• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    mars 2021
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Det kom ett mejl: ”Har svenskarna helt tappat förmågan att tänka och att räkna?”

Det kom ett mejl från en person som är engagerad i ensamkommande minderåriga asylsökande och genom det har insyn i deras situation:

silhuett-manNär jag läser texten om lärarna som kräver att utvisningarna av afghanerna stoppas så kan jag inte låta bli att tänka på två saker:

1) Dessa lärare visar vad som tycks vara viktigast i dagens skola: känsla före förnuft, hjärta före hjärna. De visar dessutom att många lärare inte är särskilt intelligenta eller i varje fall att de inte skaffar sig kunskap om det de uttalar sig om.

2) Argumentet att dessa killar ska få stanna för att de är så trevliga känns ungefär lika ihåligt som skinheadsen som på 80-talet hatade invandrare, utom det fåtal som de själva kände (”alla ska ut utom Mohammed, för han är schysst”).

Det många av dessa godhetsriddare inte tänker på är att det är vanligt att dessa ”föräldralösa” sällan faktiskt är föräldralösa. Det finns naturligtvis de som är det, men majoriteten har haft någon som betalat deras resa hit, eller så är hela familjen satt i skuld, med allt vad det innebär när människosmugglarna ska ha betalt. Det är allmänt känt att dessa ynglingar vet precis vad de ska säga till Migrationsverket: att man är föräldralös, under 18 år och kommer från just den provinsen/regionen som är den som ger en PUT (man kan med fördel googla fram dagsfärsk status på Migrationsverkets egen hemsida). Det här är också information som sprids på boendena mellan killarna. Och naturligtvis kör de samma historia till sina lärare och personalen på boendena.

Precis på samma sätt går det också rykten om att om man försöker ta livet av sig, har självskadebeteende och hamnar på BUP så ökar ens chanser att få stanna. Det här är smarta killar som gör vad de måste för att få stanna i Sverige. De befinner sig ofta i en svår situation: familjen har investerat alla sina pengar eller lånat pengar för att skicka dem till Sverige för att de senare ska ta hit övriga familjemedlemmar, eller åtminstone tjäna pengar här och skicka hem.

Vi får bara hoppas att ryktet inte går om att om man begår grova brott så hamnar man i fängelse och där kan man studera gratis så att den dagen man blir utvisad så har man kanske en utbildning bekostad av landet man begått brott i… Jag fruktar också att det kan komma att begås fler IKEA-mord, eftersom dessa killar är desperata och jag tror tyvärr inte att de har särskilt stor empati mot oss svenskar efter att vi först lockat hit dem och nu brutalt utvisar dem.

I slutändan är det ju så att genom att vi i Sverige inte ålderstestat dem som angett att de är minderåriga och genom att vi tillåtit ett utbrett asylfusk så har vi lockat hit folk. Många som får avslag har ödslat tid och pengar på att ta sig hit. Men det är det ingen som talar om och inte heller någon som tar ansvar för det hela.

Slutligen, en sak som jag också ser i nyhetsrapporteringen, är att Försäkringskassan drar in assistans till svenska handikappade, både vuxna och barn. Det som förundrar mest är att folk inte gör kopplingen att här har vi faktiskt ställt två svaga grupper mot varandra: svenska funktionshindrade mot afghaner som söker ett bättre liv. Varför lyfter ingen den frågan? Det mest absurda är när jag ser bekanta på Facebook som delar #jagstårinteut-uppropen och samtidigt är rasande för att LSS dras in. Har svenskarna helt tappat förmågan att tänka och att räkna?

Kommentar: Jag påminner igen om vad jag propagerat för i något decennium, minst, nämligen att

Man måste använda både hjärta och hjärna, inte bara det ena eller det andra.

© denna blogg.

Med åldersbedömning av ”ensamkommande minderåriga asylsökande” hade massor av problem kunnat undvikas

zulmay-afzali-sort-sloseri-svd-20-10-2016

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten.

Zulmay Afzali* skriver på ledarsidan i Svenska Dagbladet bland annat:

Det som sker nu är att vi lägger enorm kraft, tid och stora resurser på de ensamkommande unga asylsökande. Det blir stora summor för att bekosta deras boende, skolgång, busskort, integrationsinsatser och all den personal som behövs fram tills att beslut om uppehållstillstånd har fattats.

För dem som får stanna är insatserna sannolikt en viktig investering, men det är svårt att inte betrakta det som ett visst mått av slöseri – lika mycket med deras tid och förhoppningar som för Sverige – när de, efter ett år i landet, får avslag på sina asylansökningar. Jag och mina lärarkollegor har jobbat med dem i ett och ett halvt år för att integrera dem – i onödan. En del av de unga reagerar, helt begripligt, med stor bitterhet, och sannolikheten att de avviker från avvisning är påtaglig.

Ja, det är verkligen ett slöseri med tid, pengar, mänskliga resurser och det är också att i någon mening inge falska förhoppningar åt dem som sökt sig hit, ofta i hopp om ett bättre liv, när så oerhört mycket satsas på dem och asylprocessen tar så lång tid. Åldersbedömningar borde, som jag har upprepat till leda i ett decennium, göras direkt i samband med att en person söker asyl och anger att han är under 18 år om det råder allra minsta tvivel om att så inte är fallet. På det sättet skulle gissningsvis minst 60 % (troligen fler) av de ”ensamkommande barnen” visa sig vara över 18 år. Då skulle man kanske kunna hantera ansökningar från resterande, faktiskt minderåriga, snabbare och även återsända dem till deras familjer snabbare om de inte befinns ha asyl- eller skyddsskäl. För – som jag också påpekat till leda och som alltför många inte tycks veta om – man har inte rätt att få uppehållstillstånd (eller ska inte få, även Migrationsverket har slarvat, vilket har varit förödande) i Sverige för att man är ”barn”.

Att vara minderårig när man kommer hit är inte på något sätt ett ”asylskäl”. Exakt samma kriterier gäller för personer under som över 18 år: man ska visa att man har asyl- eller skyddsskäl så som det anges i utlänningslagen. Till och med Migrationsverket självt verkar emellanåt glömma bort det. Det är också viktigt att de unga som söker sig till Sverige blir informerade om detta eftersom de fått höra att ”i Sverige får alla som är under 18 år stanna”. Det är förmodligen den största anledningen till att nästan hälften av alla som söker asyl i EU och säger sig vara under 18 år, kommer till Sverige. Nästan hälften kommer alltså till lilla Sverige, ett enda av 30 Schengenländer!

