• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2021
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan. Men hon närmar sig.

Läs först Tove Lifvendahls text på Svenska Dagbladets ledarblogg med rubriken Den reducerade tanken hos Liberala Nyhetsbyrån. Om hur debattörer och skribenter drabbar samman i ändlösa skriverier och påhopp på varandra medan inget konkret händer på det fullständigt sjuka område de skriver om – asylområdet. Ett kort utdrag ur texten:

Den reducerande tanken Tove LifvendahlJag tror att svenskarna i rätt stor utsträckning är beredda att öppna sina hjärtan. Vi vill mycket. Men när de ser, för att tala med Anna Dahlberg, ”dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen”, ställer de helt rimligt frågor om hur det står till med vår förmåga. Det är den diskussionen jag uppfattar att vi tre som skrivit texterna kräver att politikerna för med medborgarna. Den behöver bygga på en inventering och strategisk plan framåt, och vara transparent och realistisk.

Jag har skrivit om dessa frågor – asylområdet främst – sedan maj 2005 och miggorna har rapporterat sedan början av 2008. Men jag har ju sett – och ser när nu allt fler, tidigare tämligen tysta, skribenter börjat våga sig in på det minerade asylområdet – att medan jag/de skriver och skriver och skriver och skriver och skriver så rasar allt det vi skriver och skriver och skriver och skriver om samman runt omkring oss. Vi sitter på våra redaktioner och arbetsrum och medan vi skriver och skriver och skriver och skriver så skapar tiotusentals (ingen vet förstås hur många…) människor, som vi inte vet vilka de är, varför de är här och varför vi ska försörja dem, helt nya och egna samhällen och lagar. I de 186 (kanske fler idag?) utanförskapsområdena och de 55 ”no go”-zonerna som är det Sverige som uppstått på grund av fega och okunniga skribenter, debattörer och politiker.

Jag vet att en del inte håller med, men min absoluta åsikt och insikt är, att de som nu börjat skriva och skriva och skriva och skriva, gör det tio år för sent! De har varit fega, de har inte velat gå in på ett område där de riskerat att stämplas med någon eller några av de gängse stämplarna som alla i Sverige tycks vara så rädda för. Så rädda att de inte vågat tala klarspråk offentligt, utan bara i sina slutna rum. Skulle jag skriva vad jag vet har sagts i dessa frågor på stora mediers samhällsredaktioner (där det finns folk som rapporterat om det till mig), så skulle man påstå att jag ljuger. Och de, som berättat om förbud att använda vissa ord eller att ta upp vissa företeelser skulle förneka att de sagt så. En av ytterst få som ”kommit ut” är Marika Formgren, men så har hon också lämnat journalistiken och utbildar sig nu i stället till ingenjör. Läs hennes mycket läsvärda blogg här. Men hon är i det närmaste ett unikum.

MårranMiggorna har slagit larm, tecken på asylhaveri och fakta har funnits. Mauricio Rojas varnade. Läs inlägget Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan? från den 29 maj 2013. Jag har skrivit och skrivit och skrivit och skrivit. Och fortfarande stoppas inte galenskaperna!!!! Utan nu kommer allt fler, tidigare tysta, opinionsbildare fram ur vrårna och de skriver och skriver och skriver och skriver. Och skriver. Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan och andra, än så länge men inte länge till, nästan fredade zoner. Men hon närmar sig. Och då är det slutskrivet, då gäller det att springa och springa och springa och springa i stället. Att fly.

Men fortsätt föralldel att skriva och skriva och skriva och skriva, alla ni som nu börjat, tio år för sent. Några personer i ansvariga ställningar i regering och riksdag som lyssnar och tar itu med eländet finns inte så ni gör det för blinda ögon. Själv skriver jag numera för att framtida forskare ska ha viktigt material samlat och lättillgängligt när de forskar kring varför välfärden och demokratin och yttrandefriheten raserades på ett eller två decennier i Sverige medan det inte skedde i de nordiska grannländerna.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

Marika Formgren: ”Ett narrspel är vad det är”.

Det har inte varit ofta – knappt någon gång – som jag funnit det viktigt att länka till en annan blogg. Men idag finns alla anledning att göra det, när den mycket välskrivande ledarskribenten (före detta, får man tyvärr säga), Marika Formgren på sin blogg skriver en sansad och sanningsenlig ”betraktelse” under rubriken Detta får du inte läsa på ledarsidan.

