Be my guest # 109 Mirka Kettunen

Mirka Kettunen är frilansjournalist och författare. Han har jobbat på bland annat Sveriges Television och Sveriges Radio. 

Utöver det har Mirka en Bachelor of Science i statsvetenskap, har studerat film i Tjeckien, rest runt jorden och varit bosatt och studerat i både Mellanöstern och Centraleuropa.

Efter att ha hört Sveriges Radios journalist Helena Groll ställa en fråga till Israels ambassadör Isaac Bachman i Studio Ett den 17 februari, väcktes en och annan fråga. Ambassadören ombads redovisa vilken skuld judarna själva bär till att de blir utsatta för terror och attacker.

Jag förutsätter att den nye palestinske ambassadören i Stockholm kommer att få bråda dagar att förklara varför PA inte arbetar för demokrati i sina egna områden. Å andra sidan kommer vederbörande inte att få frågor om demokrati, feminism, vart biståndspengarna faktiskt går eller frågor om jämlikhet – därför att det inte anses politiskt korrekt att ställa sådana frågor till vissa personer. Medan andra måste förklara sig.

Enligt västerländsk, framförallt svensk, vänsterlogik ses palestinierna som en ädel, men plågad elit, som för en rättvis kamp. I Sverige anses dessutom Fatah vara ”Socialdemokraternas älskade systerparti”. Följer man debatten så förefaller det som om palestinier verkar vara fria från själviskhet, egennytta och onda uppsåt. ”De vill fred”, antyds det direkt och indirekt av framförallt svenska medier. Men just bland dem finns de så kallade ”moderata krafterna” i Mellanöstern. Socialdemokratiska politiker har, bland de i den övrigt korrupta politikerna i arabvärlden, hittat de ”moderata krafterna” just bland palestinierna. Kan det ha att göra med att svenskar inte talar arabiska och inte heller förstår kulturen i Mellanöstern? Kan det ha att göra med att man alltid i Sverige väljer en sida och vägrar ha en diskurs och ett ifrågasättande av alla parter? Det har hänt förr, så varför inte nu? När det väl började komma rapporter om Röda Khmerernas folkmord, så fanns det många inom den svenska vänstern som var övertygade om att det var en lögn. Varför skulle just Fatah vara ljusets och den västerländska demokratins fackelbärare? Vad har de gjort för att bevisa det?

Egendomligt att palestinierna, denna lilla grupp av araber som bara är ett av många arabiska folk och en av många muslimska grupper, ges en så hög status i Sverige. De framställs alltid som om de vill väl, medan det är ”dom”(=judarna) som saboterar. Det är säkert ”dom” som tvingar Abu Mazen att sitta kvar även om hans mandatperiod löpt ut för flera år sedan. Denna grupp har fått sin synliga plats på grund av sin närhet till ”dom” (=judarna). Vore det så att man verkligen brydde sig om ockuperad mark och förtryckta folk, så skulle väl de politiskt korrekta Sverige marschera för andra minoriteter i Mellanöstern och världen.

För vem går ut och marscherar för rättvisa för Polisario i Västsahara? Vem skapar dyra kampanjer för att bojkotta Maroc-citrusfrukter? Vem står upp för assyrier/syrianer eller för kurder och jobbar för eller erkänner deras ambassader? Kurderna har ju i cirka 20 år haft en fungerande stat i norra Irak. Har de fått samma förbehållslösa stöd, kallas deras partier för ”systerpartier”, blir de påhejande av nån svensk regering eller ett svenskt politiskt parti? Häromåret bevakade jag som journalist Vänsterpartiets årliga kongress. De öppnade med ett minst 30 minuter långt anförande och hyllade, förbehållslöst naturligtvis, den palestinska kampen.

Och ur de ”tomma ladorna” skrapade uppenbarligen den nuvarande regeringen, nästan lite magiskt, fram hundratals fräscha miljoner. Var det kanske runt 750 miljoner kr? Pengarna går till de ”moderata” krafterna bland palestinierna. De är inte korrupta, maktfullkomliga, utan ”moderata”. Moderata i förhållande till vad? Finns det någon som kollar kvittona och vart pengarna går och hur de används? Finns det någon redovisningsskyldighet för dessa pengar? Det verkar inte ställas några krav på eller motfrågor till dem. Våra skattepengar går till en organisation som lär ut judehat i sina skolor. Sponsrar de kanske terrorism mot staten Israel? Vem undersöker detta bland svenska journalister? Vem skulle våga publicera påståenden och fakta när det kommer fram att Fatah inte är en distingerad samling västerländska skrivbordsdemokrater?