Åldersbedömningar av minderåriga asylsökande, om det finns minsta misstanke om att de är äldre, måste införas. Det borde ha gjorts under alla år. Sverige skiljer sig från alla andra länder genom att låta människor ända upp över 35 år gamla oemotsagda påstå att de är 17 år med allt vad det innefattar av skyhöga kostnader för boende och aktiviteter (som också nämns i Zulmay Afzalis text) som skattebetalarna får stå för och den uppenbara olämplighet det är att ha dem på boenden för unga och i skolor med tonåringar.

Läs också om den enorma okunnighet som finns bland människor – i detta fall 300 lärare – som menar väl, men där det blir helt fel på grund av att man inte tar reda på hur det förhåller sig i verkligheten:
Att vara minderårig – eller att lärare tycker det är jobbigt – är inte skäl för asyl eller uppehållstillstånd
Kort utdrag ur texten:
Kan det vara så illa att lärarna inte förstår skillnaden mellan ”invandring” och ”asylinvandring”? Att de inte vet att man inte kan asylinvandra för att man söker ett bättre liv, för att det är fattigt och oroligt i ens hemland, för att klaner bråkar om mark, för att det finns risk att man kallas in för militärtjänst eller blir bortgift  etc? Det finns ingen sådan försörjnings- och utbildningsinvandring till något land i hela världen, inte ens till en Humanitär Stormakt som Sverige.
* Zulmay Afzali ha skrivit två mycket läsvärda böcker som getts ut på Mummelförlaget. De kan laddas ner som e-böcker för 40 kr/bok. Klicka på bilderna för mer information.

framsida_zulmai Framsida Hederlighetens pris

 

Att vara minderårig – eller att lärare tycker det är jobbigt – är inte skäl för asyl eller uppehållstillstånd

svd_logoSvenska Dagbladet har den 17 oktober publicerat en debattartikel av 300 lärare med rubriken Utvisningarna till Afghanistan måste stoppas. Det är en uppvisning av starkt engagemang och stort välmenande men samtidigt mycket stor okunnighet om asylinvandring (migration överhuvudtaget). Jag ska här kommentera texten, som förhoppningsvis också får någon att replikera i tidningen – den kan knappast få stå oemotsagd och okommenterad på Svenska Dagbladets debattsida.

Lärarna: Sverige har tecknat ett återvändandeavtal med Afghanistan. Många barn och ungdomar kan tvingas åka till ett land där de aldrig har varit, där de kan tvingas bli soldater.

Kommentar: Internationell folkrätt anger att varje stat har ansvar för sina medborgare. Precis som Sverige har ansvar för svenska medborgare har Afghanistan ansvar för sina. Många – men inte alla – av de unga afghanska medborgarna har bott i Iran, ett land med inte alltför olika strukturer, religion och förhållanden än Afghanistan. De klarade att komma till Sverige som är så olikt det land de vuxit upp i som solen är från månen. De är afghanska medborgare. Klarade de att komma till Sverige så klarar de att komma till sin egen kultur där de också kan använda sitt eget språk. Att alla skulle ”tvingas att bli soldater” vet jag inte var lärarna har fått ifrån. Kanske av de unga själva.

Lärarna talar om sitt svåra men hedersamma uppdrag att ”ge dem en meningsfull undervisning och göra dem till trygga och fungerande samhällsmedborgare”. Det låter vackert och varmt och kan inte klandras. Men lärarna glömmer att de som väntar på beslut i asylprocessen och de som redan har fått avslag, inte är ”samhällsmedborgare” i Sverige. Och att de som fått avslag på sina ansökningar, efter prövning har befunnits inte ha sådana skyddsbehov att det skulle ge dem rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Som lärare måste man veta vad man talar om och använda hjärna lika mycket som hjärta. Inte låta hjärtat ta över så till den grad att hjärnan nästan helt glöms bort.

Lärarna: Vi kräver att Sverige inte verkställer utvisningarna till Afghanistan.

Kommentar: ”Kräver”? 300 lärare ”kräver” alltså att utlänningslagen inte ska följas för personer som inte befunnits ha rätt att stanna i Sverige? Med vilken rätt ”kräver” de det? Här märks att hjärna inte följt hjärta. Lite mer kunskap och mer sans och balans måste man kunna kräva av 300 lärare. De anser alltså att någon/några (vem? vilka?) ska bestämma att beslut fattade enligt gällande utlänningslag och internationella konventioner, ska rivas upp och uttala att: ”Vi struntar i att efterleva besluten”?

Kan det vara så illa att lärarna inte förstår skillnaden mellan ”invandring” och ”asylinvandring”? Att de inte vet att man inte kan asylinvandra för att man söker ett bättre liv, för att det är fattigt och oroligt i ens hemland, för att klaner bråkar om mark, för att det finns risk att man kallas in för militärtjänst eller blir bortgift  etc? Det finns ingen sådan försörjnings- och utbildningsinvandring till något land i hela världen, inte ens till en Humanitär Stormakt som Sverige. Man kan efter ansökan från hemlandet och om man uppfyller de krav som Sverige ställer för det, få tillstånd att uppehålla sig i landet för studier eller för arbete som är ordnat innan man kommer hit, men man kan inte kräva ”gratis” utbildning, försörjning, bostad, sjukvård, tandvård, fritidsaktiviteter etc om man inte har skäl att beviljas skydd i enlighet med utlänningslagen. Och exakt samma kriterier, samma lag, gäller för personer under 18 år som för personer över.

Lärarna:  Kan det vara sant att Migrationsverket och regeringen gör skillnad på barn om de är födda i Sverige eller i ett annat land?

Kommentar: Det raka och enkla svaret är ja. Eller rättare sagt: det är skillnad på medborgare och icke-medborgare och på personer med uppehållstillstånd och personer utan uppehållstillstånd. Det kan man nog tycka att de 300 lärarna borde känna till.

Lärarna: Vi kan inte, och kommer heller inte, stillasittande se på när regeringen raserar det stora och viktiga arbete vi har lagt ner för att säkra de afghanska barnens rätt till trygghet och utbildning. Det vore en skam att massutvisa barn och ungdomar till Afghanistan. Regeringen måste omedelbart stoppa alla sådana planer! Vad är en regering ens värd, om den inte förmår skydda barnen i det egna landet och ge dem en tro på framtiden?

