• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2021
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Sverige förändras i rasande fart – och inte till det bättre

polisenAtt 90 procent av alla polisanmälningar kring upploppen i Husby och andra våldsutsatta förorter läggs ned, är – förutom skandal – en tydlig signal om att det faktiskt är nästan helt fritt fram i Sverige att skjuta, bränna upp bilar och vandalisera andras egendom. Risken att åka fast (och bestraffas med samhällstjänst…) är alltså 10 procent!

Antal polisanmälningar/nedlagda polisanmälningar i Stockholms län:

Norrort: 40 anmälningar / 24 nedlagda
Västerort: 105 anmälningar / 94 nedlagda
Söderort: 136 anmälningar / 131 nedlagda
Södertörn: 103 anmälningar / 96 nedlagda
Södertälje: 17 anmälningar / 16 nedlagda
Nacka: 9 anmälningar / 5 nedlagda
Totalt: 410 anmälningar / 367 nedlagda ~90% nerlagda.
Övrigt: 2 personer är dömda. 1 person har fått ett strafföreläggande. 1 åtal är väckt. 13 polisutredningar är hos åklagare för beslut om åtal. 26 förundersökningar pågår.

Källa: Ekots sammanställning av polisdistriktens siffror.

Citat ur ett inlägg på Johan Westerholms blogg (läs hela inlägget här) med rubriken Porten till helvetet

Polisutbildningen akademiseras istället för att fokusera på yrkeskunskaperna samt en allmän urlakning av polisiär närvaro i vardagen. Poliserna sitter hellre kvar i sina trygga bilar än rör sig bland skattebetalare, medborgare och annat löst folk.
——————–
Med en politikerkår, framför allt de som säger sig vara vår frontlinje, som skakar av skräck i TV och hellre manövrerar runt partistadgar och sina egna behov så blir det inte bättre än så här. Polisen och statens våldsmonopol blir experimentbänk för olika former av akademiska och pacifistiska experiment samtidigt som andra då förutsätts implicit hålla ordning på samhället. Då öppnas dörrarna till ett rättssamhällets haveri.

Och då öppnas dörrarna på sikt på vid gavel till något som skulle få kravallerna i Husby eller skottlossningen i Hässelby att verka vara en rätt vanlig dag. Att verka normativt. Dörrarna till helvetet. Där står vi. Ensamma som det ser ut. Och om det är någon som tror att även mitt förakt inte växer så är jag benägen att säga att de har nog fel vilket känns märkligt då jag en gång trodde att ett politiskt engagemang kunde förändra samhället. Jag vet bättre nu. Jag har sett tillräckligt av politikens insida för att inse att det är inte där förändring av samhället sker än mindre att det är där vi skyddar samhället och de humanistiska värderingarna.

Hela denna utveckling är mycket allvarlig. Och den har tagit fart. Det är dock först nu vi börjar se siffror på den i form av värderingsskiften och annat.
——————–

I åratal har varningssignaler sänts och varningsklockor ringt och nu ljuder varningssirener och varningslarm. Men de politiker som ska företräda folket har, precis som Johan Westerholm säger i sin text, hellre manövrerat runt partistadgar och sina egna behov än sett till folkets och landets bästa. De sysslar inte längre med politik i första hand, alltså med landets och folkets väl och ve. De sysslar med hur de själva ska få behålla, alternativt ta över, makten och härligheten i form av höga arvoden, mängder av förmåner, generösa avgångsvederlag, mycket långa ledigheter och synnerligen goda pensionsförmåner. Allt detta är viktigare än att företräda folket.

Knapptryckarkompaniet omslagTar man del av vad tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, M, berättar i sin bok Knapptryckarkompaniet: rapport från Sveriges riksdag, och lyssnar man på vad unge Anton Abele, nuvarande riksdagsledamot, M, berättar i programmet Sommar i SR P1, så ser man tydligt att partierna och därmed landet, styrs av folk i företagsliknande konstruktioner, inte av kloka män och kvinnor med integritet och skinn på näsan; sådana vill inte sitta i riksdagen eller hoppar av när de förstår hur illa ställt det är med den s.k. demokratin.

