• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juni 2020
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    2930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Finland. Överkonstapel Nina ”Peppi” Pelkonen har utsetts till Årets kvinna.

Poliisi valittu Vuoden naiseksi 23.4 2016Klicka på text- och bildrutan för att komma till sajten (på finska, texten finns varken på engelska eller svenska).
Läs först min text från den 5 december 2o15:
Finland. Hon föreläser i uniformskjol med pistol på höften och som ensamkommande kvinnlig polis får hon genast de asylsökandes fulla uppmärksamhet. Ur texten:
– Av min en timme långa föreläsning går största delen till att berätta om kvinnans ställning, om jämställdhet och om att hos oss är familjevåld lika förbjudet som gatuvåld. Dessutom berättar jag om barnens ställning i Finland och om åldersgränser för sexuellt umgänge. Pelkonen talar om för de asylsökande att i offentligheten behandlas de som en grupp och inte som individer.
– Jag säger det rakt på sak, att de inte har lyxen av att bli bemötta som individer utan att de, tyvärr, behandlas som en grupp. Om en person begår ett brott så gör han hela gruppen en björntjänst.

Och läs sedan detta:

Polis vald till Årets kvinna
Överkonstapel Nina ”Peppi” Pelkonen har utsetts till Årets kvinna. Detta kungjordes vid Finlands yrkeskvinnors förbunds vårkonferens i Villmanstrand den 23 april.

I valet inverkade Pelkonens mångsidiga och personliga verksamhet samt de utmärkelser hon fått under sin karriär. Pelkonen tjänstgör i dag vid polisinrättningen i Västra Nyland.

”Nina Pelkonen är en modig polis, starkt förankrad i sitt arbete. Hon vågar arbeta med sig egen person som redskap. Vi väljer i år en samhällspåverkare till Årets kvinna. Det inkom många förslag på kompetenta kvinnor och vi behövde noga fundera över valet. Till slut blev vi i alla fall eniga.

Nina Pelkonen, om någon, förtjänar erkänsla för sin modiga gärning. Före sitt nuvarande jobb har hon varit krigsbrottsforskare och gruppchef inom civilkrisorganisationen Eulex i Kosovo”, berättar ordföranden för Finlands yrkeskvinnors förbund, Eeva Peltonen.

När hon fick veta att hon blivit vald till Årets kvinna, kommenterade Nina Pelkonen utnämningen:

”Jag är fullständigt stum. För en gångs skull blev det tyst på Pelkonen. Listan över mina föregångare gjorde stort intryck på mig. Jag märkte att jag är den första arbetaren som blivit Årets kvinna och också den första företrädaren för mitt yrke. Jag ser utmärkelsen som en stor ära. Människor verkar uppskatta polisens förebyggande arbete och samarbete med andra aktörer.”

Majoriteten av poliserna är fortfarande män, knappt 20 procent är kvinnor.

”Som kvinna och polis har man både ett handikapp och nytta. Samma sak gäller männen”, säger Pelkonen. ”Erfarenhet och linjerna i ansiktet ger mer street cred än könet.”

Utmärkelsen Årets kvinna
Finlands yrkeskvinnors förbund har utnämnt Årets kvinna sedan år 1955. genom sitt val vill förbundet föra fram kvinnors kompetens och kunnande samt uppmuntra flickor och kvinnor att använda sina förmågor.

Finländska medier serie grön

Finland. ”Jag använder inte abaya längre; man kan ju inte ens spela innebandy i den!”

Vastaanottokeskuksissa kytee naisten HS 13.3 2016Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Helsingin Sanomats sajt (på finska). Där finns också bilder av de två jemenitiska systrarna som uttalar sig i artikeln.

På mottagningscentralerna pyr kvinnornas revolt – ”Jag tänker inte lyssna på min man. Jag säger bara att nu är vi i Europa”.

