• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2021
    M T O T F L S
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Finland. Det finns närmare 40.000 människosmugglare i världen.

 Utrikesministeriet har startar en kampanj mot människosmuggling
Från stop traffickers  Klicka på bildrutan för att komma till sajten med texter och videoklipp om   kampanjen.

Utrikesministeriet genomför en informationskampanj mot människosmuggling och människohandel. Kampanjen riktar sig i första hand till potentiella offer för organiserad människosmuggling.

Syftet med kampanjen är att fästa uppmärksamhet vid särskilt de risker som är förknippade med människosmuggling samt offren för smugglingen och den dramatiska vidden av problemet. Enligt uppgifter från Europol finns det för närvarande närmare 40.000 människosmugglare i världen. Den årliga omsättningen av verksamheten beräknas uppgå till 5 miljarder euro. Varje år försvinner eller dör tusentals människor under resor som organiseras av människosmugglare, och många av smugglingsoffren tvingas också till tvångsarbete eller blir offer för människohandel.

Utrikesministeriet lyfter fram temat i form av korta videor och informationsblänkare i de sociala medierna. Du kan följa kampanjen med hashtagen #stopsmugglers och #stoptraffickers. Kampanjens webbsida öppnade den 28 juli på fyra språk.

Med kampanjen, som pågår tre månader, vill man samtidigt stödja internationella dagen mot trafficking (FN) den 30 juli samt motsvarande europeiska dag mot människohandel (EU) i slutet av oktober.

Finska Utrikesministeriets kampanjsajt slutar så här:

Processing the asylum application
Finländska medier serie grön

Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Irakilainen Sabah Anzi odotti 18.7 2016Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Läs mer

General Sayed Omar Sabur, chef för passbyrån i Afghanistan, säger att de trycker 7.000 pass om dagen, fler hinner man inte att trycka.

Flüchtlinge aus Afghanistan Spiegel online 14.10 2015Klicka på bilden för att komma till artikeln på Spiegel online.

I artikeln på sajten Spiegel Online, med rubriken För att komma till Tyskland riskerar de allt berättas bland annat – i ett referat av innehållet:

13 års support från väst – trots det lämnar allt fler Afghanistan.

Nissam, 28 år gammal, är människosmugglare (Schlepper på tyska –  översatt “släpare”). Han säger:

”Våra kunder utnyttjar våra tjänster och vi tillhandahåller service ända till Tyskland.

Nissam sitter vid restaurangbordet med tre telefoner. Han har mycket att göra. Just nu är en grupp på trettio personer på väg med buss till Iran. Därefter ska de över till Turkiet, sedan över havet till Grekland och vidare längs Balkanrutten till Tyskland.

”Bästa reklamen är nöjda kunder som kommer fram”, säger Nissam.

Han talar lugnt om den farofyllda flykten som varje månad görs av 100.000 afghaner: ”De fruktar att talibanerna ska ta över snart igen.”

Affärerna går lysande och efter strömmen av syriernas är det nu afghaner som strömmar mot Europa.

Nissam förhandlar med en kund, Qais Halimi, 22 år gammal, som vill boka sin resa till Europa längs en säker rutt. Han vill ha en besöksvisum till Turkiet, kostnad på svarta marknaden 6.000 dollar, och för vidare transport till Tyskland betalar han sedan 8.000 dollar kontant. Familjen har fått ihop denna summa.

”Bättre att dö vid flykten än här i Kabul”, säger den unge afghanen. Han följer med flyktingsituationen i Tyskland via Deutsche Welle och säger att ”Tyskland är ett bra land. Här i Afghanistan kallar vi Angela Merkel för Alla Flyktingars Moder. Hon ger oss hopp.”

General Sayed Omar Sabur är chef för passbyrån i Afghanistan och säger att de trycker 7.000 pass om dagen, fler hinner de inte trycka. ”De flesta vill ha pass för att fly härifrån. I Tyskland, har han hört, får den som har ett afghanskt pass omedelbart asyl.

Trafiken till Iran ökar vecka efter vecka, just nu avgår 65 bussar med 80 passagerare i varje buss, varje morgon.

Sammanfattning:
100.000 afghaner lämnar landet varje månad, många vill till Tyskland, tusentals pass trycks och tusentals dollar per person betalas till smugglarna.

