• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2021
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Be my guest # 117 Juldagen Nikolas Laios

Niko_bwNikolas Laios har arbetat inom barnomsorgen och kriminalvården. Han är sedan fyra år tillbaka engagerad i frågor som rör barns rättigheter och hur dessa påverkas av svenska lagar, socialtjänst och rättsväsende.

Han är involverad i regeringens pågående utvärdering av vårdnadsreformen från 2006 och är verksam inom flera organisationer för barns rätt till sina föräldrar.

Nikolas blev själv pappa för tre år sedan.

Till min älskade son Iosef

Sedan du föddes för tre år sedan, den 14 december 2012, har jag kämpat för dig. Först kämpade jag för dig som en idé. En idé om ett barn jag inte kände, ett barn som skulle slippa det jag själv känt som liten när min egen pappa inte var i närheten. För att ditt ansikte inte skulle se ut som de ansikten jag sett i mina olika roller som förskollärare, fritidspedagog och övervakare. Ansiktet på ett barn som undrade över sin pappa. Ibland för att pappan var borta, ibland för att kontakten var så dålig att barnet inte kände sin pappa.

Det här är din tredje jul i livet och den tredje julen som du inte får fira med mig.

Vi pappor i Sverige blir automatiskt vårdnadshavare för våra barn bara om vi är gifta med mammorna. Din mamma och jag var inte gifta när du föddes och på grund av gamla lagar och regler som inte har ändrats i takt med verkligheten så har jag som din pappa nu inte de möjligheter att vara med och bestämma och påverka vad som är bäst för dig, som jag borde ha. För du är ju lika mycket min son oavsett om din mamma och jag var gifta eller inte när du föddes.

Älskade son, du frågade i ett samtal om du har någon farmor. Du hade läst Alfons Åberg. Alfons har både kusiner och en farmor. Jag ville skrika “Ja, du har en farmor! Du har en farmor och hon älskar dig!”.

Din farmor följde med och träffade dig i ett rum på socialkontoret varje månad under ditt första levnadsår. Hon har hjälpt till med advokatkostnader, reskostnader, planering av hotellvistelser, bokningar och ändlösa timmar i samtal om hur du ska få det bra och lugnt och fint. Hon har bekostat och handlat merparten av möblerna till ditt nästan orörda rum.

Jag är din vårdnadshavare! Inte juridiskt, men moraliskt och ansvarsmässigt. Och känslomässigt, förstås. Jag är det för att jag har en son, för att jag har dig.

Innan jag förstod hur allt hänger ihop så letade jag febrilt efter vad jag skulle göra, vilka papper jag skulle skriva på. Ringde kommunen och frågade. Men det fanns ingen ansökningsblankett, inget dokument som jag kunde underteckna för att påta mig det självklara ansvaret för dig, min son. Nej, det hela skulle avgöras i familjerätten, vid ett möte.

Vad socialsekreteraren sa på det möte vi hade där jag uttryckte att jag, som din pappa, ville bli din vårdnadshavare också juridiskt, finns dokumenterat och inspelat. Det går även att läsa om det i Maciej Zarembas artikel i DN i fyra delar, i stycket som börjar med “Den officiella säger”.

Puss på dig pappaSå här i jultider så tänker jag mycket på dig. Jag tänker på dig och längtar efter dig hela tiden. Jag tänker på din absoluta rätt att få lära känna din släkt. På att du ännu inte, trots att jag bett om det i flera år, fått det namn du också har rätt till: din pappas efternamn likaväl som din mammas. Hur jag ska förklara för dig att jag gjort – och gör – allt jag kan? Utan att komma längre. Utan att åstadkomma mer. Hoppas ändå att det räcker.

De senaste tre åren av mitt liv har jag ägnat nästan all min tid åt att försöka se till att du ska få dina rättigheter tillgodosedda, utan att få ha dig nära mig. Jag tänker på dig varje dag.

Precis efter att du fyllt ett år fick jag inte träffa dig på sex månader. Det var utan tvekan den tuffaste perioden i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur du såg ut under den här tiden eftersom jag inte har några foton.

I år fick jag ett foto av dig som du bad din mor att skicka till mig med mobilen. En bild på dig när du är på väg för att träffa mig. Du har din gitarr med dig på bilden. Musiken har vi gemensamt. Du fick en liten högtalare med låtar där jag spelar och sjunger. Några covers. Ed Sheerans “I see fire” och “Hallelujah” av Leonard Cohen är favoriterna. Ett sätt för mig att försäkra mig om att du får höra min röst även när jag inte är där.

