroar i Sverige. Inget av det som diskuteras öppet och offentligt i andra länder diskuteras öppet och offentligt i Sverige. I Sverige kan det ses som rasistiskt och islamofobiskt att tala om dessa frågor, vilket det inte gör i andra länder.

© denna blogg. Vid ev kort citat ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.

Fakta och sanningar försvinner inte hur mycket man än låtsas som om de inte existerar.

I Sverige är man mästare på att se saker och ting i antingen svart eller vitt, inte som både och eller något mittemellan. Och mästare på att blunda för sanningar och fakta; på att utelämna dem, när det inte passar den bild av ”verkligheten” som en viss grupp – eller vissa grupper – har bestämt ska gälla. Man vill inte låtsas om existensen av sanningar och fakta som man inte gillar och som förs fram för att de är viktiga och för att de är just sanningar och fakta. Strider de mot godsvenskarnas* egna bilder om hur det borde vara, inte om hur det är, ja då ska de helst undanhållas och utelämnas.

I fina rum, ofta med fin teknik och fina Power Pointpresentationer, med fina moderatorer och fina inspelningar av alltihop som genast läggs ut på internet, samlas godsvenskar till seminarier och hearings och konferenser om ”fri invandring”, ”mäns våld mot kvinnor” med mera. Likasinnade – alltså personer som håller med om det som de redan på förhand vet att de kommer att få höra – strömmar till. Gemensamt för dem är ofta att de inte ser – eller vill se – vad som sker utanför deras fina rum, som en följd av den mycket stora invandring av människor som myndigheterna (och därmed folket) ofta inte har en aning om vilka de är, eller varför de är här. Och gemensamt för dem är också att de inte vill se hedersvåldet för vad det är och för vad det kan få för konsekvenser när man inte kallar det vid sitt rätta namn.

Många godsvenskar verkar också på sin höjd bara ha läst om dem, som deras seminarier handlar om, eller träffat dem under snabba studiebesök på platser där dessa människor bor och lever; de verkar sällan ha umgåtts med dem och lärt känna dem och deras tankevärld ”på riktigt”.

Godsvenskar vill alltså varken se farorna med fri eller för stor utomeuropeisk invandring till ett litet land (läs gärna Det har miggorna larmat om i fem år. Och fortsätter att larma…), eller acceptera sanningar och fakta om hedersvåld, hedersmord och hederskultur. De verkar tro – eller vilja tro – att allt detta kan trollas bort genom att som ett mantra upprepa att ”vi behöver mer folk i Sverige” och genom att man låtsas som om hederskulturen inte existerar bland många av de allt fler ”fria invandrare” som kommer till Sverige.

Godsvenskarna, de som minglar i finrummen och håller seminarier under ordnade former där alla tycker likadant  med mycket små avvikelser och som sedan åker hem till sina all white communities, verkar tro att sanning och fakta försvinner, går upp i rök, för att de inte låtsas om dem.

Om just hedersvåldet skriver Sakine Madon i Expressen den 19 januari under rubriken Sluta blunda för hedersförtrycket, bland annat:

Vad som däremot inte hjälper är när makthavare relativiserar bort hedersvåldet eller misstänkliggör dem som berättar, vilket märkligt nog fortfarande görs från vänster till höger.

Och om den mycket stora asylinvandringen skriver Migrationsverket så här:

Sverige fortsatte också att vara det europeiska land som i absoluta tal tog emot flest ensamkommande asylsökande barn. Sett utifrån det totala antalet asylsökande (närmare 44.000, en ökning med 48 procent jämfört med 2011) var Sverige det land som tog emot flest sökande — efter Tyskland och Frankrike som tog emot cirka 64 000 respektive 60 000 asylsökande under 2012 (preliminära siffror).  .

Här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, berättar främst miggor men också gränspoliser, socialsekreterare, HVB-personal, sfi-lärare, ambassadpersonal om asyl- och integrationshaveriet utan att godsvenskarna reagerar. Det stör den bild de har skapat åt sig själva och envist håller fast vid oavsett hur många väl insatta, seriösa och kunniga människor som berättar om den allt svårare situation i landet som deras ignorans har skapat och fortsätter att skapa. Läs t.ex. Expressens artikel Fler politiker stöder Franks flyktingkritik (jag beklagar, som så ofta, den urusla och felaktiga rubriken – det är väl knappast flyktingarna eller de asylsökande som kritiseras…). Fler liknande fakta- och sanninsgbaserade ”uppror” börjar tränga fram nu, också i gammelmedia, och går inte längre att stoppas av godsvenskar.

Det finns inget främlingsfientligt, rasistiskt eller islamofobiskt i att rapportera och diskutera allsidigt och sakligt. Eller i att se till att landets utlänningslag efterlevs. Asylsökande som uppfyller lagens krav ska antingen beviljas asyl (flyktingar) eller uppehållstillstånd (skyddsbehövande enligt angivna kriterier). Och hedersvåld ska kraftfullt bekämpas genom tydlig information till dem som beviljats uppehållstillstånd i Sverige och genom extra stränga straff, följda av utvisning för dem som begår sådana brott.

*godsvenskar är ett begrepp jag härmed myntar för att, med ett enda ord, kunna beskriva (stämpla) dem som agerar enligt devisen (som de själva ofta inte ens är medvetna om): ”Jag vill så väl, men det blir så fel”. Alltså lite på samma sätt som godsvenskar i ett samlingsord benämner (stämplar) människor, som inte håller med om deras lätt utopiska budskap, som ”främlingsfientliga”.