”Words matter”! Om en replik från Migrationsverkets t.f. generaldirektör i Svenska Dagbladet.

Klicka på text- och bildrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.

Den 14 oktober skrev Lars-Gunnar Lundh, överdirektör vid Migrationsverket åren 2004-2007, en debattartikel i Svenska Dagbladet. Rubriken var ”Migrationsverket arbetar på fel sätt med asyl” och i den skriver han bland annat om det delade ansvaret för asylutredningar som den sökande och Migrationsverket har. Det är dock den som söker asyl som måste presentera och identifiera sig själv och sina skäl till varför han söker asyl eller skydd; varifrån han kommer; varför han kommer samt styrka/göra sin historia sannolik på olika sätt. Lars-Gunnar Lundh konstaterar att:

…den sökande [har] ett stort inflytande över hur långt utredningen kan komma, eftersom det i de allra flesta fall är sökanden som sitter inne med svaren och myndigheten inte kan tvinga fram några svar. Migrationsverkets utredningsskyldighet kvarstår men samtidigt läggs ett stort ansvar på den sökande och hans eller hennes biträde när det gäller att tidigt presentera yrkanden, grunder och eventuell bevisning.

Lars-Gunnar Lundh framhåller också det tämligen självklara:

Inom asylrätten är det en grundläggande princip att den asylsökande ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Det är den asylsökande som enligt svensk rätt har bevisbördan, vilket innebär att det är denne som i första hand har att åberopa och till verket komma in med relevanta uppgifter för att verket ska kunna bedöma behovet av skydd. För de fall den sökande inte medverkar eller inte presterar vad som är rimligt i det enskilda fallet ska ansökan avslås.

Vidare tar Lars-Gunnar Lundh upp samma fråga som även Mauricio Rojas tog upp just idag för exakt tio år sedan: den 31 oktober 2006.  Nämligen att det behövs en reformerad asylmottagning, en uppdelning av kolossen Migrationsverket i två (kanske flera) myndigheter:

…en ny myndighet med ansvar för att en riktig process blir verklighet och att Migrationsverket koncentrerar sina resurser till att ansvara för mottagandet av asylsökande.

Klicka på text- och bildrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.

Migrationsverkets tillförordnade generaldirektör (efter den hastigt avgångne föregångaren Anders Danielsson, i väntan på utnämning av ny generaldirektör) Mikael Ribbenvik replikerar på Lars-Gunnar Lundhs text på ett överraskande stingsligt och defensivt sätt. Lite ”passive aggressive”, så där. Bland annat skriver han – vilket är storligen förvånande:

Låt oss först nämna att sedan Lundh fick lämna Migrationsverket 2007…

Med den ordalydelsen vill Mikael Ribbenvik få alla som behärskar svenska språket att tänka att Lars-Gunnar Lundh fick sparken. Men jag har ingenstans funnit belägg för att så skulle ha varit fallet – Lars-Gunnar Lundh begärde entledigande från sin tjänst hos regeringen som hade anställt honom och att han ”fick lämna” var det inte frågan om. Ribbenvik borde ha skrivit:

Låt oss först nämna att sedan Lundh lämnade Migrationsverket 2007…

Words matter, Mikael Ribbenvik!

Vidare påstår Mikael Ribbenvik att:

Lars-Gunnar Lundh, numera lagman vid Norrköpings tingsrätt, går i lördagens SvD Debatt (22/10) till angrepp mot sin tidigare arbetsgivare…

Också det en osanning eller ett medvetet missförstånd i ”passive aggressive”-anda. Att framföra åsikter och synpunkter på hur Sveriges mest gigantiska myndighet (såvitt jag vet) sköts är knappast detsamma som att ”gå till angrepp”!

Words matter, Mikael Ribbenvik!

Man kan också tycka att Mikael Ribbenvik går till lätt överdrift när han först anger att (här skulle jag kunna skriva ”tvingas medge” eller liknande, om jag var passive aggressive-lagd…):

Precis som Lundh skriver är det den sökande som har bevisbördan och ska göra sin identitet och sitt skyddsbehov sannolika.

Men här ter det sig som om Lars-Gunnar Lundhs och Mikael Ribbenviks syn på vad lagen egentligen anger och kräver skiljer sig åt. Mikael Ribbenvik skriver:

Med det menas att utredningsansvaret omfattar även omständigheter som den asylsökande – av till exempel okunskap – inte åberopat men som kan utgöra skyddsskäl.

Fast å andra sidan skriver ju faktiskt Mikael Ribbenvik också en annan mening som betyder detsamma som Lars Gunnar Lundh har menat:

Migrationsverket har därtill ett ansvar för att utredningen blir ”så fullständig som ärendet kräver”.

För det är ju något helt annat än att Migrationsverket ska utreda och agera ombudsliknande! Det är snarare detsamma som den som beviljar bygglov (!) ska göra: att uppmana den sökande att inkomma med allt som behövs för att beslut ska kunna fattas och upplysa om det är något som saknas. Och det här handlar på intet sätt om att jämföra asylsökande med bygglov utan om att jämföra myndigheters skyldigheter. För Migrationsverket gäller det således att tillhålla den asylsökande samt dennes ombud att sanningsenligt och så väl dokumenterat som möjligt lägga fram allt som är av betydelse i ärendet.

Om jag förstår Lars-Gunnar Lundh rätt så menar han alltså rätt och slätt att det är den som söker en fristad i Sverige med allt vad det innebär, som ska visa vem han är, varifrån han kommer och på vad han grundar sin asylansökan. Till sitt stöd har han ett ombud vars uppgift det är att bidra till att bringa klarhet där den sökande inte själv klarar att framföra sin sak tillräckligt tydligt. Det ska alltså inte vara Migrationsverkets sak att också agera någon sorts ”ombud” åt den asylsökande.

