Liten textkavalkad – 11 texter från lika många år

Här följer länkar ett antal blogginlägg som dels är något av ”det har jag skrivit om i flera år”-texter, dels sådana som helt enkelt bara tål att påminnas om och därför upprepas. Eftersom urvalet inlägg är så enormt har jag valt ut texter från februari månad från alla år jag bloggat. Eftersom jag började blogga i maj 2005 är texten från det året från just maj. Alltså:

•  Brain damage – 30 maj 2005. Ur texten:

Sverige kommer inte att riskera någon brain drain i framtiden! Detta för att svenskarna kommer att stanna i Sverige eftersom de inte kommer att kunna konkurrera med människor från andra länder och ingen kommer att vilja ha dem.

Landets skol- och utbildningsväsende är så svagt och dåligt att de minimala kunskaper som eleverna inhämtar inte kommer att leda till annat än brain damage. I betydelsen ”förstörda hjärnor”.

•  Be my guest 28: Vera Efron – 27 februari 2006. Ur texten:

Sommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen ”Aktiebolaget Rysk Roulette”. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas sönder mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen till att jag, en ensamstående tvåbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheternas makt.
(Flera texter om Vera Efron kan läsas här.)

•  Utländska medier rapporterar om den svenska asylmottagningen – 26 februari 2007. Ur texten:

Det är bra att utländska medier kommer till Sverige och granskar oss och beskriver saker och ting utifrån sina referensramar, sitt sätt att se på saker.

•  Somalier gripna misstänkta för att ha planerat terrordåd – 29 februari 2008. Ur texten:

Vad är det som gör att man i Sverige tror, att så fort någon kommit hit och fått svenskt medborgarskap så är han eller hon ”svensk”? Fråga vem som helst bland invandrare i första generationen – och ofta också i andra – om de upplever sig som ”svenskar”! Och tänk lite själva: om svenskar emigrerar till Australien eller USA eller Thailand – känner de sig då som australiensare, amerikaner eller thailändare så snart de bosatt sig där? Visst inte.

•  Vidare om Migrationsverkets stenvänderi – 28 februari 2009
(mer om Adil Hakimjan kan läsas här och här.) Ur texten:

Efter tillkomsten av Dublinkonventionen och Dublinförordningen blir den s.k. första asyllandsprincipen tillämplig endast när utlänningen har kommit till Sverige direkt från land utanför EU-området. Då måste väl även verkets generaldirektör Dan Eliasson, rättsenhetens beslutsfattare Helene Hedebris och rättschefen Mikael Ribbenvik inse att det inte blir många personer som kommer att utvisas från Sverige med stöd av första asyllandsprincipen eftersom det inte kommer att finns många som Adil som varit inspärrade på Guantánamo i flera år, blivit dumpade i Albanien och har nära släktingar i Sverige.

•  ”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta” – 28 februari 2010.Ur texten:

Att uttala sig som pjäsförfattaren är förkastligt. Han uttrycker sig samhällsomstörtande när han meddelar att han vill spränga lokaler i luften för att han inte gillar dem och inte accepterar de lagar som gäller i landet. Det han säger skulle i många andra länder anses allvarligt. Hur man ser på det rent juridiskt i Sverige är svårt att veta – polis och rättsväsende är inte de mest väl utvecklade och effektiva i detta land.

•  Röda Korset: ‘Sverige bäst på att ge förutsättningar för lyckad integration.’ – 28 februari 2011. Ur texten:

Vad som däremot inte bara bör utan måste krävas av alla som får en fristad och försörjning i Sverige är att de anpassar sig till det land och det samhälle de kommit till. Att de respekterar det land och det samhälle de kommit till och som ingen tvingar någon att stanna kvar i om han/hon inte vill göra det. Detta är så självklart att det är häpnadsväckande att man inte förstått det i Sverige!

•  Är ”verklighetsfrämmandeskap” ett plus för ministrar i Sverige? – 24 februari 2012. Ur texten:

”Utrikes födda”??? Särbehandlingen ska alltså inte gälla för svenskfödda som anställer svenskfödda, men ska de gälla för utrikes födda som anställer inrikesfödda? Och vad är då ”inrikesfödda”? Är det svenskar eller är det också barn till afghaner, somalier, irakier födda i Sverige? Ska kriteriet vara att alla som bor inom vissa, av Ullenhag definierade gränser, i s.k. utsatta områden, omfattas av hans idéer om ”lägre kostnader för att verka och anställa” i hans ”nystartszoner”? Eller ska det enbart gälla asylinvandrade? Eller ska det bara gälla asylinvandrare som inte behärskar svenska? Hur ska Ullenhag definiera vilka som ska särbehandlas?

