En migga berättar om den kaotiska perioden september 2015 – januari 2016 och därefter. Läs först del 1 och del 2.
Nu börjar massuppsägningarna
Vi på vår enhet på Migrationsverket gav precis allt förra året men inte fan spelar det någon roll nu. Nu börjar uppsägningarna. Det går cirka 50-60 asylsökande per person anställd på Migrationsverket. Det innebär att när det inte längre kommer lika många asylsökande, kommer varje att behöva sparka folk.
Alla ABK (boenden med flera personer där de lagar sin egen mat) ska läggas ner. ABT-boenden (där mat serveras), som till exempel de som Bert Karlsson driver, ska avvecklas under en viss period. Vi fick besked den 2 september om att de ska finnas kvar under ett år.
Som vanligt vet vi anställda väldigt lite. Vi är många som har hus, familj och en trygg tillvaro men alla dessa besked gör oss oroliga. För tillfället har Migrationsverket en mycket osäker framtid.
Alla EC (enhetschefer) ska på möte inom kort för att planera för de kommande tre åren. Alltså en budgetplanering. Jag tror att Migrationsverket kommer att halvera personalen från 8.000 till 4.000, men det är mina spekulationer.
Nu har trycket flyttats ut till kommunerna, som bland annat kämpar med alla kommunplaceringar för dem som fått PUT/TUT.
Kommentar: Ett stort tack till miggan som berättar.
En migga kommenterar att ersättningen till kommunerna för ”ensamkommande barn och unga”, som med tvång skickas till dem, sänks kraftigt:
Jag har semester men läser en promemoria från regeringen daterad 2016-06-21 om Ett nytt ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga. Staten vill sänka sitt ekonomiska ansvarstagande för denna stora grupp asylsökande från 1.900 kronor till 1.350 kronor per dygn och person. Det kommer att innebära en smäll för kommunerna, vi snackar om en sänkning med nästan 30 procent, samtidigt som Migrationsverket drivit igenom att de kan sända dessa ”barn” till kommuner utan någon som helst form av överenskommelse.
Man tvingar helt enkelt först kommunerna att ta emot dessa unga med orden ”vi måste alla dela på ansvaret, men staten står för fiolerna” och sedan, ett halvår senare sänker man ersättningsnivåerna till långt under det billigaste dygnspriset som åtminstone jag har hört talas om för HVB!
Regeringen pratar om att en sänkning av ersättningen ska ”ge kommunerna incitament att hitta billigare platser”. Men det är ju fullt överallt! Förra årets våg av ensamkommande under sensommaren, hösten och vintern har ju fyllt upp varenda upptänklig plats och dessutom så ploppade det ju upp en hel del oseriösa aktörer i HVB-svängen, aktörer som såg sin chans att med höjda priser tjäna ännu mer.
Jag har god kontakt med två seriösa aktörer som tar 1.630 kronor resp 1.700 kronor per person och dygn för sina platser. Andra bra och seriösa HVB-anordnare fakturerar 1.900 kronor per dygn för sina platser och jag misstänker att de inte kan och till stor del inte heller vill sänka sina priser med 30 procent. Vem vill väl det? Vem kan det?
Kostnadsskillnaden mellan 1.900 kronor och 1.350 kronor, alltså 550 kronor/dygn och person, kommer därmed alltså att hamna på kommunens skattebetalare. Ett så kallat ”ensamkommande barn” kan, om priset kvarstår, alltså kosta kommunens skattebetalare 201.000 kronor extra per år och vi vet ju alla att det inte rör sig om en ungdom utan om det rör sig om, som till exempel i min kommuns fall, cirka 100. Alltså bara i min kommuns fall rör det sig om en merkostnad på 20 miljoner kronor som ska tas från socialförvaltningens ordinarie budget…
Lycka till med att få herr och fru Skattebetalare att bli mer positiva till asylinvandringen, asylinvandrarna och regeringen!
Reflektion: Om kommuner med många ”ensamkommande” inte höjer skatterna rejält för kommunens arbetande invånare, vilka är det då som inte får de sociala tjänster, den sociala välfärd som de har betalat för just genom sina skatter i alla år? Alltså när 20 miljoner kronor tas ur budgeten och läggs på asylsökande som säger sig vara skyddsbehövande barn men som ingen ens vet om de har något skyddsbehov eller ens är barn, i en kommun med 100 sådana asylsökande?
Har dessa svindlande summor gått upp för kommuner med asylsökande minderåriga placerade hos sig? Eller står de med häpnadens finger i förvåningens mun, oförberedda? Går de som får till slaktbänken eller sätter de sig till motvärn och protesterar? Hävdar de sin kommunala självbestämmanderätt och vägrar låta en myndighet tvångsplacera okända, ytterst kostsamma personer i deras kommuner?
Enligt Migrationsverkets statistik per den 1 juni finns 31.290 (varav, förresten, 21.883 är afghaner från Afghanistan och Iran, där det inte pågår några krig…) i deras mottagningssystem – en del familjehemsplacerade, de flesta (såvitt jag vet) på HVB. Räknar man ut merkostnaderna som enskilda kommuner nu ska tvingas stå för – 550 kronor per dygn och individ som bor i HVB, så kan var och en med en miniräknare med plats för riktigt, riktigt många siffror, räkna ut vad det blir.
Betänk då att dessa summor inte kommer att kunna trollas fram ur en kappsäck full med gullpengar utan att pengarna kommer att behöva ska tas ut av kommuninvånarna i form av kraftigt höjda skatter. Som då själva samtidigt obönhörligt också blir utan många av de sociala förmåner och tjänster de i alla år betalat (och betalar) för eftersom pengarna måste användas för personer som man inte vet vilka de är, hur gamla de är och varför de är här.
Vad säger svenskarna när det nu äntligen måste gå upp också för ”vanligt folk” vilket vansinne deras så kallade regering, riksdag och andra aktörer har försatt dem i?
Av någon anledning kommer jag att tänka på detta, som jag skrev den 15 december 2007 i en text med rubriken Det var en gång…:
Klicka på bild- och textrutan för att komma till inslaget.
Rättelse;
Det är kommunerna, inte Migrationsverket, som ansvarar för upphandlingen och driften av HVB och andra former av boenden för minderåriga asylsökande. Migrationsverket hanterar asylboenden för vuxna. Jag har rättat felaktigheterna och spaltat upp vilka som ansvarar för vad.
Om kommunerna hade haft kompetenta förhandlare som hade insett och förstått att det är allas våra skattepengar de köper in svindyra boenden för åt ”ensamkommande” (som de i medierna kallas, som vore det ett substantiv), då hade regeringen inte behövt göra det den nu gör: chocksänka ersättningarna till kommunerna för dessa substantiviserade barn och unga. Då hade boendekostnaderna redan legat på rimlig nivå.
Kommunernas förhandlare borde från början ha visat var skåpet ska stå och angett hur mycket de är beredda att betala, inte låta giriga och (en hel del) oseriösa aktörer sätta prisbilden. Jag kan knappast ha varit ensam om att våndas över att se och höra talas om hur illa många av kommunernas förhandlare har hanterat den viktiga uppgiften att för pengar som också ska räcka till SVO (SkolaVårdOmsorg) åt dem som bekostar det hela: skattebetalarna i Sverige, köpa in tjänster där priserna uppenbart trissats upp till orimliga höjder.
Men pengarna har rullat i åratal och massor av skrupellösa personer har kunnat skära guld med täljknivar just för att kommunernas förhandlare inte klarat av att vara tuffa och att sätta ramar.