Ur Anne-Marie Pålssons bok:

Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna. Och där sitter då partiledaren, omgiven av en liten, liten krets, som styr hela agendan; som styr allting, i kraft av de maktmedel som partierna utrustats med.

Ur Sommar med Anton Abele, som beskriver riksdagen som en plats som genomsyras av pessimism, en miljö där man sällan berömmer och stöttar varandra:

Jag kan inte minnas att jag har fått ett enda samtal från partiledningen efter att ha medverkat i media, aldrig från någon i toppen av min eget lag, om det inte handlat om kritik.

Inte bara dessa två moderater utan företrädare för samtliga partier, kritiserar den slutna atmosfären och det tuffa klimatet där det gäller att hålla sig kvar vid grytorna i rikspolitiken (men också i kommunpolitiken i hela landet). Detta sker främst genom att man håller sig väl med partiledaren/chefen och hans/hennes krets och att inte gör eller säger något som kan äventyra ens ställning vid nästa val. Man vill ju inte bli nedflyttad på kandidatlistorna och riskera att bli ”en vanlig människa” igen. Ens om man har rundligt tilltagen arbetslöshetsersättning från politiken.

Vilket scenario är mest troligt i Sverige nu och i framtiden:
1) att landet har/får kloka, välutbildade, faktiskt ansvarstagande politiker med integritet som tar krafttag mot bland annat brott, hedersrelaterat våld, upplopp i förorter och asylbedrägerier och gör sitt yttersta för att svenska lagar ska gälla alla och för att upprätthålla dessa lagar och säkra människors liv och egendom
eller
2) att en minoritet av våldsamma personer, som anser att de inte ska bestraffas för att de bränner och förstör andras egendom för att de anser sig ha rätt att protestera mot … ja, mot vad? – tar över och kan härja precis hur fritt de vill med både vapen och bensin för att få det som de vill och ta vad de vill ha, medan resten av folket, inklusive Polisen, står livrädda och tittar på?

Det finns en humoristisk nidvisa, framförd av Helmer Bryds Eminent Five Qartet år 1968 i programmet Mosebacke Monarki. Den heter Norgevisan och refrängen lyder: ”Norge, Norge, det är ett ruttet land”. Det är – sedan länge – dags att byta ut ”Norge” mot ”Sverige” i refrängen…

”Hellre i Kongo än här”

Ajankohtainen kakkonen Rinkebyssä”Kuvaan mieluummin Kongon kapinallisia kuin Rinkebyssä”, kokenut tukholmalaiskuvaajani Mike Toivonen totesi matkan alussa.

Jag filmar hellre rebeller i Kongo än jag filmar i Rinkeby”, säger min (reportern Ami Assulins, min anm.) erfarne stockholmsfilmare Mike Toivonen i början av vår resa.

Han säger:

Rebellerna lyder sina ledare, men i kravallerna i stockholmsförorterna vet man inte ens vilka de arga unga är, som kastar stenar och bränner bilar.

Här kan man läsa ett reportage om ett inslag i det finska tv-programmet Ajankohtainen kakkonen (Aktuella tvåan) i Yle om kravallerna i svenska förorter och om både goda och dåliga sidor i Rinkeby, gjort av reportern Ami Assulin och fotografen Mike Toivonen.

Reportern sitter ensam i en låst bil på Rinkeby högstadieskolas gård. På andra sidan gatan håller brandkåren på och släcker en bil som nyss stuckits i brand. ”Inte var det så här det skulle bli! Jag flyttar över till förarsätet. Kan jag ens köra den här bilen, om jag måste göra en rivstart härifrån?”

Reportern Ami Assulins reportage är det första i serien Pahamaineiset lähiöt (Förorter med dåligt rykte) i Ajankohtainen Kakkonen. Programmet ligger ute till ca 24 juni och Rinkeby-inslaget presenteras på finska ca 19:22 in i programmet, men från ca 20:00 är en del av det på svenska. Reportern berättar, där hon sitter i en tunnelbanevagn på väg mot Rinkeby, att hon bodde och studerade i Stockholm några år på 80-talet. Men i Rinkeby var hon aldrig. ”Dit var det ju ingen som åkte. Inte då heller”, säger hon. Hon berättar också att så gott som alla elever i Rinkebyskolan är invandrare (har invandrarbakgrund) och att de kommer från 70 länder och talar ett trettiotal olika språk.