•  En migga: ”Inte heller flydde han till Sverige utan han reste hit legalt efter att det första asyllandet beviljat honom både uppehållstillstånd och främlingspass!” – 28 februari 2013. Ur texten:

På frågan varför han låtsades vara minderårig när han kom till Sverige (och varför han sökte asyl i Sverige när han redan hade fått asyl i ett annat land) men inte när han kom till det första asyllandet ville han inte svara, och på frågan om varför han inte stannade i det första asyllandet där han redan ju hade fått tillstånd som alternativt skyddsbehövande, var svaret att så fort man får tillstånd i det landet så måste man lämna förläggningen och då måste man klara sig själv. Man måste försörja sig själv, det finns inga jobb eller bostäder och man får inte hämta dit sin fru om man inte har jobb och bostad…

•  Blandade fakta från de nordiska länderna – 27 februari 2014. Ur texten:

Norge. Asylmottagningn i Bodø har skickat ett bekymrat brev till regeringen om att asylsökande med påstått skyddsbehov reser till sina hemländer på semester. UDI (Udlendingsdirektoratet, motsvarande Migrationsverket i Sverige) har ingen översikt av hur många det handlar om. Så här skriver Beate Klette, återvändanderådgivare vid Bodø Mottagningscenter i brevet till justitieminister Anders Anundsen (Frp):

Hur farligt är det egentligen i hemlandet som gör att man kvalificerar att man får uppehållstillstånd när man bara efter några månader kan återvända dit på semester?

•  En migga: ”Det man inte får glömma bort i detta sammanhang är att på den svarta marknaden säljs även de av Migrationsverket utfärdade resehandlingarna resedokument och främlingspass.” – 26 februari 2015. Ur texten:

Resedokument och främlingspass
Rapportering finns om att personer som sålt sina resedokument och främlingspass har fått upp till 30.000 kronor per styck. Dessa dokument är också mycket eftertraktade på den svarta marknaden.

•  Finland. ”Var femte kan inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.” – 12 februari 2016. Ur texten:

– Det är inte särskilt många som har någon yrkesutbildning; de utgör endast cirka 10–20 procent. Andelen högutbildade asylsökande är klart under 10 procent, säger justitie- och arbetsminister Jari Lindströms specialmedarbetare Sakari Puisto. Dessutom kan var femte inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.

På bloggen finns idag 8.462 inlägg i mängder av olika ämnen. En stor del av texterna har skrivits av miggor – anställda på Migrationsverket – men också av andra under rubriken Be my guest, bland annat: Krister Thelin, Thomas Gür, Nuri Kino, Nima Dervish, Mirka Kettunen, Karin Dahlström, Evelyn Malzani och många fler.

Det finns texter av utlänningspoliser, familjehemsföräldrar och personal på HVB. Men också av mig. Dessutom finns mängder av texter om och från Finland och en hel del också från övriga Norden.

Jag passar också på att slå ett slag för de böcker som getts ut på Mummelförlaget, skrivna av:

Nima Dervish, David Eberhard, Ilan Sadé, Zulmay Afzali, Katrin Fogelby, SFI-elever, Aniram Niletram och mig själv, Merit Wager.

Samtliga böcker finns i pappersform men också som e-böcker, klara att ladda ner direkt för en billig penning.

 

 

 

 

Be my guest # 119 Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare.

”Som hunden Buck i Jack Londons bok Skriet från vildmarken, hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.”

Tungt bagage

Solen lyser över mitt lilla hörn av världen och gör det vita i snön ännu vitare och gnistrande än vanligt denna februaridag. Men trots ljuset och värmen är jag förunderligt trött. I går, när jag var ute på kvällspromenad, fick jag en känsla av att ha missat tåget och blivit kvar på en tågstation med mina två slitna resväskor och en halväten matsäck.

Där sitter jag på träbänken och ser människor komma och gå, men de angår mig lika lite som jag angår dem. Jag sitter och håller hårt i mina nötta resväskor, som om det gällde livet och jag blänger misstänksamt runt mig för att försäkra mig om att inte bli bestulen.

Hade jag inte haft mina resväskor att släpa på, så hade jag lätt hunnit med tåget. Men eftersom de är blytunga av alla gamla historier, skulder och förpliktelser, verkliga och inbillade, så kommer jag alltid för sent. Och därför har jag numera gjort mig hemmastadd i tågstationens väntrum.