Kommentar: Utlänningslagen tar inte hänsyn till hur mycket arbete lärare lagt ner på asylsökande! Det är ett märkligt sätt att se på asylreglerna, som det verkar som om lärarna knappast alls satt sig in i. Vad är det lärarna vill ska ske, egentligen? Att någon – vem? vilka? – inte bara ska uttala att vi ska strunta i de beslut som fattats av Migrationsverket och migrationsdomstolarna och riva upp deras juridiskt och lagenligt fattade beslut? Vet inte lärarna att det inte finns någon med sådan makt i en demokrati, att den typen av agerande kan förekomma endast i en diktatur? Asylprocessen i Sverige är juridisk, inte politisk. Regeringen kan inte lägga sig i asylbeslut, möjligheten att överklaga hos regeringen togs bort 2006 då den ersattes av dagens domstolsförfarande.

Lärarna tycks tro att deras goda och på alla sätt välmenande vilja att undervisa unga afghaner som befunnits inte ha rätt att stanna i Sverige eftersom deras skäl för att få uppehållstillstånd inte räcker enligt svensk lag, ska göra så att någon – oklart alltså vem, vilka och hur – ska träda fram och säga:

Okej. Jag, i min egenskap av ??? bestämmer nu att den lagenliga asylprocess som alla asylsökande afghanska unga gått igenom avfärdas och att därmed tusentals människor utan rätt till uppehållstillstånd i Sverige ska få stanna och få försörjning, bostad och utbildning bekostad av svenska skattebetalare. Trots att de alltså inte har rätt till det enligt lag.

Det borde 300 lärare veta, att så går det inte till i en demokrati! Som ansvarskännande människor – och kanske alldeles särskilt som lärare – bör de stå upp för att demokratiskt stiftade lagar följs och efterlevs. När man i en dyr och tyvärr ganska långdragen asylprocess (på grund av att det kommit så många asylsökande), kommer fram till att en del personer inte har laglig grund för att få uppehållstillstånd, försörjning, utbildning, vård etc i Sverige så måste det givetvis respekteras. Att vara ”barn” räcker ju inte som asyl- eller skyddsskäl, även om många av de drygt 35.000 unga påstått och faktiskt minderåriga asylsökande (40 procent av alla som kom till EU 2015) lurats att tro det. Det kan lärarna lätt läsa sig till. Det bästa de kan göra om de bryr sig om de unga som varit här och sökt asyl men fått avslag, är att förbereda dem på återresan  och inte inge dem falska förhoppningar genom orimliga krav på ”någon” att stoppa lagakraftvunna juridiska beslut.

Att lärare engagerar sig är bra, men lite mer sans, balans och framförallt realism borde man kunna förvänta sig av dem som har till uppgift att undervisa barn och unga.

afghanska-barn-utvisas-tv4-19-10-2016Klicka på bildrutan för att komma till klippet i Tv4.

I TV4 kommer tre av de 300 lärarna som skrivit debattartikeln till tals. De verkar på fullt allvar tro att deras uppdrag att undervisa personer som inte befunnits ha rätt att stanna, som ska väga så tungt att någon/några ska upphäva lagakraftvunna beslut om utvisning. Och programledarna i TV4 har inte tillräcklig kunskap på området för att ens en enda gång ifrågasätta det märkliga i lärarnas krav att besluten om utvisning inte ska verkställas.

Lärarnas engagemang för sina afghanska elever – och säkert också för alla sina andra elever – är på alla sätt berömvärd, det finns inget negativt att säga om det. Men de måste lära sig mer om det de talar om, så att inte märkligheter sprids som att det på något sätt skulle kunna bli en rättighet – att man ska kunna ”kräva” – att få uppehållstillstånd i Sverige för att lärare ser att ”det blir oro i klassen” och att lärare ”har svårt att klara sitt uppdrag” när de negativa besluten i asylärendena kommer. För det lärarna ”kräver” är både omöjligt och orimligt.

Till sist:Det finns inget alls som hindrar att en 15-åring (som det talas om i klippet) som har fått besked om utvisning, frivilligt återvänder redan nu och inte väntar i tre år tills han blir 18! Många – allt fler – har också börjat återvända frivilligt i stället för att försöka stanna i ett land där de inte får uppehållstillstånd i och så småningom tvångsutvisas.

I sammanhanget kan man också läsa de här inläggen:

•  Om att det inte är självklart att det alltid skulle vara bäst för ensamkommande asylsökande unga att bo i Sverige – 10 maj 2010. Ur texten:
Begreppet ”barnets bästa”, så som det definieras i FN:s barnkonvention, är inte synonymt med att det alltid är bäst för barn och unga som sänts till Sverige ensamma att stanna här. Vilket många godhjärtade svenskar tycks tro när de startar kampanjer för att asylsökande unga, som inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl inte ska behöva återvända, och som gömmer dem i månader och ibland år. Det är att tillämpa ett snävt och inskränkt svenskt perspektiv, en oförmåga att se och inse att något annat – även en tillvaro i ett fattigt och krigshärjat land! – faktiskt kan vara bättre än att leva i Sverige, och att det kan vara mer i linje med ”barnets bästa” att återvända, än att barnet eller den unge är helt ensam och rotlös i ett främmande land.
Många unga skickas till Sverige från utomeuropeiska länder, ibland t.o.m. mot sin egen vilja, sedan hela familjen och släkten samlat in de enorma belopp som det kostar att sända en son (sällan en dotter) till Sverige för att han där ska få ett bättre liv och i hopp om att andra familjemedlemmar ska kunna ansluta sig när den unge har fått uppehållstillstånd.
Långt ifrån alla unga män som kommer hit har dock asyl- eller skyddsskäl. Många av dem längtar också hem och vill återvända, vilket bekräftas av personal på boenden där dessa ungdomar bor. Samtidigt har de unga en stor press på sig hemifrån. Boendepersonal berättar om samtal som de hör pojkarna ha med föräldrar och andra släktingar i hemlandet, och förstår att kraven vilar tunga hemifrån på att pojkarna till varje pris ska stanna i Sverige, skicka hem pengar och utbilda sig.
•   ”Men det är inte en idyll att söka asyl i Sverige heller, att dras upp från sina rötter…” – 22 maj 2011. Ur texten:
En migga: Att ha barn när man är asylsökande är bra, så bra att ett och samma barn kan skickas runt bland flera asylsökande. Vi miggor undrar inte sällan: ”Vem är detta barn, vilka är hans eller hennes föräldrar?” Men det får vi inte veta eftersom barnet alltid har försvunnit samtidigt som bedrägeriet avslöjas.
•  Ett ”ensamkommande barn” från Afghanistan berättar – 1 juli 2016. Ur texten:
– Jag såg att boendena för minderåriga var bättre”, säger han med ett flin. De fick bättre mat, det fanns läkare för barnen, man kunde sporta. De gav oss bussbiljetter och skickade oss till skolan.
Så den här företagsamme 23-åringen med universitetsexamen sa till Migrationsverket att han var 17 år gammal och att han inte hade gått ut grundskolan. När han hade lärt sig lite svenska placerades han i årskurs 9.
– Jag lärde mig massor, skrattar han.
© denna blogg.

