• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2020
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

”Jag har sagt att om alla dörrar stängs så kommer jag till Syrien och stannar hos henne tills vi dör eller tills någon öppnar en dörr åt oss. Men jag vet inte om Syrien släpper in mig.”

Jag har några gånger tidigare publicerat berättelser om och av svenskar som gift sig med utomeuropéer och om deras ofta nästan oöverstigliga”utmaningar” (alltså enorma problem, med vanlig, icke politisk vokabulär) när det gällt för dem att hämta sina äkta makar till Sverige. Läs en annan historia i slutet av det här inlägget.

Här följer en ”sann historia ur verkliga livet”, det rör alltså riktiga människor och deras berättelse är en helt osannolik berättelse om maximal otur och oöverstigliga hinder.

Jag har följt din blogg periodvis i flera år. Ibland har det funnits texter om svenskar som försöker få hit en utomeuropeisk partner. Sedan ett tag tillhör jag nu själv den kategorin. Jag tänkte skriva till dig för att du är kunnig och kanske kan ge mig några råd om vad jag kan göra. Men också för att min berättelse kanske kan vara av intresse för dig och andra.

Sveriges flagga 2Jag är alltså en ”pursvensk”, som Ulf Nilsson uttryckte saken en gång i Expressen. Men jag befinner mig i samma situation som många syrier som försöker få hit sina fruar. För en del av syrierna verkar det dock gå ganska snabbt. Jag kan inte låta bli att undra om det kan vara så att min fru, som är syrier, har lägre prioritet för att hennes man är svensk? Att jag alls ställer den frågan är fullständigt obegripligt för en syrier. Han utgår från att det självklart måste vara tvärtom. Man måste nog vara svensk för att förstå frågan.

syriens-flaggaJag träffade min fru genom hennes syster som bor i Sverige. Min fru bor och jobbar i Libanon, men myndigheterna i landet har gjort klart att de inte vill ha henne i landet, trots att hon jobbar där och det är krig i hennes hemland. Vid ett par tillfällen har de beslagtagit hennes pass och pressat henne att åka därifrån.

Jag träffade henne efter att jag hade konverterat till islam. Jag har alltid varit något av en andlig sökare och dessutom gillar jag budskapet som sätter starkt fokus på familjen. Jag hade nog blivit lite skadad av postmoderna kaotiska relationer och längtade efter ordning. Eftersom en del muslimer har drabbats av något slags vansinne så vill jag dock understryka att det är sufismens islam som jag alltid har känt mig attraherad av och som jag konverterade till. ”Jag tror på kärlekens religion”, som Ibn Arabi skrev.

Det var lite senare som min frus syster kom till mig och sa: ”Du är alltid så ensam. Du borde tala med min syster.” Och hon sa också att hennes syster befann sig i en svår situation och hon bad mig hjälpa henne. Vi blev Facebookvänner till att börja med. Vi hade kontakt via nätet en tid och allting kändes bra så jag åkte till Libanon för att träffa henne. Hennes syster sa: ”She is very pure” när jag åkte. Jag förstod inte riktigt vad systern menade först, men när jag träffade min blivande fru så är ”ren” ett ord som faktiskt passar. Jag har aldrig träffat en så mjuk och oskuldsfull kvinna förut. Hon är vuxen, närmare 30, men känns lite som ett barn. Förståndet är det dock inget fel på, det är inte så jag menar. För mig var ekvationen hursomhelst perfekt så jag föll pladask för henne och hon väckte mina beskyddarinstinkter med en kraft som jag inte visste fanns där.

