• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2021
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Finland. Migri. Om den finländska asylhanteringen. Del 1.

Finlands flagga mörkare blått korsLäs först texterna Finland. ”Asylresa” till Helsingfors (27.9 2016) och Finland. Det finns inget ”muslimskt civilsamhälle”, bara ett finländskt(1.10 20126).

Vi är fem opinionsbildare från Sverige på ”asylresa” i Helsingfors. På eftermiddagen den 27 september tar Migri – så kallas Migrationsverket i Finland – emot oss på sitt kontor på Bryggerigatan 2 A.

Maahanmuuttovirasto logoDet är en imponerande samling experter och sakkunniga med generaldirektör Jaana Vuorio i spetsen, som hälsar oss välkomna: Hanna Helinko, direktör för enheten för juridisk service och landinformation; Tirsa Forssell, chef för resultatområde juridisk service och stödtjänster, asylenheten; Hanna Kautto, kommunikationschef, enheten för kundrelationer och kommunikation; Matias Kallio, överinspektör, asylenheten; Olli Snellman, chef för resultatområde, mottagningsenheten och Tuomas Koljonen, specialsakkunnig, enheten för juridisk service och lansinformation.

pa-migri-27-9-2016Vi hälsas välkomna av generaldirektören som uppskattar att vi är där och nämner att Migri har haft besök från andra länder, bland annat Norge. Men ingen svensk journalist eller opinionsbildare och inga politiker från Sverige har varit där, inte en enda.

Vi är således de första och de enda från Sverige som besökt Migri.

Ointresset från svensk sida är inte särskilt förvånande, självtillräckligheten hos svenska medier och politiker är skriande och är man så nöjd och belåten med Sveriges sätt att hantera den största kris som drabbat landet i många mannaminnet, ja då behöver man ju knappast åka till Finland för att lära sig något. Trots att den ordning och reda, den effektivitet och det välfungerande system som existerar där torde kunna fungera förebildligt till och med för länder med betydligt mindre ”utmaningar” (svensk omskrivning för ”stora problem”) än Sverige.

Rummet, möblerna, kaffekopparna, själva miljön skulle lika gärna kunna vara Sverige, där märks ingen skillnad. Men så snart Migris personal börjar prata är det nästan som att förflyttas till en annan planet. Bemötandet är respektfullt och seriöst och yrkeskunskaperna självklara. Presentationerna av olika områden inom asylprocessen genomförs professionellt och utan åthävor, sakligt, tydligt och korrekt. Generaldirektören sitter med under hela det drygt två timmar långa mötet och är hela tiden också andligt närvarande och genuint och positivt intresserad av vad hennes personal säger och vi får höra och av  vilka frågor vi ställer.

tirsa-forssellTirsa Forssell, chef för resultatområde juridisk service och stödtjänster vid asylenheten börjar. Som finlandssvensk talar hon svenska och även om en del begrepp och ord skiljer sig från de sverigesvenska är det lätt för alla att följa med och förstå vad hon talar om. Till stöd för sina ord har hon en utmärkt Power Point-presentation som också – utan krusiduller – tillställs oss för information dagen efter. Hon talar om asylprocessens förlopp. Och det skiljer sig rejält från det svenska asylprocessförloppet. Presentationen innehåller följande delar:

  1. Mottagande och registrering av asylansökan
  2. Automatisk sållning av asylsökningar
  3. Utredning av identitet, inresa och resrutt
  4. Bokning av asylsamtal
  5. Asylsamtal
  6. Beslutsfattande
  7. Delgivning av asylbeslut och överklagande

Polisen eller Gränsbevakningsväsendet tar alltså emot asylansökan och anhängiggör (inleder) ärendet i utlänningsregistret (UMA-systemet, se faktaruta i slutet av texten) och öppnar samtidigt inkvarteringsärendet i det elektroniska systemet. Därefter registreras basuppgifterna, man tar fingeravtryck, gör sökningar i olika datasystem (Eurodac osv.) och den asylsökandes identitetshandlingar kontrolleras och så görs en automatiskt sållning, till exempel till Fast track.