Be my guest # 121: Nuri Kino

Version 2Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet och Dagen.

Häromdagen åt jag frukost hos en anhörig. Hans tonårsson behövde skjuts till badhuset i staden. Vi plockade upp tre av hans kompisar på vägen. De går alla i högstadiet.

Vi pratade tjejer, det gick inte så bra då jag generade dem. Men när vi bytte samtalsämne till fotboll gick det lättare. Nu var det jag som antingen inte hängde med eller som låtsades hänga med. Jag sade att de inte kan lägga all energi på fotbollen, att de kan bli skadade och att alla faktiskt inte kan bli proffs, att de därför också måste skaffa sig en utbildning. Det skulle jag aldrig ha sagt. En helt ny värld öppnade sig, en mörk värld, en värld jag egentligen inte har tid att gå in i. Men det går inte att bortse från vad jag fick höra.

Två av killarna har av sina föräldrar flyttats från den kommunala skolan i det område där de bor till friskolor några kilometer bort. Deras föräldrar skjutsar dem varje morgon då bussarnas tidtabeller inte passar. Killarna gillar sina nya skolor, de säger att de har utvecklats där, att de får lära sig mycket och att de nu funderar på vilka gymnasier och vilka utbildningar de ska söka till när den tiden kommer.

De andra två killarna sitter tysta. Jag frågar dem om deras framtidsplaner, de rycker på axlarna. Jag ger mig inte. Det visade sig att deras föräldrar av olika anledningar inte har haft möjlighet att flytta dem till andra skolor.

GriffeltavlaMen varför är det så viktigt att flytta från den kommunala skolan? En av killarna ger mig ett namn och ett nummer till en engagerad vuxen som jobbar i deras kommunala skola. Den andra har tårar i ögonen när han berättar om situationen i skolan. Nyanlända placeras nästan direkt i de andra elevernas klasser. Lärarna sänker då nivån och talar till tonåringarna som till småbarn.

”Många skriker och gapar under lektionerna, kastar saker på varandra och stör på alla möjliga vis. Lärarna vågar inte säga ifrån. Eller bara skiter i det”, säger killen med de tårfyllda ögonen. Han vill så gärna studera vidare men han är rädd att ingen i hans klass kommer att lyckas få betyg som gör dem behöriga att komma in på gymnasiet. ”Det är alltid kaos i klassen”. Han går i årskurs åtta.

Den andra killen som går i samma skola går i årskurs sju: ”Ingen bryr sig om oss, det finns inga svenskar i vår skola, alltså andra svenskar, sådana som har svenska föräldrar”.

Några dagar senare träffar jag mannen i skolan vars nummer killarna gav mig. Han vill vara anonym, han säger att de som vågar säga ifrån blir motarbetade och ”mobbade” av politikerna i stan.

Han berättar att det går 450 elever i skolan och alla utom fem (5) har föräldrar med invandrarursprung. Redan där finns ett stort problem, de här barnen lever segregerade från majoritetsbefolkningen. Inte nog med det, dessutom placeras helt nyanlända unga i samma klasser. Alltså barn och unga som nyss anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. En obehörig lärare, en enda, ska gå runt i alla högstadieklasser för att stödja de nyanlända…

När en förälder säger ifrån att det inte går att ha nyanlända unga utan kunskaper i svenska och den svenska kulturen i samma klass som elever som är födda här, kan den föräldern bli anklagad för att vara främlingsfientlig eller ”mindre generös” än andra.

Skolan är från början byggd för årskurs 1-6. Nu har man ändrat till 1-9 utan att bygga till.

”Högstadiet trycktes in där, ingen ventilation som funkar, värmen funkar inte heller, obehöriga lärare och inga extra pengar. Men framförallt: inget engagemang från politikernas sida. Ingen bryr sig om de här ungarna. Det finns inte heller någon fritidsgård i området. Vi gick upp till kommunen, alltså till kommunledningen, några av oss som jobbar i skolan och många elever. De sade att de lyssnade på oss. Visst. Men någon förändring blev det inte. Kommuntjänstemännen och politikerna tjänar mycket pengar samtidigt som vaktmästaren som jobbat i denna skola i 25 år tjänar 23 000 kronor i månaden. Förresten: varje dag som jag har kommit till jobbet de senaste två, tre åren har det alltid, varenda dag, varit fyra, fem fönsterrutor som har varit trasiga, varje nytt fönster kostar 3000 kronor.”

© denna blogg och Nuri Kino.

Migrationsverket gissar – vad kan det annars göra?

MIGs verksamhets- o utgiftsprognos feb 2016Klicka på rutan för att ta del av dokumentet.

Att Migrationsverket omöjligt kan göra någon prognos över antalet migranter och asylsökande som tar sig till Sverige är fullt förståeligt. Verket har inte hanterat asyleriet och migrationen ansvarsfullt och korrekt under mer än ett decennium, och politiker från höger till vänster – liksom medier som rapporterat ofta okunnigt och ensidigt – har vägrat se verkligheten sådan den är under minst lika lång tid. Så det här är vad Migrationsverket kan säga idag då de – som de själva säger – ”släpper” sin verksamhets- och utgiftsprognos februari 2016:

MIG 4.2 2016 Stor osäkerhetOBS! Klicka på textrutan för mer information!

– Det går knappast att tala om en prognos längre, säger Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket. Framtiden bygger helt och hållet på politiska beslut och ageranden på EU-nivå och i Sverige.

MIG 4.2 2016 Vi behöver 420 Mkr mer för attMigrationsverket har redan nu över 7.000 anställda…

 

MIG 4.2 2016 Handläggningstiderna för asylärenden
Handläggningstiderna kan för en del bli över två år, för andra något kortare. Om den gissningsprognos som Migrationsverket presenterar gällande antalet hitkommande under detta år (2016) ens är i närheten av att vara korrekta, så kommer de genomsnittliga handläggningstiderna givetvis att ytterligare öka.

