En migga har en kort, men synnerligen relevant undran

En migga:

I den allmänna asyldebatten i media så pratar man bara om ”syrier som flyr från krig och förföljelse”. De utgör hittills i år cirka 20 procent av alla sökande.

Under 2015 så kom knappt 32 procent av de asylsökande från Syrien.

Varför undrar ingen över varför det kommer asylsökande (!) amerikaner, serber, albaner, européer, gambianer, serber, ryssar?

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.

Nära hälften av alla ensamma barn och unga från Afghanistan som kom till Europa förra året, sökte sig till Sverige

Av EASOs (European Asylum Support Office) årsrapport för 2015 om asylsituationen i EU och de senaste asylsiffrorna, framgår bland annat att:

Afghanistan fortsatte att vara ett av de främsta ursprungsländerna i EU+ (+ = Norge och Schweiz) under förra året, med 196.170 inkomna asylansökningar (en ökning med 359 procent jämfört med 2014) och med den högsta andelen ensamkommande barn som ansökte om internationellt skydd i EU+ (25 procent av alla afghanska sökande).

Det kan – borde – vara av intresse för alla som på olika sätt kommer i kontakt med asylsökande från Afghanistan: handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket, HVB-personal, domare och nämndemän, socialsekreterare, lärare och rektorer, poliser, gode män, journalister med flera –  att ta del av den sammanställning av information och citat ur några nyligen skrivna rapporter om varför barn och unga lämnar Afghanistan som publiceras här på bloggen (se längre ner). Nämnas kan också att det från Syrien, där det till skillnad från Afghanistan pågår strider och regelrätta krig i delar av landet, under 2015 kom 3.777 ensamkommande minderåriga asylsökande till Sverige. Jämför det med 23.490 som angav sig komma från Afghanistan där det inte pågår något krig…

När det gäller de hitkommande från Afghanistan ter det sig nästan som om Migrationsverket har glömt bort att även minderåriga måste ha asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen för att uppehållstillstånd ska få beviljas. Och att man ska veta vilka de är och hur gamla de är, borde vara basala krav. Att vara ”barn” eller att söka ett bättre liv utgör självklart inte asylskäl. Dessutom är det fel att det sällan görs åldersbedömningar av personer som säger sig vara under 18 år gamla. För att få uppehållstillstånd i Sverige med allt vad det för med sig räcker det ofta för Migrationsverket med att personer 1) säger sig vara ”barn” och 2) säger sig vara från Afghanistan.

Klicka på bildrutan för att se den i större format.

Under 2015 beviljades hela 74 procent av den här kategorin asylsökande uppehållstillstånd i Sverige. Det gällde då främst personer som kommit året innan och en del som hann få beslut under samma år de kom (alltså 2015) –  en hög siffra med tanke på dels att det inte utbrutit krig eller skett något annat som generellt gjort det omöjligt för unga afghanska pojkar och män att leva i sitt eget land; dels med tanke på vad som framkommer om skälen till varför de lämnar Afghanistan i rapporter som gjorts om detta (se längre ner).

Migrationsöverdomstolen klargör i sin dom UM 2437-13 daterad den 11 februari 2014:

Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant. Den asylsökande har emellertid bevisbördan för sin ålder och om han inte kan göra sannolikt att han är underårig ska han betraktas som vuxen.

Dessutom är det alltså fortfarande så att det enligt lag är den som söker skydd i Sverige som ska visa att den har behov av det. Lagen medger inte ”bättre-liv-invandring” för 16, 17, 23- och 28-åriga afghanska pojkar och män som vill få jobb, utbildning och annat i Sverige. Dessutom är det förvånande hur många av dessa ”skyddsbehövande” som mycket snart efter att de fått uppehållstillstånd i Sverige, reser hem och hälsar på i Afghanistan. I andra länder dras uppehållstillståndet in när sådant sker; det visar ju tydligt att personen ifråga inte har något skyddsbehov gentemot hemlandet.

I slutet av texten
finns en länk till
en sammanställning
av fakta och berättelser
ur rapporter gjorda av

Hur mycket vet egentligen personer i de tidigare uppräknade kategorierna, de som på olika sätt kommer i kontakt med den här gruppen hitkommande, om dem? Har de läst rapporter som gjorts av seriösa organisationer om varför barn och unga tar sig/skickas hit från Afghanistan? Med mängder av information som är ytterst viktig att känna till för ett land som ensamt tagit in nästan hälften av alla ensamkommande minderåriga afghanska asylsökande som kommit till sammanlagt 30 Schengenländer under 2015? Hur många som arbetar med asylsökande – och då främst med afghaner, särskilt ensamkommande påstått och faktiskt  minderåriga – har på ett seriöst sätt försökt lära sig om deras kultur, traditioner, bakgrund, historia, levnadssätt, klansystem, olika folkslag och språk, kvinnosyn, utbildning etc?

Klicka på bilden för att komma till sammanställningen.

Förutom rapporten här intill
finns det en sammanställning
av citat och fakta baserade på rapporten
Men and Masculinities in Afghanistan.
Den kan läsas här:
Afghanistan är inte som Sverige.

© denna blogg.

Kommentarer, relevanta uppgifter, information, reflektioner, eventuella rättelser kan skickas via formulär under fliken Info. Alla meddelanden behandlas konfidentiellt, ingenting publiceras utan medgivande av den som skrivit.

Tillägg: Eftersom en anonym twittrare väljer att starkt på Twitter fokusera på att jag har skrivit att det ”inte pågår något krig i Afghanistan”, förtydligar jag här enligt nedan, så att poängen med mitt inlägg och min sammanställning av rapporten från AREU och UNHCR inte går förlorad om man fokuserar på fel sak.

Det pågår väpnade konflikter i delar av Afghanistan. Det finns provinser där sådana inte pågår. Afghanistan klassas inte som ett land i krig. Migrationsverket har gjort ett rättsligt ställningstagande beträffande hur det ska se på afghaner som söker asyl, vilket var och en som är intresserad av själv kan ta fram och läsa. Här ett mycket kort utdrag (eftersom min text inte på något sätt handlar om detta):

Eftersom säkerhetsläget och våldsnivån varierar mycket både inom och mellan de provinser där det råder inre väpnad konflikt, måste en individuell prövning av den sökandes utsatthet göras mot sökandens hemort i enlighet med Elgafaji-domens kriterier. Detta innebär att när säkerhetsläget är allvarligt utifrån aktuell landinformation behöver den individuella risken inte vara så hög.

Min text handlar alltså inte om ifall det pågår krig i Afghanistan eller inte. Min text handlar till 100 % om varför ensamkommande unga asylsökande pojkar och män söker sig till Europa och också om att hälften av alla som kom tog sig till ett enda av de 30 berörda länderna i Schengen-området: Sverige.

Bedrägerier, lögner, förfalskningar

Klicka på bilden för att komma till pdf-dokumentet.

Jag har samlat ett urval – ett axplock – av alla de texter som publicerats här på bloggen genom åren om bedrägeri och förfalskning på asylområdet. Alltså ett urval, långt ifrån alla. Korta utdrag ur texter från november 2007  till juni 2016, en tidsperiod på nästan nio år med länkar till varje så att man kan läsa dem i sin helhet.