Den tillförordnade generaldirektören visar inte upp sig från en positiv sida i den här repliken, den innehåller en del insinuationer och glidningar förutom det felaktiga påståendet att ”Lundh fick lämna Migrationsverket”. Texten ter sig mer som ett påhopp på en kollega – låt vara att det är nio år sedan de arbetade på Migrationsverket båda två – än som en tillrättaläggande replik från den för tillfället högste ansvarige på Migrationsverket.

Det är tråkigt att en ton liknande den i slaskiga sociala mediesammanhang smyger sig in och tar plats också på en stor dagstidnings debattsida när en högt uppsatt tjänsteman sänker sig till så låg nivå som här har skett. Det är inte bekommande vare sig för Migrationsverket eller för dess tillfälliga generaldirektör.

Jag tror – och det är min tro efter alla år på asylområdet – att Mikael Ribbenvik är kunnig och kompetent på många sätt, men inte att han är rätt person att leda Migrationsverket. Detta har varit min tro redan långt innan den här lågvattenmärkta repliken publicerades i Svenska Dagbladet. Så låt oss hoppas att regeringen hittar och utnämner en generaldirektör för det här stora och viktiga verket så snart som möjligt! Och att Mauricio Rojas och Lars-Gunnar Lundhs förslag blir verklighet! Läs gärna Tillsätt en utredning och gör det nu! nedan.

Och till slut: man får hoppas att Lars-Gunnar Lundh utnyttjar sin rätt till slutreplik och besvarar Mikael Ribbenviks synpunkter och påståenden. Gör han det återkommer jag med en kommentar om vad han i så fall skriver också.

Words matter!

Läs också:
•  Man lyssnade inte på Mauricio Rojas för 10 år sedan, det borde man ha gjort. Man lyssnar väl inte heller på Lars-Gunnar Lundh idag. Det borde man göra. – 22 oktober 2016
•  Tillsätt en utredning och gör det nu! – 24 oktober 2016
Och äldre inlägg som:
•  Är det ingen som kan få ordning på Migrationsverkets verksamhet? – 24 oktober  2009
•  En migga om Migrationsverket: ‘Vi har ingen statistik för det, så vi gissar istället’. – 21 februari 2011

Tillsätt en utredning och gör det nu!

Rubriken är något oväntad med tanke på att jag inte är en stor utredningsvän. Men uppmaningen är allvarligt menad:

Tillsätt en utredning om det som före detta överdirektören vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh, föreslår: att Migrationsverket delas i två myndigheter, under ledning av högst densamme. Och om hur man kan få Migrationsverket, den del som ska hantera asylärenden, att efterleva de regler som styr verksamheten så att de agerar korrekt och inte som de gör nu (läs vad Lars-Gunnar Lundh skriver om detta i Svenska Dagbladet: ”Migrationsverket arbetar på fel sätt med asyl”).

Apropå att Man lyssnade inte på Mauricio Rojas för 10 år sedan, det borde man ha gjort. Man lyssnar väl inte heller på Lars-Gunnar Lundh idag. Det borde man göra. påminner jag också om en text som jag skrev för sju år sedan (6 november 2009) med rubriken ”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist”.

Samme Lars-Gunnar Lundh som nu har skrivit på Svenska Dagbladets debattsida om Migrationsverkets felaktiga sätt att arbeta och att verket borde delas upp i två myndigheter, uttalade sig då, i november 2009.

Citat som finns med i texten och kommer från en intervju som Maciej Zaremba gjorde med Lars-Gunnar Lundh för Dagens Nyheter Kultur, där Lars-Gunnar Lundh berättar:

Man (Migrationsverket, min anm.) hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.

Åren går och galenskaperna består. Eller snarare: blir än galnare. Och fortfarande har så kallade ansvariga inte förstått att ta tillvara den kunskap och kompetens som lagmannen, domaren Lars-Gunnar Lundh (med erfarenhet från tre år som överdirektör på Migrationsverket) besitter.

Tillsätt en utredning under ledning av Lars-Gunnar Lundh och gör det nu! Och ge den allra högst fyra månader att bli klar.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget/originalinläggen.

Folkbladet: Systemskifte för migration

Nu skriver också Widar Andersson​ i Folkbladet – Systemskifte för migration – om den ytterst märkliga och rättsligt stötande dom som jag tog upp och beskrev i min text här på bloggen den 23 juli: Märklig dom i förvaltningsrätten i Umeå.

Ur texten:

8 juli i år dömde Förvaltningsrätten i Umeå i målet 1062-15. Utslaget och domskälen är av systemskifteskaraktär: Fri invandring och offentlig försörjning för alla som kan ta sig hit utlovas i domen. Välfärdsstatens uppbyggnad ligger i stöpsleven. Domen är överklagad till Kammarrätten i Sundsvall.
———-
Sålunda betyder ett statligt nej till asyl – och försörjning – ingenting. Barnen går i skola, mamman läser svenska och en lokal domstol beslutar att Vännäs kommun ska betala socialbidrag till mamman som lagstridigt befinner sig i Sverige.

Redan för ett femtontal år sedan försökte den nu tyvärr från Sverige utflyttade Maurucio Rojas, då folkpartistisk riksdagsledamot, uppmärksamma allmänhet och politiskt ansvariga för den annalkande kollapsen eller rentav katastrofen som skulle bli verklighet om inget gjordes. Läs till exempel min text Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan? från den 29 maj 2013. Tänk om han hade varit ansvarig minister för migration och integration under de åtta – på det här området åtminstone – vansinniga Alliansåren, då märkliga överenskommelser gjordes med det mycket lilla Miljöpartiet och lagar som stred mot redan befintliga lagar, infördes! Under hans ministerskap där han haft ansvar för migrations- och integrationsfrågor, hade sådant inte varit möjligt. Fredrik Reinfeldt hade inte kunnat kuva honom som han gjorde med dåvarande migrationsminister Tobias Billström. Inte heller hade något floskelflummande à la dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag förekommit. Men megalomane Reinfeldt ville väl inte ha en alltför stark minister på asylområdet.

