Afghanistan är inte som Sverige.

Den är så viktig läsning, den här krönikan – Äktenskapstvång – en mardröm för utredarna – av Jenny Nordberg (som också skrivit den hyllade och mycket uppmärksammade boken De förklädda flickorna i Kabul) i Svenska Dagbladet, att jag citerar en del ur den och – givetvis – länkar till den. Läs och försök förstå och inse hur ohyggligt annorlunda den afghanska kulturen och människosynen, framförallt kvinnosynen är, jämfört med den svenska. Ta in det och betänk att det finns väldigt många afghaner här numera och de har vuxit upp med och i den här – i våra ögon – fullständigt groteska miljön och med de här grymheterna och våldsamheterna som något helt ”normalt” och ”naturligt”!

Jenny Nordberg berättar i sin krönika om den första rättegången i Sverige om en afghansk man, som nu lever här i Sverige där svenska lagar gäller (i varje fall borde gälla). Han åtalas för att ha tvingat sin dotter att gifta sig. Det prövas nu i domstol som ett hedersbrott, och dottern – som lever gömd – är beredd att vittna mot sin far. Det misstänkta brottet ska ha utförts på grund av ett kulturellt arv från Afghanistan, där ju som vi alla vet andra lagar och regler gäller.

“Du har skämt ut oss och det vore bättre om du var död. Jag ska
ta en kniv och skära dig i bitar och gömma dig där ingen kan hitta dig.”

Det är vad fadern ska ha sagt efter att ha fått reda på att hon har en pojkvän, enligt vittnesmål från förundersökningen.

Detta är viktigt att ta till sig, särskilt för alla dem som tror att så snart en asylsökande från en totalt annorlunda kultur med helt andra rättsbegrepp och annan människosyn, sätter sin fot på svensk mark så översköljs han på något outgrundligt sätt av svenska demokratiska värderingar och svensk människosyn:

Kvinnans ställning i Afghanistan och vilken roll “heder” spelar där är väl dokumenterat av bland annat författare, journalister och forskare, och bekräftas också av exil-afghaner som lever i Sverige.

I Afghanistan är en kvinna till största delen juridiskt ägd av sin far och har få mänskliga rättigheter. Utan tillstånd från fadern – för att utbilda sig, att arbeta, att träffa vänner, att ens röra sig utomhus – kan hon göra mycket lite i livet.

Afghanistan är ett av de fattigaste och mest ofria länderna i världen. Analfabetismen är utbredd, klaner strider sinsemellan, kvinnor används som ”betalningsmedel” vid allehanda uppgörelser. De har ingen personlig frihet och ingenting att säga till om.

Jenny Nordberg har, genom sin bok och genom sin krönika och andra texter gjort en hel del för att upplysa svenskar och andra om vilken typ av samhälle de tiotusentals afghanerna som tar sig till Sverige, kommer ifrån. Fakta, inte påhitt. Nämnas bör också att många afghaner kommer från Iran där de bott hela sina liv och där de till och med i många fall är födda, men de har kvar sin kultur där, precis som de har när de tagit sig till det mycket annorlunda Sverige.

För att ytterligare visa vilken typ av samhälle och liv som råder i Afghanistan har jag sammanställt ett antal citat ur några rapporter om/från Afghanistan, se nedan.

Jenny Nordbergs avslutar sin långa och viktiga text så här:

Just nu pågår 16 andra svenska förundersökningar om äktenskapstvång. Elisabeth Fritz ser fortfarande mycket okunskap om hedersbegreppet i de svenska rättssystemet, samt att hedersbrott behöver skrivas in i den svenska brottsbalken och leda till strängare straff än de brott som inte har ett hedersmotiv. Hon anser också att utvisning alltid ska ske vid en fällande dom där det är möjligt.

– I och med flyktingströmmen till Sverige är min bedömning att vi kan se en ökning av dessa brott, de finns i hela samhället och även på våra flyktingförläggningar och våra HVB-hem, säger hon.

Läs hela krönikan!

Här finns min sammanställning
av ett urval citat ur artiklar och
rapporter om Afghanistan.

Klicka på bilden till vänster
för att komma till den.

 

 

 

 

En migga: ”Hallå, hallå! Det handlar om bedrägeri och inget annat.”

Klicka på textrutan för att komma till inslagen:

•  Sveket mot barnen: Del 1 – De ensam­kommande vuxna
•  Grafik: Asylsökande – barn eller vuxen?
•  Justitieministern om de ensamkommande vuxna
•  Sveket mot barnen: Del 2 – Guldrusch i asylmottagningen

Klicka på bild- och textrutan för att
komma till SVT-inslaget.