Det borde inte behövas en brasklapp om det självklara, men i det svenska åsiktsklimatet är det kanske bäst ändå att göra det: Nej, alla asylsökande ljuger inte. Nej, alla asylsökande bedrar inte. Nej, alla asylsökande har inte falska identiteter och falska asylhistorier. Bara väldigt många

Här är den första och den sista texten.

“Det finns en risk…” – 13 november 2007. Ur texten:

Samma svenska pass används flera gånger, av olika personer. Irakiska G-pass förfalskas, pass från EU-länder florerar på smugglarmarknaden och kan köpas med visering till eller uppehållstillstånd i något Schengenland. Det är människor av alla möjliga nationaliteter och med alla möjliga bakgrunder (också kriminella och terrorister) som tar sig till Sverige och lever här under falsk identitet. Långt ifrån alla är alltså ens irakier, som en del vill försöka få det att verka som. Och bland dessa finns också ”äkta” asylsökande – men vem kan veta vem som är vem och vem som är vad?

Men störst och mest skadlig av allt är konflikträdslan. Rädslan för att stå upp och säga ifrån. – 9 juni 2016. Ur texten:

Texten fick mig att tänka på hur medier rapporterat och rapporterar om det svåra området asyl & migration. Och på att det har tagit så lång tid innan man på lite mer allvar tagit upp frågan om asylbedrägerier när det gäller dem som söker asyl som minderåriga utan att vara det, men också asylbedrägerier generellt.

Synpunkter, kommentarer, tillägg etc kan kommuniceras här.

© denna blogg. Vid citat ur texterna, vänligen länka alltid till originalinlägget.

En migga: ”Hallå, hallå! Det handlar om bedrägeri och inget annat.”

Klicka på textrutan för att komma till inslagen:

•  Sveket mot barnen: Del 1 – De ensam­kommande vuxna
•  Grafik: Asylsökande – barn eller vuxen?
•  Justitieministern om de ensamkommande vuxna
•  Sveket mot barnen: Del 2 – Guldrusch i asylmottagningen

Klicka på bild- och textrutan för att
komma till SVT-inslaget.

Ur inslaget:

På Litorina Folkhögskola i Karlskrona förenas de ensamkommande flyktingbarnen för att, som skolan själva beskriver det, ”bara få vara grabbar under sommaren”.

”Flykting” är ingen medan han söker asyl, det borde SVT veta efter 20 års stor asylinvandring till Sverige. Och om det handlar om ”barn” det får väl var och en som ser inslaget ha sina egna tankar om. I Sverige görs som bekant inga åldersbedömningar utan säger en 32-åring att han är 17 år så behandlas han som ett barn. Precis som läraren så glatt och välvilligt säger om de ”ensamkommande flyktingbarnen” som förekommer i inslaget:

De ska ha så roligt som möjligt, känna att de är på gång, att de har det bra och att de har ett bra liv här.

En migga har sett inslag från Sveriges Television och lyssnat på Sveriges Radios serie om ”ensamkommande vuxna” och säger:

Ack ja, vad ska man säga? Det är väl dansen kring guldkalven i kombination med alltför många människor med behov av att vara världsförbättrare som gör att detta är möjligt i en rättsstat. Det handlar ju också om skattemedel och då brukar man allmänt anse att det ”inte drabbar någon fattig”.

Reportagen i Sveriges Radio är bra och viktiga. Men jag noterar att man, utan att tänka på det, låter de asylsökande framställa sig själva som offer: det är liksom synd om dem för att vi har ett system som gör att dom måste ljuga.

Men hallå, hallå! Det handlar ju om bedrägeri, inget annat. De försöker genom ett bedrägligt förfarande tillskansa sig förmåner de inte har rätt till. Sist jag kollade så var det brottsligt!

Min kommentar: Ja, det handlar om förfalskningar och bedrägeri. Men det låtsas man inte om i Sverige. Gör man det så är man ond och rasistisk mot ”barnen som flyr undan krig och förföljelse”. Detta trots att det är väl känt att många inte alls är barn och många inte heller flyr från vare sig krig eller förföljelse utan – ofta enligt egen utsago – söker ett bättre liv och vill ha en god utbildning samt få hit sina familjer för att de också ska få ett bättre liv och/eller vård för sjukdomar och annat. Utan att det kostar dem något.

Nästa inlägg kommer att ta upp en del av de texter som publicerats här på bloggen sedan 2008 och som handlar om asylbedrägerier.

© Alla texter på denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka alltid till ursprungsinlägget.

 

”Jag har sagt att om alla dörrar stängs så kommer jag till Syrien och stannar hos henne tills vi dör eller tills någon öppnar en dörr åt oss. Men jag vet inte om Syrien släpper in mig.”

Jag har några gånger tidigare publicerat berättelser om och av svenskar som gift sig med utomeuropéer och om deras ofta nästan oöverstigliga”utmaningar” (alltså enorma problem, med vanlig, icke politisk vokabulär) när det gällt för dem att hämta sina äkta makar till Sverige. Läs en annan historia i slutet av det här inlägget.

Här följer en ”sann historia ur verkliga livet”, det rör alltså riktiga människor och deras berättelse är en helt osannolik berättelse om maximal otur och oöverstigliga hinder.

Jag har följt din blogg periodvis i flera år. Ibland har det funnits texter om svenskar som försöker få hit en utomeuropeisk partner. Sedan ett tag tillhör jag nu själv den kategorin. Jag tänkte skriva till dig för att du är kunnig och kanske kan ge mig några råd om vad jag kan göra. Men också för att min berättelse kanske kan vara av intresse för dig och andra.

Jag är alltså en ”pursvensk”, som Ulf Nilsson uttryckte saken en gång i Expressen. Men jag befinner mig i samma situation som många syrier som försöker få hit sina fruar. För en del av syrierna verkar det dock gå ganska snabbt. Jag kan inte låta bli att undra om det kan vara så att min fru, som är syrier, har lägre prioritet för att hennes man är svensk? Att jag alls ställer den frågan är fullständigt obegripligt för en syrier. Han utgår från att det självklart måste vara tvärtom. Man måste nog vara svensk för att förstå frågan.

Jag träffade min fru genom hennes syster som bor i Sverige. Min fru bor och jobbar i Libanon, men myndigheterna i landet har gjort klart att de inte vill ha henne i landet, trots att hon jobbar där och det är krig i hennes hemland. Vid ett par tillfällen har de beslagtagit hennes pass och pressat henne att åka därifrån.

Jag träffade henne efter att jag hade konverterat till islam. Jag har alltid varit något av en andlig sökare och dessutom gillar jag budskapet som sätter starkt fokus på familjen. Jag hade nog blivit lite skadad av postmoderna kaotiska relationer och längtade efter ordning. Eftersom en del muslimer har drabbats av något slags vansinne så vill jag dock understryka att det är sufismens islam som jag alltid har känt mig attraherad av och som jag konverterade till. ”Jag tror på kärlekens religion”, som Ibn Arabi skrev.