Egentligen har jag aldrig på allvar granskat innehållet i mina resväskor. Några sa någon gång, att jag måste vara rädd om dem, att något riktigt hemskt kommer att hända om jag tappar bort dem. Eller sa de det? Kanske bara antydde? Eller trodde jag att de sa det? Nej. De sa det. Fast jag minns inte vilka. Eller när. Men de sa det. Det gjorde de. Tror jag.

Så nu sitter jag alltså här. Tåget har åkt, men vad gör det? Låt andra åka tåg, de som ingen ansvarskänsla har. De har inte förstått vad livet handlar om, men det kan jag tala om för dem här och nu. Inte för att de lyssnar, de åker ju tåg, uppfyllda av lättsinne och fluffigt drömmeri. Men för er som vill veta, ska jag förklara. Jag ska öppna mina resväskor och visa, så att ni säkert förstår. Det är dags att jag själv också tar en titt. Det var ett tag sen.

Men vänta nu… De är ju tomma! Har jag blivit bestulen? Jag har ju vaktat dem noga och inte släppt dem med blicken för en sekund. Jag har missat tåg efter tåg för deras skull. Jag har gjort exakt vad de bad mig göra. Jag har gjort min plikt, tagit mitt ansvar. Ingen ska komma och säga något annat.

Detta kan inte vara sant. Jag måste drömma. Nej, de är tomma. Eller ser ni nåt? Vi kollar i sidofacken.

Nej. Inget där heller. Tomt.

En ny känsla smyger sig på. En känsla av lättnad. Stopp, stopp! Inget lättsinne, tack! Det måste finnas en förklaring. Nu måste jag tänka. Jag måste komma på vad jag har fyllt väskorna med och vad som kan ha hänt med innehållet.

Märkligt. Det är helt blankt. Jag kan inte komma på när jag skulle ha stoppat ner en enda grej i dem. Men varför har de då blivit så tunga? Och om de är tomma… vänta jag måste försöka lyfta dem en gång till. De väger ju ingenting! Och fula är de. Och slitna.

Jag kan försöka ställa dem i ett hörn av väntrummet. Jag lämnar dem där och tar en kaffe i stationens café medan jag tänker. Så gör jag.

Jag ser mig runt i caféet. Där sitter en mamma med sitt lilla barn. Jag ler mot barnet, fast det känns konstigt och ovant, och jag får ett leende tillbaka som blottar tre pyttesmå tänder. Jag smälter. Jag frågar mamman hur gammalt barnet är och vi börjar samtala. Efter en halv timme gör mammans väninna oss sällskap och plötsligt har jag glömt tiden.

Jag vet inte hur länge jag suttit i caféet när det slår mig: ”Resväskorna!”. Jag avslutar hastigt samtalet och rusar ut i väntsalen. De är borta! Jag går fram till biljettförsäljningen och frågar damen i luckan om hon vet vad som har hänt med de två resväskorna som stod i hörnet där. Jag pekar mot platsen där jag lämnat dem.

”Jodå”, svarar hon. ”Det kom just en man och hämtade dem.”

”Men det var mina!”.

”Var det? Han såg så självsäker ut när han gick ut med resväskorna, att det slog mig inte för ett ögonblick att de inte var hans. Jag är ledsen, men de resväskorna får du knappast se mer”.

Solens strålar letar sig plötsligt in genom de dammiga fönsterrutorna och bländar mig där jag står, rådvill och vilsen. Vad gör jag nu? Vad är mitt liv utan mina resväskor? Jag tittar upp mot tavlan med tidtabellen och ser att ett tåg ska komma om tio minuter. Ja, här kan jag ju inte stå. Jag vänder mig till damen i luckan igen och köper en biljett.

Tåget saktar in och stannar vid stationen. Jag tvekar, men beslutar mig ändå för att kliva ombord. Mitt onda samvete plågar mig. Borde jag polisanmäla stölden och göra vad jag kan för att få tillbaka mina resväskor?

Men vänta nu. De var ju tomma. Gamla. Slitna. Fula. Vad ska jag med dem till?

Jag sätter mig ner på en bänk och tåget rullar iväg. Jag kommer på mig själv med att småle. Landskapet susar förbi och jag känner mig förunderligt lätt till sinnes. Konstiga tankar dyker upp i min hjärna: ”Det är nu livet börjar”.

