• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2018
    M T O T F L S
    « Sep    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

En migga har en kort, men synnerligen relevant undran

En migga:

profileI den allmänna asyldebatten i media så pratar man bara om ”syrier som flyr från krig och förföljelse”. De utgör hittills i år cirka 20 procent av alla sökande.

Under 2015 så kom knappt 32 procent av de asylsökande från Syrien.

Varför undrar ingen över varför det kommer asylsökande (!) amerikaner, serber, albaner, européer, gambianer, serber, ryssar?

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.

Nära hälften av alla ensamma barn och unga från Afghanistan som kom till Europa förra året, sökte sig till Sverige

easo logo

Av EASOs (European Asylum Support Office) årsrapport för 2015 om asylsituationen i EU och de senaste asylsiffrorna, framgår bland annat att:

Afghanistan fortsatte att vara ett av de främsta ursprungsländerna i EU+ (+ = Norge och Schweiz) under förra året, med 196.170 inkomna asylansökningar (en ökning med 359 procent jämfört med 2014) och med den högsta andelen ensamkommande barn som ansökte om internationellt skydd i EU+ (25 procent av alla afghanska sökande).

Afghanistans flagga med text

Det kan – borde – vara av intresse för alla som på olika sätt kommer i kontakt med asylsökande från Afghanistan: handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket, HVB-personal, domare och nämndemän, socialsekreterare, lärare och rektorer, poliser, gode män, journalister med flera –  att ta del av den sammanställning av information och citat ur några nyligen skrivna rapporter om varför barn och unga lämnar Afghanistan som publiceras här på bloggen (se längre ner). Nämnas kan också att det från Syrien, där det till skillnad från Afghanistan pågår strider och regelrätta krig i delar av landet, under 2015 kom 3.777 ensamkommande minderåriga asylsökande till Sverige. Jämför det med 23.490 som angav sig komma från Afghanistan där det inte pågår något krig…

När det gäller de hitkommande från Afghanistan ter det sig nästan som om Migrationsverket har glömt bort att även minderåriga måste ha asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen för att uppehållstillstånd ska få beviljas. Och att man ska veta vilka de är och hur gamla de är, borde vara basala krav. Att vara ”barn” eller att söka ett bättre liv utgör självklart inte asylskäl. Dessutom är det fel att det sällan görs åldersbedömningar av personer som säger sig vara under 18 år gamla. För att få uppehållstillstånd i Sverige med allt vad det för med sig räcker det ofta för Migrationsverket med att personer 1) säger sig vara ”barn” och 2) säger sig vara från Afghanistan.

Avgjorda asylärenden beslutade av Migrationsverket, 2015Klicka på bildrutan för att se den i större format.

Under 2015 beviljades hela 74 procent av den här kategorin asylsökande uppehållstillstånd i Sverige. Det gällde då främst personer som kommit året innan och en del som hann få beslut under samma år de kom (alltså 2015) –  en hög siffra med tanke på dels att det inte utbrutit krig eller skett något annat som generellt gjort det omöjligt för unga afghanska pojkar och män att leva i sitt eget land; dels med tanke på vad som framkommer om skälen till varför de lämnar Afghanistan i rapporter som gjorts om detta (se längre ner).

Migrationsöverdomstolen klargör i sin dom UM 2437-13 daterad den 11 februari 2014:

Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant. Den asylsökande har emellertid bevisbördan för sin ålder och om han inte kan göra sannolikt att han är underårig ska han betraktas som vuxen.

Dessutom är det alltså fortfarande så att det enligt lag är den som söker skydd i Sverige som ska visa att den har behov av det. Lagen medger inte ”bättre-liv-invandring” för 16, 17, 23- och 28-åriga afghanska pojkar och män som vill få jobb, utbildning och annat i Sverige. Dessutom är det förvånande hur många av dessa ”skyddsbehövande” som mycket snart efter att de fått uppehållstillstånd i Sverige, reser hem och hälsar på i Afghanistan. I andra länder dras uppehållstillståndet in när sådant sker; det visar ju tydligt att personen ifråga inte har något skyddsbehov gentemot hemlandet.