Abu Mazen var här för att öppna en palestinsk ambassad, som högst troligt är betald och beskyddad av svenska skattepengar. Fick han frågor som:

”What’s your part in the problem and violence? What’s your responsibility for the violence towards and among your people? Are you planning to have free elections? Oh, not? Why?”.

Knappast. Sådana frågor ställer inte svenska medierepresentanter. Det är inte politiskt korrekt. Judar kan man däremot alltid ställa till svars och ifrågasätta.

På 1990-talet bodde jag i ett arabland. Först studerade jag arabiska i Sverige i två år, därefter i Mellanöstern. Då läste jag akademiskt om, och levde i, kulturen. Det gör mig inte till expert. Det kan inte få mig ens att påstå att jag kan en bråkdel om Al ‘alam al-‘arabiyya. Men svenska journalister däremot känner sig som experter i Mellanöstern-frågor bara de fått en sak förklarad för sig av den ena sidan.

Nu börjar logiken här i väst likna det som jag såg dagligen i Mellanöstern. För dem var det en del av människors vedertagna sanning:

”Om det händer nåt – så beror det på judarna. Om det inte händer nåt – så beror det på judarna”.

Helena Grolls fråga är helt i linje med detta. Den frågan är inte ett resultat av en journalists påstådda övertramp eller felsägning. Det är en del av ett system.

Det är nog bara en tidsfråga innan man här, så som i Jordanien, öppet säljer Mein Kampf och Zions vises protokoll på gatan. Troligen på arabiska, så att svenskar eller svenska politiker vet inte vilka dessa ”historieböcker” är. Och även om de visste, så skulle troligen ingen svensk ändå ingripa.

© denna blogg och Mirka Ke.

 

Be my guest # 108 Nima Dervish

Gästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

Många brukar påpeka att ISIS och deras likars största offer är muslimer. Det är visserligen sant. Och jag är inte ute efter att kasta skit på dem som påpekat denna sanning. Men det är en sanning med modifikation. En sanning vars relevans bör ifrågasättas. En sanning som vilseleder lite grann.

Islamisternas flesta offer är muslimer för att det är i muslimdominerade länder som islamisterna har sin bas, sitt främsta verksamhetsområde, sitt ursprung.

Om ett företag vill sälja dammsugare och har ett kontor i Thailand så blir det thailändare som blir det kontorets främsta målgrupp. Om företagets Iran-kontor vill göra samma sak så blir det främst iranier som är målgrupp. Men företaget är knappast ute efter att ”sälja till iranier eller thailändare specifikt” utan att sälja till alla.
Vill jag skjuta alla prostituerade och råkar bo i Thailand så blir thailändskor mina främsta offer, men det sker automatiskt på grund av min geografiska ”location” och har inget att göra med min vision, min ideologi eller min strategi.

Det är klart att de flesta offren är muslimer, för det är i områden där islam dominerar som jihadister främst skapats. I områden där islam inte dominerar, men förekommer, är det också muslimer som främst drabbas. Vilka är mest problemdrabbade i Sverige? Muslimerna i Rosengård och Rinkeby eller svenskarna i Bromma och Djursholm?
Islamisternas offer är muslimer för att det bor främst muslimer i områdena där jihad-sumpråttorna verkar. Annars är det inte främst muslimerna som är huvudmåltavla för jihadisterna, utan judar, yezidier, ateister, marxister, kristna, bahaier etc. Icke-muslimerna är de som ryker först.

Sedan kommer turen till dem som är ”fel muslimer”, men även då för att de inte anses vara muslimer: shiiter är inte muslimer enligt ISIS. Shiiterna tycker givetvis att de är muslimer, lika mycket som homosexuella Irshad Manji anser att hon är muslim (vilket knappast godkänns av den iranska shialedningen, som själva inte godkänns av ISIS).