Det var lite senare som min frus syster kom till mig och sa: ”Du är alltid så ensam. Du borde tala med min syster.” Och hon sa också att hennes syster befann sig i en svår situation och hon bad mig hjälpa henne. Vi blev Facebookvänner till att börja med. Vi hade kontakt via nätet en tid och allting kändes bra så jag åkte till Libanon för att träffa henne. Hennes syster sa: ”She is very pure” när jag åkte. Jag förstod inte riktigt vad systern menade först, men när jag träffade min blivande fru så är ”ren” ett ord som faktiskt passar. Jag har aldrig träffat en så mjuk och oskuldsfull kvinna förut. Hon är vuxen, närmare 30, men känns lite som ett barn. Förståndet är det dock inget fel på, det är inte så jag menar. För mig var ekvationen hursomhelst perfekt så jag föll pladask för henne och hon väckte mina beskyddarinstinkter med en kraft som jag inte visste fanns där.

Att jag så att säga skulle rädda en kvinna i nöd fanns där som en idé innan jag hade träffat henne. Men hon gillade inte det: ”Jag behöver inte bli räddad”, sa hon bestämt. ”Om jag ska gifta mig vill jag att det ska vara på riktigt.” Tanken att jag skulle rädda henne förändrades när jag träffade henne. Efter det ville jag bara vara med henne. Helst nära och hela tiden. Vi gifte oss vid shariadomstolen i Beirut. I mitt sinne fanns inte minsta lilla tvekan om att det var ett riktigt äktenskap och jag kände mig glad och lycklig med henne vid min sida. Hennes bror och mamma var där. Hennes far släpptes inte över gränsen mellan Syrien och Libanon, så han kunde inte vara med. Men han ringde till mig på kvällen efter att vi hade vigts och grät i luren, vilket jag tyckte var rörande.

Vi hade väntat mer än ett år på att hon skulle få komma till en intervju på en svensk ambassad när vi äntligen fick ett besked från Migrationsverket. Vi bokade omedelbart en tid vid den svenska ambassaden i Istanbul, min fru fick inte göra intervjun i Libanon. I Istanbul fick hon dock en tid snabbare än jag hade väntat mig: vi kontaktade ambassaden i december och hon fick tid i februari. Vi var naturligtvis jätteglada över att något äntligen hände efter ett års väntan. Men vi hade inte räknat med att Turkiet plötsligt skulle ändra sina regler.

Strax efter årsskiftet började Turkiet kräva visum av syrier. Så nu kunde min fru inte åka på intervjun. Jag bokade en ny tid till henne i april för att hon skulle hinna ansöka om visum. Men efter att ha behandlat saken nekade Turkiet henne visering. Hon har fått tid för en intervju den 28:e april, men nu kan hon alltså inte åka dit. Turkiet vill väl inte vill att syrier ska komma via Libanon och turkarna tyckte tydligen inte att det var värt att göra ett undantag för henne bara för att hon hade en inbokad tid på den svenska ambassaden i Istanbul.

Efter en lång och svår väntan får vi alltså uppleva hur dörrarna slås igen mitt framför våra näsor. Det är inte bara Turkiet: hon har kontaktat Egyptens, Jordaniens och Förenade Arabemiratens ambassader i Libanon. Alla säger att de inte kommer att ge henne tillstånd att åka till de länderna för att bli intervjuad på svenska ambassaden där. Hennes far, som bor i Damaskus, blev så trött på alltihop att han sa att det är lika bra att hon åker tillbaka till Syrien och dör tillsammans med sin familj, om det ska vara så här.

Jag gifte mig dock inte med henne för att hjälpa henne, utan för att hon är en underbar kvinna som jag vill dela mitt liv med. Som det ser ut nu verkar äktenskapet emellertid vara på väg att förvandlas till en riktigt mörk mardröm. Ska jag sitta i säkerhet i Sverige medan hon måste återvända från Libanon till krigets Syrien? Ska jag inte få ta hit min hustru, samtidigt som det kommer så många andra hit utan anknytning till landet? Människor som dessutom ofta följer illegala vägar. Är inte det i praktiken rena uppmaningen att strunta i lagarna? Om du är laglydig så förlorar du.

Vi har verkligen försökt göra allt enligt reglerna och det håller nu på att leda oss in i en personlig katastrof. Om jag hade betalat en smugglare skulle hon antagligen ha varit här nu. Då kunde hon istället ha sökt asyl och hon skulle dessutom ha fått ekonomisk hjälp som hon inte får som min fru. Det gör ju egentligen ingen skillnad för vårt äktenskap om det är erkänt av Migrationsverket eller inte.

Jag jobbar som gymnasielärare, bor i ett hyfsat stort radhus med plats för både henne och eventuella framtida barn och jag vill inget hellre än att ha henne vid min sida. Men hon ska alltså tvingas tillbaka till Syrien, trots att hon har ett färdigt hem och en man med fast jobb och stadig ekonomi som väntar på henne här!

Jag har sagt att om alla dörrar stängs så kommer jag till Syrien och stannar hos henne tills vi dör eller någon öppnar en dörr åt oss. Jag menar allvar, men jag vet inte om Syrien släpper in mig. Och jag vill inte skapa problem för hennes familj. Om de har en västerlänning hos sig så tror jag att det innebär en ordentligt ökad fara för hela familjen. Så inte ens den dörren verkar vara öppen. Såvitt jag kan se just nu är alltså alla dörrar stängda för oss.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för henne. Men vad ska vi göra? Finns det någon vi kan vända oss till som kanske kan hjälpa till? Fast det är hon och hennes familj som måste bestämma vad de är villiga att göra och riskera.

Jag hoppas att våra nuvarande, till synes oöverstigliga, problem så småningom leder till en situation där jag kan se tillbaka och konstatera att kärleken verkligen övervinner allt.

Inför publiceringen av Axels (han heter något annat) berättelse skrev han också detta:

Jag är mycket frustrerad av situationen. För lite mer än ett år sedan hade min fru det ganska bra i Libanon och Migrationsverket sa att de skulle behöva kanske nio månader för att bli klara med vårt ärende. Om jag hade vetat vad som sedan skulle hända så skulle jag ha anlitat flyktingsmugglare för ett år sedan! För därefter fördubblades väntetiden. Och sedan stängde Turkiet sina gränser mot Libanon för syrier. Och svenska ambassaden i Turkiet hänvisar till ett antal länder där det finns svenska ambassader som kan göra intervjun, men där släpps hon inte in av de ländernas myndigheter. Vi har alltså hamnat i en fälla där hon nu sitter fast. Nu är hon i Libanon illegalt eftersom Libanon inte längre vill förnya hennes tillstånd att arbeta.

Hon befinner sig alltså illegalt i Libanon, på grund av att allt har gått så långsamt, så jag vill vara försiktig. Och hennes föräldrar bor i ett land i krig, så jag behöver vara försiktig för deras skull också.Hur ska jag få ut henne ur den här fällan?

Om någon som läser detta har något konkret råd att ge så hör av er till mig så vidarebefordrar jag det.