UNHCRAREU
I slutet av texten
finns en länk till
en sammanställning
av fakta och berättelser
ur rapporter gjorda av

Hur mycket vet egentligen personer i de tidigare uppräknade kategorierna, de som på olika sätt kommer i kontakt med den här gruppen hitkommande, om dem? Har de läst rapporter som gjorts av seriösa organisationer om varför barn och unga tar sig/skickas hit från Afghanistan? Med mängder av information som är ytterst viktig att känna till för ett land som ensamt tagit in nästan hälften av alla ensamkommande minderåriga afghanska asylsökande som kommit till sammanlagt 30 Schengenländer under 2015? Hur många som arbetar med asylsökande – och då främst med afghaner, särskilt ensamkommande påstått och faktiskt  minderåriga – har på ett seriöst sätt försökt lära sig om deras kultur, traditioner, bakgrund, historia, levnadssätt, klansystem, olika folkslag och språk, kvinnosyn, utbildning etc?

Ensamresande barn Afghanistan bildKlicka på bilden för att komma till sammanställningen.

Förutom rapporten här intill
finns det en sammanställning
av citat och fakta baserade på rapporten
Men and Masculinities in Afghanistan.
Den kan läsas här:
Afghanistan är inte som Sverige.

© denna blogg.
Kommentarer, relevanta uppgifter, information, reflektioner, eventuella rättelser kan skickas via formulär under fliken Info. Alla meddelanden behandlas konfidentiellt, ingenting publiceras utan medgivande av den som skrivit.
Tillägg: Eftersom en anonym twittrare väljer att starkt på Twitter fokusera på att jag har skrivit att det ”inte pågår något krig i Afghanistan”, förtydligar jag här enligt nedan, så att poängen med mitt inlägg och min sammanställning av rapporten från AREU och UNHCR inte går förlorad om man fokuserar på fel sak.
Det pågår väpnade konflikter i delar av Afghanistan. Det finns provinser där sådana inte pågår. Afghanistan klassas inte som ett land i krig. Migrationsverket har gjort ett rättsligt ställningstagande beträffande hur det ska se på afghaner som söker asyl, vilket var och en som är intresserad av själv kan ta fram och läsa. Här ett mycket kort utdrag (eftersom min text inte på något sätt handlar om detta):
Eftersom säkerhetsläget och våldsnivån varierar mycket både inom och mellan de provinser där det råder inre väpnad konflikt, måste en individuell prövning av den sökandes utsatthet göras mot sökandens hemort i enlighet med Elgafaji-domens kriterier. Detta innebär att när säkerhetsläget är allvarligt utifrån aktuell landinformation behöver den individuella risken inte vara så hög.
Min text handlar alltså inte om ifall det pågår krig i Afghanistan eller inte. Min text handlar till 100 % om varför ensamkommande unga asylsökande pojkar och män söker sig till Europa och också om att hälften av alla som kom tog sig till ett enda av de 30 berörda länderna i Schengen-området: Sverige.

Bedrägerier, lögner, förfalskningar

Klicka på bilden för att komma till pdf-dokumentet.

AsylbedrägerierJag har samlat ett urval – ett axplock – av alla de texter som publicerats här på bloggen genom åren om bedrägeri och förfalskning på asylområdet. Alltså ett urval, långt ifrån alla. Korta utdrag ur texter från november 2007  till juni 2016, en tidsperiod på nästan nio år med länkar till varje så att man kan läsa dem i sin helhet.

Det borde inte behövas en brasklapp om det självklara, men i det svenska åsiktsklimatet är det kanske bäst ändå att göra det: Nej, alla asylsökande ljuger inte. Nej, alla asylsökande bedrar inte. Nej, alla asylsökande har inte falska identiteter och falska asylhistorier. Bara väldigt många

Här är den första och den sista texten.

“Det finns en risk…” – 13 november 2007. Ur texten:

Samma svenska pass används flera gånger, av olika personer. Irakiska G-pass förfalskas, pass från EU-länder florerar på smugglarmarknaden och kan köpas med visering till eller uppehållstillstånd i något Schengenland. Det är människor av alla möjliga nationaliteter och med alla möjliga bakgrunder (också kriminella och terrorister) som tar sig till Sverige och lever här under falsk identitet. Långt ifrån alla är alltså ens irakier, som en del vill försöka få det att verka som. Och bland dessa finns också ”äkta” asylsökande – men vem kan veta vem som är vem och vem som är vad?

Men störst och mest skadlig av allt är konflikträdslan. Rädslan för att stå upp och säga ifrån. – 9 juni 2016. Ur texten:

Texten fick mig att tänka på hur medier rapporterat och rapporterar om det svåra området asyl & migration. Och på att det har tagit så lång tid innan man på lite mer allvar tagit upp frågan om asylbedrägerier när det gäller dem som söker asyl som minderåriga utan att vara det, men också asylbedrägerier generellt.