Själv har jag de senaste åren konstaterat att asylsystemen redan har havererat – trots att ingen på högre ort erkänner att kejsaren är naken – och att laglöshet och icke-efterlevnad av Utlänningslagen (på grund av inkompetenta regeringsföreträdare och svaga myndighetschefer, bland annat) har lett till haveriet. Jag vet att många så kallades makthavare i regering, riksdag, på Migrationsverket, inom Polisen, Skatteverket, Försäkringskassan och andra medier har läst texter här på bloggen. Det obegripliga är att dessa faktiskt ansvariga (också medierna, för hur de rapporterat och inte rapporterat) inte agerar. Vad betyder förresten ordet ”ansvarig” i Sverige?

Måtte de som styr landet nu och ska göra det minst i några år till, samt relevanta myndigheter, vakna någon gång och börja styra också på asylområdet!

Läs vad miggorna berättar och vad många människor ute i landet i förtroende skriver och berättar för mig: ofta rätt hårresande saker, som jag efter övervägande – inte utsätta oskyldiga människor för fara om texter kan härledas till dem – och kontroll så långt det går, publicerar. Och mycket kan publiceras – och har publicerats – det är bara för vem som helst att sätta sig ner och läsa här på bloggen. Antingen genom att till exempel gå in under menyn Asyl&Migration, där det i skrivande stund finns 2957 inlägg, eller genom att använda olika sökord för att hitta texter av intresse. Som ”ensamkommande”, ”migga”, ”pass”, ”haveri”, ”Migrationsverket” etc.

Till hösten kommer också den tredje ”migg-boken” ut, nästa bok i serien Inte svart eller vitt utan svart och vitt. De två tidigare böckerna omfattar tiden 2008-31 mars 2014 (6 år 3 månader), den tredje kommer att täcka april 2014-september 2015.

Klicka på böckerna för att komma till Widget-shopen
där det är billigast att beställa dem. E-böcker kan
laddas ner direkt, pappersböcker kommer efter
ca fem arbetsdagar.

En migga: ”Ur en rapport utan diarienummer från Migrationsverket”

En migga skickar detta klipp ur en rapport utan diarienummer (?!) som skrivits av Migrationsverkets egen expertgrupp på Vo AP (=Verksamhetsområde Asylprövning) i slutet av maj 2013 (blåmakeringen gjord av miggan):

Vidare sägs följande:Är det någon som tror att situationen blivit bättre sedan slutet av maj 2013? Om det var så här illa då, hur illa är det inte idag när ännu många fler (tiotusentals fler) söker sig till Sverige och uttalar ordet ”asyl”?

I åratal har miggorna här på bloggen berättat, informerat, larmat – och jag har kommenterat och även skrivit egna texter – om haveriområdet Asyl&Migation i Sverige (detta är inlägg nummer 2863…). Under sju år har många så kallade ansvariga läst dessa berättelser, informationer, larm och kommentarer. Liksom även svenska journalister. Några få journalister/skribenter har reagerat och velat ta in och lära sig om det här snåriga och svåra området och sedan också skriva och berätta vidare om det. Som till exempel Ivar Arpi som skrivit i Magasinet Neo (här och här), bland annat på grundval av vad han läst här på denna blogg, och som han sedan- så som en ”riktig journalist” ska göra – har gått vidare och ”grävt” kring själv. Också Johan Westerholm på ledarsidorna.se har förstått och sett och researchat och skrivit föredömligt tydligt och faktabaserat. Liksom Thomas Gür och Mauricio Rojas, som lämnat Sverige för många år sedan men på avstånd följer och kommenterar skeendena här.

Det finns säkert ytterligare en och annan journalist, skribent och även politiker, som också försökt hålla sig till fakta och sanning. Men de allra flesta springer mitt i åsiktskorridoren och trumpetar antingen ut floskler eller kör med ”politiskt korrekta” ord och uttryck såsom ”mänsklig rättighet”, ”alla människors lika värde”, ”flytt från fruktansvärda förhållanden”, ”humanitär stormakt”, ”öppna era hjärtan” med mera. Ord och uttryck som de är vana att kunna gömma sig bakom och som de troligen inte ens själva vet vad de menar med dem.

När får vi se ett mejl från regeringen där det står: ”Asylbedrägerierna ska stoppas!” i stället för detta?OBS! det här är en autentisk skärmdump av mejlet från regeringen. Deras mejlutskickare har tydligen tänkt till lite och lagt ordet SPAM väl synligt i början av ämnesraden, för lite som SPAM ter sig sig ju faktiskt det här meddelande:

 

 

 

Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet!

Nog är det ju märkligt så många förslag en massa nervösa politiker, ängsliga inför sin personliga framtid, har nu, strax innan det ska bli extra val! Men vad hjälper förslag? Inte ett dugg. Det hade behövts agerande för mer än tio år sedan. Man skulle ha tagit på allvar och gjort verklighet av förslagen och råden från bland annat Mauricio Rojas och även Nyamko Sabuni. Men nej: i stället för att lyssna på – och agera efter – vad kunniga, intelligenta och ofloskliga människor hade att tillföra så mer eller mindre mobbades den ene ut och den andra stod väl inte ut själv i en obegåvad och trög miljö (mina slutsatser).

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet – Tio punkter för en bättre integration – den 19 december, skriver Erik Ullenhag, tidigare i många år integrationsminister med mandat att agera, tillsammans med en partikamrat, bland annat:

Den som flyr undan förföljelse ska kunna få skydd i Sverige – vi ska vara stolta över att vi är en medmänsklig stormakt. Samtidigt behöver vi se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar för att ge människor skydd…

Sverige – Ullenhag – ska alltså ”se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar”!!!!! Har Sverige fått gehör för sin aparta hållning hos något enda av de övriga 27 länderna? Nej. Är det något annat land som tycker att det är Sveriges sak att tala om för dem hur de ska agera. Knappast. Verkar något annat land vilja ta efter Sverige och få samma kaos som det som råder här? Icke. Nej, de tar sitt ansvar på sitt sätt, som skiljer sig väsentligt från den syn på ”ansvar” som svenska politiker (med understöd av journalister som har stor mat och som politiker är rädda för).