Reportern berättar vidare att i skolan får man inte filma vem som helst eftersom många elever har nya, hemliga identiteter. Mest går här turkiska och somaliska elever. Hon berättar också att Sveriges Radio för ett år sedan förbjöd sina medarbetare att åka till Rinkeby utan särskilt tillstånd. Inte ens poliser får patrullera här ensamma utan måste vara minst två med två bilar. I Rinkeby har det brunnit förr, man har bränt ner skolan och tänt eld på polisstationen. Och för ett år sedan knivhögg en tolvårig pojke en polis.

Rinkebyskolan har en målsättning: att fostra framtida vinnare på arbetsmarknaden. I inslaget medverkar också finlandssvenske Börje Ehrstrand, som gick i pension 2012 efter att ha varit rektor på Rinkebyskolan sedan 1989. Endast cirka hälften av eleverna här går ut grundskolan med godkända betyg.

Dagen efter att bilar brunnit i Rinkeby vaknar stadsdelen som om inget hänt. Bränderna nämns inte ens i medierna. Dock skriver en del tidningar att extra polisinsatser vid kravallerna hittills kostat 10 miljoner kronor.

Reportern tar också upp att olika politiska beslut troligen påverkar situationen till viss del. Hon nämner att den borgerliga regeringen gjort nedskärningar och att vänstern vill göra olika satsningar. Och att Sverigedemokraterna kan komma att samla fler röster efter upploppen och kravallerna. Men det sista vill inte vaktmästaren Emiliano Camacho hålla med om. ”Demokratin kommer att segra här i Rinkeby”, säger han.

© Denna blogg.

Integrationsminister Erik Ullenhag presenterar ett nytt integrationsprojekt

Erik Ullenhag. Foto: Johan Ödmann

Erik Ullenhag. Foto: Johan Ödmann

Diskrimineringsombudsmannen (DO) med cirka 100 anställda ska flytta till någon av Stockholmsförorterna Tensta eller Rinkeby. Beslutet syftar till att bryta negativa utflyttningsspiraler i ett område där det finns ett utbrett utanförskap, skriver integrationsminister Erik Ullenhag (FP).

Regeringen ger nu Diskrimineringsombudsmannen (DO) i uppdrag att förbereda en omlokalisering av myndigheten till Tensta/Rinkeby. Det är ett led i arbetet för att lyfta de mest utsatta stadsdelarna.

Så börjar Erik Ullenhags artikel på DN Debatt den 10 juni.

DO logoVanligtvis brukar man i möjligaste mån samla myndigheter och verk i ett lands huvudstad, gärna så centralt som möjligt, vilket det finns många fördelar med. Men kanske tänker Erik Ullenhag att det ska bli närmare för många som vill anmäla kränkningar att ha DO i Tensta eller Rinkeby om DO flyttas ut till ett ”utsatt område”, som invandrartäta områden numera kallas (förmodligen för att undvika att nämna ordet ”invandrare”). Eller hur han nu tänker.

Att det blir lätt för ”arga unga män i utanförskap” att hålla anställda på en stor myndighet som gisslan vid nästa upplopp, och att bränna upp deras bilar har väl Ullenhag också tagit med i beräkningen när han nu presenterat sitt nya ”integrationsprojekt”. Och funnit att ”lite spill får man räkna med”, eller någonting ditåt. Polis, ambulans, brandkår och andra ”svenneinstitutioner” är ju ofta inte välkomna och i Södertäljes ”utsatta områden” har det rapporterats om att socialarbetare och andra måste ha skottsäkra västar och poliseskort när de försöker arbeta i vissa av dem. En del behöver till och med polisskydd i sina lokaler (SR 22 juni 2011: Tjänstemän måste ha polisskydd i lokaler). Ska samma sak gälla de DO-anställda och vad kommer säkerhetsåtgärderna att kosta, i så fall?