Synpunkter, kommentarer, tillägg etc kan kommuniceras här.

© denna blogg. Vid citat ur texterna, vänligen länka alltid till originalinlägget.

Skärmavbild 2016-06-23 kl. 09.15.05

En migga: ”Hallå, hallå! Det handlar om bedrägeri och inget annat.”

Flyktingar lär sig svenska 5Ekot granskar SRKlicka på textrutan för att komma till inslagen:
•  Sveket mot barnen: Del 1 – De ensam­kommande vuxna
•  Grafik: Asylsökande – barn eller vuxen?
•  Justitieministern om de ensamkommande vuxna
•  Sveket mot barnen: Del 2 – Guldrusch i asylmottagningen
Klicka på bild- och textrutan för att
komma till SVT-inslaget.

Ur inslaget:

På Litorina Folkhögskola i Karlskrona förenas de ensamkommande flyktingbarnen för att, som skolan själva beskriver det, ”bara få vara grabbar under sommaren”.

”Flykting” är ingen medan han söker asyl, det borde SVT veta efter 20 års stor asylinvandring till Sverige. Och om det handlar om ”barn” det får väl var och en som ser inslaget ha sina egna tankar om. I Sverige görs som bekant inga åldersbedömningar utan säger en 32-åring att han är 17 år så behandlas han som ett barn. Precis som läraren så glatt och välvilligt säger om de ”ensamkommande flyktingbarnen” som förekommer i inslaget:

De ska ha så roligt som möjligt, känna att de är på gång, att de har det bra och att de har ett bra liv här.

En migga har sett inslag från Sveriges Television och lyssnat på Sveriges Radios serie om ”ensamkommande vuxna” och säger:

profileAck ja, vad ska man säga? Det är väl dansen kring guldkalven i kombination med alltför många människor med behov av att vara världsförbättrare som gör att detta är möjligt i en rättsstat. Det handlar ju också om skattemedel och då brukar man allmänt anse att det ”inte drabbar någon fattig”.

Reportagen i Sveriges Radio är bra och viktiga. Men jag noterar att man, utan att tänka på det, låter de asylsökande framställa sig själva som offer: det är liksom synd om dem för att vi har ett system som gör att dom måste ljuga.

Men hallå, hallå! Det handlar ju om bedrägeri, inget annat. De försöker genom ett bedrägligt förfarande tillskansa sig förmåner de inte har rätt till. Sist jag kollade så var det brottsligt!

Min kommentar: Ja, det handlar om förfalskningar och bedrägeri. Men det låtsas man inte om i Sverige. Gör man det så är man ond och rasistisk mot ”barnen som flyr undan krig och förföljelse”. Detta trots att det är väl känt att många inte alls är barn och många inte heller flyr från vare sig krig eller förföljelse utan – ofta enligt egen utsago – söker ett bättre liv och vill ha en god utbildning samt få hit sina familjer för att de också ska få ett bättre liv och/eller vård för sjukdomar och annat. Utan att det kostar dem något.

Nästa inlägg kommer att ta upp en del av de texter som publicerats här på bloggen sedan 2008 och som handlar om asylbedrägerier.
© Alla texter på denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka alltid till ursprungsinlägget.

 

”Jag har sagt att om alla dörrar stängs så kommer jag till Syrien och stannar hos henne tills vi dör eller tills någon öppnar en dörr åt oss. Men jag vet inte om Syrien släpper in mig.”

Jag har några gånger tidigare publicerat berättelser om och av svenskar som gift sig med utomeuropéer och om deras ofta nästan oöverstigliga”utmaningar” (alltså enorma problem, med vanlig, icke politisk vokabulär) när det gällt för dem att hämta sina äkta makar till Sverige. Läs en annan historia i slutet av det här inlägget.

Här följer en ”sann historia ur verkliga livet”, det rör alltså riktiga människor och deras berättelse är en helt osannolik berättelse om maximal otur och oöverstigliga hinder.

Jag har följt din blogg periodvis i flera år. Ibland har det funnits texter om svenskar som försöker få hit en utomeuropeisk partner. Sedan ett tag tillhör jag nu själv den kategorin. Jag tänkte skriva till dig för att du är kunnig och kanske kan ge mig några råd om vad jag kan göra. Men också för att min berättelse kanske kan vara av intresse för dig och andra.