Fatima från Jemen, som kommit till Finland som asylsökande, jobbar i skogen som förman i en arbetsgrupp om fyra personer. Arbetet går bra, men männen har klagat på att de måste jobba underställda en kvinna. Fatima misstänker att hennes egen make också skulle ha en del anmärkningar mot att hon jobbar i skogen, om han senare får komma till Finland.

”Han frågar säkert varför jag jobbar utomhus när jag mycket väl skulle kunna stanna hemma. Jag tänker inte lyssna på min man, jag säger bara att nu är vi i Europa”, säger Fatima. ”Till dem som arbetar i min grupp säger jag att Pekka är den stora chefen här. Han iakttog hur vi alla jobbade under en dag och valde sedan förmän. Och han valde mig.”

På mottagningscentralen i Vichtis pågår en smärre frihetsrörelse bland kvinnorna. Resultatet märks i deras sätt att tala och syns i hur de klär sig.

”När jag kom till Finland i september använde jag abaya, en lång svart kåpa som bara lämnar händerna och ansiktet synliga. Den använder jag inte längre. Man kan ju inte ens spela innebandy i den! Jag klär mig i långbyxor och tunika.”

Vice direktören på asylmottagningen, Marikka Bergman, berättar att på boendet pratar man mycket om kvinnans ställning och om jämställdhet mellan könen.

”Här pågår emancipationen för fullt. Många kvinnor ser med beundran på oss som jobbar här, när de har fått klart för sig att en del av oss är skilda. Också det faktum att kvinnor kan bo ensamma och själva välja vem de vill gifta sig med, väcker förtjusning och en del säger att de aldrig kommer att gifta sig.”

För Fatima har livet förändrats många gånger. I Jemen har hon tagit studenten och arbetat som avdelningschef på en statlig myndighet. Hon kände sig relativt fri. Tills al-Qaida kom.

Terroristnätverket al-Qaida har stärkt sin ställning i Jemen efter ”den arabiska våren” och det därpå följande folkupproret år 2011. Först förbjöds kvinnorna att arbeta om det också fanns män på arbetsplatsen. På Fatimas jobb fanns det män, och hon var deras chef.

”Jag hade närsomhelst kunnat åtalas för osedlighet eller till och med för att ha ett förhållande med arbetsgivaren. Straffet hade varit piskrapp eller döden”, berättar Fatima.

Sakta men säkert blev reglerna allt strängare och kvinnorna förbjöds att gå ut utan make eller manlig släkting.

”Alla möjliga galenskaper infördes. De hittade på vilka regler som helst, som inte har något att göra med islam. De tvingade männen att ansluta sig till dem under dödshot. Kvinnorna kunde inte ens gå till butiken.”

Sedan började flygattackerna. Jemeniterna hotades av al-Qaida, shiamuslimska huthi-rebeller samt den USA-stödda, saudiarabisk-ledda alliansens flygattacker. Fatima beslöt att ge sig iväg för att söka trygghet någonstans, tillsammans med sina tre yngsta barn.

””Min man befarade att jag inte skulle klara resan ensam med barnen. Jag sa att det gör jag visst, jag är en stark kvinna.

N Pelkonen överkonstapelÖverkonstapel Nina Pelkonen (läs om henne här: Hon föreläser i uniformskjol med pistol på höften och som ensamkommande kvinnlig polis får hon genast de asylsökandes fulla uppmärksamhet.) har rest runt och föreläst om Finlands lagar och om kvinnans ställning på alla Nylands asylmottagningar. På många platser kom först enbart män för att lyssna på henne. Men Pelkonen vägrade börja prata innan kvinnorna också var på plats.

”Jag talar mycket om kvinnors ställning och rättigheter och jag såg direkt på deras miner att ämnet verkligen intresserade dem.”

På Kauhava asylmottagning berättar chefen Ilkka Peura att kvinnorna i början kanske blev lite för upplivade av sina rättigheter.

”Jag framhöll kanske lite väl energiskt i början att i Finland stöter vi kvinnor och barn främst. En del kvinnor såg sin chans och började läxa upp sina män riktigt ordentligt. Då blev vi tvungna att börja med äktenskapsrådgivning på arabiska och jag fick ändra lite i mina egna uttalanden. Jag sa då att det är nog så att båda parter måste respektera varandra, och nu går det ganska bra.”