Följande sållningskriterir finns:

•  Interna förflyttningar inom EU
•  Fast track
– Personer som tagna i förvar/fängelse
– Nya ansökningar av samma person (efter negativt beslut)
– EU-medborgare
– Säkra ursprungsländer
– Asylorsaken endast ekonomisk eller hälsomässig

 Dublin (träff i Eurodac eller VIS, familjeband inom medlemstaterna)
 Dublin ensamkommande minderåriga
•  Personer som uppvisat identitetshandlingar
•  Övriga (personer som inte uppvisat identitetshandlingar)
•  Sårbara grupper

Så sållas de olika typerna av ärenden och först därefter börjar den faktiska asylhanteringen, asylprocessen.

Fortsättning följer snart i texten Finland. Migri: Om den finländska asylhanteringen. Del 2.

utlanningsregistret

Finländska medier serie grön

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© denna blogg. Vid eventuella citat eller annan användning av innehållet i denna text, vänligen länka till originalinlägget. Det gäller även svenska journalister.
Bidrag för att oavlönad tid ska kunna avsättas för inhämtning av kunskap och fakta och för rapportering på asyl- och andra samhällsområden tas tacksamt emot via Swish eller PayPal, se högst upp i högerspalten.

Be my guest # 118 Annandag jul Karin Dahlström

Karin DahlströmKarin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.

När livet gör halt

Karin på skidorJag växte upp i ett Finland under uppbyggnad. Kriget levde kvar i veteranernas berättelser vid vårt köksbord, men jag uppfattade deras krigsminnen mest som äventyrshistorier från det förgångna. Det rådde en framtidstro i republiken. För oss skärgårdsbarn var livet för det mesta ett enda långt Bullerbykalas. Snökojor, skidbackar och frostbitna kinder om vintrarna och kallsupar, metspön och Karin-barnmyggbett om somrarna. Jag brukade sända en medlidsam tanke åt de stackars barn som inte hade något annat val än att växa upp i stan. Allas våra föräldrar var gifta och byns traditioner vårdades ömt, något som min far byskolläraren ägnade sig åt med stor iver, som byskollärare gjorde på den tiden.

Och så fortsatte det. Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Allt enligt manus. Eller nåja. Kanske inte allt. Men i stort sett. Studentmössan på våren och på sensommaren till USA för att jobba som au pair. Kom hem, prövade mig fram tills jag beslöt mig för att bli journalist. Vägen dit gick via både universitetsutbildningar och arbete. Min tid på regionaltidningen minns jag som rätt lycklig. Att få sommarjobb där var som en lottovinst. Jag jobbade några år och lärde mig hantverket. Så småningom var det dags att dra vidare till Stockholm där jag fick möjligheten att jobba på ett par stora tidningar och skaffa mig värdefull erfarenhet för framtiden.

Men så började mörka moln hopa sig vid mediehorisonten. Papperstidningarna fick svårt att konkurrera med gratisutbudet på Internet och upplagorna började sjunka. Ekonomin försämrades och svångremmen drogs åt.

Jag började förbereda mig för att lämna de etablerade medierna, åtminstone för en tid, och bli min egen. Jag förberedde mig så gott jag kunde medan jag fortfarande jobbade i Stockholm och när vikariatet var slut så flyttade jag tillbaka hem och grundade min egen mediebyrå. Det är åtta och ett halvt år sen dess.

Starten och de första åren som egen företagare var intressanta och lärorika. Det fanns jobb och med en gammal kollega och god vän som samarbetspartner flöt det på riktigt bra.

Men så började det hända saker. Min samarbetspartner och ett par andra i min närmaste omgivning dog ganska nära efter varandra, ett stort projekt misslyckades, en stor satsning tillsammans med en ny samarbetspartner resulterade i århundradets magplask, inte ekonomiskt men emotionellt, andra som funnits i min närhet riktade en ilska mot mig som jag inte förstod, ja, listan kan göras ännu längre. Under en tid kändes det som om jag förde krig på alla fronter samtidigt. Från att ha levt ett relativt bekymmersfritt och produktivt liv försattes jag i survival mode. Det enda jag kunde göra var att fokusera på att hålla mig upprätt. Det krävde all min kraft. Enkla saker blev svåra. Det blev som att lära sig gå igen: för att komma framåt tar jag ett steg. Så ett steg till. Och ett till… Gud, om jag kommer ur det här så vet jag att det är din förtjänst.