Sveriges flagga 2Jag är alltså en ”pursvensk”, som Ulf Nilsson uttryckte saken en gång i Expressen. Men jag befinner mig i samma situation som många syrier som försöker få hit sina fruar. För en del av syrierna verkar det dock gå ganska snabbt. Jag kan inte låta bli att undra om det kan vara så att min fru, som är syrier, har lägre prioritet för att hennes man är svensk? Att jag alls ställer den frågan är fullständigt obegripligt för en syrier. Han utgår från att det självklart måste vara tvärtom. Man måste nog vara svensk för att förstå frågan.

syriens-flaggaJag träffade min fru genom hennes syster som bor i Sverige. Min fru bor och jobbar i Libanon, men myndigheterna i landet har gjort klart att de inte vill ha henne i landet, trots att hon jobbar där och det är krig i hennes hemland. Vid ett par tillfällen har de beslagtagit hennes pass och pressat henne att åka därifrån.

Jag träffade henne efter att jag hade konverterat till islam. Jag har alltid varit något av en andlig sökare och dessutom gillar jag budskapet som sätter starkt fokus på familjen. Jag hade nog blivit lite skadad av postmoderna kaotiska relationer och längtade efter ordning. Eftersom en del muslimer har drabbats av något slags vansinne så vill jag dock understryka att det är sufismens islam som jag alltid har känt mig attraherad av och som jag konverterade till. ”Jag tror på kärlekens religion”, som Ibn Arabi skrev.

Det var lite senare som min frus syster kom till mig och sa: ”Du är alltid så ensam. Du borde tala med min syster.” Och hon sa också att hennes syster befann sig i en svår situation och hon bad mig hjälpa henne. Vi blev Facebookvänner till att börja med. Vi hade kontakt via nätet en tid och allting kändes bra så jag åkte till Libanon för att träffa henne. Hennes syster sa: ”She is very pure” när jag åkte. Jag förstod inte riktigt vad systern menade först, men när jag träffade min blivande fru så är ”ren” ett ord som faktiskt passar. Jag har aldrig träffat en så mjuk och oskuldsfull kvinna förut. Hon är vuxen, närmare 30, men känns lite som ett barn. Förståndet är det dock inget fel på, det är inte så jag menar. För mig var ekvationen hursomhelst perfekt så jag föll pladask för henne och hon väckte mina beskyddarinstinkter med en kraft som jag inte visste fanns där.

Att jag så att säga skulle rädda en kvinna i nöd fanns där som en idé innan jag hade träffat henne. Men hon gillade inte det: ”Jag behöver inte bli räddad”, sa hon bestämt. ”Om jag ska gifta mig vill jag att det ska vara på riktigt.” Tanken att jag skulle rädda henne förändrades när jag träffade henne. Efter det ville jag bara vara med henne. Helst nära och hela tiden. Vi gifte oss vid shariadomstolen i Beirut. I mitt sinne fanns inte minsta lilla tvekan om att det var ett riktigt äktenskap och jag kände mig glad och lycklig med henne vid min sida. Hennes bror och mamma var där. Hennes far släpptes inte över gränsen mellan Syrien och Libanon, så han kunde inte vara med. Men han ringde till mig på kvällen efter att vi hade vigts och grät i luren, vilket jag tyckte var rörande.

Vi hade väntat mer än ett år på att hon skulle få komma till en intervju på en svensk ambassad när vi äntligen fick ett besked från Migrationsverket. Vi bokade omedelbart en tid vid den svenska ambassaden i Istanbul, min fru fick inte göra intervjun i Libanon. I Istanbul fick hon dock en tid snabbare än jag hade väntat mig: vi kontaktade ambassaden i december och hon fick tid i februari. Vi var naturligtvis jätteglada över att något äntligen hände efter ett års väntan. Men vi hade inte räknat med att Turkiet plötsligt skulle ändra sina regler.

Strax efter årsskiftet började Turkiet kräva visum av syrier. Så nu kunde min fru inte åka på intervjun. Jag bokade en ny tid till henne i april för att hon skulle hinna ansöka om visum. Men efter att ha behandlat saken nekade Turkiet henne visering. Hon har fått tid för en intervju den 28:e april, men nu kan hon alltså inte åka dit. Turkiet vill väl inte vill att syrier ska komma via Libanon och turkarna tyckte tydligen inte att det var värt att göra ett undantag för henne bara för att hon hade en inbokad tid på den svenska ambassaden i Istanbul.