Ur inslaget:

På Litorina Folkhögskola i Karlskrona förenas de ensamkommande flyktingbarnen för att, som skolan själva beskriver det, ”bara få vara grabbar under sommaren”.

”Flykting” är ingen medan han söker asyl, det borde SVT veta efter 20 års stor asylinvandring till Sverige. Och om det handlar om ”barn” det får väl var och en som ser inslaget ha sina egna tankar om. I Sverige görs som bekant inga åldersbedömningar utan säger en 32-åring att han är 17 år så behandlas han som ett barn. Precis som läraren så glatt och välvilligt säger om de ”ensamkommande flyktingbarnen” som förekommer i inslaget:

De ska ha så roligt som möjligt, känna att de är på gång, att de har det bra och att de har ett bra liv här.

En migga har sett inslag från Sveriges Television och lyssnat på Sveriges Radios serie om ”ensamkommande vuxna” och säger:

Ack ja, vad ska man säga? Det är väl dansen kring guldkalven i kombination med alltför många människor med behov av att vara världsförbättrare som gör att detta är möjligt i en rättsstat. Det handlar ju också om skattemedel och då brukar man allmänt anse att det ”inte drabbar någon fattig”.

Reportagen i Sveriges Radio är bra och viktiga. Men jag noterar att man, utan att tänka på det, låter de asylsökande framställa sig själva som offer: det är liksom synd om dem för att vi har ett system som gör att dom måste ljuga.

Men hallå, hallå! Det handlar ju om bedrägeri, inget annat. De försöker genom ett bedrägligt förfarande tillskansa sig förmåner de inte har rätt till. Sist jag kollade så var det brottsligt!

Min kommentar: Ja, det handlar om förfalskningar och bedrägeri. Men det låtsas man inte om i Sverige. Gör man det så är man ond och rasistisk mot ”barnen som flyr undan krig och förföljelse”. Detta trots att det är väl känt att många inte alls är barn och många inte heller flyr från vare sig krig eller förföljelse utan – ofta enligt egen utsago – söker ett bättre liv och vill ha en god utbildning samt få hit sina familjer för att de också ska få ett bättre liv och/eller vård för sjukdomar och annat. Utan att det kostar dem något.

Nästa inlägg kommer att ta upp en del av de texter som publicerats här på bloggen sedan 2008 och som handlar om asylbedrägerier.

© Alla texter på denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka alltid till ursprungsinlägget.

 

Hur länge ska asylbedrägerierna få pågå i Sverige?

Exakt det här har miggorna sagt här, på den här bloggen, i många år fullständigt förgäves och för döva öron. Alltså exakt detsamma som kolumnisten Jenny Nordberg skriver i sin text den 7 augusti med rubriken Folkmord på kristna i Mellanöstern – ingen klockren politisk story:

De som däremot kan glida in på Arlanda med svenska pass är ett antal medlemmar av Islamiska Staten, med uppdraget att expandera kalifatet även i Sverige och rekrytera nya martyrer. Räcker det som förklaring till att någon borde hoppa ur hängmattan? Ska vi fundera på om det är muslimskt eller kristet eller höger eller vänster, eller bara helt oacceptabelt?

Under troligen långt mer än ett decennium har asylbedrägerierna stått som spön i backen i Sverige. Sedan slutet av 2007 har miggorna här på bloggen rapporterat, informerat och berättat om sådant de ansett det vara så kallade ansvariga politikers och ministrars skyldighet att känna till. De har också ansett att allmänheten i Sverige har ostridig rätt att veta att ”reglerad invandring” bara är vackra ord, ingenting annat, och att otryggheten och osäkerheten i ett land som hyser mängder av människor som ingen vet vilka de är eller varför de är här är mycket stor. Men det har svenska politiker och ministrar, liksom svenska journalister, med dårars envishet hårdnackat vägrat låtsas om. Miggornas initierade och viktiga berättelser har ignorerats, behandlats som luft. Det är ett i det närmaste sjukt beteende. I varje ”normal stat” ser de styrande till sina medborgares bästa och om sådana galenskaper som sker i Sverige på asylinvandringsområdet skulle ske i ett annat land, skulle det omedelbart mötas av en kraftfull reaktion. Och man skulle tacka dem, som på sin fritid lagt kraft och energi på att berätta om hur illa det är ställt på Sveriges förmodligen viktigaste myndighet – inte ignorera dem.