Samma sak har gällt på asylboendeområdet, alltså för vuxna asylsökande, där Migrationsverket inte klarat av att sätta gränser. Där verket, precis som kommunerna, låtit allehanda plötsligt uppdykande aktörer sätta priserna för att man inte vågat stå emot och säga ”nej, så här mycket betalar vi, take it or leave it”.
Det regeringen nu gör kommer att drabba många kommuner hårt, åtminstone i början och något/några år framåt. Men det är, som jag ser det, inte regeringens fel. Det är kommunerna själva som har handlat oansvarigt och inkompetent i många år. Det är dock ytterst regeringens ansvar att se till att Migrationsverket har en kompetent ledning som förmår se till att verksamheten sköts så effektivt som möjligt, alltså också kostnadseffektivt, bland annat när det gäller upphandling av asylboenden och andra tjänster. Vilket inte varit fallet.
Regeringen gör nu tyvärr helt rätt. Men den hade sluppit vara ”the bad guy” och kommunerna hade sluppit de stora extrakostnader som kommer att drabba dem och deras invånare om de haft insiktsfulla och kompetenta förhandlare. Vilket alltså också Migrationsverket borde ha haft.
Och: regeringen borde ha lagt sig i och näpst myndigheten för länge sedan…
En troligen minst 25-årig afghansk man försöker bli nedskriven i ålder så att han ska få hamna på ett BUV-hem. Mannen har varit på sitt asylsamtal för sex månader sedan och blivit uppskriven i ålder för att vi bedömer att han inte är 15, 16 år som han själv säger.
Migrationsverket älskar egna förkortningar. För oss är ett BUV-hem (detsamma som HVB) anhalten innan de asylsökande minderåriga blir vuxna och måste dela på de få antal kvadratmeter som en vuxen asylsökande tilldelas. Under normala förhållanden får vuxna asylsökande ca 5 kvm per person. För familjer är reglerna lite annorlunda, men för en asylsökande som uppgett att han är minderårig gäller helt andra regler eftersom kommunerna då tar över ansvaret.
Ett ”barn” får oftast ett eget rum som kan vara i princip hur stort som helst. Därav vill ju många asylsökande bli nedskrivna i ålder för att få större ytor och slappare regler. Det som då händer i vissa kommuner är att de tolkar ansvars- och bidragsfrågan annorlunda än våra regler. Enligt Migrationsverkets regler får en sökande enbart söka särskilt bidrag för angelägna behov (18 § LMA*). Särskilt bidrag är till för kostnader som är nödvändiga för en dräglig livsföring. Det kan till exempel vara kostnader för vinterkläder, glasögon, kosttillskott samt handikapputrustning och där personen inte har haft möjlighet att spara av den dagersättning som han eller hon redan har fått. Men vissa kommuner tolkar lagen helt annorlunda och närmast öser pengar över de asylsökande på BUV-hem.
Och hur blir det med den minst 25-årige afghanske mannen som ihärdigt och envetet försöker bli nedskriven i ålder? Tja, vi säger nej till denna nedskrivning och accepterar inte hans påståenden om att han är nio, tio år (eller mer) yngre. Både jag och mina kolleger är väldigt irriterade på honom. Han har delvis grått hår och vi hänvisar honom till asylenheten där alla bedömningar av ålder görs, det spelar ju egentligen ingen roll alls vad vi som handläggare säger.
En före detta kollega som nu arbetar med ensamkommande minderåriga säger att hanteringen av pengar till dessa BUV-hem är skrämmande. De får i många kommuner pengar till det mesta: chips, godis, kläder, sport. Det spelar ingen roll, det de vill ha får de pengar till. Den före detta kollegan är kritisk och ifrågasätter starkt de kostnader som uppkommer för samhället med en sådan syn på vad skattemedel ska användas till. Dessutom ska ju allt egentligen gå via oss på Migrationsverket: om ett barn eller en ungdom börjar med en sport så ska vi bedöma kostnaden och ifrågasätta den, som medlemskap i en klubb till exempel. Men det struntar man alltså i på en del av dessa hem.
Och nu har han den 25-årige afghanen som vill skrivas ned till 15, 16 år blivit apatisk och kan inte äta…
Kort om vad som ska ersättas av staten/skattebetalarna (Ytterligare information går förstås bra att själv googla fram).
LMA – Lagen om mottagande av asylsökande – 18 §:
Föreligger annat angeläget behov har utlänningen rätt till särskilt bistånd för det (särskilt bidrag).
Migrationsverket om kostnader som dagersättningen ska täcka för minderåriga asylsökande som kommunen får ersättning för, för kost, logi och omvårdnad :
Dagersättning på 24 kronor ska täcka kostnader för kläder och skor, fritidsaktiviteter, hygienartiklar och andra förbrukningsvaror. Dagersättningen ska dessutom täcka utgifter för hälso-och sjukvård, tandvård samt läkemedel.
Avslutningsvis: Är det möjligen någon ansvarig i regeringen, på Migrationsverket, i kommuner, på HVB, i skolor, inom socialtjänsten som vill kommentera vad miggan berättar om i den här texten? Någon ansvarig måste det väl finnas i detta land, dit 42.418 faktiskt och påstått minderåriga ensamkommande asylsökande kommit under de två senaste åren (2014 + 2015) som kan göra det? Skriv gärna till mig! Det är bara jag som läser inkommande mejl, aldrig någon annan. Tack!
Statsminister Stefan Löfven jämförde den 29 april i en KU-utfrågning (länk till webb-tv-sändningen eller protokoll kommer att läggas ut här när de finns tillgängliga) det faktum att regeringen infört en begränsning i den, som man hittills trott, okränkbara kommunala självbestämmanderätten. Han menade att det som kallas ”bosättningslagen” (enligt vilken kommuner anvisas asylsökande också mot sin vilja och förmåga att ta emot dem) ska jämföras med att alla länder i EU ”ska ta sitt ansvar” (detta eviga mantra). Statsministern sa exakt så här om den lagen (kan ses och höras här, ca 1:51:30 in i sändningen:
Jag har den uppfattningen, den bestämda uppfattningen, att det här är en uppgift för landet Sverige. Liksom vi i EU hävdar att alla EU:s länder ska ta emot flyktingar därför att vi ska dela det ansvaret, så tycker jag att det är naturligt att alla Sveriges kommuner gör det. Det finns ju ett otal lagar och bestämmelser som gäller alla kommuner. Ingen kommun kan bara helt fritt säga att vi gör precis som vi vill i alla avseenden. Jag tycker att det är naturligt att den här lagen kommer på plats. För mig har en inte bara koppling till att det kommer ett visst antal människor, att det kom många människor, jag tycker att man, naturligtvis, delar på ansvaret oavsett vilket. Så det här är en uppgift för landet Sverige och det innebär att landets alla kommuner bör omfattas av uppgiften.
Det är ett gemensamt ansvarstagande, ja jag tycker det, det är rätt. Men det är klart att det underlättas också i en situation om det skulle… om man skulle ha en hårdare ansträngning så underlättas det av att man delar på ansvaret. Det är en princip som kat tycker är korrekt.
Statsministern menar således att regeringen ska kunna köra över kommunerna och deras lagstadgade självbestämmanderätt och att det är samma sak som att han ”i EU hävdar att alla EU:s länder ska ta emot flyktingar därför att vi ska dela det ansvaret”.
Men vad har hans uttalande om att alla EU:s länder ska ta emot flyktingar att göra med lagen om kommunalt självstyre i Sverige? Hur kan man dra sådana paralleller? Det ter sig svårbegripligt.