Ett annat fall:
•  ”Vart på Migrationsverket ska jag vända mig för att få svar på mina frågor?” – 22 juni 2014 •
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 1. – 5 augusti 2014
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 2. – 6 augusti 2014
•  Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 3. – 6 augusti 2014

© denna blogg

Det svänger nu så fort på asylområdet i Sverige att många inte hinner med

Det svänger nu så fort på alla möjliga samhällsområden i Sverige – mest på asylområdet – att många inte hinner med. Här ett svängningsexempel.

Detta har Thomas Gür lagt ut på Facebook den 6 mars 2016:

Fortfarande, den 31 augusti 2015 (det är alltså drygt ett halvår sedan), trodde regeringen inte på tillfälliga uppehållstillstånd och ville inte tala minska inflöde (”volymer”) genom att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande:

Klicka på textrutan för att komma till inslaget från den 31 augusti 2015 på SVTs sajt.

”Morgan Johansson är skeptisk till tillfälliga uppehållstillstånd, som flera borgerliga partier föreslagit. Han tror det försvårar integrationen eftersom det ökar otryggheten.

– Jag ser klara nackdelar med det när det gäller integrationen. Den ordning vi har nu förbättrar integrationen eftersom det ger människor säkerhet, sa han.

Morgan Johansson tror inte tillfälliga uppehållstillstånd skulle leda till att färre flyktingar söker sig till Sverige. Han tror inte på att göra Sverige mindre attraktivt för flyktingar och på så sätt ”lätta på trycket”.

– Jag tror det är en illusion att försöka ”lätta på trycket” genom att skjuta ansvaret mellan varandra. Det är faktiskt det som vi ser i Europa just nu när det inte finns något riktigt bra europeiskt ledarskap i detta.”

Kommentar om vad som gäller enligt utlänningslagen och om hur det ser ut i Sverige som inte följer sin egen lag:

När skyddsskälen upphör (vilket det för många paradoxalt nog gör så snart de får uppehållstillstånd i Sverige och de då reser hem igen) är det meningen att man ska återvända till sitt hemland. Missbrukar man asylinstrumentet – som ju inte är ett ”invandringsinstrument” – ska uppehållstillståndet återkallas.

Ur utlänningslagen:

7 kap. Återkallelse av tillstånd

1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

Kommentar: Att söka skydd från pågående krig och svåra väpnade konflikter ska till sin natur vara något man gör under en tid, tillfälligt. Drar kriget ut mycket långt på tiden kan permanent uppehållstillstånd ges. Det är så det var tänkt. Men i Sverige har ”asyl” blivit ett sätt för allt fler att försörjningsinvandra och många i den kategorin reser som sagt obehindrat mellan landet de hävdat skyddsbehov gentemot och Sverige. Sådana personers uppehållstillstånd ska givetvis dras in eftersom de ”har lämnat oriktiga uppgifter” och därmed alltså på bedrägliga grunder har sökt ”skydd”. Detta har miggor och andra påpekat här på bloggen under lång tid, det är ingen nyhet för de (van)styrande.

För övrigt uppskattas av olika aktörer, bland annat av  EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans, ca 60 procent av dem som kommer till EU vara ekonomiska migranter. (Läs texten ”60 procent av alla flyktingar är människor som man kan anta inte har en enda anledning att ansöka om flyktingstatus.”) Sverige ska varken ge ekonomiska migranter permanent uppehållstillstånd (PUT) eller tillfälligt uppehållstillstånd (TUT); de ska omgående återvända till sina hemländer.

Om svenska medier rapporterat om ens en bråkdel av det som främst miggor, men i viss mån också andra kunniga personer, skrivit här på bloggen under många år, och om politikerna lyssnat på dem som skrivit i detta viktiga ämne, då hade Sverige idag sett helt annorlunda ut. På riktigt. Det är inte bara tomma ord utan hade medierna rapporterat sanningsenligt och hade politikerna lyssnat på dem som kan och vet istället för att fatta vansinniga beslut grundade på jag vet inte vad – fantasier? önskedrömmar? utopier? – så hade det kaos som råder i Sverige inte rått. Men de har alla hårdnackat vägrat lyssna, vägrat bry sig om vad just de människor säger, som sitter mitt i den faktiska verksamheten, innanför Migrationsverkets väggar. Människor som på sin fritid, i förtvivlan och ibland ilska delat och fortsätter att dela med sig av viktiga uppgifter som politiker i ett normalt land (!) i rikets intresse hade tagit till sig.

Riksdagsledamöter, kommunpolitiker, myndighetsanställda,  skolpersonal, journalister och andra berörda!

Det är lite sent, men det skadar ändå inte att ni i era läsplattor och mobiler laddar ner de här tre böckerna för 40 kronor styck. Då får ni ett omfattande material (januari 2008 – 31 oktober 2015, nästan åtta år) som kommer att få er att baxna på sina ställen och som också ger svar på allehanda frågor genom att texterna är sökbara och man bara behöver tippa in ”ensamkommande” eller ”Irak” eller ”Migrationsverket” eller vilket som helst valfritt ord i sökrutan.

 

 

 

 

 

 

 

De tre böckerna kan laddas ner via  Mummelförlagets widgetshop.

Finland. ”Jag kommer för att få ett bra liv”, ler marockanen Elkinani Elmehdi, 24, som har flugit från Casablanca till Moskva på turistvisum för en månad sedan.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln (på finska) och videoklipp (delvis på engelska) på Helsingin Sanomats sajt

 

Helsingin Sanomat bevittnade flyktingarnas pina i Ryssland – hoppet om att få komma till Finland lever i iskylan i Kandalaksja. De som försöker ta sig till Finland har fastnat i den ryska staden. Till gränsen släpps två, tre bilar om dagen. Turerna delas ut av skumma personer.

Språklig kommentar till texten: Det handlar ju uppenbart inte om ”flyktingar” utan om personer som söker bättre utbildning och ett bättre liv, vilket mannen som intervjuas mycket öppet berättar i det videoklipp som ligger överst om man går in på Helsingin Sanomats sajt och i texten där olika resenärer berättar. Ordet ”flykting” används därmed felaktigt av Helsingin Sanomat.

Marockanen i videoklippet:

We came from Gaza to Moscow and then from Moscow to Murmansk. We spent ten days in Murmansk and then we go to border. We stay three days in the border. We paid 1.000 dollar for the car. Volga. Not good car but we come by it.

Reportern:

And why do you want to live in Finland?

Marockanen:

Because Finland is a good country and we can study there. There are more opportunities, not like in Marocko. After studies there we get a diploma but we can’t find work. If we want to find work we must pay to find the work.

I artikeln berättas:

Finland släpper fram två, tre bilar med människor som vill söka asyl till gränsen per dag. Därefter sänker Finland gränsbommen. Ett sällskap med fem marockaner och en syrier körde fram till gränsstationen i Salla i en gammal Volga. Marockanen Elkinani Elmehdi, 24, kom till Ryssland som turist och vill söka ett bättre liv i Finland än i Marocko.

”Ut! Förstår ni eller ska jag kalla på polis?”, skriker den kvinnliga chefen på hotell Greenwich för full hals i staden Kandalaksja i Ryssland, 182 kilometer från Finlands gräns.

En grupp syrier och afghaner vill övernatta men chefen tycker att de är för många.