 

MIG 4.2 2016 Boendesituationen bedöms vara kritisk
Kommentar
: Var ska alla dessa människor placeras? Redan nu mer eller mindre tvångsrekvireras diverse lägenheter (som skulle ha gått till äldre i Enskede, bara som ett exempel) och byggnader, och asylsökande placeras före långtida köande svenskar i bostadsköer. Blir statlig tvångsrekvirering av folks sommarstugor nästa påbud?

MIG 4.2 2016 160 000 personer kommer behöva kommunbosättasKommentar: Var ska alltså alla dessa människor placeras? Och vad händer med de skattebetalande svenskarna och deras behov av bostäder?

MIG 4.2 2016 1:3 av alla inskrivna i asylmottagningssystemetDet finns inte plats i skolorna. Det finns inte lärare; lärarbristen är skriande. Det här går ut över landets egna medborgare och den redan dåliga utbildningen blir – om möjligt – ännu sämre. Sverige blir ett u-land på utbildnings- och kunskapsområdet. Att det är på god väg dithän märks redan nu på alla nivåer i samhället och om det blir ännu sämre (vilket det blir), så kommer svenska barn och unga att höra till en underklass vad gäller just utbildning och kunskap i världen.

Dessutom: Den redan odisciplinerade och stökiga svenska skolan där både våld, misshandel och sexuella trakasserier förekommer i en utsträckning som ingen hade kunnat tro var möjlig för tio år sedan, tillåts fortgå. Skolan blir ett helvete för alla dem som råkar ut för allt detta som är så främmande i en civiliserad rättsstat – såväl lärare som elever. Föräldrar kommer att börja kräva att få hemundervisa sina barn eller flytta från Sverige. I varje fall de som vill att deras barn ska slippa allt det som idag präglar allt fler skolor där många så kallade nyanlända placeras.

Det står var och en helt fritt att själv ta del av prognosen som länkas till i början av texten, och annat som Migrationsverket informerar om; att läsa kommentarerna här och på andra sajter och i andra medier och att bilda sig en egen uppfattning om den här utvecklingen som för alltid förändrar Sverige. Det är i själva verket synnerligen önskvärt att hela folket försöker sätta sig in i vad som sker eftersom den här enorma samhällsomvandlingen berör (eller kommer att beröra) varenda människa som bor i Sverige i deras vardag och på alla områden, alla plan, alla nivåer.

Uppskattar du texterna på bloggen?
Vill du bidra med 1 krona per dag –
30 kronor i månaden?
Klicka i så fall här:
Abonnera
© denna blogg.

 

”Under de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb!”

En före detta lärare från Finland, som i närmare 20 år arbetade i Rinkeby (till och med 2008), skriver och reflekterar över skolan och kvinnorna i Sverige respektive Finland:

GriffeltavlaUnder de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby, var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb! Jag älskade blandningen, jag hade ibland 22 olika nationaliteter i klassen. Ungarna älskade sitt Rinkeby, där fanns faktiskt en bymentalitet. Då hade man ännu inte börjat titta snett på varandras religionstillhörighet, toleransen fanns där. Det är klart, patriarkal mentalitet rådde i familjerna, men det var ju tjejerna som tog vara på sina studier och faktiskt de mest begåvade killarna också. Vilket ledde till att en stor del av mina elever tog sig vidare till universitetsstudier. Så det mest patriarkala skulle säkert med generationsbyten tunnas ut.

Föräldrarna gillade oss lärare från Finland, vi var annorlunda än de svenska. Vi ställde krav, vi gav läxor, vi höll ordning på lektionerna. Vi tolererade inte sena ankomster eller onödiga diskussioner om att ha keps på huvudet, det skulle man självklart inte ha. Alltså gammal hederlig normalitet, något som fortfarande råder i Finland. Jag kan inte förstå hur man i detta land inte förstår vilket självständigt och kreativt jobb läraryrket är. Det förstår man tack och lov fortfarande i Finland: till lärarhögskolan i Helsingfors sökte i höstas 3.000, av vilka man efter hård gallring tog in 120. Det var alltså lättare att komma in på läkarutbildningen än att komma in på lärarhögskolan.

Det som skrämmer mig mest här i Sverige är de totalitära tendenserna. De har ju funnits redan sedan 60-talet eller kanske rentav ännu tidigare, men det är som om det bara accelererar. Johan Hakelius kommenterade detta totalitära i sin kolumn i Aftonbladet den 4 januari.

Jag har nu i ett par års tid samlat på mig exempel på denna mentalitet av totalitet – läste Hanna Arendts bok rätt noga för ett år sedan – men när jag nämner om mina observationer för mina svenska vänner och bekanta så är det som om de inte riktigt förstår vad jag menar. Jag känner sig något ensam då…

En av mina hypoteser är att ju mer kvinnorna har fått makt i detta land, desto mer totalitärt har det blivit. Som om kvinnorna inte vågade stå för egna åsikter, särskilt inte om de avviker. Ett kvinnlighetens problem av nivellering. Då undrar jag varför de finska kvinnorna verkar så mycket mer självständiga. Där är 30% i börsstyrelserna kvinnor av egen kraft, inga kvoteringar där inte – och då har vi aldrig haft någon Schyman som ständigt tjatat om saken. Hillary Clinton brukar kolla upp hur många kvinnor som sitter i de olika internationella möten som hon deltar i. Vinnare är alltid Finland. När Hanna Olsson mfl gjorde sin prostitutionsutredning på 80-talet, for de till Finland och häpnade över att där jobbade de prostituerade inte under en hallick, alla var ”egenföretagare”. Sedan murens fall har ju läget där ändrats genom inflödet av ryssar och ester. Men i alla fall – i flera hundra år var vi samma land, med en ganska likartad kultur. Och ändå: idag är vi så olika på många väsentliga punkter när det gäller attityder.

Det tål att grunnas vidare på.

Kommentar: Ja, det tål att grunnas vidare på. Tack till skribenten som berättade om sina positiva erfarenheter av lärarjobbet i Rinkeby – innan det värsta ”integrationsivrandet” tagit fart och innan det kommit så många asylinvandrare att samhället inte klarade av att ge alla en chans – och delade med sig av sina hypoteser om kvinnor och makt med mera.

© denna blogg.

Inte för Sverige

SVT Nyheter logoNaiviteten och okunskapen, antalet felaktiga benämningar och begrepp samt allehanda sammanblandningar av olika ”rätter” (rättigheter) i Sveriges televisions sändning om id-kontroller den 4 januari, var öronbedövande. Allmänhetens skepticism mot medierepresentanter, politiker, riksdagsledamöter är redan stor och den kommer inte att minska.