Av många anledningar kan man förutspå att flytten av DO – en myndighet som vi för övrigt är många som under lång tid tyckt borde läggas ner helt – kommer att bli om inte ett fiasko så åtminstone ett rejält misslyckande.

Vi får väl se hur det går och hur många anställda som vill flytta med när/om Ullenhag får göra verklighet av sitt nya påhitt. Jag tillhör alltså dem som länge ansett att DO aldrig borde ha inrättas och att myndigheteten ska läggas ner. Det finns lagstiftning som reglerar diskriminering och vi har inte myndigheter för en massa annat som redan är lagreglerat! Och jag tror som sagt inte heller, generellt, på idén att flytta ut myndigheter i invandrartäta områden som någon sorts integrationsexperiment. Allra minst till osäkra områden där upplopp och kravaller närsomhelst kan blossa upp.

Här är några tidigare texter på bloggen om DO. Många hänför sig till den urusla chef som DO hade och som tvingades avgå och alltså inte längre finns kvar där. Dessa texter visar främst hur det stormat kring myndigheten, och det är väl känt att det kan vara svårt att få bort osunda och dåliga ”kulturer” på en infekterad arbetsplats, sådana tenderar liksom att ”sätta sig i väggarna”. Men här är ändå en del av de texter som genom åren publicerats här på bloggen om den här onödiga (och dyra) myndigheten:

Knappast ett ärende för DO! – 31 december 2007
Diskrimineringsombudsmannen som ska utreda kränkningar kränker själv  – 29 februari 2008
Diskrimineringsombudsmannen utsedd till Sveriges sämsta chef – 19 augusti 2009
”I Sverige arbetar staten tydligen både mot och för diskriminering.”  – 8 september 2009
”Diskrimineringsombudsmannen utsedd till Sveriges sämsta chef” – 23 november 2010
En migga apropå DO och niqaber: ”Är det inte domstolarna som bestämmer?” – 1 december 2010
Hur länge får urusla chefer på onödiga statliga verk sitta kvar?– 14 januari 2011
Först nu (!) tar Studio Ett upp frågan om den massiva kritiken mot DO Katri Linna!– 27 januari 2011
Äntligen: DO Katri Linna tvingades gå! – 1 februari 2011
Dårskaper: Sverige, landet som är på väg mot inkompetensens och dårskapsruinens brant – 28 februari 2012

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

En anställd vid en av länsstyrelserna: ”Men precis som du så har jag förvånats över antalet anställda hos MSB. Vad gör alla dessa?”

lst_topplogoDet kom ett mejl från en bloggläsare som är anställd vid en av länsstyrelserna (det finns 21…), apropå min text Tänk om de 850 som jobbar här, hade varit en insatsstyrka i stället! Jag har frågat personen som skrev ovanstående om jag får publicera texten och fått tillstånd, förutsatt att jag inte anger personens identitet.

profileTack för en intressant blogg, jag har följt den länge nu och lärt mig mycket om asylområdet.

Det var med spänning jag såg att du lyft upp det område jag arbetar inom, nämligen krisberedskap. När det gäller ditt inlägg om MSB så skulle jag vilja att du förtydligade lite vad du menar och vad du förväntar dig från en myndighet som MSB.

Jag misstänker att dina förväntningar inte är möjliga eftersom MSB:s ansvar är begränsat i en krissituation som den i Husby och på andra orter. Läs gärna lite mer om det svenska krisberedskapssystemet, som det så fint kallas. Detta förklaras på ett bra sätt i en tidigare debattartikel, Sverige behöver ingen krisgeneral (SvD 23 mars 2011).

Du skriver om MSB:s kunskapsbank och enligt min erfarenhet täcker myndigheten ett stort behov i vår bransch med denna. Men precis som du så har jag förvånats över antalet anställda hos MSB. Vad gör alla dessa?

Jag hoppas att du fortsätter sätta dig in i och skriva om krisberedskapen i Sverige. Precis som alla offentliga uppgifter så behöver även denna granskas (för att förväntningar och förmåga ska vara på så lika nivå som möjligt) och uppmärksammas (för att ge medborgarna en större förståelse för hur det är tänkt att de ansvariga kan och ska agera).