”Kan vi inte tala som människa till människa?”, försöker Nazirulhag säga, men förgäves.

Dörren smäller igen och gruppen människor står utanför i kylan. Barnen till en ensam mamma är pigga och energiska, men kvinna brister i gråt.

Staden vid Vita Havet, med 40.000 invånare har blivit ett väntrum, där hundratals människor från olika länder väntar på att få komma till Finland, kastade mellan hopp och förtvivlan. Tidigare köade asylsökande i sina fordon på att få komma till gränsen. Sedan dog en indisk man i sin bil och Ryssland flyttade dem till olika hotell i Kandalaksja. De handlar inte om några mottagningsinsatser utan hotellvistelserna får man bekosta själva.

”I natt var vi på Pomor-Tur-hotellet. De har tredubblat sina priser. De tränger in upp till tio personer i ett rum”, berättar Nazirulhag. ”Ryssarna påstår att de släpper iväg barn och handikappade först, det är inte sant. Vi har fyra barn och en handikappad och vi får inte åka.”

På hotells gård rör sig en rysk manstrio som till slut erbjuder gruppen inkvartering i en privatbostad för 60 euro. Ledaren för trion är en tjock man i pälsmössa. Han vill inte låta sig intervjuas och varnar också upp gruppen för att tala med reportern: ”Om ni babblar så tar finländarna inte emot er.”
—————————–
Kandalaksja har blivit Babels torn, där man träffar nordafrikaner, syrier, irakier, iranier, afghaner, pakistanier, indier, nepaleser och folk från södra Sahara. Alla har de samma mål: att släppas in i Finland. En del av dem är välklädda unga män som knäpper på sina surfplattor och äter på restaurangerna. Alla flyr helt säkert inte från krig och personlig förföljelse.

Men i Kandalaksja ser finns också så mycket nöd att man blir sorgsen. När tro, hopp och pengar börjar ta slut i iskylan, befinner sig många i en återvändsgränd.

Tre nigerianska kvinnor berättar att de förlorat sina pengar åt en skojare.

”Vi gav alla våra pengar till en man som lovade föra oss till Finland. Nu är han i Murmansk och svarar inte i telefon. Vi har inte enfar till mat.”
—————————–
Finland släpper bara två eller tre bilar med asylsökande per dag över gränsen i Salla. Ryska myndigheter gör listor över vilka som ska få åka tillsammans med hotellen. Enligt en del av dem som intervjuats kan man påskynda det hela med hjälp av pengar. ”Påskyndandeavgiften” kan för en person uppgå till 1.000 dollar som betalas till hotellet.

”När araberna kom, steg priserna. De väntar inte utan de betalar”, klagar en afrikansk man.
—————————–
Bland människorna finns många som bott länge i Ryssland, som i sin hand håller ett färskt utvisningsbeslut. En 39-årig kvinna från Kongo, Nseka Mayasi Bebi, har bott i Ryssland illegalt i sex år, men den 18 januari fick hon ett beslut om utvisning från Moskva. Nu är hon i Kandalaksja med sin syster och dennas tre barn Till norr säger hon sig ha kommit efter att ha hittat information på internet.

Många från Nordafrika, Indien och Nepal har kommit till Ryssland på turistviseringar, vilket Ryssland verkar ja beviljat frikostigt. Många afghaner däremot har tagit sig över gränsen till Ryssland illegalt. 

”Vi betalade 14.000 euro per person för resan. Vi kom den här vägen eftersom vägen över havet  till Grekland är för farlig”, säger familjefadern Rahmatullah Habibi.

I artikeln konstateras att oavsett vilken roll Ryssland än spelar i det hela så förändras inte grunden: världen har satt sig i rörelse. Unga nöjer sig inte sitt öde i ojämställda, splittrade samhällen utan söker glipor genom vilka de kan ta sig för att förverkliga sina drömmar. Och just nu finns en glipa i Salla.

Två bilar som fått tillstånd att åka startar från Kandalaksja vid fyratiden på tisdag morgon. Algeriern Faisal Bentra har gjort service på en gammal Samara som han köpt för 1.100 euro dagen innan.  Framför honom ligger 182 avgörande kilometer. I en följebil sitter ”researrangörerna”som åker med till gränsen, två män med kaukasiskt utseende. Vid kontrollpunkten förhandlar de med gränsofficeren. Fotografering är förbjuden.

På den finska sidan observerar reportern hur ett sällskap anländer till gränsen.

Gränshunden sniffar i Volgans baklucka.

”Varför kommer ni till Finland?” frågar gränsvakten korthugget.

”Jag kommer för att få ett bra liv”, ler marockanen Elkinani Elmehdi, 24, som har flugit från Casablanca till Moskva på turistvisum för en månad sedan.

Reskamraten, syriern Allaa Shababy, 19, säger att hans hem förstörts i kriget. ”Jag vill börja ett nytt liv. Jag vill studera medicin.” 

Kommentar: Många är inte asylsökande utan – de facto – ”illegala invandrare”. Vilket de själva öppet medger. Varför de överhuvudtaget ska släppas över gränsen in i Finland är myset svart att förstå.

Läs också:
•  Finland. Presidenten i sitt nyårstal: ”Invandring kan aldrig betyda att våra centrala värderingar, demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter, ifrågasätts.” – 1 januari 2016
•  Långt ifrån alla som kommer hit har flykting- eller skyddsskäl – 2 januari 2016
•  Finland. President Sauli Niinistö: ”Den här situationen börjar påminna om en folkvandring.” – 19 januari 2016

© Översättning Merit Wager.

 

 

 

 

Långt ifrån alla som kommer hit har flykting- eller skyddsskäl

Miggorna och jag har i seriösa, informativa, förklarande texter under mer än ett decennium försökt få politiker och journalister att förstå skillnaden mellan orden/begreppen asylsökande, flykting, migrant, invandrare etc. Förgäves. Det är som om det finns en spärr, särskilt inom politik och media, mot att använda korrekta benämningar. Inte heller har politiker och medierepresentanter insett att det inte finns några ”ensamkommande flyktingbarn”, men väl asylsökande som är – eller säger sig vara – minderåriga (under 18 år gamla) som kommit hit – oftast men inte alltid – utan sina föräldrar, ofta för att få ett bättre liv, inte för att de har faktiska asyl- eller skyddsskäl.

Den 1 januari skriver Per Kågeson följande i Svenska Dagbladet, under rubriken ”Viktig skillnad mellan flykting och migrant”:

Vid några tillfällen under de senaste tio åren har jag ställt frågan till journalister och redaktionsledningar på våra två största morgontidningar varför man betecknar personer som illegalt försöker ta sig från Latinamerika till USA som migranter men konsekvent använder flykting som beteckning på alla som försöker ta sig över Medelhavet till Europa. Jag har aldrig fått någon förklaring.

För mig är det självklart att Europa ska ta emot människor som flyr för sina liv och att varje asylsökande ska få sina skäl prövade i en rättsprocess, men det är inte uppenbart att vi ska ge uppehållstillstånd till alla som flyttar i förhoppning om ett bättre liv. Medierna borde lära sig skillnaden på att fly och att flytta.