Kommentar: Det pågår således en massiv och välorganiserad, helt öppen ”flykt” från Afghanistan till Europa. Alltså från ett land som – även om förhållandena inte är särskilt goda – inte är i krig. På den afghanska passbyrån trycker man pass för allt vad tygen håller och hjälper sina medborgare att resa (inte ”fly”, alltså) till Europa dit de tar sig för att söka ”asyl”.

När började man anse att människor från ett land där landets egna myndigheter hjälper dem att lämna landet, är flyktingar”?

Detta hör och läser vi inget om i svenska medier…

”De flyr undan krig och förföljelse”, upprepar svenska politiker ständigt, nästan likt en besvärjelse. Oavsett hur mycket information om motsatsen tar de inte till sig den. Varför svenska politiker (och medier också, för den delen) är så ointresserade av fakta på det härlivsavgörande samhällsområdetär helt obegripligt. Och i allra högsta grad oansvarigt, trots allt vackert tal om att ”alla måste ta ansvar”!

© denna blogg. Översättning Merit Wager med hjälp av en tysktalande.

En migga: ”Det har länge varit mycket svårt för Migrationsverket att få till stånd medicinska åldersbedömningar. Nu är det omöjligt.”

En migga reflekterar:

profileLäs först krönikan med rubriken Förhalar Migrationsverket asylutredningar? i Aftonbladet den 21 maj.

Här har vi en äkta konspirationsteoretiker! Med absolut noll kunskap om asylprocessen.

För det första så får man uppehållstillstånd oavsett ålder om man har trovärdiga asylskäl. Exempelvis om det är trovärdigt att man är en kristen från Afghanistan.

För det andra har det ganska länge varit mycket svårt för Migrationsverket att få till stånd medicinska åldersbedömningar. Nu är det omöjligt. Krönikören tycks tro att det bara är för handläggaren att ringa till närmaste vårdcentral!

Kommentar: Märkligt att krönikören verkar tro att det är självklart att den som är under 18 år, kommer från ett land utanför Europa, uttalar ordet ”asyl” och uttrycker att han absolut vill stanna i Sverige, också har rätt till det! Skrämmande, faktiskt. För att få asyl eller uppehållstillstånd ska man, som miggan påpekar ovan, ha trovärdiga skäl för sin ansökan, det räcker inte med att vara under 18 år, eller påstå sig vara det, och ha köpt en färdig historia av en människosmugglare.

Korrekt skrivet av krönikören är däremot det som fetstilats i denna mening:

Den 13 februari 2013 sökte en pojke från Afghanistan som uppgav att han var 17 år asyl…

Att den pojke/man krönikan handlar om faktiskt var 17 år, det bevisade han inte utan han uppgav att han var det – vilket 7048 andra unga män (mestadels, men även en del kvinnor) också uppgav under 2014.

Som jämförelse ”uppgav” 196 personer att de var 17 år eller yngre när de sökte asyl i Finland; 1.204 i Norge och 838 i Danmark. Tilläggas kan att sedan åldersbedömningar började göras regelmässigt har antalet som bedöms vara ”barn” minskat med ca 65 procent i Norge och Finland; i Danmark bland vissa åldersbedömda konstaterades upp till 72 % vara minst ett år äldre ön 18… Men till Sverige, där man väljer att se 25- och 28-åringar och till och med ännu äldre män som ”barn” för att de uppger att de är det, beräknas i år 10.000 – 12.000 komma för att omhändertas på dyra HVB-hem, Många är definitivt inte ”barn” och många saknar helt asyl- och skyddsskäl men har mer eller mindre goda asylhistorier och sin påstådda ”minderårighet” att falla tillbaka på. Sådant fungerar inte i de övriga nordiska länderna, varför antalet ”ensamkommande barn” där minskar eller är konstant. Som för övrigt kallas i de andra länderna kallas minderåriga eftersom det är svårt att se unga män som ”barn” ens om de är 17 år; vi kallar ju knappast våra egna 17-åringar heller för ”barn”.

Krönikören använder också den felaktiga benämningen ”flyktingbarn” om en person som
1) inte med säkerhet bedömts vara ”barn”
2) inte är barn till någon flykting
3) själv inte heller är flykting eftersom han inte ansetts ha asylskäl

Slarv och okunskap hos journalister (och politiker) i de här frågorna på såväl ett språkligt plan som på en mängd andra plan, har varit – och är – förödande för debatten och för att folket ska ha en chans att veta och först vad som pågår. När det gäller åldersbedömningarna, läs bland annat den här texten:

En migga berättar om totalhaveriet vad gäller minderåriga asylsökande, konsekvent av Migrationsverket, svenska politiker och medier kallade ”ensamkommande barn” – 9 februari 2015

 © denna blogg.