Jag vänder mig om för att se om det finns andra resenärer i vagnen. Det gör det. En ung kvinna har sparkat av sig skorna och lagt upp fötterna på bänken mitt emot. Hon är försjunken i en bok och verkar inte bry sig om att hennes jacka har glidit ner på golvet. ”Det ser slarvigt ut”, hinner jag tänka innan jag börjar skratta åt mig själv. En tonårspojke med munkjacka sitter med mobilens hörlurar i öronen. Han har slutit ögonen och att han lyssnar på musik ser man av att hans huvud vaggar i takt. Ibland sjunger han med utan att bry sig om att de andra resenärerna hör hans falska solouppträdande.

Jag fäller stolsryggen bakåt så långt det går och blundar. Jag vilar i upplevelsen av att vara en människa bland människor. Jag släpper kontrollen och lyssnar till tågets dunkande mot järnvägsspåret. Snart somnar jag och min sömn är lugn och rofylld. Jag vet inte vad som väntar vid tågets slutstation, men just nu spelar det ingen som helst roll.

Jag är äntligen fri.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Be my guest # 118 Annandag jul Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.

När livet gör halt

Jag växte upp i ett Finland under uppbyggnad. Kriget levde kvar i veteranernas berättelser vid vårt köksbord, men jag uppfattade deras krigsminnen mest som äventyrshistorier från det förgångna. Det rådde en framtidstro i republiken. För oss skärgårdsbarn var livet för det mesta ett enda långt Bullerbykalas. Snökojor, skidbackar och frostbitna kinder om vintrarna och kallsupar, metspön och myggbett om somrarna. Jag brukade sända en medlidsam tanke åt de stackars barn som inte hade något annat val än att växa upp i stan. Allas våra föräldrar var gifta och byns traditioner vårdades ömt, något som min far byskolläraren ägnade sig åt med stor iver, som byskollärare gjorde på den tiden.

Och så fortsatte det. Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Allt enligt manus. Eller nåja. Kanske inte allt. Men i stort sett. Studentmössan på våren och på sensommaren till USA för att jobba som au pair. Kom hem, prövade mig fram tills jag beslöt mig för att bli journalist. Vägen dit gick via både universitetsutbildningar och arbete. Min tid på regionaltidningen minns jag som rätt lycklig. Att få sommarjobb där var som en lottovinst. Jag jobbade några år och lärde mig hantverket. Så småningom var det dags att dra vidare till Stockholm där jag fick möjligheten att jobba på ett par stora tidningar och skaffa mig värdefull erfarenhet för framtiden.

Men så började mörka moln hopa sig vid mediehorisonten. Papperstidningarna fick svårt att konkurrera med gratisutbudet på Internet och upplagorna började sjunka. Ekonomin försämrades och svångremmen drogs åt.

Jag började förbereda mig för att lämna de etablerade medierna, åtminstone för en tid, och bli min egen. Jag förberedde mig så gott jag kunde medan jag fortfarande jobbade i Stockholm och när vikariatet var slut så flyttade jag tillbaka hem och grundade min egen mediebyrå. Det är åtta och ett halvt år sen dess.

Starten och de första åren som egen företagare var intressanta och lärorika. Det fanns jobb och med en gammal kollega och god vän som samarbetspartner flöt det på riktigt bra.

Men så började det hända saker. Min samarbetspartner och ett par andra i min närmaste omgivning dog ganska nära efter varandra, ett stort projekt misslyckades, en stor satsning tillsammans med en ny samarbetspartner resulterade i århundradets magplask, inte ekonomiskt men emotionellt, andra som funnits i min närhet riktade en ilska mot mig som jag inte förstod, ja, listan kan göras ännu längre. Under en tid kändes det som om jag förde krig på alla fronter samtidigt. Från att ha levt ett relativt bekymmersfritt och produktivt liv försattes jag i survival mode. Det enda jag kunde göra var att fokusera på att hålla mig upprätt. Det krävde all min kraft. Enkla saker blev svåra. Det blev som att lära sig gå igen: för att komma framåt tar jag ett steg. Så ett steg till. Och ett till… Gud, om jag kommer ur det här så vet jag att det är din förtjänst.

Mitt liv hade gjort halt. Jag satt i en glasbur och såg genom tjocka väggar hur människor levde sina liv, arbetade och gjorde det som folk brukar göra. Själv kände jag mig som en vålnad som såg och hörde allt, men som var utestängd från verkligheten. Visst fanns det vänner i min närhet som jag kunde prata med, men för det mesta valde jag ensamheten. Jag ville bespara omgivningen mina våndor och någonstans förstod jag att den här resan måste jag göra på egen hand: ”… om jag ock vandrar i dödsskuggans dal …” Den 23:e psalmen i Psaltaren blev mitt ankare.