Efter en lång och svår väntan får vi alltså uppleva hur dörrarna slås igen mitt framför våra näsor. Det är inte bara Turkiet: hon har kontaktat Egyptens, Jordaniens och Förenade Arabemiratens ambassader i Libanon. Alla säger att de inte kommer att ge henne tillstånd att åka till de länderna för att bli intervjuad på svenska ambassaden där. Hennes far, som bor i Damaskus, blev så trött på alltihop att han sa att det är lika bra att hon åker tillbaka till Syrien och dör tillsammans med sin familj, om det ska vara så här.

Jag gifte mig dock inte med henne för att hjälpa henne, utan för att hon är en underbar kvinna som jag vill dela mitt liv med. Som det ser ut nu verkar äktenskapet emellertid vara på väg att förvandlas till en riktigt mörk mardröm. Ska jag sitta i säkerhet i Sverige medan hon måste återvända från Libanon till krigets Syrien? Ska jag inte få ta hit min hustru, samtidigt som det kommer så många andra hit utan anknytning till landet? Människor som dessutom ofta följer illegala vägar. Är inte det i praktiken rena uppmaningen att strunta i lagarna? Om du är laglydig så förlorar du.

Vi har verkligen försökt göra allt enligt reglerna och det håller nu på att leda oss in i en personlig katastrof. Om jag hade betalat en smugglare skulle hon antagligen ha varit här nu. Då kunde hon istället ha sökt asyl och hon skulle dessutom ha fått ekonomisk hjälp som hon inte får som min fru. Det gör ju egentligen ingen skillnad för vårt äktenskap om det är erkänt av Migrationsverket eller inte.

Jag jobbar som gymnasielärare, bor i ett hyfsat stort radhus med plats för både henne och eventuella framtida barn och jag vill inget hellre än att ha henne vid min sida. Men hon ska alltså tvingas tillbaka till Syrien, trots att hon har ett färdigt hem och en man med fast jobb och stadig ekonomi som väntar på henne här!

Jag har sagt att om alla dörrar stängs så kommer jag till Syrien och stannar hos henne tills vi dör eller någon öppnar en dörr åt oss. Jag menar allvar, men jag vet inte om Syrien släpper in mig. Och jag vill inte skapa problem för hennes familj. Om de har en västerlänning hos sig så tror jag att det innebär en ordentligt ökad fara för hela familjen. Så inte ens den dörren verkar vara öppen. Såvitt jag kan se just nu är alltså alla dörrar stängda för oss.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för henne. Men vad ska vi göra? Finns det någon vi kan vända oss till som kanske kan hjälpa till? Fast det är hon och hennes familj som måste bestämma vad de är villiga att göra och riskera.

Jag hoppas att våra nuvarande, till synes oöverstigliga, problem så småningom leder till en situation där jag kan se tillbaka och konstatera att kärleken verkligen övervinner allt.

Inför publiceringen av Axels (han heter något annat) berättelse skrev han också detta:

Jag är mycket frustrerad av situationen. För lite mer än ett år sedan hade min fru det ganska bra i Libanon och Migrationsverket sa att de skulle behöva kanske nio månader för att bli klara med vårt ärende. Om jag hade vetat vad som sedan skulle hända så skulle jag ha anlitat flyktingsmugglare för ett år sedan! För därefter fördubblades väntetiden. Och sedan stängde Turkiet sina gränser mot Libanon för syrier. Och svenska ambassaden i Turkiet hänvisar till ett antal länder där det finns svenska ambassader som kan göra intervjun, men där släpps hon inte in av de ländernas myndigheter. Vi har alltså hamnat i en fälla där hon nu sitter fast. Nu är hon i Libanon illegalt eftersom Libanon inte längre vill förnya hennes tillstånd att arbeta.

Hon befinner sig alltså illegalt i Libanon, på grund av att allt har gått så långsamt, så jag vill vara försiktig. Och hennes föräldrar bor i ett land i krig, så jag behöver vara försiktig för deras skull också.Hur ska jag få ut henne ur den här fällan?

Om någon som läser detta har något konkret råd att ge så hör av er till mig så vidarebefordrar jag det.

