Sveriges Rikspolischef i tv efter att en kvinna knivhuggits i ryggen av en ung asylsökande man och avlidit på ett asylboende: ”Vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig?”

Sverige borde inte ha en sådan Rikspolischef. Sverige borde inte ha haft en sådan generaldirektör för Försäkringskassan heller. Och inte en sådan generaldirektör för Migrationsverket. Men (o)ansvariga politiker har lyft den här mannen till allt högre höjder – ingen verkar förstå varför. Mycket har han ställt till med, mycket har han skött synnerligen illa (läs bland annat Dan Eliassons öden och äventyr – a never ending story – 11 januari 2016).

Och nu, i Gomorron Sverige, sade denne man, Dan Eliasson, angående det vidriga mordet på den 22-åriga kvinnan som dog efter att hon knivhuggits i ryggen av ett påstått 15-årigt ”ensamkommande barn” följande:

Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och dennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse, vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen, och vi får hjälpa till och försöka lösa det här efter bästa förmåga.”

Varför sitter Rikspolischefen i en morgonsoffa i tv och ser ut som en ledsen hund i stället för att vara återhållet rasande över mordet och visa auktoritet och handlingskraft?

Varför säger Rikspolischefen att han blir förtvivlad ”för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse”? Hur har han mage att säga något sådant när en man (15 år, 25 år – vem vet) hugger en ung kvinna i ryggen och släcker hennes liv?

Varför är det så svårt för Dan Eliasson att säga som det är: ”En ung man som hugger en kvinna i ryggen”? Eller ”en ung man som begår ett fruktansvärt brott”? Nej, han säger i stället, på felaktig svenska eftersom en händelse inte kan begås, att han blir ”förtvivlad för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse”. 

Hur har Rikspolischefen mage att sitta i en tv-soffa ett dygn efter att en ung kvinna blivit mördad av en asylsökande ung asylsökande (=skyddssökande!!!) man och se ut som en ledsen hund och medlidsamt (med förövaren) säga: ”Vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig?” Tror han att någon av den dödade kvinnan släktingar, familj, nära och kära – eller de flesta andra för den delen – bryr sig ett enda dugg om det??? Eliasson visar i fler och längre meningar betydligt större medlidande med förövaren än med den till döds huggna kvinnan och hennes anhöriga.

Hur i hela fridens dar kan en Rikspolischef, när ett så ohyggligt brott har begåtts, sitta och prata om att ”den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen, och vi får hjälpa till och försöka lösa det här efter bästa förmåga.” Mer okänsligt kan man knappast uttala sig om det fruktansvärda som skett, bättre och mer relevanta uttalanden borde kunna krävas av alla politikers – såväl borgerliga som icke-borgerliga – ”gullgosse”, den ständigt befordrade och allt högre skattemedelsarvoderade Dan Eliasson.

Till slut: Polisen ska inte få mörka det som hände i Mölndal! Många har hört av sig och undrat om och spekulerat i om detta är ett mord med religiösa inslag. Kvinnan var kristen, den asylsökande mördaren med mycket stor sannolikhet muslim. Mördades hon för att hon var kristen, av en ”skyddssökande” muslimsk man?

Polisen måste lägga alla kort på bordet och det snabbt. Att kristna har trakasserats av muslimska asylsökande på asylboenden runt om i landet har börjat sippra ut också i ”gammelmedia” (det går inte att dölja hur länge som helst). Människor har rätt att veta om detta var ett religiöst hatbrott eller om det låg något annat bakom dådet.

Det finns vittnen, sanningen om mordet och motivet till det måste fram, det ska inte gömmas undan i ”arkiv 291” eller vad det nu är för kod som Polisen använder för att dölja sanningen om asylsökandes brottslighet i landet.

© Merit Wager

Via Facebook fick jag kontakt med kristne D som två gånger utvisades till Iran

I många år har jag undrat vad som hände med D

I en av delarna i min artikelserie här på bloggen: Sveriges dyraste resebyråverksamhet,  berättade en ung iranier som blivit kristen och som jag kallade D, för tio år sedan, den 6 juli 2005, bland annat följande om utvisningen av honom till Teheran:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ”Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

Och:

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”.

Resten kan läsas i inlägget.

Två gånger fördes D till Teheran, två gånger kom han tillbaka eftersom landet inte släppte in honom. Jag hade kontakt med honom under tiden han satt på Migrationsverkets förvar i Märsta; jag brukade besöka honom och andra som satt där tillsammans med bland annat prästen Håkan Sandvik. D var 22, 23 år gammal när vi lärde känna honom och jag höll kontakten med honom också efter att han hade utvisats och kommit tillbaka två gånger. Han mådde psykiskt mycket dåligt. Med tiden bröts kontakten och under de senaste sju, åtta åren har jag inte vetat vad som blev av honom. Men i går, den 24 augusti, dök hans ansikte plötsligt upp på min Facebook-sida under rubriken ”Personer du kanske känner”, eftersom vi hade en gemensam Facebook-vän!