”Nytysken” reflekterar över det svenska förslaget att människor ska kunna söka asyl på ambassader i världen.

Här finns flera texter på bloggen av den så kallade nytysken, alltså en svensk boende i Tyskland, som med nysvensk vokabulär bör klassas som ”nytysk”. Och här kommer funderingar från densamme:

tysklandDen 24 april såg och hörde jag den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström, FP, på TV4. Hon berömde sig själv för att det var hon som redan för två och ett halvt år sedan lanserade idén om att folk ska kunna söka asyl i Europa från sina hemländer. Samma tankar diskuterades i SVT Agenda den 25 april.

Om asylutredningar på plats på ambassader runt om i världen ska vara värda namnet så kommer dessa ju att ta månader och kräva tusentals utredare. Var ska de asylsökande tillbringa dessa månader? På gatan utanför aktuell ambassad? Åka tillbaka till hembyn och vänta på post från ambassaden i Mogadishu: ”We are happy to inform you that…”?

Vem ska hantera asylansökningarna? Lokalt anställd personal på varje ambassad? Ska Europas 28 medlemsstater ha var sin egen asylenhet i varje ”problemland” med utredare från respektive land eller ska man kanske samsas om en enhet? Så att kanske en sydeuropé kan bestämma över vem som får asyl i Sverige? Det verkar minst sagt problematiskt.

Hur ska man få tag på utbildad EU-pesonal som också är beredd att åka iväg och tillbringa några år i dessa länder? Utan familj? Och vad ska man göra med de anställda på Migrationsverket som blir övertaliga och därmed arbetslösa?

Wikström menar att flyktingarna ska fördelas efter de 28 EU-ländernas förmåga. Men är vi inte tillbaka på ruta ett då? Att det blir Tyskland och Sverige som tar in merparten? Tyskland har ett bra ekonomiskt läge och Sverige kan ju inte officiellt erkänna att det inte klarar av den förväntade anstormningen. För då ger man ju det onämnbara partiet rätt! Och andra EU-länder visar ju inget intresse att lyssna på Sveriges krav på att de ska ”ta sitt ansvar”.

Tror Wikström och andra debattörer att asylsökande med släktingar och landsmän redan i Tyskland eller Sverige kommer att ta hänsyn till en fördelningsnyckel och söka sig till Estland eller Kroatien? Jag tror inte det. Och vad händer med dem som får avslag? Wikström verkar tro att folk som vill fly från elände snällt accepterar ett avslag och återvänder till eländet.

Tror inte Wikström och andra som, orealistiskt, förespråkar asylansökningar på ambassader utanför EU, att människor efter att ha fått avslag skulle vända sig till människosmugglare? Som fortfarande skulle att ha fulla orderböcker och kunna fylla rangliga båtar, varvid inget alls vore vunnet.

© denna blogg.

”Det skulle ju kunna gynna Sverigedemokraterna”

Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.

Dagens Samhälle debatt logoOvanstående är ett utdrag ur artikel Människosmugglare tillåts härja fritt i Sverige i Dagens Samhälle, skriven av gränspolisen Göran Larsson. Han skriver vidare:

I år förväntas 100.000 personer söka asyl i Sverige. De som använt sig av människosmugglare har ofta förstört sina id-handlingar eller lämnat tillbaka förfalskade id-handlingar till smugglarna för återanvändning. De allra flesta är sedan ”papperslösa” när de anländer till Sverige och säger ordet asyl till polisen eller Migrationsverket. De uppger sedan en identitet, men kan inte bevisa den eftersom det saknas handlingar.

I många år har miggorna varnat för asylbedrägerier och för människosmugglare och för en massa annat som den humanitära stormaktens ledare Reinfeldt (och alla andra partiledare också) valt att strunta i.

Också gränspoliser har skrivit på bloggen om hur grovt kriminella (mördare, våldtäktsmän etc) släpps rakt ut på gatan efter avtjänat straff för att det inte finns en säkert fungerande samordning mellan polisen och dem som ska transportera iväg dessa brottslingar som i sina domar dömts också till utvisning.