Men svenska megalomaner fortsätter med sina pinsamma ansvarskrav på andra länder som har en betydligt mer hanterbar asylinvandring som de klarar av och som har gehör hos landets befolkning. ”Medmänsklig stormakt”? Är det verkligen så Ullenhag ser på Sverige? Ja, kanske ur ett blåögt, storsvenskt perspektiv men knappast ur en verkligt skyddsbehövande asylsökandes dito. Och inte ur ett verklighets- och faktabaserat perspektiv, för verklighet och fakta skyr politiker ofta som pesten. Den verklighet och de fakta som existerar är, trots att det handlar just om verklighet och fakta, i svenska politikers och journalisters ögon ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”. Den synen gör att Sverige får en massa mer eller mindre löjliga och helt verklighetsfrämmande ”förslag” på integrationsområdet från fega och/eller rent okunniga politiker.

För i Sverige rasar det in folk som inte har några asylskäl alls (knappast något som andra ansvarskännande EU-länder vill ha) varav  89 procent har inga id-handlingar, och som kanske är personer som de verkligt skyddsbehövande har flytt ifrån. Som vet att det går att snacka omkull svenskar och som vet att om de får avslag så kan de stanna här ändå. Och alla är de lika välkomna i den ”medmänskliga stormakten”, där politiker floskelmässigt kallar alla asylsökande för ”människor som flytt från krig och grymheter”. Välkomna är alltså IS-anhängare som kommit hit på falska handlingar (kanske stulna av kristna som de skurit halsarna av), terrorister, kriminella, ”bidragsinvandrare”, sjukdomsinvandrare, personer som redan har uppehållstillstånd i andra EU-länder. Bland dem ”drunknar” de, som enligt utlänningslagen har asyl- eller skyddsskäl här.

Hur tror Ullenhag och andra blåögda företrädare för DHS, Den Humanitära Stormakten (det namn på Sverige som Fredrik Reinfeldt myntade), att de faktiskt skyddsbehövande känner när de ser hur det går till här? Många asylsökande berättar att de känner sig lika otrygga i Sverige som de gjorde i hemlandet, många berättar om hot och våld på asylboenden. Det finns sfi-lärare som är livrädda när de nu måste undervisa extrema IS-anhängare i svenska för invandrare och samtidigt ha samtal med kristna asylsökande och andra när de berättar om sin rädsla och skräck och undrar varför dessa de värsta terroristerna av alla får vara i Sverige och till och med bli försörjda här. Och vad tror Ullenhag med flera att svenskarna tycker – de som trots att man på just detta område av någon anledning inte ska prata om kostnader men som är de som de facto bekostar asylinvandringen – om att försörja människor som redan har uppehållstillstånd och till och med i vissa fall medborgarskap i andra EU-länder när de kommer hit och söker ”asyl” för att man här får gratis bostad och bli försörjd utan att behöva arbeta? Läs miggornas rapporter här.

Den som har flytt och tagit sig till Sverige och inte stannat i något annat EU-land på vägen (om man gjort det ska asylansökan enligt Schengen-förordningen prövas där), ska enligt Sveriges utlänningslag få sin sak prövad här. Har han asyl- eller skyddsskäl ska han enligt lagen antingen beviljas tillfälligt uppehållstillstånd eller permanent dito. Har någon ljugit om sina asylskäl och på falska grunder beviljats uppehållstillstånd, bör tillståndet återkallas. Uppenbart ogrundade ansökningar ska snabbutredas och personerna ska omgående återsändas hem (i Norge görs det på högst 48 timmar) och inte stanna på boenden och kosta pengar i Sverige. Alltså personer som kommer från säkra länder och som inte har några som helst skyddsskäl. Klarar man att avgöra sådana fall i såväl Norge som i andra länder, så borde man väl klara att göra det i Sverige också.

Den absolut siste jag någonsin skulle råda någon att lyssna på vad gäller frågor kring integration är Erik Ullenhag. Han, som cyklat runt, grillat korv och hållit ”kansli” i förorter i fåfängt hopp om att han skulle bli mer populär genom att han nedsteg från ministerstolen till ”gettona”, som sysslat med romska frågor också mot romernas egen vilja, som inte gjort något verkligt vettigt eller viktigt vad gäller integration under sin tid som integrationsminister. Om han hade hört vad ”nyanlända” tycker om honom så skulle han aldrig ha satt sina ministerfötter bland dem på det sätt han gjort. De vill inte se en svennekompis, de vill se en minister som tar ansvar (!) och agerar, inte leker kansli i förorten. Denne flosklernas, de tomma ordens mästare, inleder nu också sin debattartikeltext med en tomfloskel: ”Folkpartiet står upp för öppenhet när det gäller invandring”. Finns det ingen som kan få denne man att sluta floskla? Vilken skillnad – som natt och dag – mot den begåvade och kloke Mauricio Rojas, som aldrig någonsin förföll till floskler utan talade klarspråk och förstod vad han talade om. De enda som tycker att det Ullenhag säger och gör är bra, det är förmodligen det parti som alla andra partier sjukligt förhåller sig till i allt de säger och gör på asylinvandrings- och integrationsområdet: Sverigedemokraterna.

Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet (men fortfarande nästan inte vågar tala om asylinvandringen, som är det viktigaste i sammanhanget)! Ni vaknar nu, tre månader före det extra val som ni alla är skyldiga till att det måste hållas bara sex månader efter ordinarie riksdagsval. Och ni är minst tio år för sent ute, ni borde ha tagit tag i asylinvandringen i första hand och därefter, eller helst parallellt, integrationen av dem som får uppehållstillstånd! Hade ni fått ordning på asylhanteringen i Sverige, i stället för att pompöst tala om att 27 andra EU-länder ”måste ta sitt ansvar” the Swedish way, så hade enormt mycket varit vunnet. För er själva, för svenska folket och – inte  minst – för de människor som beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Och i stället för att försöka mästra dem så borde ni ha lärt av många av de andra 27 EU-länderna!

 

Här är några (!) av mina tidigare texter på floskelområdet (och en text av Nima Dervish):
Erik Ullenhag borde kavla upp ärmarna och sluta floskla – 16 september 2011
Hur länge ska politiker fortsätta att mata folket med ordmarängtårtor? Och hur länge ska folket svälja dem? – 5 oktober 2011
Floskler och särbehandling går hand i hand. Och bortkollring av folket går i mitten. – 17 oktober 2011
En migga anser att ”myterna” från s.k. ansvarigt håll måste ifrågasättas – 19 december 2011
Svensk minister framför visioner om lyckad integration i tysk tidning– 5 januari 2012
Tjuren Ferdinand har planterat sig under korkeken och tänker inte flytta på sig – 16 januari 2012
Ullenhag lyssnar men hör inte – 15 juni 2012
Governing by debattartiklar and by stepping in på en annan ministers ansvarsområde – 26 juli 2012
Jag tackade som vanligt nej… – 20 september 2012
Ekots lördagsintervju den 29 september: Erik Ullenhag – 3 oktober 2012
Om det vore uppenbart för Ullenhag själv så skulle det väl inte ständigt behöva upprepas? – 8 december 2012
Be my guest # 102 Nima Dervish – 14 september 2014

© denna blogg.

Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan. Men hon närmar sig.

Läs först Tove Lifvendahls text på Svenska Dagbladets ledarblogg med rubriken Den reducerade tanken hos Liberala Nyhetsbyrån. Om hur debattörer och skribenter drabbar samman i ändlösa skriverier och påhopp på varandra medan inget konkret händer på det fullständigt sjuka område de skriver om – asylområdet. Ett kort utdrag ur texten:

Jag tror att svenskarna i rätt stor utsträckning är beredda att öppna sina hjärtan. Vi vill mycket. Men när de ser, för att tala med Anna Dahlberg, ”dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen”, ställer de helt rimligt frågor om hur det står till med vår förmåga. Det är den diskussionen jag uppfattar att vi tre som skrivit texterna kräver att politikerna för med medborgarna. Den behöver bygga på en inventering och strategisk plan framåt, och vara transparent och realistisk.

Jag har skrivit om dessa frågor – asylområdet främst – sedan maj 2005 och miggorna har rapporterat sedan början av 2008. Men jag har ju sett – och ser när nu allt fler, tidigare tämligen tysta, skribenter börjat våga sig in på det minerade asylområdet – att medan jag/de skriver och skriver och skriver och skriver och skriver så rasar allt det vi skriver och skriver och skriver och skriver om samman runt omkring oss. Vi sitter på våra redaktioner och arbetsrum och medan vi skriver och skriver och skriver och skriver så skapar tiotusentals (ingen vet förstås hur många…) människor, som vi inte vet vilka de är, varför de är här och varför vi ska försörja dem, helt nya och egna samhällen och lagar. I de 186 (kanske fler idag?) utanförskapsområdena och de 55 ”no go”-zonerna som är det Sverige som uppstått på grund av fega och okunniga skribenter, debattörer och politiker.

Jag vet att en del inte håller med, men min absoluta åsikt och insikt är, att de som nu börjat skriva och skriva och skriva och skriva, gör det tio år för sent! De har varit fega, de har inte velat gå in på ett område där de riskerat att stämplas med någon eller några av de gängse stämplarna som alla i Sverige tycks vara så rädda för. Så rädda att de inte vågat tala klarspråk offentligt, utan bara i sina slutna rum. Skulle jag skriva vad jag vet har sagts i dessa frågor på stora mediers samhällsredaktioner (där det finns folk som rapporterat om det till mig), så skulle man påstå att jag ljuger. Och de, som berättat om förbud att använda vissa ord eller att ta upp vissa företeelser skulle förneka att de sagt så. En av ytterst få som ”kommit ut” är Marika Formgren, men så har hon också lämnat journalistiken och utbildar sig nu i stället till ingenjör. Läs hennes mycket läsvärda blogg här. Men hon är i det närmaste ett unikum.

Miggorna har slagit larm, tecken på asylhaveri och fakta har funnits. Mauricio Rojas varnade. Läs inlägget Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan? från den 29 maj 2013. Jag har skrivit och skrivit och skrivit och skrivit. Och fortfarande stoppas inte galenskaperna!!!! Utan nu kommer allt fler, tidigare tysta, opinionsbildare fram ur vrårna och de skriver och skriver och skriver och skriver. Och skriver. Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan och andra, än så länge men inte länge till, nästan fredade zoner. Men hon närmar sig. Och då är det slutskrivet, då gäller det att springa och springa och springa och springa i stället. Att fly.

Men fortsätt föralldel att skriva och skriva och skriva och skriva, alla ni som nu börjat, tio år för sent. Några personer i ansvariga ställningar i regering och riksdag som lyssnar och tar itu med eländet finns inte så ni gör det för blinda ögon. Själv skriver jag numera för att framtida forskare ska ha viktigt material samlat och lättillgängligt när de forskar kring varför välfärden och demokratin och yttrandefriheten raserades på ett eller två decennier i Sverige medan det inte skedde i de nordiska grannländerna.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

Ett av väldigt många mejl efter min artikel i Svenska Dagbladet…

..stack ut.