Kommunerna ska dock veta att det som regeringen döpt till ”bosättningslagen” inte har någon faktisk betydelse. Lika lite som den svenska regeringen kan tvinga alla länder i EU att ta det som Sverige, men inte alla andra länder, anser vara ”sitt ansvar”, kan den tvinga kommuner att ta in människor som de inte har kapacitet att ta emot eller inte vill för att det i för stor utsträckning skulle gå ut över kommunens invånare. Dessutom: det skulle ju knappast vara att ta ansvar!
Regeringen/statsministern ansvarar för hela landet och hela folket; kommunstyrelsen/kommunalråden ansvarar för sina kommuner och deras invånare.
Regeringen och dess myndighet Migrationsverket har försatt Sverige i den situation landet befinner sig i. De måste reda upp det hela. Bland annat genom att personer som vistas illegalt i landet (varav enligt uppgift ca 5.000 bor kvar på asylboenden trots att de har fått avslag på sina asylansökningar) lämnar landet i enlighet med utlänningslagen.
För kommunerna kan det vara bra att känna till vad Länsstyrelsen i Stockholm i klara ordalag förde fram vid sin ”Information och dialog om den nya Bosättningslagen”:
OBS! För undvikande av medvetna eller omedvetna missförstånd: detta är ingen uppmaning till kommuner att inte ”ta sitt ansvar”! De kommuner som har möjlighet bör förstås – och kommer förstås – att ta emot asylsökande och personer som fått rätt att stanna i landet. Den här texten innehåller bara reflektioner kring statsministerns jämförelser mellan EU-stater och svenska kommuner och hans syn på att ”ta sitt ansvar”. Dessutom information om att de kommuner som inte har möjlighet att ta emot människor, inte kan göra det oavsett vilka nya påhitt regeringen kommer med. Som t.ex. en”bosättningslag”. Som dessutom inkräktar på självstyret och självbestämmanderätten i Sveriges kommuner.
En statlig myndighet ska sköta sitt uppdrag och inte lämpa över en del av det på Sveriges kommuner! Dels blir det både dyrare för oss alla; dels blir det krångligare och tidsödande för kommunerna och dels blir det inte heller bra för dem som söker asyl och skickas till kommuner, där man inte är säkra på att ”ynglingarna” verkligen är ”barn” och då ska börja göra åldersbedömningar för att, i förekommande fall, återsända dem som visar sig vara vuxna.
En helt onödig och kostsam cirkus som Migrationsverket iscensatt i stället för att göra åldersbedömningar vid misstanke om att den sökande uppger att han är yngre än han är!
Klicka på rutan för att komma till artikeln.
Idag skriver fyra kommunalråd på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om Migrationsverkets haveri på just detta område. Ur texten:
Migrationsverket gör ingen åldersbestämning av dem som säger sig vara ensamkommande minderåriga vid ankomsten. Åldersuppgiften utgörs i de flesta fall enbart av vad som muntligen uppges av den asylsökande. Därefter skickas denne till sin mottagningskommun varpå en asylprocess på mellan 8 och 15 månader tar vid. Kommunerna får ansvaret för den asylsökande i det som faller inom kommunens verksamhet. Först i slutet av asylprocessen genomförs en åldersbestämning, som i sig ligger långt efter våra nordiska grannländers vad gäller kvalitet. Under den tid som förflutit från ankomst till kommunen och till dess svaret på ansökan om uppehållstillstånd kommer har den asylsökande placerats på kostsamma familjehem eller HVB-hem, samt i många fall påbörjat skolgång bland elever som har samma ålder som den asylsökande muntligen uppgivit. Att detta inte är ett optimalt system kan man utan överdrift påstå.
2015
Till Sverige kom 35.369 asylsökande och sökte asyl som minderåriga
Till Danmark kom 2.068 sylsökande och sökte asyl som minderåriga
Till Norge kom 5.297 sylsökande och sökte asyl som minderåriga
Till Finland kom 3.024 sylsökande och sökte asyl som minderåriga
Till de tre övriga nordiska länderna kom således sammanlagt 10.389 asylsökande som sade sig vara minderåriga, till Sverige ensamt 35.369. Nog är det väl lite märkligt, för att inte säga direkt obegåvat, att man i Sverige inte reagerar över att det hit kommer 3,5 gånger fler minderåriga asylsökande (i Sverige och endast i Sverige envist kallade ”ensamkommande barn”) än till tre närliggande länder sammanlagt?
I många år har miggorna slagit larm och rapporterat om just detta med att den sökandes egen muntliga uppgift så gott som alltid ensam ligger till grund för huruvida de placeras i ”barn-gruppen” eller ”vuxen-gruppen” i asylprocessen. (Alla texter här på bloggen, genom åren, som innehåller ordet ”ensamkommande” finns här.)
Äntligen har politiker vaknat ordentligt och satt den här stenen i rullning också politiskt! Under galgen, men ändå. Miggorna har dragit inte bara strån till den här stacken utan släpat stenbumlingar till ett högt torn, de borde ha lyssnats på under alla år de rapporterat och informerat.
Heder åt de fyra som i ängslighetens förlovade land tagit upp detta självklara ämne på ett så rakt och tydligt sätt: Michaela Fletcher (M), Österåker Leif Gripestam (M), Täby Olle Reichenberg (M), Danderyd Martina Mossberg (M), Haninge
Sedan den 1 mars är alla kommuner skyldiga att ta emot nyanlända för bosättning. Syftet med den nya bosättningslagen (2016:38) är att förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden, meddelar Migrationsverket.
Här gick det undan – ovanligt nog. Regeringen föreslog i november 2015 en ny lag om att alla kommuner efter anvisning ska ta emot asylinvandrade för bosättning. Den 27 januari 2016 röstade riksdagen ja till regeringens förslag och nu har lagen trätt i kraft den 1 mars 2016 (lag 2016:38 om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning).
Migrationsverkets Vidarebosättningsenhet har skickat information till alla Stockholmskommuner enligt följande:
Bakgrund till hur Migrationsverkets tal har placerats ut i era kommuner
En tabell som tydliggör vilka grupper som varje kommun ska ta emot
Information om aktuella flyktinggrupper
1. Kort ur Migrationsverkets förklaring till årsplanering:
En del kommuner eller län har fått förslag på att ta emot kvotflyktingar trots att de saknar större erfarenhet av denna typ av mottagande. I dessa fall har det bedömts som sannolikt att det kan komma att finnas släktingar där till de personer som ska anvisas. Migrationsverket har också försökt säkerställa att det finns platser i kommuner med universitetssjukhus.
Hela dokumentet kan säkert fås från Migrationsverket, om någon önskar ta del av det.
2. Tabellen som tydliggör vilka grupper som varje kommun ska ta emot:
3. Så här ser Migrationsverkets Mer information om de olika flyktinggrupper som omfattas av Migrationsverkets bosättningsansvar 2016 ut (klicka på textrutorna för att förstora dem):
Posted on torsdag, 24 september, 2015 by meritwager
Nu skriver enhetschefen inom socialtjänsten i en medelstor kommun i södra Sverige (eller kanske i norra Sverige – mina källor ska inte kunna spåras när de begärt att få vara anonyma), igen:
Mycket snart tror jag att vi når någon slags gräns där det tar stopp. Hittills har vi lyckats ”trolla med knäna”, skulle jag vilja beskriva det som, för att ordna boende åt alla. Några av våra familjehem har tagit emot både 1, 2 och 3 stycken.
Jag har läst statistik från Migrationsverket, och bara under de senaste sju dagarna har 1300 ”ensamkommande barn” sökt asyl i Sverige. Det enda jag kan vara säker på är att anvisningarna kommer fortsätta vara många.