Det är helt obegripligt att det enbart är svenskar inte klarar av att skilja på de olika kategorierna människor som tar sig hit. Finlands president Sauli Niinistö sa i sitt nyårstal som han höll den 1 januari:

En del flyr undan nöd, andra söker något bättre.

och

Jag har uppfattat Finlands regerings lösningar så, att vi vill trygga resurserna för att kunna hjälpa dem som lider den största nöden.

Varför klarar man inte av att se det uppenbara, det faktabaserade i Sverige som man ser i andra länder? Att alla som kommer hit inte är vare sig flyktingar eller i övrigt skyddsbehövande? Varför har man i Sverige inte förstått detta? Är det så att man i Sverige under decennier låtsats  – enligt mantra från framträdande politiker med olika partibeteckningar om att ”de flyr för sina liv från krig och förföljelse” – som om det inte finns lögnare, bedragare, kriminella, terrorister, bättrelivsökare, asylsökande ”barn” som kan vara upp till 15-20 år äldre än de uppger sig vara bland de tiotusentals som söker sig till just Sverige? Jag har frågat många politiker, journalister och andra genom åren, men ingen har svarat, ingen har reflekterat och ingen har kommit ut ur de hörn de målat in sig i och sagt, frankt och uppriktigt:

Jag har haft fel.

De, som vägrat se, vägrat erkänna och vägrat berätta sanningen för svenska folket utan fortsatt att köra med sina osanna mantran, bär skulden till att det ser ut som det gör i Sverige idag. De har skapat ett icke fungerande system som förstört och förstör för det egna folket men också för dem – det relativa fåtalet i förhållande till de massor som kommit – som har asyl- eller skyddsskäl och faktiskt är på flykt undan krig och förföljelse i den mening utlänningslagen och internationella konventioner stadgar. Dessa flyktingar och skyddsbehövande kunde ha fått en bra start i det land de kommit till. Men den möjligheten har berövats dem på grund av det svenska sättet att klassa alla som tar sig hit som personer som vi måste ”ta hand om” och ge bostäder, utbildning, socialbidrag etc. Förödande är vad det har varit och förödande är vad det är. Det har varit både förödande att människor som inte inser skillnaderna enligt ovan, styrt landet och opinionsbildningen. Och det öår förödande att de fortsätter att göra det.

© denna blogg.

Ur veckorapport 52-2015 från Migrationsverket

Migrationsverkets veckorapport för vecka 52, daterad den 30 december 2015 innehåller rykande färsk statistik, information om migrantrutter, läget i andra länder och om den förväntade utvecklingen.

Migrationsverkets omvärldsenhet poängterar i sina utskick att veckorapporten ska ses som ett underlag för den operativa ledningsgruppen; med andra ord ett internt arbetsmaterial. Men det har ju intresse för alla som är intresserade av vad som sker på asyl- och migrationsområdet. Därför publiceras relevanta delar ur den här på bloggen.

Kommentar: I Sverige vill man ju knappt – i varje fall inte i medier eller bland politiker – kännas vid att inte alla ”syrier” är syrier och att inte alla syrier och ”syrier” gör det som ständigt, papegojlikt upprepas: ”flyr från krig och förföljelse”.

Man vill inte i den svenska offentligheten riktigt låtsas om att det torde vara ett mycket stort antal som innehar falska syriska pass, varav naturligtvis också en del sådana kan innehas av ”äkta” syrier, men varför de i så fall har falska pass får den med huvudet på skaft försöka lista ut själv.

Reflektion: Vart är de på väg? Till Tyskland? Till Österrike? I Norden är det ”fullt” och snart mycket svårt att ta sig in i.

Reflektion: Pressen på Österrike blir enorm när det blir allt svårare att ta sig till de nordiska länderna. Hur det lilla landet med bara 8,5 miljoner invånare ska klara anstormningen är en befogad fråga.

I veckorapporten kan man också läsa att:

Tyskland har rekryterat 8.500 personer som ska lära nyanlända asylsökande barn tyska.

Och att:

I Berlin planeras ett tredje ”avvisningscentrum” för personer från säkra tredjeländer, främst från Västra Balkan.

Samt:

Reflektion: Situationen i Europa blir allt mer svårhanterlig ju fler människor från helt andra kulturer och med ett helt annat sätt att leva (utan fungerande stater och med våld som ett av få maktmedel) ska hysas på det här sättet – oro och knivslagsmål, asylboenden i brand (ca 1/3 av bränderna i Sverige sägs förresten vara anlagda eller orsakade av asylsökande själva), våldtäkter, hot och allehanda trakasserier och hungerstrejker etc kommer att ytterligare öka. Inte bara i Tyskland utan givetvis i alla de länder dit en okontrollerat stor mängd migranter och asylsökande har sökt sig.

Kommentar: Mycket om hur man i Finland tacklar och hanterar de stora – med rikssvenskt språkbruk – ”utmaningarna”, som i själva verket oftast är stora problem i samband med den stora asyl- och migrantinströmningen, kan man läsa om här på bloggen.

När det gäller dem som endast i Sverige kallas ”ensamkommande barn” så ser det ut så här:

Reflektion: Borde inte någon snart börja fundera lite över varför 78 procent av alla ”barn” (i själva verket mycket ofta vuxna män som ger sig ut för att vara ”barn”) som kommer hit är från Afghanistan? Just saying… Dessutom anger Migrationsverket att:

Afghanistan utgör fortsatt den största gruppen (asylsökande, min anm.), följt av Syrien och Irak.

Lyssna förresten gärna på ett av de första – kanske det allra första – radioreportagen om just ”ensamkommande barn” som gjorts av Public Service, där man verkar ha ambitionen att föra fram det som varit känt bland väldigt många, och som rapporterats om bland annat här på bloggen i så många texter under så många år att det är förbluffande att det inte tagits upp just av SR P1 Public Service tidigare: De desillusionerade humanisterna av Jörgen Huitfeldt och Magnus Thorén. Äntligen, år 2015, har någon lyckats få göra ett relativt osminkat reportage som inte håller sig helt inom den annars utstakade ”vadmanfårberätta”-korridoren i det av oss alla finansierade företaget som borde stå för objektivitet och sanning. Det borde ha gjorts redan 2005…

Jag kommer att fortsätta att informera och kommentera asylläget främst i Sverige och i Finland, men också så gott jag hinner och kan, i övriga Europa. Att ta del av rapporteringen i Finland, till exempel, tar mycket tid och att översätta ännu mer.

Också det kommande året – 2016 – hoppas jag på miggornas hjälp, utan dem och deras medverkan skulle mina kunskaper och min möjlighet att upplysa och informera vara betydligt sämre!

© denna blogg.

Men det är inte krig i Afghanistan!

Till vänster: Migrationsverkets information gällande 9-15 oktober 2015.

Men det är inte krig i Afghanistan!

100.000 afghaner ”flyr” inte varje månad från sitt land, de lämnar sitt land och tar sig till Europa för att få ett bättre liv eller av andra anledningar. Man kan inte påstå att de ”flyr” när deras egna myndigheter hjälper dem att lämna landet och trycker pass på löpande band. Läs:

General Sayed Omar Sabur, chef för passbyrån i Afghanistan, säger att de trycker 7.000 pass om dagen, fler hinner man inte att trycka.