Artikeln har rubriken Hur många ensamkommande barn är vuxna? och publicerades den 5 oktober i Svenska Dagbladet (läs också här, här och här). Massor av mejl har strömmat in från människor som är glada över att texten har publicerats i en stor tidning eftersom det som tas upp i den redan är känt för väldigt många (och helt okänt för andra) men aldrig så tydligt redovisas av journalister i olika medier.

Nu till mejlet som stack ut och som inte lämnar mig någon ro. Jag har fått tillstånd av mannen som skrev det och som jag här kallar D att återge hans texter i sin helhet eller delar av dem (han skrev två mejl) och ska göra det här. Med kommentarer. Alltså, en man som troligen är från Afghanistan, men också kan vara från Pakistan (han har inte angett var han kommer ifrån, men av namnet att döma vet jag att det är något av dessa länder) har läst artikeln i Svenska Dagbladet och börjar sitt mejl till mig så här (OBS! Jag rättar inga språkfel utan återger texten exakt som den är):

Otroligt stolt är jag över dig och detta för många anledningar, bland annat att du har hela tiden riktat konstruktiv kritik mot hur Migrationsverket fungerar.

Han fortsätter:

Vet inte om jag kan beskriva mig själv som en insider eller inte på grund av att jag har varit asylsökande under dem senaste tretton åren.

Oj, tänker jag då: ”asylsökande under dem senaste tretton åren”! Men samtidigt vet jag ju att tiotusentals människor som kommit som asylsökande och fått avslag på sina ansökningar, stannar kvar illegalt, det vill säga olagligt, i strid mot gällande lag (bland annat blev Sveriges nye civilminister från Iran kvar här som barn, när hans mor stannade i landet olagligt) i landet. Detta kan ske på grund av att Sverige inte följer sin egen utlänningslag och ser till att alla de som inte befunnits ha skäl att beviljas skydd och permanent uppehållstillstånd här, lämnar landet. En alltför slapp hantering på vissa plan, i kombination med en betydligt mindre slapp hantering på andra plan, skapar stora tragedier. Som i detta fall, ska det visa sig när jag läser resten av mejlet. Men så här fortsätter D:s första mejl till mig:

Problematiken du nämnde med din artikel är visst stor och måste lösas på något sätt däremot tror jag att mycket annat inom Migrationsverket skall omstruktureras från ledningen till hur den vanligaste medarbetare på Migrationsverket arbetar.

Vad jag håller på iakttaga just nu är en jätteflöde av syriska asylsökande som egentligen kommer från olika grannländer till Syrien och även från olika europeiska länder men ändå kommer dem hit och söker asyl. Alla vet att dessa folk får PUT på kort sikt men samtidigt detta påverkar alla som har väntat och väntat i åratal på ett positivt besked från Migrationsverket.

Själva asylprocessen som från början var tänkt neutral präglas av fusk när Migrationsverket nämner pseudoadvokater för att försvara asylsökandens intressen.

Återigen, tackar jag dig för en lyckad artikel och hoppas att du skriver ofta.

Jag svarar honom, eftersom jag försöker besvara alla vettiga (!) mejl jag får även om det är svårt att hinna med. Då kommer ett nytt, långt mejl och där berättar han om sin situation. Men först detta:

En asylsökande som rullat fram och tillbaka i nästan oräkneliga asylprocesser har visst kostat en förmögenhet för Sverige men ändå vill man bli av med denna individ oavsett hur mycket bördan vägt på svenskens axlar.

Minns du flyktingförläggningen Gimo 5,5 mil borta från Uppsala? Då jag kom till Sverige år 2002 så hade jag haft den där förläggningen som min första och eftersom man hade inte mycket att göra där så kom jag ofta till Röda Korset och fikade där med några till asylsökanden. Jag kommer riktigt ihåg att du närvarade på mötesplatsen och träffade asylsökanden som hade många avslag på sina ansökningar om asyl (bland många Homeira som var från Iran).

D är alltså en av de hundratals asylsökande som jag träffade när jag, tillsammans med bland annat dåvarande riksdagsledamoten från KD, Magda Ayoub, regelbundet minst en gång i månaden, ofta flera gånger, besökte flyktingförläggningen (som asylboendena kallades då) i Gimo! (Läs lite mer om det här.) Och han kommer ihåg mig! Under hela en långa tiden, 11, 12 år som gått sedan dess, har han alltså vistats i Sverige utan uppehållstillstånd, det känns hisnande.

D fortsätter, och nu blir det jobbigt:

För att berätta kort om min historia så föredrar jag berätta om min situation i dagsläget. Nu bor jag med en tjej från Iran och har skaffat barn som är född år 2013 utanför giftermålsramen. Härom månaden tvingades vi ansökan om asyl istället för vår lille bebis. Ett par månader efter att jag genomgått en intervju och framförde asylskälen till vår bebis så kom ett bittert besked som är avslag.

Nu är det allvarligt för att vi allihopa har fått var sitt avslag från Migrationsverket.

Min tjej med vårt gemensamma barn om hon antingen med godo eller ondo återvänder till Iran så skulle hon säkerligen torteras, misshandlas eller dödas för att hon skaffade barn utan att vara gift. Egentligen sådana straff finns inte skrivna på lagkuben i Iran men dem utförs jätteofta om man saknar stöd och makt i stammen där man hör till.

Det känns bra att någon läser mina e-mejl och visar stort intresse till mitt missöde i Sverige.

Det är bland mycket annat sådana här svåra situationer jag ofta ställts inför under alla mina år som asylombud och under de 19 år jag varit involverad i asyl- och migrationsfrågor. För, som jag alltid säger till dem som ber om min hjälp eller om råd att agera i asylärenden:

Man måste ha både hjärta och hjärna!