Jihadisterna är fler och har mer makt och spridning i Syrien och Irak än i Frankrike och Danmark. I Paris och Köpenhamn är det inte ”fel muslimer” som jagas. Efter dem som ”förolämpat profeten” så är det de som går i synagogan som är ”second favourite”. Med begränsade resurser tvingas man ju prioritera sin ”key target group”!

Don’t fool yourselves, det är i områden där islams draksådd finns som jihadister skapas. Och det är icke-muslimer som är huvudfienden för islamisterna. (Och bland dem är det först häcklarna och därefter judarna som är prioriterade.)

Sedan, när jihadisterna har tillräcklig makt, ger de sig på alla som inte är som de. Och då blir offren automatiskt de som är i majoritet.

 © denna blogg och Nima Dervish.

Muslimska väljare – liksom alla andra väljare – representeras av dem som folket i landet valt

Inför den alerta och opinionsstarka tankesmedjan Timbros kommande evenemang Vem representerar Sveriges muslimska väljare? kan man rent spontant undra varför man i Sverige tror att just muslimer skulle vilja ha, eller behöva, speciella företrädare. Hur Timbro tänker i frågan ska dess panel bestående av

•  Ivar Arpi, rapportförfattare och skribent
•  Tommy Möller, professor i statsvetenskap Stockholms universitet
•  Kent Persson, partisekreterare Moderaterna
•  Bosse Ringholm, f.d. finansminister

ge svar på.

Sverige är ett land med ett antal politiska partier som ska representera hela befolkningen i landet, däribland såväl judar som kristna, muslimer, buddhister, sikher och ateister. En demokrati med drygt nio miljoner invånare som – enligt konstitutionen, lagstiftningen och traditionen – har en så kallad värdegrund.

Muslimska asylinvandrare (vilket den absoluta majoriteten muslimer i Sverige är) som sökt och fått skydd här, ska bli, sägs det alltid, en integrerad del av det svenska samhället. Många av dem vill det också, även om det tyvärr inte gäller alla, vilket man bör vara ärlig och konstatera. Huvudinriktningen bör vara att de, som av olika skäl invandrat till Sverige, ska bli en del av – och därmed också representeras av – det svenska samhället. Allt annat är vansinne och kommer att skapa ännu mer oro, splittring och segregation än vad som redan är fallet.

Zulmay Afzali, själv muslim, har i sin artikel Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig på Newsmill den 22 april 2013 fört fram att just det, att han själv vill vilja vem han ska representeras av, precis som svenskarna. Jag ser ingen med hans bakgrund i den panel av – säkert på alla andra sätt – förtjänstfulla personer, som Timbro satt samman. Överhuvudtaget är varken han eller ett stort antal andra muslimer intresserade av att klumpas ihop till en enhet. Ska man inte lyssna på dem? Vet svenskar alltid bäst? I en kommande text här på bloggen utvecklar Afzali själv sin syn på frågan.

Till slut: Nog kan det tyckas en aning konstigt att det finns svenskar som faktiskt ännu efter decennier av stor muslimsk invandring tror, att det finns något som heter ”muslimska väljare”? Det är ju lika konstigt som att tro att det finns ”kvinnliga väljare”! Dessutom faktiskt nedvärderande mot muslimer som alla dras över en kam trots att skillnaderna mellan dem är precis lika stor som mellan svenskar (kristna, judar, ateister etc).

Min uppfattning – efter nära två decenniers erfarenhet av asylinvandrare, bland annat som asylombud i 14 år – är, att det, som personer med faktiska flykting- eller skyddsskäl vill är att få leva i fred och trygghet i landet Sverige, i den demokrati som skapats och byggts av svenskar genom decennier. Och representeras av folket i det land de fått en fristad i.

Kommentar: I programförklaringen sägs att rapportförfattaren:
”kritiserar det identitetspolitiska tänkande som är vanligt förekommande och argumenterar för att representation i en demokrati bör handla om politiska åsikter och målsättningar, inte om grupper och erfarenheter”
och att:
”En central slutsats av rapporten är att partierna bör vara återhållsamma med att ge legitimitet åt religiösa organisationer som säger sig representera större grupper än de har mandat för”
Varför behöver så självklara saker ens tas upp till diskussion? Och varför sätter man en rubrik som får varenda människa som läser den att tänka i helt andra banor än dem Timbro egentligen menar/vill att man ska tänka i?

© Denna blogg.