Mitt liv hade gjort halt. Jag satt i en glasbur och såg genom tjocka väggar hur människor levde sina liv, arbetade och gjorde det som folk brukar göra. Själv kände jag mig som en vålnad som såg och hörde allt, men som var utestängd från verkligheten. Visst fanns det vänner i min närhet som jag kunde prata med, men för det mesta valde jag ensamheten. Jag ville bespara omgivningen mina våndor och någonstans förstod jag att den här resan måste jag göra på egen hand: ”… om jag ock vandrar i dödsskuggans dal …” Den 23:e psalmen i Psaltaren blev mitt ankare.

Resan tillbaka till livet pågår än. Först började jag ana små strimmor av ljus och nätterna blev lugnare. Jag möts inte längre av en plågad spegelbild och lusten och livet återvänder steg för steg. Jag har också börjat förstå att jag inte återvänder till livet som det en gång var. Nu är det som om färgerna har blivit klarare, de små ögonblicken dyrbarare och känslan av närvaro starkare. Mycket av det gamla har skalats bort, ungefär som att ta av sig en gammal, sliten rock. Jag upplever det som om jag har getts nåden och möjligheten att bege mig ut på en ny och spännande resa med en betydligt lättare packning än förr.

Jag ser med spänning fram emot 2016 och förväntar mig goda saker även om världsläget pekar i motsatt riktning. Det som ser ut som en katastrof kan i själva verket vara starten på något nytt.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Sverige är knappast ”en välutvecklad demokrati” idag

Otaliga spaltkilometer har redan skrivits och oräkneliga tv- och radioinslag har redan gjorts om det, som man i vilket annat land som helst knappast ens hade höjt på ögonbrynen åt: Ett politiskt partis enkla, nästan lite barnsliga text på engelska med omisskännlig svensk ”brytning” i en – alltså en – t-banenedgång i Stockholm. Som inte innehåller något som enligt svensk lag kan påstås vara ”rasistiskt” (detta så missbrukade ord) eller någon som helst ”hets” mot någon folkgrupp (läs t.ex. texten Inte på kartan att SD-kampanjen är brottslig av Mårten Schultz i Svenska Dagbladet den 5 augusti).

Expressen ledare 6.8 2015Expressens ledarredaktion skriver idag, den 6 augusti, under den tydliga rubriken SD:s reklam får inte särbehandlas, bland annat detta:

Att mäta grader av anstötlig- och kränkthet är omöjligt. En välutvecklad demokrati låter bli. Valet gällande den politiska reklamen är enkelt, det handlar om att godta all eller ingen.

Kommentar: Som jag ser det har Sverige varit ”en välutvecklad demokrati”. Men Sverige har tillåtits regrediera och är nu inte längre ”en välutvecklad demokrati”. Högljuddast, skränigast, våldsammast, mest förstörande och krävande vinner. Inte demokratin. Att SL viker sig mot en skränande mobb som förstör andras egendom är ett av otaliga bevis på att man inte hävdar det demokratiska samhällets principer och dess annars alltid så omhuldade ”vääärdegrund”.

Vad händer vid nästa val när de här mobbaktivisterna inte gillar vilka som ställer upp i valet och/eller deras affischer? Ska feg-Sverige ge upp ytterligare bitar av den demokrati om en gång fanns och gå dem till mötes där också? Ja, så kan det bli eftersom dessa människor inte drar sig för någonting, inte att förstöra och vandalisera, inte att slå ner en journalist och förstöra hans kamera (alltså inte drar sig för att ta till våld) och feg-Sverige inte står upp för demokratin som det kämpat så länge och så hårt för att uppnå.