Hur tänker de styrande egentligen, hur ska kommunerna klara av detta? Det borde vara viktigt för alla att de som verkligen är barn får den hjälp från socialtjänsten som de behöver.
Varför ska vi som myndighet behöva lägga massor av resurser på att behandla vuxna män som omyndiga barn?Finns det någon annan myndighet i Sverige accepterar det (förutom Migrationsverket då)?
Kommentar: När den här enhetschefen som tvingas arbeta under helt hopplösa förhållanden, i förtvivlan slår larm, är det ingen som lyssnar. Ingen som tar det nu så berömda ”ansvaret”. Hon skriker rakt ut i ett tomt, svart hål. Det har miggorna och jag också gjort. I åtta år.
En migga om nu- och framtiden i det udda – nästintill aparta – landet Sverige:
Nej tack!
Så är det då snart dags för regimskifte. Fast det var ju synligt redan för några år sedan. När Alliansen inte fick egen riksdagsmajoritet var det som att de slog över till en expeditionsministär, med en rätt apatisk inställning till det mesta. Så här i efterhand var det som att hela mandatperioden handlade om det femte jobbskatteavdraget. Gäsp.
Dock: Alliansen höll den ekonomiska krisen borta. Vi kunde ha haft en tvåsiffrig arbetslöshet, stort budgetunderskott och en bostadsmarknad i kollaps. Men den saken blev undanskymd av passivitet och oppositionens framgångsrika mantra om vård, skola och omsorg. Så nu får oppositionen visa vad den går för. De rödgröna lär dock få göra en Hollande – han fick backa från det mesta ett halvår in i presidentperioden – efter ett halvår eller så, med alla vallöften de strött omkring sig. För de snålar inte precis på sockret: sextimmars arbetsdag med bibehållen lön; sjutimmars arbetsdag med bibehållen lön och friår, också det helt betalt; sextimmars arbetsdag och gratis kollektivtrafik; höjda ersättningar över hela linjen i försäkringssystemen. Det ska bli intressant att se när de återinför fastighetsskatten, för det är en riktig lågoddsare att de skulle kunna låta bli.
Och så var det då det där med SD. Som ensamt kunde utesluta en egen riksdagsmajoritet för Alliansen, eftersom det partiet äter upp väljarna från höger. Och som skulle isoleras. Så att partiet tynade bort.
Man bör inte utgå från att väljare är dumma. Men man bör inte heller utgå från att politiker är dumma. Och jag utgår från att åtminstone Alliansens politiker förstår att det mesta de sysslat med i frågan migration och integration är retorik och endast retorik. ”Härtill var vi nödda och tvungna…” i syftet att isolera SD. Och med facit i hand är frågan till politikerna enkel: gick det bra? Gick det bra att med retorik och uppgörelser strypa flödet till SD? Eller gick det tvärtom?
Alliansens uppgörelser med MP var ett bra exempel. MP som, redan innan bläcket torkat på någon överenskommelse gällande migration och integration, alltid gått ut och kritiserat densamma. MP som ger uttrycket ”dolkstöt i ryggen” en ny innebörd. Sedan blir det ju också ett stigma av ”guilt by association” när en allians som på papperet förordar reglerad invandring gör upp med ett miljöparti som vill ha motsatsen. För vi fick bland annat systemet med subventionerad vård för ”papperslösa” och skolgång och annat för deras barn som gör att ingen i den berörda myndighetsvärlden längre är riktigt säker på vad som är legal respektive illegal vistelse. Illegal vistelse är tydligen legal vistelse i vissa fall. Det påminner lite om Tage Danielssons monolog om Three Mile Island. Det hade varit bättre för Alliansen att avstå från sådana utflykter.
Försörjningskravet för familjeåterförening var ett annat bra exempel. Försörjningskrav ska vi ha, men eftersom SD ville ha kraftiga försörjningskrav blev det nästan slagsmål inom Alliansen om vem som kunde införa flest undantag från kravet. Så nu sitter vi här med försörjningskrav som existerar som teorem, men som i praktiken omfattar ungefär 3 procent av anknytningspersonerna och 0 procent av de anhöriga. Och när M understundom nämnt att kravet borde utvidgas har småpartierna skrikit högt i falsett.
Frågan om hur många invandrare som går att med framgång integrera per år fick komma fram vid ett tillfälle, fast då blev det lite galet. Migrationsministern satt i tevestudion och nämnde att ”volymerna” var för stora. Det blev som när Nuder yttrade sig om ”köttberget” – botgöring i riksdagen för migrationsministern och sedan var frågan död.
Arbetskraftsinvandringen från tredjeland var en bra idé – som sedan kom att pryda löpsedlarna i den del som gäller icke yrkesutbildad arbetskraft. För till skillnad mot andra länder så är den svenska arbetskraftsinvandringen helt generell och omfattar därför lokalvårdare, diskare, servitörer, bärplockare etc. Vi har hittills inte sett något exempel med en forskare vid Astra Zeneca som hamnat i blåsväder, men däremot har de okvalificerade arbetsinvandrarna dels blivit ett tacksamt mål för utnyttjande och dels har de funnit ett nytt bedrägerispår. För lika väl som det går att betala 100.000 kronor för en resa till Sverige med en vidhängande asylberättelse, lika väl går det att betala 100.000 kronor för en skenanställning.
De ensamkommande barnen – eller unga männen som det främst handlar om – var ett annat bra exempel. Har jag hört någon allianspolitiker yttra att detta inte är en eftersträvansvärd trafik? Har någon minister gjort som president Obama gjorde när samma typ av trafik uppstod från Centralamerika till USA, det vill säga konfronterat regeringarna i de berörda länderna och framfört att barnen kommer att skickas tillbaka? Har någon öppet uttalat det rätt självklara, att i de fall det verkligen handlar om barn så har de inte kommit hit på egen hand, eller träffat en okänd välgörare någonstans i hemtrakten, utan familjen sitter kvar därhemma och har ordnat allt? Svar nej, nej och åter nej!
Fast storleken på invandringen är det bästa exemplet på att säga en sak och hålla inne med vad man egentligen tycker. För som sagt – jag utgår inte från att politiker är dumma. SCB för statistik på invandring, sorterat efter personnummer – vilket betyder att den verkliga siffran är betydligt högre – och om inte jag minns fel blev bruttoinvandringen sexsiffrig redan 2007. Vi hade en kö av 7.000 i mottagningssystemet redan för två år sedan. Vad kön kommer att vara vid nästa årsskifte kan man bara spekulera om. Men retoriskt sett är Alliansen nästan övertydlig: Det finns inget tak.
Fast i antalsfrågan har det funnits en spricka i fasaden. Migrationsministern ville inte riktigt att Sverige ensamt skulle var en magnet för asylinvandrare – vilket Sverige är med sitt system av PUT och sedan allt betalt – utan försökte få de andra i EU-familjen att göra detsamma. Undrar hur mycket hånflin det kostade Sverige nere på kontinenten? För tanken på att andra länder i EU skulle göra som Sverige gör – kvotuttagningar är en annan sak – lär inträffa samma dag som grisar lärt sig flyga. Och Alliansens vallöfte om 350.000 nya jobb fram till 2020 blev nedplockat av KI redan samma dag det kom – hela det antalet är så gott som intecknat av invandring.
Så nu står vi där, med ett mantra som kan sammanfattas så här:
• Det finns inget tak alls för vad som är genomförbart med invandringen.
• Försörjningskrav ska vi ha fast helst inte alls.