Att jag så att säga skulle rädda en kvinna i nöd fanns där som en idé innan jag hade träffat henne. Men hon gillade inte det: ”Jag behöver inte bli räddad”, sa hon bestämt. ”Om jag ska gifta mig vill jag att det ska vara på riktigt.” Tanken att jag skulle rädda henne förändrades när jag träffade henne. Efter det ville jag bara vara med henne. Helst nära och hela tiden. Vi gifte oss vid shariadomstolen i Beirut. I mitt sinne fanns inte minsta lilla tvekan om att det var ett riktigt äktenskap och jag kände mig glad och lycklig med henne vid min sida. Hennes bror och mamma var där. Hennes far släpptes inte över gränsen mellan Syrien och Libanon, så han kunde inte vara med. Men han ringde till mig på kvällen efter att vi hade vigts och grät i luren, vilket jag tyckte var rörande.

Vi hade väntat mer än ett år på att hon skulle få komma till en intervju på en svensk ambassad när vi äntligen fick ett besked från Migrationsverket. Vi bokade omedelbart en tid vid den svenska ambassaden i Istanbul, min fru fick inte göra intervjun i Libanon. I Istanbul fick hon dock en tid snabbare än jag hade väntat mig: vi kontaktade ambassaden i december och hon fick tid i februari. Vi var naturligtvis jätteglada över att något äntligen hände efter ett års väntan. Men vi hade inte räknat med att Turkiet plötsligt skulle ändra sina regler.

Strax efter årsskiftet började Turkiet kräva visum av syrier. Så nu kunde min fru inte åka på intervjun. Jag bokade en ny tid till henne i april för att hon skulle hinna ansöka om visum. Men efter att ha behandlat saken nekade Turkiet henne visering. Hon har fått tid för en intervju den 28:e april, men nu kan hon alltså inte åka dit. Turkiet vill väl inte vill att syrier ska komma via Libanon och turkarna tyckte tydligen inte att det var värt att göra ett undantag för henne bara för att hon hade en inbokad tid på den svenska ambassaden i Istanbul.

Efter en lång och svår väntan får vi alltså uppleva hur dörrarna slås igen mitt framför våra näsor. Det är inte bara Turkiet: hon har kontaktat Egyptens, Jordaniens och Förenade Arabemiratens ambassader i Libanon. Alla säger att de inte kommer att ge henne tillstånd att åka till de länderna för att bli intervjuad på svenska ambassaden där. Hennes far, som bor i Damaskus, blev så trött på alltihop att han sa att det är lika bra att hon åker tillbaka till Syrien och dör tillsammans med sin familj, om det ska vara så här.

Jag gifte mig dock inte med henne för att hjälpa henne, utan för att hon är en underbar kvinna som jag vill dela mitt liv med. Som det ser ut nu verkar äktenskapet emellertid vara på väg att förvandlas till en riktigt mörk mardröm. Ska jag sitta i säkerhet i Sverige medan hon måste återvända från Libanon till krigets Syrien? Ska jag inte få ta hit min hustru, samtidigt som det kommer så många andra hit utan anknytning till landet? Människor som dessutom ofta följer illegala vägar. Är inte det i praktiken rena uppmaningen att strunta i lagarna? Om du är laglydig så förlorar du.

Vi har verkligen försökt göra allt enligt reglerna och det håller nu på att leda oss in i en personlig katastrof. Om jag hade betalat en smugglare skulle hon antagligen ha varit här nu. Då kunde hon istället ha sökt asyl och hon skulle dessutom ha fått ekonomisk hjälp som hon inte får som min fru. Det gör ju egentligen ingen skillnad för vårt äktenskap om det är erkänt av Migrationsverket eller inte.

Jag jobbar som gymnasielärare, bor i ett hyfsat stort radhus med plats för både henne och eventuella framtida barn och jag vill inget hellre än att ha henne vid min sida. Men hon ska alltså tvingas tillbaka till Syrien, trots att hon har ett färdigt hem och en man med fast jobb och stadig ekonomi som väntar på henne här!