Ett annat fall:
•  ”Vart på Migrationsverket ska jag vända mig för att få svar på mina frågor?” – 22 juni 2014 •
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 1. – 5 augusti 2014
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 2. – 6 augusti 2014
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 3. – 6 augusti 2014
© denna blogg

Det svänger nu så fort på asylområdet i Sverige att många inte hinner med

Det svänger nu så fort på alla möjliga samhällsområden i Sverige – mest på asylområdet – att många inte hinner med. Här ett svängningsexempel.

Detta har Thomas Gür lagt ut på Facebook den 6 mars 2016:

Fortfarande, den 31 augusti 2015 (det är alltså drygt ett halvår sedan), trodde regeringen inte på tillfälliga uppehållstillstånd och ville inte tala minska inflöde (”volymer”) genom att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande:

S öppnar för samtal SVT 31.8 2015Klicka på textrutan för att komma till inslaget från den 31 augusti 2015 på SVTs sajt.

”Morgan Johansson är skeptisk till tillfälliga uppehållstillstånd, som flera borgerliga partier föreslagit. Han tror det försvårar integrationen eftersom det ökar otryggheten.

– Jag ser klara nackdelar med det när det gäller integrationen. Den ordning vi har nu förbättrar integrationen eftersom det ger människor säkerhet, sa han.

Morgan Johansson tror inte tillfälliga uppehållstillstånd skulle leda till att färre flyktingar söker sig till Sverige. Han tror inte på att göra Sverige mindre attraktivt för flyktingar och på så sätt ”lätta på trycket”.

– Jag tror det är en illusion att försöka ”lätta på trycket” genom att skjuta ansvaret mellan varandra. Det är faktiskt det som vi ser i Europa just nu när det inte finns något riktigt bra europeiskt ledarskap i detta.”

Kommentar om vad som gäller enligt utlänningslagen och om hur det ser ut i Sverige som inte följer sin egen lag:

När skyddsskälen upphör (vilket det för många paradoxalt nog gör så snart de får uppehållstillstånd i Sverige och de då reser hem igen) är det meningen att man ska återvända till sitt hemland. Missbrukar man asylinstrumentet – som ju inte är ett ”invandringsinstrument” – ska uppehållstillståndet återkallas.

Ur utlänningslagen:

7 kap. Återkallelse av tillstånd

1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

Kommentar: Att söka skydd från pågående krig och svåra väpnade konflikter ska till sin natur vara något man gör under en tid, tillfälligt. Drar kriget ut mycket långt på tiden kan permanent uppehållstillstånd ges. Det är så det var tänkt. Men i Sverige har ”asyl” blivit ett sätt för allt fler att försörjningsinvandra och många i den kategorin reser som sagt obehindrat mellan landet de hävdat skyddsbehov gentemot och Sverige. Sådana personers uppehållstillstånd ska givetvis dras in eftersom de ”har lämnat oriktiga uppgifter” och därmed alltså på bedrägliga grunder har sökt ”skydd”. Detta har miggor och andra påpekat här på bloggen under lång tid, det är ingen nyhet för de (van)styrande.

För övrigt uppskattas av olika aktörer, bland annat av  EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans, ca 60 procent av dem som kommer till EU vara ekonomiska migranter. (Läs texten ”60 procent av alla flyktingar är människor som man kan anta inte har en enda anledning att ansöka om flyktingstatus.”) Sverige ska varken ge ekonomiska migranter permanent uppehållstillstånd (PUT) eller tillfälligt uppehållstillstånd (TUT); de ska omgående återvända till sina hemländer.

Om svenska medier rapporterat om ens en bråkdel av det som främst miggor, men i viss mån också andra kunniga personer, skrivit här på bloggen under många år, och om politikerna lyssnat på dem som skrivit i detta viktiga ämne, då hade Sverige idag sett helt annorlunda ut. På riktigt. Det är inte bara tomma ord utan hade medierna rapporterat sanningsenligt och hade politikerna lyssnat på dem som kan och vet istället för att fatta vansinniga beslut grundade på jag vet inte vad – fantasier? önskedrömmar? utopier? – så hade det kaos som råder i Sverige inte rått. Men de har alla hårdnackat vägrat lyssna, vägrat bry sig om vad just de människor säger, som sitter mitt i den faktiska verksamheten, innanför Migrationsverkets väggar. Människor som på sin fritid, i förtvivlan och ibland ilska delat och fortsätter att dela med sig av viktiga uppgifter som politiker i ett normalt land (!) i rikets intresse hade tagit till sig.