• Vi ska ha okvalificerad arbetskraftsinvandring fast vi inte behöver det.
• Alla asylsökande – och framförallt barnen – är alltid sanningssägare.
• Vi ska ge PUT direkt och allt betalt.
• Vi ska ha ett parallellsamhälle där illegal vistelse i själva verket är legal. Och den som säger motsatsen är rasist eller främlingsfientlig eller dåligt informerad.
• Alla asylinvandrare och deras familjemedlemmar är högt utbildade och yrkeskvalificerade – det kommer absolut inga analfabeter från Afghanistan, Somalia, Kurdistan, Eritrea.
• Går det dåligt i kommunerna eller om Arbetsförmedlingen rapporterar att det är rätt svårt att hitta lämpliga arbeten för icke yrkesutbildade analfabeter så råder strukturell rasism i kommun och på arbetsmarknad. Skulle alla dessa personer hamna i utanförskapsområdena – vilket är det enda ställe socialbidragstagare kan hamna i eftersom det är där som allmännyttan har sina lägenheter – så råder det rasism på bostadsmarknaden också.
Som sagt: Jag utgår från att politiker inte dumma. Och att de fattar att denna retorik inte håller. Och försöket att förneka bort SD slutade med att detta parti i opinionsmätningarna nu får runt 10 procent. För väljare är inte dumma heller. Men väljare, till skillnad mot politiker, har inte haft något motiv för att syssla med den slags retorik och tyföljande politiska vansinnesdåd som vi sett de senaste fyra åren.
Och om SD har kunnat le i mjugg under de senaste fyra åren så kommer de att känna sig som prinsar i en bagarbod när de rödgröna vunnit valet. För de rödgröna har drivor med fiffiga uppslag i påsen. Svensk sjukvård ska vara helt universell – eller rätt sagt så ska utnyttjandet av svensk sjukvård vara helt universell. Asylbegreppet ska utvidgas ännu mer och familjebegreppet ska nu omfatta föräldrar, syskon och kusiner. Och andra med, det är inte så noga. Försörjningskravet ska strykas helt. Så SD kan nog se fram emot 15 procent av rösterna framåt 2018. Och det gör det hela till ett absolut exit för Alliansen som fenomen.
Och så till mitt eget val. Än en gång: Jag utgår från att politiker inte är dumma. Alltså talar de inte sanning. Och de får ha vilka bevekelsegrunder de än vill, och vilka vackra motiv som helst – jag röstar inte på sådana. Och jag kan inte få för mig att rösta på något annat parti i riksdagen heller. Så jag stannar hemma på valdagen.
Kommentar: Ingen, egentligen. Men här kan man ta del av Eurostats rapport Migrant integration in the labour market in 2013 med underrubriken: Unemployment rate for non-EU citizens notably higher than for nationals in the EU28, och se hur (illa) Sverige ligger till. Och om någon tror att det blir bättre 2014, 2015, 2016, 2017, 2018 så torde den vara rejält ute och cykla. Eller vara både blind och döv.
Ur texten:
In 2013 across Member States, the largest differences between the employment rates for non-EU citizens and for national were recorded in Sweden (50.2% for non-EU citizens compared with 81.3% for nationals.
I landet som tar in förkrossande många fler asylinvandrare än något annat EU-land per capita, har också det lägsta antalet utomeuropeiska invandrare arbete.
Att lyssna på inslaget Lång väntetid leder till sysslolöshet i Sveriges Radio, är en frustrerande, pinsam och nästintill plågsam upplevelse. Frustrerande när man man lyssnar på Birgitta Hart Carpenter som är utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm och samordnare för alla länsstyrelser när det gäller frågan om bosättning för asylsökande. Pinsamt, nästan plågsamt när man lyssnar på den alltid lika ”hälla vatten på en gås”-aktige integrationsministern. Man undrar först om det de säger (och även det de inte säger) är på riktigt och när man inser att det är det, så är man inte längre i Sverige utan man finner sig förflyttad till Dårfinkeristan.
Det finns inga bostäder åt alla som kommer till Sverige!Det finns inte jobb åt alla som kommer till Sverige! Bostadsbristen är stor också för den egna befolkningen som ofta får stå i bostadsköer i många år innan de, så småningom, får en bostad. Arbetslöshet råder för den egna befolkningen som behärskar språket och oftast har nödvändiga kunskaper; hur kan man då tro att personer som det tar många år för att lära sig språket och komma in i samhället överhuvudtaget skulle kunna få jobb?
Ministern tar inget ansvar för alla sina egna pilotprojektsmisslyckanden på integrationsområdet, trots att han själv använder ordet ”ansvar” i var och varannan mening. Som när han kräver att ”kommunerna ska ta sitt ansvar” och ta emot mängder – tusentals, tiotusentals – av asylsökande trots att det alltså inte ens finns bostäder och jobb åt den svenska, befintliga befolkningen. Givetvis har varken minister Erik Ullenhag eller samordnaren Birgitta Hart Carpenter därmed några faktiska och konkreta svar på var alla dessa väntande asylinvandrare ska placeras, hur de ska komma in i det svenska samhället, hur de ska lära sig språket, hur samhällsservicen, som belastas allt hårdare, ska räcka till inte bara för dem utan också för dem som betalat skatt och levt i landet hela sina liv. Men det finns inte ett uns av självkritik eller vilja att tala klarspråk hos minister Ullenhag utan det enda han gör – vilket är synnerligen missklädsamt – är att skuldbelägga kommuner för att de inte tar emot fler och fler och fler asylsökande och placerar dem i bostäder som inte finns (och som många svenskar redan köar för sedan många år) och inte ger dem arbeten som inte finns (men som många svenskar också skulle behöva) och som asylinvandrade ändå inte skulle kunna ta även om de fanns, för att de inte har språk- och andra nödvändiga kunskaper.
Var och en kan själv lyssna till det 11 minuter långa inlägget och höra att det pratas mycket men inte sägs mycket med substans. Och fundera över vad den här situationen kan leda till, med närmare 11.000 asylsökande som beviljats PUT (permanent uppehållstillstånd) som sitter på anläggningsboenden (som det heter) och är frustrerade för att de inte kommer vidare. Och ta då med i beräkningen att det fylls på med fler och fler och fler asylsökande hela tiden…
Regeringens – inte kommunernas – ansvarslöshet på asylområdet har redan lett till upplopp, kravaller, laglöshet, frustration, segregation och farliga situationer för befolkningen. För att inte tala om mycket stora kostnader och en orimlig belastning på samhällsservice som skola och sjukvård. Från alla samhällsområden sipprar det nu ut rapporter om ohållbara situationer. Ordet ”sipprar” är korrekt i sammanhanget för att det verkligen är så att politiker och medier – som ju till största delen är de som styr vilken information de anser att allmänheten har rätt att få – står inmålade i sina hörn och om de släpper fram alla fakta som en flodvåg så blir de tvungna att komma ut ur dessa hörn. Och det slåss de med näbbar och klor för att inte behöva göra, för det skulle ju innebära att de erkände att de hade haft på sig öronproppar och skygglappar alltför länge. Att dessa människor står kvar i hörnen och trycker, det kallar jag ansvarslöshet, inte att kommuner inte kan trolla fram bostäder, skolor, sfi-kurser, jobb, samhällsservice etc!