Resan tillbaka till livet pågår än. Först började jag ana små strimmor av ljus och nätterna blev lugnare. Jag möts inte längre av en plågad spegelbild och lusten och livet återvänder steg för steg. Jag har också börjat förstå att jag inte återvänder till livet som det en gång var. Nu är det som om färgerna har blivit klarare, de små ögonblicken dyrbarare och känslan av närvaro starkare. Mycket av det gamla har skalats bort, ungefär som att ta av sig en gammal, sliten rock. Jag upplever det som om jag har getts nåden och möjligheten att bege mig ut på en ny och spännande resa med en betydligt lättare packning än förr.

Jag ser med spänning fram emot 2016 och förväntar mig goda saker även om världsläget pekar i motsatt riktning. Det som ser ut som en katastrof kan i själva verket vara starten på något nytt.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Be my guest # 115 Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns. Men Finland är och förblir mitt hemland.

Finlands självständighetsdag den 6 december 2015

Ett brev till mitt Finland, min kärlek, min besvikelse

Jag har länge tänkt skriva det här brevet, för som vanligt formulerar jag mig lättare i skrift än i tal. Precis som du är jag ingen vän av stora ord och när jag ska försöka berätta hur jag känner så slutar det för det mesta med att jag börjar gråta. Och då skäms jag. För du och jag, vi vill ju inte visa vår svaghet vi. Vi biter ihop och knyter näven med vitnande knogar i fickan. Gråter gör fruntimmer på gränsen till nervösa sammanbrott och fyllon.

Jag har försökt lämna dig många gånger, men din dragningskraft får mig ständigt att återvända. Varje gång, just när jag har intalat mig att det ska bli bättre den här gången, att allt är förlåtet, det var säkert lika mycket mitt fel, så händer det igen. Du vänder dig mot mig, drämmer till med full kraft och förklarar sen med lugn stämma att det är för mitt eget bästa. Jag reser mig, säger inget, och går.

Men nu är allt annorlunda. Det är därför jag skriver det här brevet. Hur konstigt det än låter, så är jag tacksam. Någon skulle kanske säga att jag försöker utveckla min egen metod för att hantera en omöjlig situation, ett förhållande som jag varken kan lämna eller stanna kvar i, men så är det inte. För jag intalar mig inte längre att allt ska bli bra, att jag ska bli snällare, bättre, mera lyhörd. För det ska jag inte. Jag är som du. Jag är den jag är, precis som du är den du är. Nästa gång slår jag tillbaka och jag ser i din blick att du vet att jag menar det. Din röst har förändrats när du talar med mig och för första gången känner jag mig som en jämlike i din närhet.

Jag vet att du aldrig kommer att dra några silkesvantar på dina valkiga händer. Att kärret, gräftan och Jussi alltid kommer att vara den melodi som ljuder över alla politiska och ideella strömningar som försöker få dig att se större och vidare, att bli mer anpassad, öppen och modern. ”Din blomning sluten än i knopp…”, skrev Runeberg och han visste vad han gjorde. Din skönhet och din styrka kan endast den få uppleva som är beredd att tålmodigt vänta och aldrig låta sig skrämmas av din karga, barska yta. ”…skall mogna ur sitt tvång”…. För det är med dig, som med mig, att det är endast till den som verkligen älskar som vi ger nyckeln till en skönhet som andra kan ana, men aldrig uppleva.

Och det är först nu, efter alla dessa år av sorg och besvikelse, som vi kan mötas på riktigt. Det finska språket är inte mitt modersmål och jag har mina rötter i Sverige, men alla beskyllningar om att du inte kan älska dem som avviker från normen är en lögn. Din fostran har varit hård och orättvis, men jag tvivlar inte på din kärlek. Aldrig.

Finland. Du är landet mitt emellan. Den som en gång försökte göra dig till ryss fick känna på kraften i din näve, och i de skandinaviska salongerna har du aldrig känt dig riktigt bekväm, även om du försöker anstränga dig ibland. Du är och förblir Jussi, sammanbiten och envis. En senig gubbe som är sparsam med orden, men aldrig med överlåtelsen till dem du älskar.

Med kärlek för evigt,
Karin

© denna blogg och Karin Dahlström.