Farhågor finns att det inte kommer att bli ett gott nytt år i år. Tyvärr.

Inte för Sverige och det svenska samhället med sina närmare 200 ”utanförskapsområden” och mängder av så kallade no go-zoner.

Inte för Sverige, som under en tid redan varit på väg mot den stora förändring som nu är ett faktum och som märks och syns genom stor social oro och rädsla bland allt fler.

Inte för Sverige där mordbränder, hänsynslösa rån, mord, våldtäkter och fruktansvärt beteende mot polis, ambulans och brandkår blivit vardagsmat, något som det verkar som om vi alla bara förväntas acceptera.

Inte för Sverige med allehanda mer eller mindre upprörande krav på att orealistiska religiösa hänsyn (gällande muslimer, kristna är det inte så noga med) ska tas.

Inte för Sverige där  bristen på bostäder, på lärare, på socialsekreterare är monumental.

Inte för Sverige vad gäller sjukvården och tandvården. Kapaciteten räcker långtifrån till för oss alla.

Inte för Sverige, vilket man inser om man förmår vara realistisk och inte sitter med huvudet bland molnen: för att möjligheter att integrera alla de hundratusentals asylinvandrade och deras anhöriga som kommit under bara de senaste tre, fyra åren (och alla dem som kommit tidigare…) är totalt obefintliga.

Och så har vi alla nya kostnaderna som skattebetalarna förväntas stå för samtidigt som pensionärer, handikappade, fattiga, sjuka får det allt sämre.

Det går att sitta i en tv-studio eller att ha en av skattebetalarna finansierad, välbetald riksdagsplats och vara okunnig eller ideologiskt färgad så till den grad att man absolut och totalt vägrar se verkligheten. Men vart ska de som inte har välavlönade jobb och poster ta vägen? Hur ska de klara sig som bor mitt i det elände som just dessa som sitter inne i värmen, nästan i symbios har skapat? Det är absolut ingen tröst att veta att även dessa personer kommer att drabbas av det som sker i det allt mer ohanterbara land de bidragit till att skapa. Det tar bara lite längre tid innan de drabbas, men också de behöver tand- och sjukvård, också de har barn som ska gå i en skola där allt annat än studiero och respekt för varandra råder. Också de – och deras barn – kan råka ut för grova brott som kan vara följden av det samhälle som Sverige blivit, där tonen och beteendet mellan människor blir allt råare.

Ett samhälle utan sammanhållning, utan en gemensam grund som omfattas av alla invånare, ett samhälle utan klara och tydliga normer och värderingar som inte bara existerar på papper utan också i verkligheten och i människors inre, det blir ett splittrat och farligt samhälle.

Där är Sverige nu. När svenskar släpper tanken på ”alla människors lika värde” och går till angrepp på olika sätt mot de invandrade. När asylinvandrare säger rent ut att de inte har en tanke på att 1) jobba här och 2) aldrig kommer att vilja integreras i det svenska samhället och 3) att de föraktar svenskar, då är splittringen ett faktum och läget är allvarligt och farligt.

OBS! Att det finns många asylinvandrade som åtminstone på ytan anpassar sig och som de facto kommer in i samhället, det är också ett faktum. Och det är givetvis bra. Men att integreras, att på riktigt och på djupet känna sig som en del av ett helt nytt land som man gör när man omfattar dess språk, historia och värderingar, det lär ta minst tre generationer. Och i ett land som inte betonar sin unikhet och sitt sätt att leva; där man inte visar stolthet över sitt lands kultur och traditioner och vill förmedla det, i ett sådant land har hitkommande från andra länder och kulturer inte en chans. I ett sådant land råder djungelns lag och det blir de svagare, de snälla och välmenande, de naiva och blåögda som drar de kortaste stråna.

Nej, något riktigt gott nytt år blir det inte. Inte för Sverige.

© denna blogg.

Finland. Justitiekanslern vill att invandrarbarns utbildning uppmärksammas

Maahanmuuttajalasten opetukseen MTV Uutiset 14.12 2015Klicka på textrutan för att komma till artikeln på MTV Uutiset (på finska).

Justitiekanslern: Invandrarbarns utbildning måste uppmärksammas

Kvaliteten på den förberedande undervisningen för invandrarbarn måste fästas vikt vid, säger justitiekansler Jaakko Jonkka. I våras tog han själv initiativ till en egen utredning av hur invandrarbarns och -ungdomars grundutbildning genomförs. Den här gruppen har en betydligt högre risk att hamna i utanförskap än andra, och en av faktorerna för att hamna utanför är vilka språkliga och andra färdigheter barnen och de unga har fått under grundutbildningen.

Invandrarbarn och -unga deltar i början av grundutbildningen under högst ett läsår i förberedande klasser, där tyngdpunkten ligger på studier i finska språket.

Lämplighet och kvalifikationer hos lärarna inom den förberedande undervisningen bör utredas och definieras. Dessutom anser justitiekanslern att det bör undersökas om skyldighet att anordna utbildning i förberedelseklasser ska införas i lagen om grundläggande utbildning.

Vidare luftade han också sin oro för att bristfälliga språkkunskaper hos barn och unga med invandrarbakgrund kan utgöra hinder för dem att ta del av – och dra nytta av – elevvård och andra stödåtgärder som finns inom skolan.

Justitiekanslern har uppdragit åt undervisnings- och kulturministeriet att senast vid juni månads utgång 2016 informera om vilka åtgärder det ämnar vidta med anledning av de synpunkter han fört fram.

© Översättning Merit Wager

Finländska medier serie grön

 

Ny bok på Mummelförlaget

Och tack till alla framsidaSom ett ideellt projekt har Mummelförlaget tillsammans med engagerade lärare på Nyströmsa skolan och deras elever som studerar svenska (Sfi), sammanställt och gett ut en bok – Och tack till alla Sveriges människor – med ett antal berättelser, skrivna av eleverna.

Läs mer på Mummelförlagets sida!

Författare till boken

Nej, en svensk lärare ska inte ljuga!

Först ett kort, rakt och tydligt utbyte med Skolverkets generaldirektör på Twitter. Min fråga till henne ställde jag för att vara säker på att det – i det allt mer aparta Sverige – inte skett någon omdefiniering av ordet/begreppet ”fakta” och att det inte blivit påbjudet från högre ort att lärare ska ljuga om ovedersägliga fakta.