Fatima tog sig till Finland ombord på en skranglig gummibåt, med buss, vandrande via Turkiet, Grekland och Makedonien. Hon hade en kasse med kläder och mat med sig. Den blev hon tvungen att lämna vid vägkanten i Ungern, när treåringen inte orkade gå längre.

”Jag lämnade kassen så att jag kunde bära mitt barn. Jag kunde inte bära båda.”

När hon hade vandrat i tre timmar upptäckte hon att mobilen var kvar i kassen. Under resten av färden hade Fatima inte längre någon möjlighet att hålla kontakt med sin familj. Hon tog sig med sina barn till Finland och några veckor senare anlände också hennes syster till samma mottagningscentral tillsammans med Fatimas äldsta dotter. Också maken lämnade Jemen, men registrerades i Danmark och väntar nu på att hans asylansökan ska hanteras där.

”Jag vet inte när vår familj kan förenas igen. Min högsta önskan är att få stanna i Finland med min familj. Efter det önskar jag mig inget annat än ett arbete och ett vanligt, finskt liv. Trygghet och frihet.”

Kommentar: De över 100 kommentarerna efter artikeln i Helsingin Sanomat är i sanning blandade. Många är glada och positiva till hur de här kvinnorna framställs och hur de verkar vilja anpassa sig till livet i ett civiliserat och jämställt demokratiskt västland. Andra är misstänksamma och undrar om de verkligen tagit sig hela vägen till Finland från Jemen och inte från något annat västland där de redan har rätt att bo. Och en del undrar hur det har varit möjligt att som ensam kvinna med tre barn ta sig hela vägen upp till norra Europa. Många undrar också: varför till Finland?

De flesta tankar och kommentarer är värda att ta till sig och sedan får man själv fundera och försöka bilda sig en egen uppfattning. Oavsett vad som är sant och vad som eventuellt inte är det, så är det här en artikel vars like jag inte har läst tidigare. Den är helt osentimental och utan minsta tillstymmelse till att göra kvinnorna – eller rättare sagt Fatima, som är den artikeln främst handlar om –  till offer. Det finns inget ”tycka synd om” i texten och inte heller görs Fatima till hjälte. Och tack och lov slipper man det man så ofta tvingas till i Sverige: att ta del av reporterns egna ”känslor” kring det som beskrivs.

© Översättning Merit Wager.

Finländska medier serie grön

 

 

 

 

Finland. En avgrund öppnar sig när vi möter tankesätt och inställningar till livet som är så främmande för oss att vi kippar efter andan.

HBL logoI Hufvudstadsbladet kan vi den 3 mars läsa en mycket välskriven, rak, tydlig, lite sorglig och synnerligen tankeväckande text av Astrid Nikula, som under ett drygt halvår varit mycket engagerad i mottagandet av asylsökande i Jakobstad, Finland. Mer om det längre ner.

Astrid NikulaAstrid Nikula är en klok och sansad finlandssvensk kvinna. Vi har inte träffats i verkliga livet, men jag känner henne sedan tiden då vi båda var med på en epostlista för översättare och därefter genom Facebook. Jag har följt hennes, till en början, nästan överentusiastiska engagemang för de asylsökande som i hundratal och tusental började komma till Finland i september 2015 och jag har också väntat på att hon kanske så småningom ska börja se bortom den första tidens ”refugees welcome”-hysteri.