I Sverige accepteras det här beteendet. Det till och med premieras när SL med krystade förklaringar om att det kan vara farligt när de vuxna, myndiga ”kränkta” frivilligt klättrar för att vandalisera och förstöra betald och kontraktsöverenskommen reklam, tar ner densamma. Den demokratiska fri- och rättighet att annonsera lagenligt däremot, det förvägras ett politiskt parti. Det går inte ihop med begreppet ”välutvecklad demokrati”. Inte alls. Något sådant skulle inte förekomma i äkta, välutvecklade demokratier, till exempel i de övriga nordiska grannländerna. Att man skulle låta några hundra högljudda och nästintill maniskt eschaufferade människor bete sig som de tillåts göra i Sverige. Och sedan gav efter för dem!

Nej, ”en välutvecklad demokrati” är Sverige knappast längre. Och landets totalt handfallna riksdag och regering liksom myndigheter som Polisen och nu även SL som har ansvar för kollektivtrafiken bidrar till att ge ”gatans parlament” makt i stället för att följa de lagar som faktiskt finns för sådana här tillfällen. Som exempelvis Brottsbalken, där det i 16 kap. stadgas följande:

16 kap Brottsbalken Om brott mot allmän ordningFöljs inte demokratiskt stiftade lagar så är Sverige varken ”en välutvecklad demokrati” eller en rättsstat. Att lagar inte följs och att skränigast och våldsammast vinner ser vi numera exempel på varje dag. Och Poliser och andra står och tittar på. Det har gått mycket fort utför med den tidigare stolta och välutvecklade demokratin. Och förändringen fortsätter i rasande takt. Uppenbarligen med de så kallade ansvarigas goda minne. Vad folket, det som inte skränar och vandaliserar, tycker och vill bryr man sig inte om.

Tips: Läs också texten Be my guest # 113: Nima Dervish.

© denna blogg.

Finlands blivande statsminister Juha Sipilä: ”This is Finland!”

Det här är Finland och här fattar vi våra egna beslut.

Juha SipiläJuha Sipilä, Finlands blivande statsminister, Centerpartiet, snäppte av en svensk reporter som, i typisk svensk stil, undrade om han hade tänkt på att om Sannfinländarna får platser i regeringen så kan det komma att inverka menligt på Finlands rykte utomlands och att ”especially in Sweden it is considered…”. Längre än så kom hon inte innan Sipilä avbröt henne och sa just det som står att läsa i den första meningen. Samt att:

Jag ser inte några problem, jag har personligen stort förtroende för Sannfinländarnas ledare Timo Soini och det finns en reell möjlighet att Sannfinländarna kommer att ingå i regeringen.

IL TVSe inslaget (ordväxlingen är på engelska) på tidningen Iltalehtis sajt:  Sipilä ruotsalaistoimittajalle: ”This is Finland” (Sipilä till en svenska reportern: This is Finland”)

Nog är det ju märkligt att svenska journalister tror att det sätt som journalistiken utvecklats i Sverige ska fungera i Finland. Eller egentligen inte: kommer man från den svenska navelskådande och megalomana bransch som journalistiken till stor del är, och tror man på allvar att man representerar en humanitär stormakt så tycker man förstås att man kan lägga sina egna värderingar på allt och alla. De svenska fasonerna fungerar dock inte i grannlandet Finland som är ett helt annorlunda land med helt annorlDHSunda journalistik och politik än Sverige. Och alltså ingen lydstat till DHS eller särskilt intresserad av vad en enkelspårigt tänkande svensk reporter har att säga.

Väl rutet av Sipilä! Finska politiker, till skillnad från svenska dito, låter sig inte hunsas av journalister!

© denna blogg.

Nej, Gefle Dagblad, flyktingar sitter inte inlåsta på Migrationsverkets förvar!

GD logoGefle Dagblad, GD, har den 14 augusti publicerat en kort artikel: Mordbrand på Migrationsverket. Journalisten skriver bland annat:

16.13 gick brandlarmet på förvaret på Migrationsverket där flyktingar sitter inlåsta i väntan på att deras ärende ska utredas. Branden uppstod i en papperskorg på en av toaletterna.