Min första känsla var glädje över att han uppenbarligen lever och så såg jag på hans sida att han bor i Sverige. Jag skrev ett meddelande till honom, han svarade genast och jag fick veta lite om hur han haft det och vad han gjort och gör. D har nu varit i Sverige i 13 år (det tog alltså tre år innan man försökte utvisa honom första gången…) och efter nio år i landet fick han permanent uppehållstillstånd. På vilka grunder frågade jag inte. Han skrev om två andra personer som satt på förvaret samtidigt som han (ordagrant):

Essi har inte fått put. Amin är spårlös.

Och sedan det som gjorde så ont att läsa:

Merit, jag kände mig liksom svarta får eller svin i förvaret och hur polisen gjort med mig och Amin, Essi. Det var jätte svårt väg. Tusen tack, Merit. Vilket liv hade vi i förvaret i Märsta. Jag glömmer aldrig det. Jag fick psykiskt torterat.

Jag minns D så väl. Vi brukade, i all välmening och välvilja, säga om honom att han var lite ”spattig” och vem skulle inte ha varit det under de omständigheter han levde. Han försökte ändå alltid vara lite glad och optimistisk, håret stod som ett moln av svart lockar på huvudet och han hade ett stort leende och ledsna ögon.

Nu jobbar D på en restaurang, mår inte bra. Men han var glad att höra från mig efter alla år. Det här är ett av så många människoöden under mina nästan 15 år som asylombud, som berört mig mycket starkt. D är ”bara” en av alla tiotusentals, hundratusentals asylsökande och asylinvandrade i Sverige. Men han är en människa.

Tillägg. Det kom ett mejl från en person som läst den här texten och som skrev:

Jag tycker att det är märkligt att du återger hans syn på hur hans ärende osv hanterades men inte belyser grunden för problematiken. Denna D hade alltså i Sverige fått en prövning som mynnade ut i ett du måste hem, som han vägrade att fullfölja. Detta konsekventa agerande resulterar i sinom tid i ett PUT (oaktat grunderna har han uppenbarligen har hans långa vistelse spelat in). Så får det inte vara. Iranier är ju en särskilt kapitel i den mycket sorgsna migrationsboken. De flesta företar helt lagliga utresor och kallt räknar med att vid ett avslag inte blir insläppta tillbaka. Det framstår därför som ännu märkligare att just D, som var så rädd för att bli dödat i hemlandet, var uppenbarligen av föga intresse för myndigheterna. 

Jag har svarat att han har helt rätt, men att i det här fallet är det det personen själv som får ge sin berättelse och att fokus ligger på hur utvisningen gick till. Givetvis ska den som får avslag på sin asylansökan och som har kunnat överklaga men även i nästa instans inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl, utvisas. Just i det här fallet framgår det ändå med stor tydlighet att det är D själv som berättar om hur resan till och från Teheran gick till. Det var ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” som jag då, för tio år sedan, ville belysa. Och att jag blev glad över att få veta att D levde, när jag såg hans namn dyka upp på Facebook. Att sedan myndigheterna då, för tio år sedan, inte klarade att utvisa en person som inte fått tillstånd att stanna i Sverige, var förstås inte alls bra.

© denna blogg.

”Så länge det råder demokrati i Sverige och kyrka (religion) och stat är separerade finns det således ingen som helst anledning att behandla muslimer som annorlunda, särskilda.”

Idag skriver Zulmay Afzali i Folkbladet om hur märkligt han finner det att man ens diskuterar vem som ska representera muslimska väljare i Sverige. Bland annat skriver han:

Jag har försökt läsa mig till, men även frågat personer som känner till svensk lagstiftning om det finns någon paragraf i konstitutionen som stadgar att muslimer som kommit hit och blivit svenska medborgare, eller muslimer som är födda här och är svenska medborgare, inte får rösta i val eller kandidera till politiska poster. Jag har funnit att det inte finns några sådana exkluderande paragrafer.

Så länge det råder demokrati i Sverige och kyrka (religion) och stat är separerade finns det således ingen som helst anledning att behandla muslimer som annorlunda, särskilda.

Om – däremot – Sverige har för avsikt att ändra sina lagar och bli en religiös, kristen stat, då måste man också tänka på att muslimer och andra religiösa minoriteter bör ges rätt till representation i viktiga politiska sammanhang, i proportion till sin storlek. Alltså på samma sätt som islamiska stater ger religiösa minoriteter representation i sina politiska församlingar.

Som troende muslim finner jag det lätt frustrerande att man ens kommer på tanken att diskutera vem som ska representera Sveriges muslimska väljare. Det är lika främmande och ovidkommande som att diskutera vem som representerar Sveriges judiska väljare. Att ständigt tala om muslimer som lever här som någon sorts homogen massa, skadar samhället eftersom det delar befolkningen i olika grupper. Det är också förnedrande för mig som muslim, som vill bidra enligt mina egna, individuella förutsättningar och inte låta mig representeras av någon eller några andra muslimer.

Läs hela artikeln med rubriken Unkna frågor om muslimer på Folkbladets online-sajt.

Zulmay Afzalis första bok – En flykting korsar ditt spår –
har getts ut i pappersformat och som e-bok av Mummelförlaget
och kan beställas här.

Hans andra bok  – Hederlighetens pris – kommer i slutet av februari.