Allt eftersom tiden har gått har jag märkt en förändring i hennes rapportering, en sorts ”tillnyktring” där hon börjat se – och inse – att det finns nyanser i det hela, att allt inte bara är positivt. Till skillnad från många andra som målar in sig i ett hörn där de står och ”tycker” likadant hela tiden oavsett vad som händer, har Astrid Nikula inte stått kvar i sitt hörn utan rört sig utåt, över hela golvet så att säga, och på ett trovärdigt sätt gett sina följare på Facebook både negativa och positiva bilder från sitt arbete med de asylsökande. Hon har, återigen till skillnad från många andra, stått med båda fötterna på jorden och sett att ”det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt”. En person som förmår göra det på det här svåra området är värd respekt. Och nu kommer vi till de kloka ord som Astrid Nikula idag skriver i Hufvudstadsbladet, under rubriken Regeringens mantra uppfylls aldrig. Hon skriver:

En av mina vänfamiljer bland de asylsökande är stor, kommer från Syrien, består av flera akademiskt utbildade vuxna, många barn. De är nyss konverterade kristna. Ett av barnen är en liten flicka i typisk trotsålder. Hon är uttråkad och testar ständigt de vuxnas gränser.

Under våra samtal har det kommit fram att modern inte brukar vara ute med sin dotter. Den enda vuxna man som finns i storfamiljen har inte lust att vara ute i lekparken och ensam kan hon inte gå ut.

Alltså får alla barnen se på tv inomhus, bråka med varandra, trötta ut föräldrar och andra vuxna och sällan eller aldrig träffa andra barn. Det är sportlov i Österbotten nu. Jag känner att jag måste ta med mig barnen och åka pulka någon dag. Det kan inte vara så här i en storfamilj med bara en man. Inte i Jakobstad. I Finland.

Kommentar: En avgrund öppnar sig när vi möter tankesätt och inställningar till livet som är så främmande för oss att vi kippar efter andan. Situationer och förhållningssätt som är så dramatiskt främmande för oss att vi knappt förmår ta in vidden av dem. Beskriven i en kort text på ett enkelt, osentimentalt sätt som slår till med stor kraft rakt i magen.

Astrid Nikula skriver vidare:

En ung irakisk man som jag samtalade med nyligen sa att han behöver en fru. Han tror att han, när han har sett en söt flicka, kan gå till hennes föräldrar och be om hennes hand. Och att de omedelbart kan gifta sig. När jag förklarade hur parbildningen går till hos oss var han chockad. Skulle han umgås med flickan på tu man hand och lära känna henne först? Det kom inte på fråga, så kan man inte göra. När jag förklarade att flickan också efter en tids sällskapande har rätt att säga nej till äktenskap var han helt förtvivlad.

Kommentar: Fattar ni??? Man vill skrika högt. Det här är det tankesätt, den syn på sättet att leva som tiotusentals, hundratusentals muslimer som kommer till Europa, till Norden, till Finland och till Sverige har. Det är en syn på kärlek och äktenskap som skiljer sig lika mycket från vår som jorden skiljer sig från månen. Och det är så här de är uppfostrade, det är deras religion och kultur och till och med deras lag (sharia). Det kan vi inte klandra dem för, lika lite som någon kan klandra oss för hur vi är uppfostrade, vad vi tror på, hur vi lever. Det hemska är att blåögda integrationsivrare tror att det bara ska ta något år eller två eller tre tills de är inlemmade i våra samhällen, har jobb, pratar landets språk och har anammat vår syn på demokrati, jämställdhet, livet, kärleken, familjen, barnuppfostran och allt annat.

Det är mycket illa ställt att man i Finland (liksom Sverige, trots att man har mycket längre och större erfarenhet av muslimsk invandring än Finland) är så okunniga som Astrid Nikula anser i sin text:

Av de tal som landets president och statsminister har hållit i frågan förstår man att dessa tror att integration är detsamma som information på eget språk.

Slutklämmen i texten – som låter som jag själv låtit i 15 år i Sverige – är livsviktig och om man i Finland inte tar den till sig så går det lika illa där som det har gjort i Sverige:

President, statsminister och andra landets ledare har fullkomligt fel. Integration innebär ett liv tillsammans med finländarna, vardagsliv. Det innebär att ord och begrepp ges en helt ny mening. Exempelvis jämlikhet, lika rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män, betyder absolut ingenting för de flesta nykomlingar. De har ingen chans att relatera till begreppet.