Här har vi återigen, trist nog, en person som skriver för kanske tiotusentals läsare (jag har ingen aning om hur många så jag kan inte precisera) men inte har ens basala kunskaper i vad han skriver om. Varför utsätter tidningars ledningar sina anställda för  detta, att skriva om sådant de inte vet något om?

Artikelskrivaren påstår att ”flyktingar sitter inlåsta i väntan på att deras ärende ska utredas.” Det är helt felaktigt. Ett enkelt och beprövat journalistknep (som man kunde tro lärdes ut redan på journalistutbildningen), nämligen ett  ”lyfta-luren-kolla-med-Migrationsverket”-samtal, hade gett vid handen att:

1) flyktingar sitter aldrig inlåsta någonstans (om de inte begått brott, förstås) och de får alltid asyl. Här menas f.d. asylsökande (benämningen ”flyktingar” används felaktigt)
men
2) inte heller asylsökande sitter någonsin inlåsta på ett förvar i väntan på att deras ärenden ska utredas

Fakta (som alltså lätt hade kunnat kontrolleras med Migrationsverket):
De enda som under varierande tidslängd befinner sig inlåsta på Migrationsverkets förvar är personer som sökt asyl och fått avslag på sina ansökningar (f.d. asylsökande) samt illegala invandrare som stannat längre än deras viseringar tillåter eller som olagligt tagit sig in i landet. Det handlar alltid om personer som, trots beslut om att de ska lämna landet, vägrar göra det och som misstänks försöka hålla sig undan utvisning. De sitter på förvaren i väntan på att deras resehandlingar m.m. ska bli klara så att de kan skickas tillbaka till sina hemländer.

På alla områden som tidningar och andra medier rapporterar förväntar sig allmänheten, som tar del av rapporteringen, att den ska vara korrekt och gärna också upplysande och informativ för dem/oss som inte är insatta i ämnet i fråga. Men gång på gång visar det sig att just på ett av de största och viktigaste samhällsområdena, asyl och migration, så rapporteras det – medvetet eller omedvetet – felaktigt. Varför, kan man undra.

Lär sig inte journaliststuderande i Sverige att kontrollera fakta innan de rafsar ihop något som sedan många människor tar del av och tror på? Har också journalistiken, liksom skolan, chanserat så till den grad att varje invånare i landet måste bli sin egen journalist och försöka gräva fram fakta och korrekta termer i stället för att läsa texter eller ta del av reportage i radio och tv som man inte kan lita på är korrekta?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Ur journalistreglerna i Finland: ”Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.”

Uppdrag granskning logoUnder rubriken UG har rätt i att många inte vågar berätta om sina erfarenheter  skriver jag på Newsmill ungefär detsamma som jag skrivit och sagt i många år redan. Anledningen till att jag skrev den här texten var att programmet Uppdrag granskning i Sveriges Television äntligen tog upp detta problem. För ett problem är det i en demokrati, att en del människor tar sig rätten att smutskasta och svartmåla andra människor för att dessa inte ser världen på samma sätt som de smutskastande och svartmålande, eller har andra åsikter eller känner till andra fakta än de. Ett stort problem. Vilket jag tar upp i min text på Newsmill.

Jag gör också en liten jämförelse med hur olika man ser på journalistiken i Sverige och Finland.

I Sverige är det som vanligt kollektivistiskt och opersonligt. Man talar om ”massmedier” som har ”en roll i samhället” och det påpekas att ”allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.

I Finland fokuserar man på individen, den som är (inte bara kallar sig) journalist:
Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.
• Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.

Här ett kort utdrag ur min artikel, som borde få alla människor i Sverige att bli förtvivlade:

Jag har träffat förtvivlade människor ur journalistkåren, från Svenska kyrkan och politiker som bett att få träffas i hemlighet (!) och prata om hur åsiktsförtryckta de är när det gäller områdena asyl, migration, integration. Hur illa de mår när de inte vågar uttala den minsta kritik eller ifrågasätta något på dessa områden, inte ens ställa frågor som kan låta kritiska. De berättar om de politiskt korrekta åsikter, som människor i deras omgivning vidhåller, även när fakta visar att de har fel. De berättar om hur det här gör att de bryts ner psykiskt.

© Denna blogg.