Någon gång borde väl ändå svenska politiker och andra som uttalar sig så i offentligheten, sluta med sitt ”människor som flyr från krig och förföljelse” när det ju är väl känt för de flesta att det är långt ifrån alla asylsökande som har några som helst skyddsskäl.

Otaliga berättelser – också av hitkommande själva! – visar ju att en mycket stor andel av dem som vandrar norrut genom Europa vill hit för att få vad de tror ska bli ett bättre liv där de vill ha bidragsförsörjning (en del), hoppas få arbete (många), förväntar sig bostad, sjukvård, tandvård, skola åt barnen etc.

Självklart är inte alla som kommer till Europa ”bättre-liv-invandrare”. Det finns givetvis också de som flyr från olidliga förhållanden, från platser där det råder krig och där människor förföljs, inte minst för sin kristna tro, och där IS härjar (fast IS-medlemmar ”flyr” ju också hit…) – människor som med stor sannolikhet har asyl- eller skyddsskäl.

Svenska politiker verkar vara som de tre aporna, de som inte ser något, inte hör något, inte säger något. Och, vilket en fjärde apa skulle kunna illustrera: som inte begriper något. Eller, som Per T Olsson säger i God morgon, världen i Sveriges Radio P1 den 18 oktober:

Ett nyckelproblem är att vi har inte, vare sig på regeringssidan eller på oppositionssidan, politiker som riktigt räcker till. De har inte de erfarenheterna, de har inte de perspektiven som krävs för att hantera ett så besvärligt läge.

Problemet är att vi har haft ett generationsskifte i svensk politik som innebär att vi, parallellt med de här allianskonstruktionerna, som ju låste fast blockpolitiken… så har vi fått ledande politiker i Sverige, en ledande politikergeneration utan någon som helst erfarenhet av det som ju har definierat Sveriges stora politiska framgångar.

Vi har inte heller, det är uppenbart, tillräckligt kompetenta personer i ledningen för två av landets viktigaste) myndigheter: Migrationsverket och Polisen. Så sammantaget är Sverige på många sätt på väg att bli ett Kafkanistan, nytt namn på ett gammalt land, träffsäkert myntat av skribenten, debattören, författaren med mera Thomas Gür.

© denna blogg.

Irakier som vill till Finland: ”Jag talar med syrisk brytning om det behövs.”

I Washington Posts artikel Iraq fears a ‘brain drain’ as educated young people head to Europe berättas om utbildade irakiska män som vill till Europa – manga till Finland – och de sager uttryckligen att det handlar om att de vill ha ett bättre liv. Alltså inte att  de ”flyr från krig och förföljelse”, utan just att de vill ha ett bättre liv.

It is part of what Iraqi officials describe as a new “brain drain” as young graduates seize what they perceive as a rare opportunity to leave a country racked by violence.

På svenska:

Det är en del av vad irakiska tjänstemän beskriver som en ”brain drain” av unga akademiker som tar den sällsynta chansen att lämna ett land plågat av våld.

Inga asylskäl, således. men ett sätt att ”invandra” på felaktiga grunder till länder i Europa.

Vidare i texten:

Iraqi officials, however, say a disproportionate number of those leaving are not among the displaced, but educated young men who can afford the journey.

“I saw this wave of young people who were going, many of my friends going, and I saw this as a chance,” said Falah, who hopes to make it to Germany. “I’m in a better position than many people, but I want to make a better future for my family.”

På svenska:

Irakiska tjänstemän säger dock att en oproportionerligt stor andel av dem som lämnar är inte internflyktingar (dvs behöver inte fly. Min anm.), utan utbildade unga män som har råd med resan.

”Jag såg den här vågen av unga människor som var på väg, många av mina vänner reser, och jag såg detta som en chans”, säger Falah, som hoppas att kunna ta sig till Tyskland. ”Jag är i en bättre position än många människor, men jag vill skapa en bättre framtid för min familj.”

En man som alltså själv säger att han har det bättre än många andra, att han inte behöver fly, men att han passar på att resa till Tyskland och falskeligen utge sig för att vara asylsökande.

Iraks regering har ingen statistik över hur många som lämnar landet, men Joseph Sylawa, medlem i parlamentskommittén för migration och internflyktingar (displaced persons) tror att det kan röra sig om så många som 1.000 per dag.

Det är en dödsstöt. Utan sina unga människor kommer Irak aldrig att kunna återuppbyggas.

I texten berättas också:

På flygplatsen är de unga migranterna lätta att känna igen. Två unga män med ryggsäckar avskedskramar sina vänner.

– Det finns ingenting här för oss, säger en 24 år gammal man som är utbildad revisor och bodybuilding-fantast. Han vill inte uppge sitt namn eftersom det kan komma att påverka hans asylansökan. Han planerar att resa till Finland, ett allt populärare resmål för unga utvandrare, som tror att asylreglerna där är mildare. – Jag hoppas få ett jobb där, säger mannen.

Mohammed Jassim, 25, planerar också att ta sig till Finland. Han säger att han var en av de tio bästa eleverna i sin avgångsklass (ingenjörsutbildning) för två år sedan, men att han har haft svårt att få jobb. Nu arbetar han på en biltvätt.

Han berättar att hans fru och vänner uppmanar honom att resa och säger, innan han stiger på bussen till flygplatsen:

Det finns tusentals som jag som lämnar landet. Jag förväntar mig att se döda under min resa, men jag förlitar mig på Gud. Jag är beredd att tala med syrisk brytning, om det behövs.”

Det gäller för migrationsmyndigheterna i EU att kunna skilja agnarna från vetet. Och vara beredda på att det kommer massor av människor som inte alls har de skäl som enligt utlänningslagen krävs för att de ska få uppehållstillstånd, än mindre för att de ska ges flyktingstatus i våra länder. Att människor söker sig bättre liv och att livet i Irak är svårt, det kan alla förstå. Men människor utan skyddsskäl i Irak, så som lagen anger, ska inte få asyl i Europa. Inget land i EU har fri invandring till ”ett bättre liv” eller av andra skäl än de som anges i våra lagar och förordningar. Därför måste varje asylansökan utredas mycket noga och endast de, som med fullgod säkerhet kan konstateras vara skyddsbehövande, ska beviljas asyl eller uppehållstillstånd i Europa. Något annat är otänkbart.

© översättning Merit Wager.

En migga: ”Jag har träffat ett tusental syrier som inte skulle ha kommit hit om det inte varit krig deras land.”

En migga skriver, som motvikt till det förra inlägget – och för att visa hur både svart och vit asylinvandringen är:

I mitt jobb har jag träffat ett tusental syrier. De är människor som inte skulle ha kommit hit om det inte varit krig deras land. De som jag har träffat har varit kristna eller sekulära muslimer.  Med få undantag har också de syrier som jag träffat varit högutbildade och ödmjuka människor.