Miggorna har larmat i åratal om bland annat asylbedrägerier, varför har deras information inte tagits på allvar? Och varför har man inte sett till att varenda person som inte har rätt att vistas i landet också lämnat det? Då hade antalet asylsökande kunnat vara hanterbart eftersom antalet som beviljats PUT hade varit betydligt mindre och Sverige hade inte haft tiotusentals människor i landet som befinner sig här olagligt och som ingen vet vilka de är och vad de sysslar med. Men handlingsförlamningen( och/eller oförmågan att se hur det ser ut i landet på grund av deras ansvarslöshet) är för stor hos den här regeringen och den har skapat ett instabilt och osäkert samhälle. För alla som lever här.
En konsekvens av den svenska självgodheten är den svenska fegheten. För när det egna fögderiet enligt legaldefinitionen alltid är fritt från skuld och bäst i världen så uppstår skrattretande företeelser när trumpeterna i tevestudions soffor och inför tv-kameror och i ledarstick försöker hitta just någon annan. Som ska göra det.
Det handlar alltså om romer.
Och där slog ryggmärgsreflexerna till med hastigheten hos en högenergilaser. Hos alla som läser detta.
2008 var frågan aktuell i Uppdrag granskning och SVT Debatt och de större dagstidningarna. Det slutade med att åtta barnfamiljer från Rumänien i en av landets största städer fick gå före i bostadskön, fick totalförsörjning utan några krav på motprestation inklusive gratis sjukvård och skola. Idag, drygt 5 år senare, är det 2 av de vuxna som har deltidsjobb. En del står och spelar på gatan och mottar samtidigt försörjningsstöd. Några har blivit utvisade på grund av brott.
Surt, sa räven om rönnbären – när detta spred sig och ytterligare långt många fler rumänska EU-medborgare dök upp. Och de efterkommande blev rättmätigt förvånade eftersom de inte fick någon totalförsörjning. De första hade varit med i TV, och möjligen hade eftertänksamhetens kranka blekhet drabbat de ansvariga efter detta. Eftersom alla efterkommande fick veta att det inte bara var att dyka upp och få allt serverat.
Ja, fast sedan skulle ju givetvis polisen och Migrationsverket göra saken värre än vad den redan var. Genom att i samråd hitta på eländigt ihopsnickrade brottsbestämmelser – som inte ens fann i lagen – och komma med ännu sämre underbyggda grunder för frihetsberövanden och sedan bussa ut folk på rekordtid. För den som minns så var det stort rabalder sommaren 2010, när franska myndigheter rev läger och skjutsade hem folk. Vad åskådarna just då inte visste var att det som pågick i Sverige var långt värre än det som pågick i Frankrike: i Frankrike gällde det att riva kåkstäder och husvagnsparker som var illegalt uppförda på annans mark och sedan på undertecknade avtal få folk att återvända till hemländerna – dessutom med en mindre summa pengar på fickan. Frivilligt återvändande. Det var inte vad som skedde i Sverige… Och Migrationsverket har fortfarande i sitt regelverk att sådana här olagligheter är tillåtna (noter: ”olagligheter är tillåtna”!) – trots att EU-kommissionen i möte med verket den 11 oktober 2010 uttryckte sig i klara och tydliga ordalag och trots att till och med regeringen tillsatte en utredning för att få alla att hålla sig till EUs regelverk. Vilket alltså inte skedde. Alltså att alla höll sig till regelverket.
Nåväl. Nu äro de ännu många fler, de romska unionsmedborgarna på gatorna uti EU-staten Sverige. Och så ska det inte vara, om detta är alla överens. Och förslagen haglar. Kommunpolitiker som inte vill ta konsekvenserna skyller på regeringen och på EU. En större stad vill istället ge alla totalförsörjning! En debattör vill straffbelägga givandet av pengar till tiggare – vilket torde vara lagtekniskt omöjligt eftersom gåvor till att börja med inte är skattepliktiga. Och vad var och gör med sin egen egendom är som bekant upp till var och en. Många debattörer pekar på de berörda länderna – ungefär som att de borde åka hit och ägna sig åt myndighetsutövning här.
För att göra en lång historia kort. Det är inte fel på EU, utom att de gemensamma institutionerna kan sätta större press på de berörda EU-staterna Rumänien och Bulgarien. Fast att få deras levnadsstandard kompatibel med vår lär ta några decennier. Det är inte fel på regeringen. Det är faktiskt inte fel på polisen och Migrationsverket heller. För så länge dessa människor inte är dömda för brott eller börjar leva på ersättningar och bidrag så finns det ingen anledning att börja tänka i termer om utvisning. Och de berörda lever inte på bidrag, för med undantag för dem som blev kända genom TV för fem år sedan och med undantag för dem som nu kan se fram emot totalförsörjning uti staden Malmö (om nu det verkligen kan genomföras) så är det inte någon som får bidrag. Förutom möjligen något litet bidrag för jourboende eller någon hemresa. Vilket faller inom regelverket för det tillåtna.
Nej, eftersom alla verkar vara överens att det inte är önskvärt med människor som tigger på gatorna så är det faktiskt kommunerna som har bollen på sin planhalva. Och lösningen sitter i deras lokala ordningsstadgor. Som inte är svårare att förstå än reglerna för torghandel. Tillstånd krävs – och den som inte har det åker på avhysning och vite. Plus det enkla faktum att det inte finns några som helst hinder vare sig i EUs regelverk eller i Sveriges Rikes lag att avhysa dem som smällt upp bopålarna på någon annans mark. Alltså: Tillstånd krävs för musicerande och liknande på gator och torg. Lätt som en plätt. Och den som blivit avhyst några gånger ger till sist upp.
Fast hur var det nu? Jo, just detta är tydligen/kanske inte tillåtet att diskutera? Här i Sverige alltså. För det stämmer inte med Sverigebilden av ryggmärgsreflexerna att döma.
Men då är ju spelbordet lagt. Det enda konkreta som svenska myndigheter kunde göra – förutom att bli offentlig sektor för EU genom att erbjuda de berörda totalförsörjning – låg just i de lokala ordningsstadgorna. Så om detta nu inte är aktuellt så önskar jag att alla trumpeter i tevesoffor och annorstädes i fortsättningen håller käften. Så får det vara som det är. För detta eviga gapande med pekpinnar riktade mot någon annan som ska göra något ger bara ett infantilt och fegt intryck.
Under rubriken Harva kunta avaa ovensa pakolaisille – ”Kuntamme ei ole sopiva paikka” (Få kommuner öppnar sina dörrar för flyktingar – ”Vår kommun är inte en lämplig plats”) Kan man på Yles finskspråkiga sajt ta del av den enkät som gjorts för att ta reda på hur beredskapen att ta emot kvotflyktingar ser ut i de finländska kommunerna.
I Finland beslöts tidigare i höst att man ska ta emot 500 kvotflyktingar från Syrien nästa år och nästa års flyktingkvot höjs tillfälligt för år 2014 från 700 till sammanlagt 1.050. Trots det stora behovet vill få kommuner ta emot kvotflyktingar, en enkät gjord av Yle i Södra Savolax visar att högst 700 kvotflyktingar får plats. Enkäten omfattar hittills 152 av landets 320 kommuner och av dessa 152 kommuner säger 81 nej till kvotflyktingar. Bland kommuner i Svenskfinland kan min gamla hemort, Grankulla, tänka sig att ta emot 10 personer och Borgå 15, Åbo 50, Nykarleby 10-15 och Jakobstad 20 personer.
De tillfrågade kommunerna anger att de främsta anledningarna till att de inte tar emot kvotflyktingar är att de saknar utrymme och att de är i ett ekonomiskt kärvt läge samt har dåligt med resurser för integration. Den andra stora anledningen till att många kommuner säger nej är att de anser att det finns viktigare frågor att satsa på. På landsbygden säger man också att små orter inte kan integrera flyktingar och att de inte skulle trivas där.