Att det tidvis varit 95 procent, till och med ännu fler (knappast under 90 procent de senaste cirka tio åren), som inte uppvisat några id-handlingar, som alltså sökt asyl i falska identiteter, i falska namn, i falska nationaliteter, i falska åldrar och givetvis med falska asylhistorier, har inte bekommit dessa strutsar ett dugg. Inte ens fastän att det undergrävt Sveriges säkerhet på ett sätt som inte bara är en fara för det svenska folket utan också för folken i de nordiska grannländerna och i andra länder inom EU!

Hittills har miggornas ihärdiga rapporterande här på bloggen varit det enda ställe där man – år ut och år in – kunnat läsa om det fullständigt vansinniga i att ordentliga kontroller inte görs av dem som söker en fristad i Sverige! Politikernas (påhejade av dem de måste hålla sig väl med) har uppvisat en grundinställning som går ut på att alla som kommer hit och söker asyl talar sanning och alla som vill leva här definitivt inte kan återvända till sina grymma hemländer där de omedelbart kommer att dödas om de sätter sina fötter där. Utom när de reser hem på semester, förstås… Läs texten Det kom ett mejl: ”Börjar miggornas berättelser sippra igenom pk-filtret?” Om asylbeviljade som reser till sina hemländer trots påstått skyddsbehov.

Miggorna har via min blogg gett svenska journalister information (och att många läser den, det vet jag) och svenska politiker och regeringen (många av dem läser också bloggen) tillräckligt med fakta för att de skulle ha stoppat vansinnet! Men de gör inte det. I stället ägnar både journalister och politiker en massa kraft åt att krumbukta sig på alla möjlig och omöjliga sätt för att inte på något sätt förknippas med Sverigedemokraterna. För vad finns väl som vore värre än det? Inte att ett antal medlemmar av Islamiska Staten – med uppdraget att expandera kalifatet även i Sverige och rekrytera nya martyrer här – glider in på Arlanda med svenska pass, tydligen.

Många av de här SD-foba (?!) krumbuktarna som inte klarar av att stå för det som är rätt och sant på grund av svårbegriplig fobi för ett nytt riksdagsparti, har ägnat sig åt att dela ut rasistetiketter och främlingsfientlighetsstämplar och islamofobbenämningar till dem som försökt varna, försökt föra fram vad som sker, som de absolut inte vill låtsas om. Att de inte skäms, allihop! Hur fullständigt verklighetsfrämmande och oansvarig kan man vara som journalist i Sverige? Lär man ut på den svenska journalistutbildningen att man ska blunda för sanningen om den går emot vad man själv anser borde vara sanningen? Lärs det inte ut ett dugg om ansvar och fakta?  Finns det inga gränser för hur mycket desinformation man som svensk journalist kan spruta ut? Och de, som sitter i riksdag och regering, har de inte heller något ansvar gentemot sitt land och sitt folk? Anser de verkligen på fullt allvar att det enda ansvar de har är att se till att de själva och deras parti får så många fördelar och så mycket makt som möjligt? Oavsett vad det kostar för samhället, landet, svenskarna?

Jenny Nordberg skriver alltså i sin text detsamma som miggorna sagt här på bloggen i sju år:

De som däremot kan glida in på Arlanda med svenska pass är ett antal medlemmar av Islamiska Staten, med uppdraget att expandera kalifatet även i Sverige och rekrytera nya martyrer.

Läsning av nedanstående texter anbefalles, det är viktigt att veta vad som pågår och vad foberna än säger eller låtsas så finns verkligheten där. ”Kunskap är makt” heter det. Alla som kan tänka själva, som kan ta reda på fakta, som har förmåga att se sammanhang och kan ana vad det helt galna asylsystemet i Sverige kommer att leda till: låt inte media och politiker lura er!

Här följer korta utdrag ur texterna, det finns hundratals liknande på bloggen och i böckerna! Ladda ner miggornas berättelser till specialpriset 30 kronor per e-bok och läs!) och tillhörande länkar till texterna i sin helhet. LÄS!

En migga: ”De har inga ID-handlingar och sådana krävs inte heller av ”maken/makan” som ansöker på anknytning på svenska ambassaden” – 22 januari 2010:

Somalier (som domen handlade om) uppger redan nu, undantagslöst, och oavsett ålder, att de är gifta i hemlandet. De har inga ID-handlingar och sådana krävs inte heller av ”maken/makan” som ansöker på anknytning på svenska ambassaden. Huvudsaken är att personen kommer ihåg vilket namn den hade enligt den asylsökande. Personen bör också veta hur länge den ska ha varit gift med den f. d asylsökande som nu fått PUT.  Men hon eller han har oftast fått del av dessa uppgifter redan och memorerat uppgifterna inför ambassadintervjun.