Ska svenska lärare ljuga? Tweets

HD Helsingborgs DagbladI en artikel i Helsingborgs Dagblad den 26 februari, hade jag läst den chockerande historien om en lärarvikarie som försvarade fakta* kring Förintelsen under en sfi-lektion och sedan höra från en samordnare att ”vad som är historia för oss är inte historia för andra”. Läs artikeln, där det bland annat berättas att:

Under en sfi-lektion på komvuxskolan Kärnan i förra veckan fick eleverna lyssna på nyheter. En handlade om årsdagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz.

Enligt lärarvikarien som höll i klassen ifrågasatte en elev förintelsen.

Några dagar efter incidenten, som slutade med att eleven lämnade klassrummet, kallades vikarien in till ett möte med en av skolans fasta lärare som också är samordnare.

Samtalet spelades in och återges i artikeln. Det uppseendeväckande är, att läraren, alltså den ordinarie läraren, säger till lärarvikarien, efter att denne berättat att eleven som klagat var ”förintelseförnekande”:

Ja, men han kände sig orättvist behandlad utifrån att han blivit utpekad som det.

Notera ordet ”ja” i början av meningen. ”Ja, han var förintelseförnekande” men ”han kände sig orättvist behandlad utifrån att han blivit utpekad som det”. Men Herre Gud, om han förnekade Förintelsen så kan han ju knappast känna sig ”orättvist behandlad” när lärarvikarien påpekar det!!??? Vad är det här för en konstig ordinarie lärare, tillika ”samordnare, egentligen? Droppen, som måste få fler än mig att anse att en sådan lärare inte ska fortsätta att undervisa, är hans/hennes uttalande till lärarvikarien:

Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.

Om en lärare så radikalt har missuppfattat vad kunskapsförmedling är så måste man nog fundera över om det inte diskvalificerar honom/henne från att arbeta som just lärare. Den, som på fullt allvar anser att man ska lära ut olika saker till olika elever, oberoende av vad som är ett faktiskt fastslaget och bevisat faktum, ska absolut inte arbeta som lärare. Och vad menar den här läraren med att det inte är någon idé att diskutera ”fakta mot fakta”? Vilka andra fakta än att Förintelsen har ägt rum menar den här läraren att det finns? Finns det samtidigt fakta som säger att den inte gjort det? Det kan ju inte finnas två likvärdiga ”fakta”: både att Förintelsen har ägt rum och att den inte har ägt rum, det är ju så absurt tänkt att man inte förstår hur en person har klarat Lärarhögskolan med en så märklig syn på ”fakta”!

Den här läraren verkar förvirrad och behöver på allvar fundera över en framtid inom någon annan bransch än kunskaps- och faktaförmedling. Heder åt lärarvikarien som agerade korrekt!

* Faktum (av latin factum, av facere ”att göra”) är ett faktiskt föreliggande sakförhållande.
© denna blogg.

Be my guest # 103: Zulmay Afzali

Zulmay funderarZulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.

Fyra år

Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.

När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.

För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.

På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål  och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.

Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.

Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.

Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.

På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.

När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”. tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”

Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.

2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!

framsida_zulmaiFramsida Hederlighetens prisLäs också Zulmay Afzalis
julkrönika från 2013:
Skillnader.

Hans böcker kan köpas
i pappersformat
och som e-böcker
direkt från
Mummelförlagets widgetshop.

Att nöja sig med en låg utbildningsnivå är katastrofalt för landet och folket

svd_logoUnder rubriken Bilden av skolan har blivit missvisande skriver Torbjörn Sjöström, vd på analys- och konsultföretaget Novus, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 4 februari bland annat:

En majoritet av föräldrar med barn i grundskolan anser att deras barn lär sig det som kan förväntas. Det borde ge en mer rättvisande bild av skolan än en internationell studie och enskilda missförhållanden. En klar majoritet, 70 procent, av föräldrarna anser att deras barn får den kunskap som de förväntar sig. Endast 11 procent svarade att förväntningarna uppfylldes till mycket eller ganska låg grad.

Att en majoritet av svenska föräldrar med barn i grundskolan anser att deras barn lär sig det som kan förväntas kan väl knappast vara av någon reell betydelse, särskilt inte med tanke på att dessa föräldrar ju faktiskt ofta själva gått just i den, med internationella mått mätt, dåliga svenska skolan… På vilket sätt kan han då tycka att deras åsikter vad gäller utbildning och om vad man behöver kunna för att klara sig i arbetslivet och i världen har någon relevans? I Sverige kan man klara sig med svaga kunskaper och med ofta obefintlig allmänbildning och vetskap om omvärlden, det ser vi exempel på varje dag. Men så fort man tar ett steg utanför Sveriges gränser är kraven andra och där ligger personer som gått i skola i Sverige generellt sett ofta efter och anses ha examina som inte har någon högre status och relevans.

svd_logoI OP-ED-artikeln i Svenska Dagbladet den 5 februari med rubriken Vinnande koncept på nära håll, skriver minoritetssamordnaren, folkhögskoleläraren och översättare Marjaana Lehmonen Nilsson om ett antal i Sverige befintliga skolor där Novus eller något annat liknande företag knappast skulle hitta föräldrar som skulle säga att de ”anser att deras barn lär sig det som kan förväntas” om deras barn gick i svensk skola! Det handlar alltså om föräldrar vilkas barn går i sverigefinska skolor och artikelförfattaren påpekar:

I Sverige finns väl fungerande grundskolor där så gott som alla elever når gymnasiekompetens. Undervisningsgrupperna är små, lärarna är välutbildade och engagerade. En del av dem har fått sin utbildning i ett land där inte ens 10 procent av dem som söker sig till lärarhögskolan kommer in. Dessutom har de genomgått lämplighetstester. De har alltså verkligen velat bli lärare och befunnits lämpliga. Det här antagningsförfarandet bidrar till att man i lärarutbildningen får in personer som har den naturliga auktoritet som behövs för att åstadkomma arbetsro i klassrummet.

Ett stort misstag som länge gjorts på skolområdet i Sverige är att man nöjt sig med medelmåttighet och till och med accepterat undermålighet. Man nöjer sig med sakernas tillstånd (i decennier…) i stället för att skruva upp kraven på både lärare och elever och säga:

”Våra unga kommer inte att kunna hävda sig i konkurrens med resten av världen om vi inte ser till att de får en betydligt bättre utbildning än de får idag. Och betydligt bättre lärarutbildning så att lärarna har kunskaper och kompetens att utbilda våra barn och unga”.