I sin ganska långa och innehållsrika text skriver hon bland annat:

Danmarks Röst logoI juli deltog jag i radioprogrammet Danmarks röst, och berättade bland annat om varför jag lämnar journalistiken och utbildar mig till ingenjör. Det var en serie händelser som fick mig att börja ifrågasätta saker jag tidigare tagit för givna, vill du höra hela historien kan du lyssna på programmet, men slutresultatet är följande:

1) Jag anser att dagens svenska invandringspolitik är ohållbar, den raserar de ekonomiska förutsättningarna för vår välfärdsmodell och den leder till stora sociala problem.

2) Det finns inte någon ledarsida i någon etablerad tidning där jag (eller någon annan) får skriva detta. Man får skriva om integrationsproblem, men man får inte ifrågasätta invandringsvolymerna.

3) Jag kan alltså inte fortsätta som ledarskribent, eftersom jag inte vill delta i ett narrspel som syftar till att hålla allmänheten ovetande om viktiga samhällsfrågor och få människor att bekymra sig om andra saker än den stora och dramatiska samhällsförändring som pågår.

Slutklämmen är följande, och kunde lika väl ha varit skriven av mig. Nu är det Marika Formgren som har uttryckt detta och jag kan bara säga att jag helt och fullt håller med henne:

Det handlar också om att prioritera dem som redan finns i landet, infödda svenskar såväl som invandrare. Sverige saknar sannerligen inte samhällsproblem. Vi har en skola i fritt fall, en alltför stor arbetslöshet, en galopperande bostadskris, stora sociala problem i form av utanförskapsområden och gängkriminalitet, en växande klyfta mellan stad och land och en ännu värre klyfta mellan ”eliten” (i form av politiker och journalister) och folket. Detta bör politiker och journalister inse och försöka göra något åt. I stället säger statsministern åt folket att ”öppna sina hjärtan” och acceptera att inga resurser ska gå till nämnda problem eftersom allt ska gå till nya asylsökande, och journalisterna hyllar honom för detta. Ett narrspel är vad det är.

Just det:”Ett narrspel är vad det är”.

En reflektion: Nog är det synd att en människa med Marika Formgrens förmåga att beskriva och åskådliggöra komplicerade skeenden, tvingas sluta arbeta som journalist och ledarskribent och i stället utbilda sig till elektroingenjör! Det finns så många uselt skrivande, fega och politiskt korrekta samt okunniga personer i den svenska medievärlden att den sannerligen inte hade råd att tappa en journalist med hennes kapacitet.

© denna blogg.

…och snart är det val igen # 8

Barometern OT logoSkribenten Marika Formgren slår, som så ofta i sina texter, huvudet på spiken i sin krönika i Barometern. Redan rubriken – Folkfostrarpartiet – säger mycket om varför man ska hålla sig borta från Folkpartiet, se nedan. Hör här vad jämställdhetsminister Maria Arnholm, Folkpartiet, som vill pådyvla alla sin uppfattning, säger:

Jag driver på för en tredje månad fast jag är övertygad om att en stor del av befolkningen kan motsätta sig det.

Så talar endast en megaloman människa på en maktposition! För henne personligen är ”jämställdheten” en religion, helig, och som djupt troende inte bara missionerar hon om den, hon arbetar dessutom för att faktiskt påtvinga alla sin religion, precis som andra fanatiskt troende. Marika Formgren skriver, träffande:

Folket förstår inte sitt eget bästa, och riddare Arnholm anser sig nog verkligen slåss mot en drake när hon vill köra över det okunniga folket.

I samma text kommenterar Marika Formgren också den verklighetsfrämmande integrationsministern Erik Ullenhags toleranssajt på regeringens hemsida. Läs hennes text och förfäras även över det.

regeringskanslietriksdagenSverige börjar kännas mer och mer främmande. Ibland – allt oftare – kan man uppleva att den svenska regeringen och den svenska riksdagen är som lekstugor för vuxna. Folket står där utanför och trycker sina näsor mot fönstren och tittar på hur allehanda mer eller mindre begåvade partister därinne leker med dess pengar och liv. Det är oerhört frustrerande och deprimerande för alla de näsorna-mot-fönstren-tryckade som ser och förstår vad som pågår eftersom de är totalt maktlösa mot megalomanerna som styr. Och de lite mer begåvade (en klar minoritet, skulle jag säga) som förstås också finns därinne, de tiger still, för mopsar de sig så åker de ut i kylan. Och då tvingas de också stå där med näsorna tryckta mot fönstren och se sina forna kollegor skratta och leka med deras liv och pengar. Så de som en gång kommit in, men ser dumheter och galenskaper, de tiger still för att få sitta kvar vid de dukade borden och de fulla grytorna.

Jag skulle vilja säga: Spring, svenska folk, spring! Fast jag vet inte vart… Alla kan ju inte flytta till Norge, Danmark eller Finland!

© denna blogg.