Stadsdirektören i Kuhmo, nära den östra gränsen:
Frågan är inte helt central hos oss för tillfället. Vår homogena kultur skulle kunna vara en för stor utmaning när det gäller integration.
Vice kommundirektören i Laukkaa säger:
Tidigare erfarenheter har visat att flyktingar inte trivs på en så här liten ort utan hellre söker sig till större centralorter. Det torde också vara så att det inte finns möjlighet att ta emot någon stor grupp flyktingar här.
Var femte av de tillfrågade kommunerna kan tänka sig att ta emot kvotflyktingar. Den viktigaste motiveringen är att det handlar om en viktig humanitär insats. Små kommuner kan välkomna 5-10 kvotflyktingar, medelstora kommuner kan ta emot 20-30 och storstäderna 50-70.
I de kommuner som svarat ja på enkäten om huruvida de kan tänka sig att ta emot kvotflyktingar 2014, finns det plats för 700 personer totalt. För 350 kvotflyktingar (av totalt 1050 som regeringen beslutat att Finland skulle vara berett att ta emot), finns för närvarande inte plats.
Finland ska prioritera flyktingar som har lättare att integreras här.
Det säger inrikesminister Päivi Räsänen (KD), som ansvarar för migrationsfrågorna, i en intervju i Hufvudstadsbladet den 4 november.
Hon säger vidare:
Kvotflyktingsystemet är en ganska bra mätare för hur beredda vi finländare och kommuninvånare är att ta emot flyktingar. I kommunerna är det verkligen medborgarna som tar emot de här flyktingarna.
Största delen av kommunerna är inte redo att ta emot. Men man måste komma ihåg att det är en svår tid för kommunerna då ekonomin är trängd. Det här är ändå också en fråga om solidaritet, flyktingarna kommer från svårigheter av helt andra proportioner än dem finländarna möter i kommunerna.
Och flyktingar finns det av helt andra proportioner än den finländska flyktingkvoten. Det gäller alltså att prioritera då man väljer ut vilka som får komma till Finland. Linjen är att prioritera särskilt utsatta grupper, som barnfamiljer, ensamma kvinnor, ensamföräldrar med barn och sjuka.
För en vecka sedan hamnade Päivi Räsänen i rubrikerna efter att hon uttalat sig om hur prioriteringen av vilka kvotflyktingar som ska väljas ut och få komma till Finland, ska ske. Hon sa då i Sunnuntaisuomalainen att:
Finland ska prioritera lättintegrerade grupper, till exempel förföljda kristna och vietnameser.
I intervjun i Sunnuntaisuomalainen (här Karjalainen) kunde man läsa:
Suomeen ei haluta terroristeja eikä tahoja, jotka ovat sotatoimissa osapuolina. Tällaisissa sotaoloissa ei saa olla sinisilmäinen, Räsänen sanoo. Sisäministeri arvioi, että islamististen terroristiryhmien värväystoiminta on lisääntynyt myös Suomessa.
Översättning:
Till Finland vill vi inte ha terrorister eller personer som är parter i krig. I krigssituationer får man inte vara blåögd. Inrikesministern tror att terroristgruppers värvningsverksamhet har ökat också i Finland.
På frågan i Hufvudstadsbladet om inrikesministern menar att Finland ska prioritera till exempel kristna flyktingar, svarar hon:
Nej, religion är inte en urvalsgrund. Men Finland bestämmer själv hur vi gör urvalet. Och visst funderar vi i de här övervägandena över vilka som är sådana grupper som har lättare att integreras i Finland.
Utsikterna för integration är en aspekt, och den är viktig. Andra aspekter är utsatthet och säkerhet, att inte personer som är med i extrema rörelser eller part i kriget kommer med.
Jämför man med till exempel Sverige eller Italien är antalet asylsökande i Finland försumbart. Ändå skickar Finland tillbaka till exempel syrier till Italien med stöd av Dublinförordningen. Inrikesministern:
Fördelningen av flykting- och migrantströmmen har diskuterats mycket inom EU, och Dublinförordningen gäller. Det första EU-land som tar emot en asylsökande behandlar ansökan. Visst har Migrationsverket utrymme för egen bedömning. Men de följer ju också lagen och gemensamma spelregler.
Justitiedepartementet meddelar den 2 maj att kommuner (har kommunerna i Sverige inte självstyre?!) ska tvingas ta emot vad departementet kallar ”ensamkommande barn”. Man har här tappat såväl ”asylsökande” som ”minderåriga” och talar bara om ”ensamkommande barn” när en betydligt mer korrekt benämning skulle vara: ”asylsökande, ensamkommande minderåriga”…
Kommunalt mottagande av ensamkommande barn
I lagrådsremissen föreslås att lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ändras så att Migrationsverket får utvidgade möjligheter att anvisa asylsökande ensamkommande barn till en kommun som inte har en överenskommelse med verket om mottagande av ensamkommande barn. Några särskilda skäl för anvisning till kommuner utan överenskommelse ska inte längre krävas.
Förslaget innebär ingen förändring när det gäller ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Migrationsverket ska alltså även fortsättningsvis ha det övergripande ansvaret för mottagande av ensamkommande barn och mottagandet av barnen ska ske i kommunerna.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2014.
Under tiden 1 januari-31 oktober 2011 sökte totalt 134 asylsökande som sade sig vara minderåriga asyl i Finland. I Norge var antalet 717. Motsvarande siffra för Sverige var 2081. (Källor: resp lands migrationsmyndigheter).
Enligt utredningsledaren vid Helsingfors utlänningspolis, Arvo Mäntykenttä, visade sig 42 av 63 testade, alltså 65 procent, vara äldre än 18 år. Han säger:
Vanligtvis är de som uppträder som minderåriga 19-20 år gamla. En del är dock betydligt äldre. En av dem som vi utredde, som sade sig vara 16 år, kunde vi till slut avslöja var 29 år gammal.
I Norge och Finland följer man resp lands lagar. Om man i Sverige också följde sin utlänningslag och valde att göra rätt redan i början av asylprocessen, då skulle situationen med absolut säkerhet se helt annorlunda ut – och problemen vara betydligt mindre – även här. Med den nu föreslagna ändringen av lagen sänder regeringen en tydlig signal/uppmaning till Migrationsverket om att fortsätta att börja i slutändan i stället för att börja från början! För det är i början av asylprocessen som en tillfredsställande utredning ska göras. Det är då identitet ska fastställas liksom ålder, och det är då frågor som vem som betalt resan och hur den gått till etc ska ställas. Varje rättsstat med normal självbevarelsedrift ser till att dess lagar följs och att man inte beviljar uppehållstillstånd åt personer som man inte vet vare sig vilka de är, varifrån de kommer eller varför de är här. Och – i fall där personer säger sig vara minderåriga – kontrollerar man givetvis deras ålder om den uppgivna åldern ter sig falsk eller verkar orimlig.
Här finns diverse texter om minderåriga och påstått minderåriga asylsökande, skrivna av miggor och av HVB-hemspersonal som tagit emot dessa unga pojkarmän (oftast) och unga flickor/kvinnor (mer sällan).
Svaren på ett antal frågor som ställts till Migrationsverket i det här sammanhanget kommer att redovisas när de inkommer. Det brukar ta lite tid.