Hör av dig om du har frågor!

Anledningen till att jag vill publicera mejlet är dels för att visa hur engagerade människor det finns, som tar sig tid att läsa, tänka, formulera sig; dels för att jag inte sällan får mig en eller annan tankeställare när jag får mejl som reagerar på något jag skrivit. den Länsstyrelseanställda skriver:

Men precis som du så har jag förvånats över antalet anställda. Vad gör alla dessa?

MSB logoJa, det undrar jag verkligen också! Och många andra som har hört av sig med anledning av min text om MSB. Skribentens önskan om att jag sätter mig in i, och skriver mer om, krisberedskapen i Sverige ska jag försöka efterkomma. Det har blivit uppenbart under de senaste veckornas våldsamma upplopp och grova brott (mordbrand, stenkastning mot Poliser och andra etc) att det behövs insatsstyrkor och annan konkret, hands on-krisberedskap i Sverige. Det kommer att bli fler och fler inbördeskrigsliknande kravaller och sammandrabbningar runt om i landets invandrartäta områden, något som det varnats för i ett decennium, men som aningslösa och blåögda s.k. högsta ansvariga inte gärna tar till sig eftersom ”600.000 utrikes födda” ju ”går till arbetet idag”.

Sverige kommer att behöva en insatsstyrka. Kanske kunde man skära ner antalet anställda på MSB med 80 procent till 170 och därmed frigöra medel för att ha en kraftfull insatsstyrka på 680 man som kan rycka ut vid kravaller och upplopp och snabbt få stopp på vandalismen och våldet utan att hela poliskåren behöver rycka ut! Poliser behövs ju också på andra ställen än i våldsamma förorter.

Jag vill också passar på att tacka alla kloka, kunniga och genuint intresserade människor som hör av sig till mig med berättelser, funderingar, påpekanden, frågor etc. Tack för att ni litar på mig och tack för att ni tar er tid att skriva!

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa.

Finlands inrikesminister om kravallerna i Sverige och om att risken för att något motsvarande ska hända i Finland är låg

Inrikesminister Päivi Räsänen anser att kravallerna i Sverige är ett synnerligen oroväckande fenomen:

Inrikesminister Päivi RäsänenMigrationspolitiken måste vara balanserad och genomföras så att den respekterar människovärdet. Dessutom måste myndigheterna bemöta alla som bor i landet på ett jämlikt sätt.

Den stora frustation som upplevs av invandrarna i Sverige och landets annorlunda migrationspolitik är sådana bakgrundsfaktorer som sannolikt har medverkat till att utvecklingen har gått i en sämre riktning. Minister Räsänen bedömer att risken för att något motsvarande ska hända i Finland för närvarande är låg. Samtidigt påminner ministern dock om att det fortsättningsvis finns mycket att göra med tanke på integreringen av invandrare.

– I Finland måste vi se till att bostadsområden eller minoriteter inte får en negativ stämpel. Rasism och hattal får inte ges utrymme i diskussionerna. När det gäller att förebygga utslagning är det viktigt att unga med invandrarbakgrund känner sig accepterade. Det bästa sättet att integreras är att den unga får en utbildningsplats och en lyckad anställning. När den unga har lagliga och faktiska möjligheter att lyckas i livet undviker han eller hon att halka in på den kriminella banan eller i gänglivet, konstaterar Räsänen.

I fråga om de unga som halkat in på brottets bana är det ofta fråga om personer som reagerar på omständigheter som inte omfattas av polisens behörighetsområde, t.ex. familjens utslagning. Därför är det ytterst viktigt att myndigheterna i rätt tid och på ett övergripande sätt tillsammans bedömer situationen för sådana ungdomar med utlänningsbakgrund och vidtar åtgärder för att bryta brottscirkeln och ge honom eller henne det stöd som behövs. Detta lyckas bäst med hjälp av en permanent verksamhetsmodell som baserar sig på samarbete mellan olika myndigheter.

Så tänker den ansvariga migrations- och integrationsansvariga ministern i Finland (som också har andra frågor på sitt bord).