Äsch, sådant har inte regeringen befattat sig med, det skulle ju kunna ”gynna Sverigedemokraterna”, som är det ständiga mantrat som ursäktar att man låter Sverige intas av människor som inte har någon som helst anledning eller rätt att befinna sig här. Så det här är absolut inget nytt – och borde inte vara nytt för dem som under åtta år suttit och förvaltat galenskaperna och tillåtit att de fortgått och ökat. Men de har valt att låtsas som det regnar eftersom ett annat förhållningssätt hade kunnat ”gynna Sverigedemokraterna”. Och ingen kommer att göra något nu heller, för man kan inte göra något i Sverige som kan ”gynna Sverigedemokraterna”. Och att upprätthålla lag och ordning är i Sverige kan man inte göra på asylområdet eftersom det skulle kunna ”gynna Sverigedemokraterna”.

Så ser det ut i vad Fredrik Reinfeldt under sin tid som statsminister utropat till humanitär stormakt. Bland folket som levt under hans regim i åtta år har begreppet inte fått fäste, där används allt oftare och allt högre – efter att ha startat som sällan hörda viskningar – det mycket starka ordet ”landsförräderi”.

Läs också bland annat dessa texter:
En gränspolis: ”Underligt nog jobbar både Migrationsverket och polisen utifrån samma lagstiftning. Vi har också samma uppdragsgivare, folket och regeringen. Ändå blir det så fel.” – 12 december 2012
En gränspolis: ”Min reflektion efter ett halvår i denna verklighet är: Folk måste få veta!” – 16 januari 2013
Fakta och sanningar försvinner inte hur mycket man än låtsas som om de inte existerar. – 19 januari 2013
Om det inte är sekretessbelagt för Skatteverket att till medier lämna ut inkomst- och avdragsuppgifter för svenskar och andra som har laglig rätt att bo och arbeta här så kan knappast andra lagar och regler gälla för illegala invandrare. – 2 juli 2013
En migga: ”Han eller hon låtsas ha varit gömd i Sverige hela tiden och det går inte att bevisa eftersom personer med uppehållstillstånd i Schengen får resa mellan länderna utan att detta registreras.” – 10 oktober 2013
Myndigheter måste samköra register! – 7 december 2013
En migga: ”Men mannen har faktiskt redan flyktingstatus i ett annat EU-land sedan flera år tillbaka!” – 30 januari 2014

Och här finns alla de – hittills – 2.793 texterna under kategorirubriken Asyl&Migration (inklusive miggornas berättelser).

© denna blogg. Korta utdrag tillåtna, men länka alltid till originalinlägget så att hela kontexten finns tillgänglig för den som läser.

Viss (…) frustration på Rikskrim

Läs först Pass är värdehandlingar (SvD) och Är pass inte värdehandlingar i Sverige? (bloggen).

svd_logoSå här tycker en del på Rikskrim, som har läst min text i Svenska Dagbladet, om de ”förkomna” svenska passen

polisenTack för en insiktsfull och intressant bedömning! Jag jobbar på Rikskrim och ser med fasa, både nationellt och internationellt, på hur vi betraktas som en bananrepublik i passfrågan.

Vi skall nu skicka poliser till Istanbul för att hjälpa den turkiska passkontrollen med bedömningar och genomgång av hur de svenska, biometriska passen fungerar.

Så här rakt och enkelt föreslår personen som skrivit till mig att man kan stävja missbruket av de svenska passen:

polisen•  Ett borttappat pass – ett års väntetid innan nästa och 5000 kronor
•  Två borttappade pass – två års väntetid innan nästa och 10.000 kronor
•  Tre borttappade pass – ja, då får du inga fler! Vissa resor kan av ömkande familjeskäl medge tillfälligt pass eller resehandling.

Personen skriver vidare:

polisenDen politiska oviljan att ta i detta medför merjobb och är en dörröppnare för kriminella. Har inte tidigare tänkt på din koppling till att också vi andra kan drabbas av reserestriktioner men också det är en faktor att väga in nu när översyn skall göras. Min, och några kollegors uppfattning, är att det borde införas regler, exempelvis som den jag föreslog. Med trögheter och gradvis ökade kostnader försvinner sannolikt delar av den illegala delen av passförsvinnanden. Låt oss undvika att spela kriminella och människosmugglare i händerna med en naiv inställning så att vi kan skapa tid till andra, brottsbekämpande uppgifter.

© denna blogg. Var god ange källan om uppgifter i texten används/citeras!