Den 27 mars skrev jag till integrationsminister Erik Ullenhags kansli och ställde några raka, enkla frågor med anledning av informationen i hans pressmeddelande:
I statsbudgeten satsas 100 miljoner kronor per år 2013 och 2014 för att stärka, stimulera och utveckla utanförskapsområden. Regeringen har nu fattat beslut om vilka fördelningsnycklar som ska gälla när det prestationsbaserade stödet fördelas till 15 utsatta stadsdelar i nio kommuner.
Och:
Boverket ges i uppdrag att beräkna och fördela medlen till de kommuner som ingår i det urbana utvecklingsarbetet. Utbetalning ska ske utan rekvisition senast den 31 december 2013 respektive 2014 utifrån modellen.
Jag skrev att jag ville veta
– Vad pengarna ska gå till. Konkret.
– Varför är det just Boverket som ska dela ut pengarna?
– Hur ska det gå till?
– Kan företag och enskilda i dessa ”utanförskapsområden” söka pengar till sina verksamheter?
– Vem/vilka ska bestämma vad pengarna ska användas till?
– Ska det anställas folk för att administrera dessa 2 x 100 miljoner kronor? I så fall: enligt vilka kriterier?
Jag bad om raka och tydliga svar (inte med ord som ”fördelningsnycklar” och ”indikatorer” etc!) på mina frågor. Så här lyder svaret, som kom den 9 april (mina kommentarer i rött direkt i svaret):
Avsikten med det prestationsbaserade stimulansbidraget är att det ska leda till fler i jobb, färre med försörjningsstöd och fler med gymnasiebehörighet i de utsatta stadsdelarna som deltar i projektet. /Snömos! Eftersom man inte riktigt förstår vem/vilka som ska ”stimuleras” eller hur det ska ske.
Att det är Boverket som ges uppdraget att fördela medlen och följa upp projektet har att göra med att Boverket är en myndighet med bred kunskap om stadsutveckling och boendesegregation, vilket är en viktig del av detta arbete – även om de specifika indikatorer som mäts inom ramen för uppdraget handlar om socioekonomiska aspekter. Det är väsentligt att den myndighet som sköter uppföljningen kan ta ett helhetsgrepp på frågan och i det avseendet anser regeringen att Boverket har goda förutsättningar. /Snömos! Bla bla bla bla även om de specifika indikatorer som mäts inom ramen för uppdraget handlar om socioekonomiska aspekter. Det är väsentligt att den myndighet som sköter uppföljningen kan ta ett helhetsgrepp på frågan bla bla bla. Vad betyder detta? Jag bad om raka och tydliga svar. Jag fick snömos.
Fördelningen av det prestationsbaserade stimulansbidraget sker enligt en modell som tar hänsyn till hur pass väl kommunerna lyckas få fler i jobb, färre med försörjningsstöd och fler med gymnasiebehörighet i de utsatta stadsdelarna. /Snömos! Ska Boverket alltså kontrollera hur många fler som får jobb och i så fall fr.o.m. när? Och varför/hur skulle fler få jobb, plötsligt? Och varför skulle plötsligt färre personer få försörjningsstöd? Fr.o.m. när ska det räknas? Och vad är det som gör att man tror att fler plötsligt skulle få gymnasiebehörighet? Och vad händer om fler inte får jobb, färre inte får försörjningsstöd, fler inte får gymnasiebehörighet? Fryser ”det prestationsbaserade stimulansbidraget” inne då? Det måste det väl göra?
Syftet med detta projekt är att kommunerna själva ska styra över hur pengarna används: användningen av medlen är inte öronmärkta. Regeringen följer upp det lokala arbetet genom Boverket för att se hur och till vad pengarna används, detta för att säkerställa att det kommunerna gör är kopplat till resultatförbättringen. Regeringen vill inte styra kommunernas insatser – kommunerna vet själva bäst var pengarna gör mest nytta i just deras kontext. /Snömos & flum! Var det inte Boverket som skulle hantera detta, inte ”kommunerna själva”? Och – med tanke på att 9 av 10 svenskar enligt en färsk undersökning inte hyser tilltro till kommunpolitiker – hur ska folk veta i vilka fickor de icke öronmärkta pengarna hamnar? Och vad menar regeringen med att ”kommunerna vet själva bäst var pengarna gör mest nytta i just deras kontext”?Vilken kontext???
Att det är kommunerna som styr över hur medlen används medför i sin tur att det är kommunerna som avgör om företag och enskilda engageras för att få fler i jobb, färre med försörjningsstöd och fler med gymnasiebehörighet i de utsatta stadsdelarna. /Snömos & flum! Återigen: Var det inte Boverket som skulle ”styra över medlen”? Och vilka är det nu – konkret, faktiskt och i verkligheten – som ska få några pengar och – konkret, faktiskt och i verkligheten – till vad?
Slutligen, fördelningen av pengarna kommer att skötas av Boverket, som också får till uppgift att följa upp hur pengarna används. Boverket avgör i vilken omfattning personal behövs för att administrera fördelningen och uppföljningen. Avsikten är att detta arbete ska kunna ske inom ramen för Boverkets ordinarie verksamhet. /Snömos igen! Och var det inte det jag gissade, som förbigås snabbt och med en enda mening: ”Boverket avgör i vilken omfattning personal behövs för att administrera fördelningen och uppföljningen.” Att det alltså förmodligen kommer att anställas folk som ska avlönas för att administrera och ”följa upp” den minst sagt flummigt beskrivna ”fördelningen av pengarna”!
Är det någon som tycker att mina frågor har fått raka och tydliga svar från regeringen?
Finns det någon eller några som förstår det här svaret, som förstår regeringens intentioner med de här 200 skattemiljonerna? Jag ska be Slöseriombudsmannen följa upp det hela, förhoppningsvis klarnar det hela lite mer om det förklaras av honom.
Slöseriombudsmannen, tar du dig an att granska detta? Då kan du väl börja direkt när pengarna ”släpps” från regeringen!
Vi på vår enhet på Migrationsverket gav precis allt förra året men inte fan spelar det någon roll nu. Nu börjar uppsägningarna. Det går cirka 50-60 asylsökande per person anställd på Migrationsverket. Det innebär att när det inte längre kommer lika många asylsökande, kommer varje att behöva sparka folk.
Betänk då att dessa summor inte kommer att kunna trollas fram ur en kappsäck full med gullpengar utan att pengarna kommer att behöva ska tas ut av kommuninvånarna i form av kraftigt höjda skatter. Som då själva samtidigt obönhörligt också blir utan många av de sociala förmåner och tjänster de i alla år betalat (och betalar) för eftersom pengarna måste användas för personer som man inte vet vilka de är, hur gamla de är och varför de är här.
Statsminister Stefan Löfven jämförde den 29 april i en KU-utfrågning (länk till webb-tv-sändningen eller protokoll kommer att läggas ut här när de finns tillgängliga) det faktum att regeringen infört en begränsning i den, som man hittills trott, okränkbara kommunala självbestämmanderätten. Han menade att det som kallas ”bosättningslagen” (enligt vilken kommuner anvisas asylsökande också mot sin vilja och förmåga att ta emot dem) ska jämföras med att alla länder i EU ”ska ta sitt ansvar” (detta eviga mantra). Statsministern sa exakt så här om den lagen (
En statlig myndighet ska sköta sitt uppdrag och inte lämpa över en del av det på Sveriges kommuner! Dels blir det både dyrare för oss alla; dels blir det krångligare och tidsödande för kommunerna och dels blir det inte heller bra för dem som söker asyl och skickas till kommuner, där man inte är säkra på att ”ynglingarna” verkligen är ”barn” och då ska börja göra åldersbedömningar för att, i förekommande fall, återsända dem som visar sig vara vuxna.
Merit Wager 