Jag minns särskilt en familj från Raqqah – IS nuvarande huvudstad i kalifatet- som jag intervjuade.  Kvinnan hade varit lärare i engelska, mannen hade haft ett företag. Barnen var små, det yngsta var undernärt eftersom man åt gräs i Raqqah sedan han föddes. Det fanns ingen mat att köpa oavsett om man hade pengar. Trots att IS redan tagit över staden. De flydde från IS och från striderna och hungern.

Kommentar: Det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt. Det kommer människor som flyr för sina liv till Sverige, som har råd och möjlighet att ta sig hit och behöver skydd. Det kommer andra som inte har skyddsskäl utan har onda avsikter, som också har råd och möjlighet att ta sig hit. Det gäller för Migrationsverket att utreda vilka som är vilka.

Att det kommer människor med onda avsikter, som skapar problem på asylboendena, hotar andra asylsökande och i andra sammanhang ställer till problem, till exempel inom SFI, är ett faktum som det rapporteras om från olika håll i landet. Lika väl som att det kommer människor som, om de anses ha skydds- eller flyktingskäl enligt utlänningslagen, ska beviljas uppehållstillstånd. Det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt. Alla sidor bör belysas.

© denna blogg.

En migga: ”Alltså beviljar vi permanenta uppehållstillstånd till syrier på grund av kriget trots att de inte är bosatta i Syrien och inte på något sätt berörs av kriget!”

En migga

Jag tror det återigen är dags att påtala för svenska folket och framförallt för våra politiker som nu har att ta ställning till de väsentligt ökade kostnaderna för vårt flyktingmottagande följande:

Ett icke försumbart antal av de som söker asyl i Sverige och anför som skäl kriget i Syrien är syrier som är bosatta utomlands sedan många år.

De bor i Förenade Arabemiraten, i Libanon, Egypten, Grekland och så vidare. De utnyttjar bara möjligheten till ett uppehållstillstånd och på sikt ett svenskt medborgarskap, med alla dess fördelar, när den nu ges. Migrationsverket får ofta tips från landsmän som upprörs över detta. En del asylsökande berättar själva att de är bosatta utanför Syrien sedan flera år. Men då ska de väl nekas asyl och utvisas till dessa länder, tänker ni.
Nix, går inte.
Men Grekland är ju ett EU-land!
Nix, går inte.
Varför då?
Svensk lag säger att vi prövar en asylansökan gentemot medborgarskapslandet. Har personen skyddsbehov gentemot detta land så kan hen utvisas till ett ”tredje land”, alltså ett land där hen inte är medborgare men har stark anknytning till. Arbete och bostad till exempel ger anknytning. Men vi kan bara utvisa hen dit om hen där inte riskerar att utvisas till sitt medborgarskapsland, vilket ju kan bli aktuellt om hen till exempel begår brott i det landet.

När det gäller länderna i Mellanöstern så räknas de inte till ”säkra tredje länder” av Sverige. Alltså beviljar vi permanenta uppehållstillstånd till syrier på grund av kriget trots att de inte är bosatta i Syrien och inte på något sätt berörs av kriget!

När det gäller Grekland så kan vi bara utvisa en person dit om hen har flyktingstatus eller alternativ skyddsstatus där. Skälet till det är att Greklands asylprocess har så stora brister att Migrationsverket beslutat att inte tillämpa Dublinförordningen gentemot Grekland. Även dessa syrier beviljas alltså permanenta uppehållstillstånd i Sverige! Trots att de inte har något som helst behov av skydd!

Den fråga man måste ställa sig är dock om det är rimligt att vi beviljar skyddsstatus till människor ”utifall att” de i framtiden skulle dra på sig en utvisning, vilket de flesta som arbetar och sköter sig inte gör. Det är dessutom så att Grekland inte utvisar syrier till Syrien. I det fallet är det bara den bristfälliga asylprocessen som utgör skäl för uppehållstillståndet.

Kommentar: Snälla någon – jag vet inte vem som är ansvarig för dessa galenskaper i Sverige – gör något!

© denna blogg. Vid ev kort citat, vänligen länka till detta inlägg.

Finlands inrikesminister: ”Finland ska prioritera flyktingar som har lättare att integreras här.”

Finland ska prioritera flyktingar som har lättare att integreras här.

Det säger inrikesminister Päivi Räsänen (KD), som ansvarar för migrationsfrågorna, i en intervju i Hufvudstadsbladet den 4 november.

Hon säger vidare:

Kvotflyktingsystemet är en ganska bra mätare för hur beredda vi finländare och kommuninvånare är att ta emot flyktingar. I kommunerna är det verkligen medborgarna som tar emot de här flyktingarna.

Största delen av kommunerna är inte redo att ta emot. Men man måste komma ihåg att det är en svår tid för kommunerna då ekonomin är trängd. Det här är ändå också en fråga om solidaritet, flyktingarna kommer från svårigheter av helt andra proportioner än dem finländarna möter i kommunerna.

Och flyktingar finns det av helt andra proportioner än den finländska flyktingkvoten. Det gäller alltså att prioritera då man väljer ut vilka som får komma till Finland. Linjen är att prioritera särskilt utsatta grupper, som barnfamiljer, ensamma kvinnor, ensamföräldrar med barn och sjuka.

För en vecka sedan hamnade Päivi Räsänen i rubrikerna efter att hon uttalat sig om hur prioriteringen av vilka kvotflyktingar som ska väljas ut och få komma till Finland, ska ske. Hon sa då i Sunnuntaisuomalainen att:

Finland ska prioritera lättintegrerade grupper, till exempel förföljda kristna och vietnameser.

I intervjun i Sunnuntaisuomalainen (här Karjalainen) kunde man läsa:

Suomeen ei haluta terroristeja eikä tahoja, jotka ovat sotatoimissa osapuolina. Tällaisissa sotaoloissa ei saa olla sinisilmäinen, Räsänen sanoo. Sisäministeri arvioi, että islamististen terroristiryhmien värväystoiminta on lisääntynyt myös Suomessa.

Översättning:
Till Finland vill vi inte ha terrorister eller personer som är parter i krig. I krigssituationer får man inte vara blåögd. Inrikesministern tror att terroristgruppers värvningsverksamhet har ökat också i Finland.

På frågan i Hufvudstadsbladet om inrikesministern menar att Finland ska prioritera till exempel kristna flyktingar, svarar hon:

Nej, religion är inte en urvalsgrund. Men Finland bestämmer själv hur vi gör urvalet. Och visst funderar vi i de här övervägandena över vilka som är sådana grupper som har lättare att integreras i Finland.

Utsikterna för integration är en aspekt, och den är viktig. Andra aspekter är utsatthet och säkerhet, att inte personer som är med i extrema rörelser eller part i kriget kommer med.

Jämför man med till exempel Sverige eller Italien är antalet asylsökande i Finland försumbart. Ändå skickar Finland tillbaka till exempel syrier till Italien med stöd av Dublinförordningen. Inrikesministern:

Fördelningen av flykting- och migrantströmmen har diskuterats mycket inom EU, och Dublinförordningen gäller. Det första EU-land som tar emot en asylsökande behandlar ansökan. Visst har Migrationsverket utrymme för egen bedömning. Men de följer ju också lagen och gemensamma spelregler.

Läs hela intervjun i Hufvudstadsbladet.