Jag har sagt att om alla dörrar stängs så kommer jag till Syrien och stannar hos henne tills vi dör eller någon öppnar en dörr åt oss. Jag menar allvar, men jag vet inte om Syrien släpper in mig. Och jag vill inte skapa problem för hennes familj. Om de har en västerlänning hos sig så tror jag att det innebär en ordentligt ökad fara för hela familjen. Så inte ens den dörren verkar vara öppen. Såvitt jag kan se just nu är alltså alla dörrar stängda för oss.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för henne. Men vad ska vi göra? Finns det någon vi kan vända oss till som kanske kan hjälpa till? Fast det är hon och hennes familj som måste bestämma vad de är villiga att göra och riskera.

Jag hoppas att våra nuvarande, till synes oöverstigliga, problem så småningom leder till en situation där jag kan se tillbaka och konstatera att kärleken verkligen övervinner allt.

Inför publiceringen av Axels (han heter något annat) berättelse skrev han också detta:

Jag är mycket frustrerad av situationen. För lite mer än ett år sedan hade min fru det ganska bra i Libanon och Migrationsverket sa att de skulle behöva kanske nio månader för att bli klara med vårt ärende. Om jag hade vetat vad som sedan skulle hända så skulle jag ha anlitat flyktingsmugglare för ett år sedan! För därefter fördubblades väntetiden. Och sedan stängde Turkiet sina gränser mot Libanon för syrier. Och svenska ambassaden i Turkiet hänvisar till ett antal länder där det finns svenska ambassader som kan göra intervjun, men där släpps hon inte in av de ländernas myndigheter. Vi har alltså hamnat i en fälla där hon nu sitter fast. Nu är hon i Libanon illegalt eftersom Libanon inte längre vill förnya hennes tillstånd att arbeta.

Hon befinner sig alltså illegalt i Libanon, på grund av att allt har gått så långsamt, så jag vill vara försiktig. Och hennes föräldrar bor i ett land i krig, så jag behöver vara försiktig för deras skull också.Hur ska jag få ut henne ur den här fällan?

Om någon som läser detta har något konkret råd att ge så hör av er till mig så vidarebefordrar jag det.

Ett annat fall:
•  ”Vart på Migrationsverket ska jag vända mig för att få svar på mina frågor?” – 22 juni 2014 •
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 1. – 5 augusti 2014
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 2. – 6 augusti 2014
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 3. – 6 augusti 2014
© denna blogg

En källa inom gränspolisen: ”80 % av gränskontrollen i Sverige sker på Arlanda. Färre än 1 % av alla asylsökande i Sverige kommer till Arlanda…

Svenska Dagbladet SvD logoEfter att ha läst min text i Svenska Dagbladet den 26 november med rubriken Svensk passkontroll är på efterkälken, har många hört av sig. Bland dem en person inom gränspolisen som tog sig tid att skriva till mig för att bena upp en del saker. Tyvärr måste personens identitet förbli okänd för läsarna, men jag vet vem vederbörande är och har förståelse för att människor på statliga och andra tjänster, precis som miggorna, i rådande samhällsklimat inte alltid kan framträda öppet ens om de vill. Här är en del av vad min källa vill att vi ska veta:

AnonymJag vill bidra med lite information som jag inte tror är så känd av allmänheten

1.       80 % av gränskontrollerna i Sverige sker på Arlanda.
2.       Färre än 1 % av alla asylsökande i Sverige kommer till Arlanda.
3.       98 % kommer över Medelhavet, utan dokument.
4.       Hittills i år har vi stoppat, genom samarbete med utländska myndigheter, c:a 300 personer att boarda flyg till Sverige. Det har vi gjort genom att dessa myndigheter, framför allt i Istanbul, Bagdad och andra embarkeringsorter i Irak och Mellanöstern, har kontrollerat resedokument med oss via telefon eller e-mail. Det är fler människor än de som kommit med flyg och sökt asyl.
5.       Gränsmyndigheter på dessa orter är också väldigt observanta på människosmugglare och på ”impostors” (bedragare), det vill säga människor som försöker resa med ”look alike” pass. Ofta är det svenska handlingar som har ”lånats ut” av släktingar. De kan också vara stulna, men då är de redan spärrade i SIS (Schengen Information System)
6.       IS har stulit stora mängder irakiska ”blanka pass”, det vill säga ännu ej ”personaliserade” passböcker som har alla säkringar i original. Dessa nummerserier är dock identifierade och spärrade i SIS och hos Interpol.
7.       Alla registrerade spärrar, inte bara de som rör dokumentet utan också de som rör personen, dyker upp vid en skanning av passet vid gränsen. Personen är fortfarande innanför passkontrollen, och alltså inte ”i Sverige”.