Riksdagsledamöter, kommunpolitiker, myndighetsanställda,  skolpersonal, journalister och andra berörda!

Det är lite sent, men det skadar ändå inte att ni i era läsplattor och mobiler laddar ner de här tre böckerna för 40 kronor styck. Då får ni ett omfattande material (januari 2008 – 31 oktober 2015, nästan åtta år) som kommer att få er att baxna på sina ställen och som också ger svar på allehanda frågor genom att texterna är sökbara och man bara behöver tippa in ”ensamkommande” eller ”Irak” eller ”Migrationsverket” eller vilket som helst valfritt ord i sökrutan.

Framsida miggbok 1 2008-2011Framsida miggbok 2012-mars 2014framsida miggbok 3

 

 

 

 

 

 

 

mummelforlaget logo ljusgrön mindreDe tre böckerna kan laddas ner via  Mummelförlagets widgetshop.

Finland. ”Jag kommer för att få ett bra liv”, ler marockanen Elkinani Elmehdi, 24, som har flugit från Casablanca till Moskva på turistvisum för en månad sedan.

HS todisti pakolaisten piinan Venäjällä HS 26.1 2016Klicka på textrutan för att komma till artikeln (på finska) och videoklipp (delvis på engelska) på Helsingin Sanomats sajt

 

Helsingin Sanomat bevittnade flyktingarnas pina i Ryssland – hoppet om att få komma till Finland lever i iskylan i Kandalaksja. De som försöker ta sig till Finland har fastnat i den ryska staden. Till gränsen släpps två, tre bilar om dagen. Turerna delas ut av skumma personer.

Språklig kommentar till texten: Det handlar ju uppenbart inte om ”flyktingar” utan om personer som söker bättre utbildning och ett bättre liv, vilket mannen som intervjuas mycket öppet berättar i det videoklipp som ligger överst om man går in på Helsingin Sanomats sajt och i texten där olika resenärer berättar. Ordet ”flykting” används därmed felaktigt av Helsingin Sanomat.

Marockanen i videoklippet:

We came from Gaza to Moscow and then from Moscow to Murmansk. We spent ten days in Murmansk and then we go to border. We stay three days in the border. We paid 1.000 dollar for the car. Volga. Not good car but we come by it.

Reportern:

And why do you want to live in Finland?

Marockanen:

Because Finland is a good country and we can study there. There are more opportunities, not like in Marocko. After studies there we get a diploma but we can’t find work. If we want to find work we must pay to find the work.

I artikeln berättas:

Finland släpper fram två, tre bilar med människor som vill söka asyl till gränsen per dag. Därefter sänker Finland gränsbommen. Ett sällskap med fem marockaner och en syrier körde fram till gränsstationen i Salla i en gammal Volga. Marockanen Elkinani Elmehdi, 24, kom till Ryssland som turist och vill söka ett bättre liv i Finland än i Marocko.

”Ut! Förstår ni eller ska jag kalla på polis?”, skriker den kvinnliga chefen på hotell Greenwich för full hals i staden Kandalaksja i Ryssland, 182 kilometer från Finlands gräns.

En grupp syrier och afghaner vill övernatta men chefen tycker att de är för många.

”Kan vi inte tala som människa till människa?”, försöker Nazirulhag säga, men förgäves.

Dörren smäller igen och gruppen människor står utanför i kylan. Barnen till en ensam mamma är pigga och energiska, men kvinna brister i gråt.

Staden vid Vita Havet, med 40.000 invånare har blivit ett väntrum, där hundratals människor från olika länder väntar på att få komma till Finland, kastade mellan hopp och förtvivlan. Tidigare köade asylsökande i sina fordon på att få komma till gränsen. Sedan dog en indisk man i sin bil och Ryssland flyttade dem till olika hotell i Kandalaksja. De handlar inte om några mottagningsinsatser utan hotellvistelserna får man bekosta själva.

”I natt var vi på Pomor-Tur-hotellet. De har tredubblat sina priser. De tränger in upp till tio personer i ett rum”, berättar Nazirulhag. ”Ryssarna påstår att de släpper iväg barn och handikappade först, det är inte sant. Vi har fyra barn och en handikappad och vi får inte åka.”