Regeringens mantra om att ta seden dit man kommer kan upprepas hur många gånger som helst. Utan ordentliga satsningar på verklig integration kommer mantrat aldrig att uppfyllas. Och det här är ett för viktigt ansvar för att överlåta endast åt oss frivilligarbetare.

Slutkommentar: Hoppas att Astrid Nikulas ord når fram till – och in i – dem som är ansvariga för Finlands, finska folkets och de personers, som har sökt och beviljats skydd i landet, liv, säkerhet och välbefinnande. Gör de inte det så får Finland bereda sig på samma segregation, samma kaos, samma våld och hot och trakasserier; samma anlagda bil- och skolbränder samt bränder på asylboenden; samma granatattacker, samma no go-zoner och utanförskapsområden som i Sverige.

Regering, riksdag, kommuner, myndigheter och verk, skolor etc i Finland: lyssna på dem som utan någon baktanke eller några dolda agendor försöker få er att förstå hur verkligheten ser ut och som ger råd om hur den ska hanteras! Lyssna på Astrid Nikula!

Finländska medier serie grön

 

Finland. President Niinistö anser det vara självklart att de som får stanna ska godkänna – och gärna också omfatta – våra värderingar till exempel när det gäller demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Niinistö Europa lyckades inte förutse flyktingströmmen Yle 5.12 2015Klicka på textrutan för att läsa hela artikeln på Yles sajt.

President Sauli Niinistö, som svarade på finländarnas frågor i direktsändning i Yle Radio 1, anser att det är dags att begränsa flyktingströmmen. Han är orolig för hur många flyktingar Finland klarar av att ta emot och säger att det är bra att skärpa linjen inom de ramar som internationella avtal tillåter

– Att göra vad vi kan för att begränsa antalet flyktingar låter hårt, men jag är övertygad om att det är bäst både för dem som kommer hit och oss som tar emot dem att situationen är under kontroll, säger Niinistö med eftertryck.

President Sauli Niinistö hoppas att integreringen sköts effektivt för de flyktingar som får stanna här. Niinistö anser det vara självklart att de ska godkänna – och gärna också omfatta – våra värderingar till exempel när det gäller demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Ifall de nyanlända gör det har finländarna ingenting att vara rädda för, säger presidenten.

Finländska medier serie grön

Finland. ”Vi betonar starkt för dem som kommit hit att i Finland lever vi självklart och utan undantag i enlighet med finländsk lag.”

Viranomainen Maassa maan tavalla Yle 17.10 2015Klicka på bilden för att komma till Yles text (på finska).

Myndigheten: ”Maassa maan tavalla” (=ung.”I landet på landets sätt”) är en central del av den utbildning som asylsökande får

Det finländska samhällets regler och principer upprepas i olika skeden av utbildningen, för att det ska vara lättare för de asylsökande att lära sig dem och ta dem till sig.

I den utbildning och information som ges på mottagningscentralerna (asylboendena) i Finland har man satsat på det som också president Sauli Niinistö förde fram i Yles Ykkösaamu (MorgonEttan): ”massa maan tavalla”. Det försäkrar Migrationsverkets chef för mottagningsenheterna, Jorma Kuuluvainen.

För nyanlända asylsökande hålls redan i ett mycket tidigt skede informationstillfällen. Genast i början informeras de om hur människorna lever i närområdet och vilka spelregler som gäller både på mottagningscentralen och i förhållande till närområdet, berättar Jorma Kuuluvainen. Samtidigt informerar man också om olika system och spelregler som gäller i landet och vilka rättigheter och skyldigheter alla har. De asylsökande undervisas om den finländska kulturen och om det finländska samhällets ”egenskaper”, bland annat om demokrati och jämställdhet mellan män och kvinnor.