För sex månader sedan fick jag för första gången chansen att spela för dig i verkligheten. Du tittade på mig med dina stora allvarliga ögon och sa på ditt lite lillgamla och analytiska vis: “Du är duktig pappa”.

Till dig, min son: Jag hoppas att du fortfarande tycker jag är duktig när du blir större och kan läsa och förstå. Jag älskar dig.

© denna blogg och Nikolas Laios.

”Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.”

sr1I programmet Vi firar inte jul i Sveriges Radio P1 som sändes den 3 januari, verkade det som om reportern gjorde vad hon kunde för att, hos de medverkande barnen och ungdomarna som intervjuades, locka fram negativitet och uttalanden om att de känner sig ”kränkta” och att det varit jobbigt för dem i skolan när andra firar jul och de inte gör det. Men hon kammade noll, trots både ledande och tendentiösa frågor. Barnen var lugna och trygga och mycket välformulerade i sina svar och det gick inte att hitta några kränkta offer här, hur gärna man eventuellt än hade velat det.

Barnen och ungdomarna (Jehovas vittnen och muslimer) var kloka och sunda och det de svarade på reporterns frågor måste ha varit något helt annat än reportern fördomsfullt hade väntat sig och verkade ha hoppats få höra. Att barnens svar kom med i programmet kan bero på att det inte hade gått att göra ett halvtimmeslångt program om man klippt bort de icke-förväntade svaren och försökt klippa ihop programmet på ett mer tendentiöst sätt än det nu kunde klippas ihop till. Materialet hade troligen inte räckt till en halvtimme om man tagit bort vad de medverkande faktiskt sa… Notera också, att i presentationstexten på SR:s sajt finns de flesta av nedanstående uttalanden inte med, utan enbart det lilla som reportern kunde extrahera som verkade vara i linje med vad hon själv tyckte – eller trodde att hon skulle få höra… Här är några citat ur programmet, som man kan hoppas att många lyssnar på. Det är först tre syskon, som är Jehovas vittnen, som berättar och svarar på frågor, därefter några muslimska syskon och kusiner.

Alessandro, 13 år: Jag tänker att andra firar jul men det gör inte vi. Det är inte någon jättestor grej för mig. Man känner sig annorlunda men på ett bra sätt. Man känner sig speciell på något sätt.

Bianca, 11 år: I stället för att sjunga julsånger brukar vi få göra andra saker i musiken, jag och min kusin.

Emilia, 8 år: När de andra sjunger julsånger så får vi alltid gå och göra något annat i ett annat rum. Jag känner mig i alla fall bra i skolan, även fast det är jul, för att många lärare respekterar min religion.

Emilia, 8 år, på reporterns fråga om många undrar varför hon inte firar jul: Nej, Men ibland frågar de ”Varför vill du inte fira jul? Vill du inte det eller inte?”. Då brukar jag svara: ”Nej, jag vill faktiskt inte fira jul. Jag vill inte det för ingen i min familj firar jul och jag vill då inte det.

Inget av de intervjuade barnen hade lidit av att en majoritet julpysslar och firar jul. Inget av barnen hade tvingats delta i julförberedelser i skolan. Endast i ett fall hade en okänslig lärare försökt kräva att ett av barnen skulle vara med och sjunga julsånger vid något tillfälle, men det stoppades av en annan lärare innan skadan så att säga var skedd..

Sedan talar reportern med muslimska barn, lika kloka och sansade som de tre syskonen som är Jehovas vittnen. De här barnen och deras familjer deltar i vissa julpräglade aktiviteter hos föreningen Verdandi.

Donya, 11 år om vad julafton är för henne: Det är som en vanlig dag. Jag brukar ibland gå till Verdandi och äta julbord. Det är en helt vanlig dag,  fast roligt!

Maryam, 18 år, om hur hon brukade gå till Verdandi när hon var yngre: Fastän vi inte firar jul så var vi ändå på Verdandi och hade kul. Vi firade med dem. Nu brukar vi ändå gå förbi och önska dem som jobbar där god jul. Mina föräldrar jobbar där och personalen är faktiskt jättejättetrevlig och de välkomnar alla, oavsett religion.

Speciellt här i Sverige så blir ingen tvingad till någonting i skolan. Vill du göra det (delta i julfirandet) så får du göra det. Vi har ju många kristna kompisar från Irak som också firar jul så man går ju hem till dem och är med dem. Man delar glädjen med dem. Det tycker vi är viktigt. De kommer till oss och delar glädjen när vi har vår Eid.

Om mina småsystrar skulle vilja ha julklappar för att de blir ledsna när de ser andra i skolan som får det, så säger vi inte: ”Nej, du får inte!” Tvärtom. Vi kan gå och köpa och vi kan ge dem, så att de också firar.