På hotells gård rör sig en rysk manstrio som till slut erbjuder gruppen inkvartering i en privatbostad för 60 euro. Ledaren för trion är en tjock man i pälsmössa. Han vill inte låta sig intervjuas och varnar också upp gruppen för att tala med reportern: ”Om ni babblar så tar finländarna inte emot er.”
—————————–
Kandalaksja har blivit Babels torn, där man träffar nordafrikaner, syrier, irakier, iranier, afghaner, pakistanier, indier, nepaleser och folk från södra Sahara. Alla har de samma mål: att släppas in i Finland. En del av dem är välklädda unga män som knäpper på sina surfplattor och äter på restaurangerna. Alla flyr helt säkert inte från krig och personlig förföljelse.

Men i Kandalaksja ser finns också så mycket nöd att man blir sorgsen. När tro, hopp och pengar börjar ta slut i iskylan, befinner sig många i en återvändsgränd.

Tre nigerianska kvinnor berättar att de förlorat sina pengar åt en skojare.

”Vi gav alla våra pengar till en man som lovade föra oss till Finland. Nu är han i Murmansk och svarar inte i telefon. Vi har inte enfar till mat.”
—————————–
Finland släpper bara två eller tre bilar med asylsökande per dag över gränsen i Salla. Ryska myndigheter gör listor över vilka som ska få åka tillsammans med hotellen. Enligt en del av dem som intervjuats kan man påskynda det hela med hjälp av pengar. ”Påskyndandeavgiften” kan för en person uppgå till 1.000 dollar som betalas till hotellet.

”När araberna kom, steg priserna. De väntar inte utan de betalar”, klagar en afrikansk man.
—————————–
Bland människorna finns många som bott länge i Ryssland, som i sin hand håller ett färskt utvisningsbeslut. En 39-årig kvinna från Kongo, Nseka Mayasi Bebi, har bott i Ryssland illegalt i sex år, men den 18 januari fick hon ett beslut om utvisning från Moskva. Nu är hon i Kandalaksja med sin syster och dennas tre barn Till norr säger hon sig ha kommit efter att ha hittat information på internet.

Många från Nordafrika, Indien och Nepal har kommit till Ryssland på turistviseringar, vilket Ryssland verkar ja beviljat frikostigt. Många afghaner däremot har tagit sig över gränsen till Ryssland illegalt. 

”Vi betalade 14.000 euro per person för resan. Vi kom den här vägen eftersom vägen över havet  till Grekland är för farlig”, säger familjefadern Rahmatullah Habibi.

I artikeln konstateras att oavsett vilken roll Ryssland än spelar i det hela så förändras inte grunden: världen har satt sig i rörelse. Unga nöjer sig inte sitt öde i ojämställda, splittrade samhällen utan söker glipor genom vilka de kan ta sig för att förverkliga sina drömmar. Och just nu finns en glipa i Salla.

Två bilar som fått tillstånd att åka startar från Kandalaksja vid fyratiden på tisdag morgon. Algeriern Faisal Bentra har gjort service på en gammal Samara som han köpt för 1.100 euro dagen innan.  Framför honom ligger 182 avgörande kilometer. I en följebil sitter ”researrangörerna”som åker med till gränsen, två män med kaukasiskt utseende. Vid kontrollpunkten förhandlar de med gränsofficeren. Fotografering är förbjuden.

På den finska sidan observerar reportern hur ett sällskap anländer till gränsen.

Gränshunden sniffar i Volgans baklucka.

”Varför kommer ni till Finland?” frågar gränsvakten korthugget.

”Jag kommer för att få ett bra liv”, ler marockanen Elkinani Elmehdi, 24, som har flugit från Casablanca till Moskva på turistvisum för en månad sedan.

Reskamraten, syriern Allaa Shababy, 19, säger att hans hem förstörts i kriget. ”Jag vill börja ett nytt liv. Jag vill studera medicin.” 

Kommentar: Många är inte asylsökande utan – de facto – ”illegala invandrare”. Vilket de själva öppet medger. Varför de överhuvudtaget ska släppas över gränsen in i Finland är myset svart att förstå.

Läs också:
•  Finland. Presidenten i sitt nyårstal: ”Invandring kan aldrig betyda att våra centrala värderingar, demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter, ifrågasätts.” – 1 januari 2016
•  Långt ifrån alla som kommer hit har flykting- eller skyddsskäl – 2 januari 2016
•  Finland. President Sauli Niinistö: ”Den här situationen börjar påminna om en folkvandring.” – 19 januari 2016
© Översättning Merit Wager.

Finländska medier serie grön