Asylsökande somalier vill för det mesta få protokollen för sina utredningar hemskickade genast. Antagligen för att komma ihåg vad de sagt om sina ”makar” och berätta för den  som ska komma hit som ”make/maka”. Om berättelserna är korrekt inlästa och därför överensstämmer beviljar verket först PUT, sedan främlingspass för den som vill komma hit via ambassaden.

En migga: ”Asyl- och anknytningsansökningarna hade lämnats in utan några som helst id-handlingar.” – 16 mars 2011:

Asyl- och anknytningsansökningarna hade lämnats in utan några som helst id-handlingar. Nu reste vår man hem, till sitt riktiga hemland – där han således inte alls var förföljd och gentemot vilket han inte hade några asylskäl alls – för att ordna lite innan flytten till Sverige.

En migga om ”eritreaner” igen: ”I Sverige lägger modern sitt etiopiska pass i byrålådan och ansöker om asyl, som eritrean, med ett antaget namn och utan id-handlingar.”– 25 augusti 2011:

Kanske träffade barnen sin mor innan de kom till Sverige. Men vad hände sedan? Frågan är:  Varför är dessa barn, som har sin mor, och även själva har uppehållstillstånd i ett annat europeiskt land, nu i Sverige och varför hittar de på historier om en fängslad mor och kallelser till militärtjänst? Och varför låtsas en farfar som inte har några problem i Eritrea vara en exilpolitiker i Sudan?

En migga: ”Familjen fick PUT tack vare att inga utredningar gjordes, deras falska id-handlingar godtogs också.” – 12 oktober 2012:

Familjen fick PUT tack vare att inga utredningar gjordes, deras falska id-handlingar godtogs också.

Och sedan började de resa, med sina främlingspass. De ville resa genast, en månad efter att de beviljats PUT. De behövde resa för att glömma tortyren. Men de fick inte främlingspass tillräckligt snabbt. När de väl fick dem så var mannen på resande fot mer än sex månader om året, hustrun och barnen minst tre månader om året.

De reste – och reser – hela tiden till norra Irak, dit där de alltid bott och där de de nu bygger ett stort hus, med sina egna pengar och med pengar som de tillskansat sig av svenska staten. Har de jobbat här i Sverige?  Nej, och de har ingen avsikt att jobba här heller trots att de har universitetsutbildning från Irak båda två. Kvinnan läser svenska på fjärde året nu och blir aldrig färdig på grund av att hon måste vara hemma med sina barn och på skolloven resa till norra Irak med mannen, som är där hela tiden. Ibland kommer han till Sverige, till exempel när vi skulle återkalla deras PUT, då blev han tvungen att komma hit.

Sedvanlig, i Sverige nödvändig, brasklapp: Nej, alla asylsökande är inte bedragare! Ja, det finns en liten, mycket liten andel som inte kan styrka sin identitet, men den andelen torde snarare vara kring 1, högst 2 procent, inte 90-95 procent…

© denna blogg. Vänligen länka till detta inlägg vid ev KORT citat ur texten.

 

 

 

Heja, Jenny Nordberg!

 Förra året var den svenska journalisten och kolumnisten i Svenska Dagbladet, Jenny Nordberg, en av dem som reste med Benazir Bhutto i planet från Dubai till Karachi. Och som följde Benazir Bhutto under hennes första dagar tillbaka i Pakistan efter många år i landsflykt. Jenny Nordberg rapporterade på nyhetsplats i Svenska Dagbladet (bl.a. här och här) och i Sveriges Radio (länkar borttagna av SR). Hon skrev också en kolumn i Svenska Dagbladet, som grep mig och som gav en mänsklig bild och en stark närhet till vad som hände.

Den 13 januari är samma Jenny Nordberg en av dem som bidragit till artikeln Across America, Deadly Echoes of Foreign Battles som ingår i artikelserien War Torn i The New York Times .

Hur många svenska journalister arbetar för stora, amerikanska tidningar som The New York Times? Och är flitigt förekommande också i svenska medier? Och – dessutom! – nämns som en av tre reportrar som bidragit till en Pulitzerprisvinnande artikel (går inte att länka till). Heja, Jenny Nordberg!