Lite längre fram i tiden ges de asylsökande information om lagar och förordningar, bland annat av Polisen. För dem som har varit i landet lite längre finns varierande temapaket som handlar om hur saker och ting fungerar i Finland. Dessa olika teman upprepas många gånger under utbildningen. Ofta uppstår frågor från de asylsökande, bland annat om hur man här förhåller sig till kvinnor – alltså kring detta med att i Finland är män och kvinnor jämställda, har lika värde. Och ända från början och sedan genom hela utbildningen tar man upp ”maassa maan tavalla” och betonar att man ska lära sig landets seder och bruk och anpassa sig till dem.

Jorma Kuuluvainen från Migrationsverket säger att det inte alltid är lätt för alla att ta till sig allt det nya och att det i vardagen kan uppstå allehanda svårigheter. Till exempel att hemfrid är mycket viktig för finländarna liksom respekt för privat mark och andras privatliv och att man inte får gå in på andras tomter och i andras trädgårdar. Alla människor har sina revir. Och man informerar också om att det kan sticka finländare i ögonen att stora skaror av unga män rör sig i flock på gatorna. Migrationsverket har fått feed back från folket i de här frågorna. Jorma Kuuluvainen:

– Problemen måste självklart lyftas fram och man måste prata om vad som passar sig och vad som inte passar sig. Traditioner och kultur kan vara olika, men när man talar om lagen i Finland så finns där inget utrymme för tolkningar. Vi betonar starkt för dem som kommit hit att i Finland lever vi självklart och utan undantag i enlighet med finländsk lag.

© översättning Merit Wager.

Finländska medier serie grön

Finland. President Niinistö: ”Någonstans går gränsen för hur många flyktingar vi kan ta emot”.

Presidentti Niinistö Jossain menee rajaKlicka på länken för att komma till Yles text och videoklipp (på finska).

President Niinistö: ”Någonstans går gränsen för hur många flyktingar vi kan ta emot”.

President Sauli Niinistö uppskattar i programmet Ykkösaamu (MorgonEttan) den 17 oktober att flyktingströmmen kommer att öka under de närmaste åren. Det är viktigt, anser han, att integrationen av de asylsökande lyckas.

– Nu har diskussionen tagit en bra riktning eftersom vi talar om hur människor ska integreras i Finland.

Presidenten betonar vikten av att finländska värden och värderingar ska respekteras av dem som kommer till landet, när han tillfrågas om de konflikter som uppstått mellan majoritetsbefolkningen och de asylsökande.

– Jag använder det lite slitna och ofta utskällda begreppet ”maassa maan tavalla” (ungefär: ”I landet på landets sätt”). Det betyder att man ska hedra demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter på det sätt vi i Finland lärt oss hedra dessa delar. Utanför det finns ändå mycket utrymme för människor att verka mångkulturellt.

President Niinistö säger att ”någonstans går gränsen för hur många flyktingar Finland kan ta emot. Man måste bland annat ta den stora arbetslösheten i Finland i beaktande.

© Översättning Merit Wager.

Finländska medier serie grön

Svensk jämställdhet på allra högsta nivå

Sommarfika med regeringenRegeringskansliets bildtext: Sommarfika med regeringen: Beatrice Ask, Maria Larsson, Eskil Erlandsson, Catarina Elmsäter-Svärd, Lena Ek, Karin Enström och Birgitta Ohlsson. (Foto: Martina Huber).

Här är en bild på svensk jämställdhet på allra högsta nivå!

Gör tankeexperimentet att det hade suttit sex manliga och en kvinnlig minister vid kaffebordet. Feminister av alla sorter hade ”rasat” och journalister hade kastat sig över ”den fruktansvärt ojämställda sommarregeringen” – om det alltså var sex män och en kvinna på bilden.

Jag reagerar inte på sammansättningen i sig, jag reagerar på hysterin kring ”jämställdhet”, på allt hyckleri, all falskhet och dubbelmoral som frodas kring den och kring annat i detta land – som ogräs i en tidigare rätt så vacker, numera försvunnen trädgård.

Bilden är alltså från regeringens sommarfika (!) den 10 juli i jämställdhetens år 2014.

© denna blogg.