Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.
Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.
Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.
Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.
– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.
Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.
Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.
Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.
När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.
– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.
Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.
I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.
– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.
Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.
Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.
– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.
Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.
I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.
– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.
Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.
I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.
Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.
– Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.
Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.
I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.
I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.
– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.
Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.
Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.
Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.
– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.
Tjänstemannen informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.
Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.
Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?
Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.
– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.
Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.
Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?
Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.
I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.
Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.
Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?
– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.
Men du kan överklaga beslutet?
– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.
Vad tänker du göra?
– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.
Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.
I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.
Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.
Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.
– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.
Klicka på bildrutan för att komma till sajten med texter och videoklipp om kampanjen.
Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.
Den 24 april såg och hörde jag den svenska EU-parlamentarikern 
Merit Wager 