Om personen söker asyl, utan att åberopa de falska dokumenten som han/hon har använt sig av för att komma ombord på embarkeringsstationen, levererar vi efter en kortare registrering personen till Migrationsverket. Om han/hon försöker komma in i landet genom att åberopa det falska dokumentet, faller det under allmänt åtal: brukande av falsk urkund. Då tas både fingeravtryck och görs DNA-topsning, så kallad daktning.

Övriga ”spärrar” som åsyftas är till exempel om personen är efterlyst för brott och skall nekas inresa i Schengen på grund av att han begått brott i ett annat Schengenland, eller om det finns en dold övervakning på grund av att personen är misstänkt för brottslig verksamhet etc.

Till sist en reflektion, som jag delar med många kollegor:
Kanske borde en enda myndighet i Sverige hantera immigration och även gränskontrollen ”från ax till limpa”. Polisens inblandning skulle då endast behövas vid till exempel verkställighet av avvisningsbeslut och dylikt.

I ett mejl några timmar senare lade källan inom gränspolisen till följande viktiga fakta:

Jag glömde att nämna en viktig sak, som har anknytning till vad du framhåller i din artikel, angående användande av biometri i resehandlingar.

Det är för mig och mina kollegor ytterst förvånande att man inom EU tillåter användandet av vissa mycket ”primitiva” nationella ID-kort, för gränspassage.

De ID-kort jag syftar på är italienska, grekiska och rumänska. De håller en (säkerhets)nivå som är lik den vi övriga använde för 50 år sedan. Därför inbjuder de också till förfalskningsförsök.

Tredjelandsmedborgare som vill resa in i, eller inom EU-området, försöker dagligen använda sig av förfalskningar av dessa ID-kort, som de ofta har köpt för en mindre förmögenhet.

På grund av den låga kvaliteten är förfalskningar dessbättre oftast ganska lätta att avslöja för en erfaren dokumenttekniker. Vad gör Frontex åt detta?

Kommentar
Jag kan inte annat än tacka min källa för all denna information! Och samtidigt beklaga att Sverige på bara något decennium blivit ett land där frimodighet, öppenhet blivit minnen blott (utom på Twitter och i andra sociala medier där i princip vad som helst tyckas kunna skrivas…), ett land där medborgarna inte längre kan eller vågar använda sig av den tidigare alltid så hyllade och självklara åsikts-, yttrande- och tryckfriheten. Det är ett fruktansvärt bakslag och en samhällsregrediering som redan har fått värre återverkningar än gemene man ens kan föreställa sig.

Reflektion
Detta är ju en överväldigande obalans:

80 % av gränskontrollen i Sverige sker på Arlanda. Färre än 1 % av alla asylsökande i Sverige kommer till Arlanda.

Det har förstås, som källan också förklarar, att göra med människors ekonomi: inte många har råd och möjlighet att skaffa sig falska handlingar och flyga till Arlanda. Men det hindrar inte att tanken uppstår att det är en oerhörd obalans att 80 % av gränskontrollerna av dem som kommer till Sverige sker på Arlanda trots att färre än 1 % asylsökande kommer den vägen. Det är ju på helt andra platser som 80 % av gränskontrollerna borde ha gjorts under alla år.

OBS! © denna blogg.