Jag vill inte gå in på religion- och politiksnack, men det finns folk som överdriver islam: ”Du får inte äta det här, du får inte göra det där, du får inte gå på det här” och att det är oacceptabelt inför Gud. Så tänker inte vi. Gud sa inte: ”Dela inte glädje med folk som inte har samma religion som du”. Därför försöker vi dela glädjen med andra. För från början så är vi ju människor allihop, så vi borde komma överens och glädjas med varandra.

Delian, 18 år: Jag gillar att testa andra traditioner och så. Vi gick till Verdandi med våra kompisar som är kristna från Irak och Syrien, så de firar jul. Jag är jättenära kompis med två kristna. Vi har alltid sagt att om du accepterar min religion så accepterar jag din. När de firar jul så delar jag deras glädje och när vi har Eid är de med mig och vi har roligt.

Reportern frågar hur ungdomarna tror att det hade varit att bo på en ort där alla andra firar jul.

Delian, 18 år: Här i Sverige spelar det ingen roll var man är, man blir ändå accepterad som man är. Firar man inte jul så påverkar det inte, man ska inte se ner på dem. Det är det som är så bra. Det spelar ingen roll var du är i Sverige, det är samma överallt.

Noor, 11 år: Vi brukar faktiskt dansa runt granen ibland i skolan. Om hela skolan gör det, varför ska inte jag också göra det, det är i alla fall något roligt. Men samtidigt fjantigt.

Och här säger en av ungdomarna något av det allra viktigaste, något som uteochcyklar-svenskar, som i sin iver att vara till lags gör helt fel när de tonar ner sina egna traditioner, måste lyssna på och ta till sig:

Delian, 18 år : Man ska inte ta bort traditioner! Det är det sämsta man kan göra.

Som sagt: Det var befriande, och förmodligen ungefär som människor av alla de härkomster (utom pk-journalister och ängsliga fingret-i-luften-politiker) tycker, att höra de här barnen och ungdomarna! Och när reportern tar upp frågan om hur mycket av religiös tradition som ska få finnas inom skolans ramar och om det är det okej med kristna julpsalmer och andra inslag, svarar de som varje normalt funtad människa skulle göra.

Delian, 18 år: Alla har traditioner och det är det man uppskattar. Traditioner händer ju någon gång per år, dem ska man inte behöva ta bort. Alla länder har traditioner! Det är fel att ta bort dem här. Sverige är jättebra, de har rättvisa mot allt. Men när det gäller traditioner så går de över gränsen. Sverige är liksom inte Sverige då, det är inte ett land längre. Ett land ska ha sina traditioner, det ska ha allt som ett land har. Det är fel om man skulle ta bort det på grund av att någon känner sig kränkt eller någonting sådant.

Jag tycker det är jättemysigt, faktiskt (svar på reporterns ledande fråga om hon inte tycker det är jobbigt med alla julförberedelser i skolan)! Det är jättekul att få vara med och testa allting.

Maryam, 18 år (inte helt säker på om det var hon): Jag tycker precis som min kusin att det är fel att man tar bort dem. Sverige har ju levt med sina traditioner i många år så jag tror inte… Bara för att det kommer in flyktingar från andra länder som kommer för sin framtid… Jag tror att vi måste acceptera det, vi som kommer från ett annat land. Lika mycket som om svenskar skulle komma till mitt hemland så tror jag att de också skulle acceptera hur det är där. Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.

Noor, 11 år (om att svenskarna inte vet så mycket om Eid): Det är ju en islamisk grej och vi bor ju i Sverige! Det är ju deras traditioner och vi är inte tvungna att vara med men det är ändå roligt. Vi har bott här länge, men de har inte sett hur vi gör vid våra högtider (”våran tradition”). Men det är inte någon svensk tradition.

Lyssna själva på hela programmet och gläds över att de här barnen och ungdomarna formulerar egna, tydliga tankar och ståndpunkter och kan uttrycka dem väl. Oavsett vad reportern från Sveriges Radio möjligen önskar att de ska säga. Det finns hopp om framtiden när man hör människor – unga! – i Sverige som inte går den så typiskt svenska ”kränkthetens väg”!

Några lästips:
Ett ”Allasland” blir ett ”Ingensland” – 11 augusti 2008
Svenskarna verkar tappa allt fler kompasser – 11 maj 2011
Finlands statsminister: ”Tolerans betyder inte att man lägger ner sina egna traditioner av artighet gentemot andra traditioner. Ingen i den här världen gör på det sättet.” – 12 juni 2012

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.