Man måste självklart ta humanitära hänsyn, samtidigt som lagar måste följas och inte styras av vad någon/några för tillfället tycker och känner. Jag har ställts inför så många svåra dilemman under åren när jag träffat asylsökande, flyktingar, hjälpare av olika slag. Att beskriva dem skulle kräva en bok. I ett fall handlade det om att en palestinsk man och hans ryska fru och deras lilla barn skulle splittras efter sex år i landet och med flera avslag på asylansökningarna, förde Mauricio Rojas, då riksdagsledamot för FP, och jag fallet till Europadomstolen. Vi argumenterade inte emot avslagsbesluten i sig, men hävdade att det stred mot olika konventioner att man splittrade en familj och berövade ett barn sin far. Visst hade de personer en poäng, som framhöll att man inte ska skaffa barn när båda parter är asylsökande utan rätt att vistas i ett land och borde vara medvetna om eventuella konsekvenser. Absolut. Det är klart oansvarigt att sätta barn till världen i en sådan situation. Men – och det var ju ett faktum – barnet fanns, barnet existerade i denna värld och barnet bar ingen skuld till någonting. Skulle det nu straffas för sina föräldrars agerande och kanske aldrig mer få se sin far, i varje fall inte få växa upp med honom?

Familjen fick så småningom stanna och, hör och häpna: Migrationsverket erkände (visserligen omedvetet, men ändå) i sitt beslut, när de efter nära sex år beviljade dem uppehållstillstånd, att de gjort fel i drygt fem år. Det hade att göra med mannens statslöshet, att beskriva hela fallet skulle också det kräva en bok. Glädjande nog är familjen nu helt integrerad i samhället, har fått ett barn till, jobbar och har köpt ett rött hus med vita knutar någonstans i Sverige.

D:s mejl lämnar mig ingen ro. Tanken på att en man och en kvinna som lever tillsammans, som vill leva tillsammans och som har ett barn, ska skiljas åt utan att veta om de någonsin kan återse varandra, är tung. Men de är vuxna och de visste vad de gjorde. Och D har bevisligen inte lämnat landet trots att det har beslutats av svensk domstol. Men barnet, barnet!

Lagen ska upprätthållas och efterlevas, annars får vi anarki i landet (vilket vi redan till stora delar har på asylinvandringsområdet, tyvärr). Migrationsverket och utlänningspolisen måste se till att människor inte stannar här illegalt i åratal utan lämnar landet när de fått avslag på sina asylansökningar, det är ett absolut grundläggande krav i en rättsstat och ska givetvis gälla också i Sverige. Samtidigt är det inhumant att splittra familjer.

Olösligt dilemma! Olösligt dilemma?

Ni som läst det här får gärna komma med synpunkter och tankar kring ”fallet” via det här formuläret. Ange om ni vill vara anonyma vid ev publicering av vad ni tycker, jag respekterar i så fall er önskan. Men tänk noga igenom olika aspekter och tänk också på att det handlar om både hjärta och hjärna innan ni skickar era tankar!

© denna blogg. Korta citat tillåtna, inte återgivning av hela bloggexter. var vänlig länka alltid till citerat inlägg.

Det hjälper inte att skriva rapporter, ingenting förändras av det!

Den Nya Välfärden har gett ut en liten (63 sidor) men innehållsrik och rejält skrämmande rapport: Utanförskapets karta, skriven av Tino Sanandaji.  Den har långt ifrån fått den uppmärksamhet den inte bara förtjänar utan rentav kräver.

Den, som inte längre litar på att mainstream media lyfter fram viktiga fakta om den stora förändringen av Sverige, bör skaffa sig kunskap och vetskap på andra håll. Viktiga kunskaper och insikter får man om man läser Utanförskapets karta. Klicka på titeln i förra meningen och ladda ner rapporten gratis i pdf-fomat. Läs och begrunda och tänk själva i stället för att låta journalister, som ofta har egna agendor och tydliga, egna politiska sympatier, och därför inte för fram allsidig information och alla fakta, sätta världsbilden.

Ur förordet – skrivet av Mauricio Rojas – till rapporten:

År 2002 kunde 136 bostadsområden (som i senare rapporter reviderades ner till 128) klassas som ”utanförskapsområden”, i jämförelse med bara tre stycken år 1990.
——————————
Det handlar om tiotusentals människor för vilka den vitala sociala rörligheten har upphört att fungera och om bostadsområden vars liv nästan helt präglas av socioekonomiska villkor som på ett markant sätt skiljer sig från samhället i övrigt.
——————————
En etniskkulturell dimension vidgade på ett radikalt sätt den växande klyfta som skilde utanförskapsområdena från landet i övrigt. Det borde ha fungerat som en mäktig alarmsignal, sm manade till handling innan det blev för sent. Men ingenting gjordes. Utvecklingen mot en klyvning av landet bara fortsatte, såsom det visades i de nya Utanförskapets kartor som togs fram 2005, 2006 och 2008. Kartan 2008 visade att det år 2006 fanns 156 utanförskapsområden!
——————————
Utanförskapsområdena fortsatte att växa mellan 2006 och 2012, då det fanns 186 utanförskapsområden spridda runt om i Sverige. Samma år bodde 566.000 personer i dessa områden, en ökning med 16 procent i jämförelse med siffran för 2006!

Kriterierna för att ett område ska definieras som ”utanförskapsområde”:

•  att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetar
•  att den andel av skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda)

Ur rapporten:

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488.000 personer år 2006 och omkring 566.000 personer år 2012.
——————————
En signifikant andel av de boende i utanförskapsområden är andra generationens invandrare, alltså inrikesfödda barn till utrikesfödda föräldrar. Endast 26 procent av de boende i utanförskapsområdena år 2006, samt 25 procent av de boende 2012, hade svensk bakgrund, definierat som ”inrikesfödd med två inrikesfödda föräldrar”.
—————————–

Talande tabell ur rapporten:

 

För att man ska kunna säga att man företräder sina väljare så måste lite mer till än att man räknar antalet röster i ett val vart fjärde år

Den 29 maj  skrev jag ett inlägg på Newsmill under rubriken Mauricio Rojas, kom tillbaka! Jag skrev bland annat:

Hade man lyssnat på Mauricio Rojas och hade man haft en kraftfull, rak och tydlig integrationsminister i Sverige under de gångna drygt nio åren så hade mycket kunnat vara annorlunda.