Man kan börja med att studera de sju sverigefinska grundskolorna som finns i Sverige.

Inte ”världens bästa skola” men ”en bra skola i hela landet för alla barn”.

svd_logoAftenposten logoDen 22 augusti skriver jag om den svenska resp den finländska skolan på Svenska Dagbladets ledarsida. Utrymmet är mycket begränsat och att få med förklaringar och fakta går inte så bra när man har 2900 tecken inkl blanksteg att hålla sig till. Så här följer lite mer information om den finländska skolan (den svenska känner de flesta läsare redan till). Och så här skriver norska Aftenposten i en stor artikel med rubriken Finland: 1800 studenter kjemper om 120 studieplasserfor å bli lærer:

Finska toppstudenter väljer lärarutbildningen i betydligt högre grad än andra européer. Det drar Heidi Krzywacki, universitetslektor vid lärarakademin på Helsingfors universitet, nytta av:

– Vi har (i Helsingfors, min anm.) 1800 sökande till 120 platser. Det betyder att vi kan välja ut dem vi anser passar bäst för yrket.

Finnish Lessons Pasi SahlbergDet är likadant över hela landet.

– Det är stark konkurrens om att bli lärare i den finländska skolan. Endast de bästa och smartaste klarar att få sin dröm uppfylld, skriver skolexperten Pasi Sahlberg i sin bok Finnish Lessons.

Aftenposten skriver vidare:

Finland har blivit en förebild i den västliga världen inom utbildning, efter att finländska elever år efter år har legat i topp i de internationella PISA-testerna.

Finländarna kallar dem «PISA-turister», delegationerna med politiker, byråkrater, forskare och journalister som kommer for att försöka utröna hemligheten. Så många kommer att det har upprättats en egen statlig resebyrå som organiserar ”Edu-Tours” i den finländska skolan.

Statistiken visar att finländska lärare tjänar under genomsnittet i OECD-länderna i förhållande till landets bruttonationalprodukt. Men vad är det då som lockar?

– Läraryrket har alltid haft hög status i Finland. Föräldrarna sätter stort värde på lärarnas insats, och jag hade respekt för lärarna som elev. Det är ett jobb där vi kan göra skillnad, säger lärarstuderande Iina Salmela.

– Finländska lärare får jobba väldigt självständigt. Du kan själv bestämma hur du vill lägga upp undervisningen, och vi blir inte kontrollerade av andra. Det er väldigt inspirerande, säger lärarstuderande Iris Vainio.

Lärarutbildningen i Finland sker vid universitet. Alla som ska bli lärare måste ha en femårig mastersutbildning – också förskollärare. I Finland överlåter politikerna åt proffsen att bestämma innehållet i lärarutbildningen utifrån forskningsbaserad kunskap. Därför har det också varit få reformer sedan 70-talet. Det är i Finland uteslutet att politiker skulle blanda sig i lärarutbildningen.

Så här berättar Nina Sandås, som själv började i Gerby skola utanför Vasa i Österbotten år 1959, på Fri fagbevegelses sajt efter att hon gjort ett återbesök där:

– Redan i första klass får de hemläxor fyra dagar i veckan, två i matte och två läsläxor. På det sättet lär vi barnen rutiner, men läxorna kan göras på under en halvtimme. I går hade vi prov och det gick bra. Under ett läsår har vi tio oanmälda stickprov, berättar Maj-Britt Andersèn som är klasslärare i en förstaklass med 13 elever, medan barnen själva läser uppgifterna i matteboken och räknar staplar med euro och cent.

Lärarna har stor frihet att lägga upp undervisningen och de pedagogiska metoderna så att de på bästa möjliga sätt kan nå kunskapsmålen. Nationella prov existerar inte, inte heller skolinspektioner.

Nina Sandås har begett sig till Pedagogiska Fakulteten vid Åbo Akademi och talat med Torbjörn Sandén, tidigare rektor men nu direktör på Centret för livslångt lärande (CLL):

Centre för livslångt lärande CLL– Vårt skolsystem bygger på en gammal tradition som har moderniserats och utvecklats med mer modern pedagogik. Men vi har inte öppnat för friskolor som Sverige. Alla partier, också de borgerliga, är eniga om att den kommunala gemensamhetsskolan inte ska experimenteras med.

CLL ger ut en broschyr – Allt börjar med en bra skola – för dem som önskar göra studiebesök i en finländsk skola.

Education at a glance logoSå här jämförs den finländsk skolan med den norska i Nina Sandås artikel:

  • Barnen börja skolan ett år senare än norska barn och har har kortare skoldagar.
  • Läroplanen i den nioåriga grundskolan har många fler naturkunskapstimmar, men färre modersmåls- och mattetimmar än den norska.
  • Lärarna genomgår en 5-årig mastersutbildning.
  • Finland har i fyra PISA-undersökningar, som mäter 15-åringars kunskaper i läsning och matematik och naturorienterande ämnen, legat i topp bland 65 länder.
  • Nivån är hög helt igenom och det finns få svaga elever.
  • Hälften av 15-åringarna väljer yrkesinriktad, praktisk utbildning.
  • 2 procent av grundskoleeleverna går i privatskolor som är ickevinstbaserade (Steiner- och Montessori-pedagogik).
  • En undersökning i 27 land visar att finländska skolbarn har god psykisk hälsa. Finland er nummer två på listan, Norge är nummer tio.
  • Alla finländska barn får varm skolmat, plus mellanmål.
  • Källa: OECD «Education at a glance» 2012.

Också NRK berättar i en lång artikel om den finländska skolan under rubriken Mens lærerstudieplasser står tomme i Norge, er det kun plass til 1 av 15 søkere i Finland. Bland annat att:

Så många vill bli lärare i Finland att det bara var knappt 7 procent av dem som sökte in på lärarutbildningen som kom in förra året. 11.365 kvalificerade ansökte till den femåriga utbildningen, endast 779 av dem kom in.

I Finland måste alla som är kvalificerade att söka in på lärarutbildningen genomgå intagningsprov. Det första provet är skriftligt. De som går vidare till andra omgången måste gå igenom en intervju eller en form av test som ska visa om de är lämpliga att bli lärare. Därefter blir de som har bäst resultat erbjudna studieplatser.

En bok av en lärare planeras komma ut på Mummelförlaget hösten 2013, en lärare i svenska för invandrare.
© Vid citat, var vänlig länka till detta inlägg.