Läs gärna hela artikeln på Newsmill.

Den 9 september intervjuades Mauricio Rojas på Svenska Dagbladets ledarblogg och han sa, bland mycket annat:

Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller.

Svenska Dagbladet frågar Mauricio Rojas:

Ett av alla debattinlägg som skrevs i våras när upploppen i Husby bröt ut var en text på Newsmill av Merit Wager. Hon lyfte fram att du för nästan tio år sedan hade varnat för att något sådant skulle kunna ske i Sverige. Vad tänkte du när du fick höra om Husby?

Mauricio Rojas svarar:

Jag tänkte, oj, nu händer det som vi visste någon dag skulle hända. Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller. Och det är ungdomarna som reagerar, de som jag kallade utanförskapets barn eller Sveriges oälskade barn, som det hette i min bok som publicerades redan 1995 och där jag förklarade varför det som hände i Husby och andra förorter skulle hända.

Det är fullkomligt hopplöst – i praktiken omöjligt – att i Sverige få s.k. ”ansvariga” att lyssna – innan det är för sent! Och inte ens då, när det är för sent, klarar de av att dra slutsatser och använda sina misslyckanden för att försöka förändra sådant som deras egen tröghet och okunskap har skapat! Det finns mycket som dessa människor, som påstår sig ”företräda” folket, säger och gör som är direkt skadligt för just det folk de säger sig företräda. Och för deras barn, barnbarn och alla kommande generationer!

Megalomana svenska politiker har inte förstått att för att man ska kunna säga att man företräder sina väljare så måste det lite mer till än att man räknar antalet röster i ett val vart fjärde år! Om politikerna bara bryr sig om antalet röster för att de avgör om de får sitta vid makten (som för alla partier och politiker tycks vara huvudsaken), men inte på riktigt företräder de väljare som gett dem sin röst i tro att de ska just ”företräda” dem, då är de falska och då kan de omöjligt påstå att de är vare sig ”förtroendevalda” eller att de företräder” några andra än sig själva! Personerna i regeringen är förresten inte ens  ”förtroendevalda”, d.v.s. de är inte valda av folket…

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan?

Under rubriken Mauricio Rojas, kom tillbaka! (satt av Newsmill), skriver jag bland annat:

I en artikel i Svenska Dagbladet den 5 december 2004 – Utanförskapet växer i Sverige – varnade Mauricio Rojas för vad som skulle komma att ske. Han var då folkpartistisk riksdagsledamot. För detta fick han utstå spott och spe och fann till slut för gott att lämna landet där ingen lyssnade, utan han, som såg och sa sanningen, hånades och förföljdes.

Jag skrev om det i min kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida den 26 oktober 2008: Sverige får faktiskt skylla sig självt. Sedan hösten 2008 bor och arbetar Mauricio Rojas i Madrid.

Mauricio Rojas förutspådde det som nu skett och sker i Sverige. Ingen lyssnade. Ingen lyssnar heller på de hårresande berättelser som miggorna ihärdigt och envist berättat och berättar här på bloggen i fem års tid, och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Det är lättare att slå dövörat till och låtsas som det regnar. Mauricio fick rätt, miggorna har rätt. Men den politiska ledningen, även kallad regeringen, har tagit på sig de tjockaste skygglappar som finns och de mest ljudutstängande öronproppar som står att uppbringa. Och förskansat sig i Rosenbad där den tror att den sitter säker och trygg.

Den 22 oktober 2008, när jag modererade ett avskedsseminarium för Mauricio Rojas, skrev jag under rubriken Sverige får skylla sig självt! bland annat detta (läs gärna hela texten!):

Nu lämnar en modig, karismatisk, intelligent, klok och rak människa Sverige. Efter mer än 35 år flyttar Mauricio Rojas härifrån. Sverige var inte redo för Mauricio (och kommer aldrig att bli det), och den svenska lagomheten, avundsjukan och missunnsamheten har firat triumfer när det gällde honom.

Just så. Mediokerhet, följsamhet, att man rättar in sig i ledet och accepterar partipiskorna – det är så man ska vara i Sverige. I realiteten. Trots alla vackra ord om ”inkludering” och hur bra det är att vi får influenser ”utifrån” etc, vid meningslösa seminarier ledda av svenskar och i närvaro – eller med medverkan – av en och annan invandrare som tagits dit för att illustrera det man säger. Mauricio Rojas tog för mycket plats och var för utåtriktad, kunnig och intelligent för att kunna accepteras av medelmåttiga ”kamrater” i politiken och på andra områden i det svensksvenska samhället.

Summan av kardemumman: Man lyssnade inte på Mauricio Rojas mycket tydliga förutsägelser för nära tio år sedan. Man lyssnar inte på vad handläggare och beslutsfattare vid Migrationsverket berättar i hundratals texter sedan slutet av 2007. I stället skickar man ut en statsminister som inte i första hand verkar tänka på sitt land och sitt folk (inkl de invandrare som också blivit en del av Sverige), utan på vad Sverigedemokraterna sagt, säger och kan komma att säga; och en integrationsminister vars integrationspåhitt kostar skattebetalarna hundratals miljoner och inte ger något i gengäld. Att statsministern dessutom, inför öppen ridå, näpste den mest kunnige migrationsministern Sverige någonsin haft som en lärare näpser en elev, var ett lågvattenmärke utan like. Och det kletar fast vid statsministern, inte vid migrationsministern!

Med stor övertygelse förutspår jag att dessa personer inte kommer att sitta i nästa regering.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa.